Kategori: Mellan rundorna

Gänget vid Untra-kraftverket

Hej från Gästrikland/Uppland! Just så eftersom det känns som att vi alltid hamnar mittemellan eller i båda av länen när vi hänger här uppe i gävletrakten. Vi har handlat lite på Köpis, gått och kört (!) vilse i häftiga Untra-miljöer och fått med oss typ halva Upplands insektsflora, badat med bok och tittar nu på trialcykel i SVT:s Duellen (av alla program, älsk på cykel i tablåteve) i väntan på äppelkakamedvaniljvisp. Idag är en bra graviddag, med mycket kraft och energi. Har till och med sjungit och dansat i skogen, det var länge sedan! Snacka om vad ett par nätters sömn (inatt behövde jag inte gå upp och ens massera benen, för första gången sen i våras) och höstsvalkan gör för fysiken och psyket. Nu ska jag fortsätta Vänta På Kakan. En himla viktig syssla såhär på vilodagen.

Puss och hörs imorgon.

Då ska jag visa lite kort och uppvigla er till att cykla i Söderfors-trakterna – snacka om crossiga miljöer!

Mellan rundorna

Hörde jag fredag? Att du gjorde..!
(Pool: Sydfrankrike, cykelbrännan: femdagars, krokodilen: Biltema)

Hej folksis. Har häcken full med jobbet och sånt livets jox så här kommer några korta rader. Rubriken kommer förresten från en rolig tråd om barnkläder i min favvigaste facebookgrupp just nu som är Gravida med BF oktober 2017. BF står för beräknat förlossningsdatum och gruppen är ett fantastiskt exempel på hur fel de har som snackar skit om kvinnliga gemenskap. I vår grupp är det kanske en procent tjafs och tråkigheter (vilket är ungefär fyrtionio procent mindre än i random cykelrelaterad grupp eller säg på Twitter) medan resten är rena rama styrkekramar i cyberformat! Ingenting är heligt, inga frågor är för dumma och ingen dömer någon för någonting.

Men blöjfri alltså. Imorse flyttade jag till slut chamois crème-burken från dess heligaste plats i badrumsskåpet, nämligen i mitten precis i min ögonhöjd (eftersom jag ofta glömmer att packa ner burken när jag ska ut och resa). Sedan samflytten med en hårfager och på köpet skäggig man så har det varit rätt trångt i badrumsskåpet så chamois crèmen har mest varit i vägen och rasat ner mot golvet vid flera tillfällen. Och nuförtiden cyklar jag aldrig så långt att jag behöver varken någon tjockare blöja aka padding eller någon rumpsmörj och så lär det förbli hösten ut… Så jag fick nog och burken fick flytta på sig. Flytten kändes liksom symboliskt på något sätt.

Burken flyttades förresten in i vardagsrummet, upp på hyllan bredvid cykellådan 2.0. Vilket i och för sig är just i mitten av hyllan, och precis i min ögonhöjd.

Ehm.

Strax ska jag hoppa på cykeln nummer ett när man är ett bolldjur nämligen trallisen och veva iväg till ett av våra decentraliserade shoppingområden. Handla strumpbyxor och lax, spana in H&M Baby Exclusive-kollektionen och njuta av sensommarfärgerna på hemvägen är tanken. Ikväll blir det till att tvätta eller i alla fall önska tvätta fönster, städa lite inför släktbesöket imorgon och kanske hinna med att bli förnedrad i Mario Kart innan läggdags.

Fast jag är en kaxig tuffing just nu, svår att klå! Överlevde nämligen vår första föräldraträff igår 👊

P.S. Det är många som har undrat om vi har ett arbetsnamn på barnet vårt. Svaret är – självklart, precis lika självklart som det är något som är enbart vårt och våra närmaste vänners. Lev me’ det, tids nog kommer det att komma ut D.S. och puss och glad fredag.

Livsstil Mellan rundorna

Cyklade väl en stund igår!

In my dreams.

Gjorde detta – överlevde.

Jag smälter bort.

Jag går in i fel portar i huset.

Tar fel avfarter.

Glömmer vilken månad det är.

Sakerna ramlar ur mina händer.

Smaken i munnen är trist.

Jag är svimfärdig, min psoriasis förvärras av den torra luften.

Det är konstant varmt. Hett. Hemskt. Hett.

Därför kommer de flesta inläggen ut på kvällen. På morgonen försöker jag göra något aktivt som kräver svalka – gå, cykla, andas, försöka njuta av dagen. På dagen mår jag dåligt av hettan och antingen ligger ner med en bok (enda räddningen, eskapismen!) och något kallt att dricka eller jagar svalka någon annanstans. På kvällen, när det blir svalare så kommer huvudet igång igen.

Jag har massa idéer, mina händer kliar av de outskrivna orden. Men energin räcker enbart till korta rapporteringar. Jag skäms lite över det, men en av de första negativa (jodå, man får tänka lite neggo tankar mitt i det lyckliga, det hör den mänskliga sidan till) tankarna som kom upp när jag blev gravid var åh nej, jag kommer alltså att vara gravid sommartid, mitt i hettan… 

Som jag skrev på insta idag så hoppas jag innerligt att våra barn inte ärver min och min mans – Jonas är minst lika plågad som jag! – omöjliga gener när det kommer till att njuta av sommarvärmen. Jag funderar mer och mer på att så småningom, när vi har råd, skaffa en sommarstuga, ett litet enkelt torp vid någon sjö. På så sätt var jag bra bortskämd som barn. Behövde inte spendera ett lov i staden. Fortfarande känns den kombinationen skönast. Staden gör sig bäst när man är upptagen. Landet, närheten till vattnet, gör sig bäst när man är ledig. Varken jag eller Jonas är dock intresserade av att lägga vår lediga tid på att arbeta gratis, än mindre med något hus så idén med egen stuga faller lite där, om vi plötsligt inte får spel och blir hemmafixiga av oss…

Vad snackar jag stuga nu för? Jo, nu har jag fått nog av att vistas hemma hur mycket vi än älskar lya ciclistan så imorgon drar vi uppåt mot norrskogarna igen. Det blir till att småcykla, hänga med världens bästa Frida och kanske kattungarna?, bada minst en gång varje dag och minst en gång i havet.

Korten är förresten från gårdagens bad i Galten  – Mälarens västligaste fjärd. Jonas var sugen på Arbogas Glass & Berså-glass efter att ha smittats av Swyzak-Johan, jag var sugen på att simma varsom kallt, båda var slitna efter förrgårdagen så vi drog till de hoodsen. Hittade en riktig badpärla i den lilla Galten-stranden i Kungsör. Vattnet var kallt, jag var badkrukig men så skönt efteråt – i hela tio minuter till… kön till Arboga glassen var tyvärr för lång så vi sket i’t men hade i alla fall ett glatt badminne med oss hem.

Puss och snart är det höst 🍁✌

Livsstil Mellan rundorna

Hej folksis.

Som ni har märkt så går bloggen på lite av en sparlåga just nu. Det finns ingen dramatisk anledning bakom men detta händer vid ungefär samma tidpunkt varje år och oftast i samband med semestern. Även om Cykelkatten är en medvetet icke-kommersiell fritidssyssla och jag inte måste leverera någonting så går bloggen i cykler precis som mitt år i stort. Hösten och vintern är de stora välmående- och inspirationsårstiderna, våren överlever jag med hjälp av träningen och tävlandet, sommaren är en för jämnan brokig årstid med ömsom hög ömsom låg aktivitetsnivå.

Vi är fortfarande hemma i Västerås. Jag mår bra fysiskt men tyvärr mindre bra psykiskt. Är otroligt trött om dagarna för nätterna gråter jag igenom och funderar på flyktvägar. Jonas finns här vid min sida och hans kärlek återupplivar mig efter varje gång jag berövas rätten till mitt eget inre liv men jag är tröstlös i stunderna kvävnadsvågorna tumlar runt mig i sitt dunkel.

Allting är egentligen bra. Jag fixar även detta. Det är bara så att jag som så många gånger förr måste klura ut ett sätt att försöka gräva fram lyckan och makten över mitt inre liv igen. Nu är anledningen starkare än någonsin. Nu bor den i min mage, och jag ska göra allt för att den ska alltid, alltid vara och känna sig fri.

Nästa vecka tar vi oss an Jämtlandstriangeln. Det blir nog en bra aktivitet för våra sinnen. Puss och vi hörs snart igen, jag lovar en gladare ton då. Njut av sommaren nu käraste bloggvänner! Var fri.

Mellan rundorna

Bästa ölkaggade gubbs med knäna utåt – I feel you, åh I feel you.
Utmanaren är här – må den största vinkeln vinna!

Nädå. Ni vinner.
Den dagen vinkeln blir för stor slutar jag hoja förstås.

Lova att hoja dubbelt så mycket och åt mig med
under tiden att jag kommer vara borta från scenen.

(kort från gårdagens runda)

Inatt var jag ledsen. Jag led onda tankar och av törst och hunger, sov otroligt lite och vaknade uttorkad, solstingad och om än ännu ledsnare trots att jag hade glada kvällsminnen från gårdagskvällens kompishäng på stan och nattpromenixen hem att tänka tillbaka på. Tyvärr var inte någon större fysisk ansträngning att tänka på så jag slog ifrån mig mtb-cykeltankarna – och i ärlighetens namn var inte cykelsuget speciellt stort ändå denna heta söndagsmorgon.

Jag behövde hitta tillbaka till tryggheten och leendet och är man för trött för att återskapa sig själv så finns det bara ett botemedel – byta miljö och aktivera hjärnan ihop med den som älskar en förstås! Så jag och Jonas gjorde just det. Packade ner oss och våra kameror i bilisen och bestämde lite luddigt en för oss ny destination. Tog oss via småvägarna först till ner Strängnäs för en jätteportion Slagstaglass var. Sedan gasade vi på till Mariefred och praktfulla Gripsholms slott, för att där låta våra kroppar omslutas av de murade väggarnas murriga svalka, låta våra näthinnor fyllas med intryck av de femtusen plus (!) porträtten innanför slottsrummens väggar.

Historien, så brutal, så sann, så mytisk. Gårdspionerna, så fluffiga och tunga i ett. Den borttappade duniga fiskmåsungen inne på slottsgårdens gräsmatta. Blomsterkolorerade sidentapeterna som skulle få självaste Josef Frank att grönska till av avund (alternativt sno idén vilken den gode designern nog gjorde allt ändå). Kungar till höger och adliga fruntimmer till vänster, och så alla diktare och andra diverse personligheter, den ena oklokare än den andra. Penseldragen i porträtten, sällan till hundra procent korrekta, naiva proportioner, men så levande, så bjärta till skillnad från det moderna, ständigt medvetna, konceptuella.

Vi checkade förstås även av det gulligt uppstoppade Lejonet, drog en varsin grymt god pastarätt på cafét nära slottet och styrde kosan hem.

Lärdomarna, bäbispratet, vägarna, kärleken, de målade nunorna, allt skrattet gjorde sitt.

Terapin lyckades. Jag var åter trygg.

Kameran låg kvar i väskan. Jag är nu om möjligt ännu tröttare men livslusten är tillbaka. med en melankolisk touch men så är det vissa dagar. Tänker på allt roligt som väntar mig, oss, tänker på lejonet på Gripsholm, exotiskt, leende, missförstått.

Lejonet på Gripsholm förblir därmed en gåta. Varifrån har det kommit? Varför har det hamnat i en svensk museisamling? Kanske kan forskarna någon gång hitta dokument som gör det möjligt att besvara frågorna. Annars är lejonet dömt att förbli ett mysterium – och ett vittne till hur vi människor inte kan låta bli att omgärda våra föremål med berättelser och förklaringar som i grund och botten har ytterst litet med verkligheten att göra.

(SvD)

Puss och blir mycket rolig cykelblogg i veckan ska ni se!

Kärlek Mellan rundorna