Kategori: Livsstil

Hej. Ligger utslagen i päronens soffa på Lidingön. Funderar på landskap och motivation, mätt och loj som jag är nu.

Alltså nu är jag en sån som alltid längtar till bergen. Ärligt talat är jag inte helt hundra på att bergen längtar till mig, så trögt som det alltid går för mig att ta mig uppför i början av varje backläger… Men i alla fall. Berg är min melodi, det bor en liten Sisyfos (googla Sisyfos arbete, mobilbloggar nu) i alla cyklister tror jag. Kan jag nånsin tröttna på bergen? Kommer jag nånsin få veta det? Nej, inte så länge jag inte bor vid bergen en längre tid (snyft).

Vattendrag är också min melodi, eller kanske mer komp? Inget får ur lika många wow, äntligen, åh och skönt som svalkan när jag passerar ett vattendrag, må det vara en bajsbrun åkerå eller vildfors uppe i nån fransk aplravin. Vattendrag är rätt så svårt att tröttna på, i alla fall rörligt vatten. Eller..?

Fast egentligen, visst är det grymt att landskapen ser så olika ut? Det tråkigaste jag vet är när folks drämmer till med: “det är minsann lika fint att semestra på hemmaplan” eller “allt går att träna upp på hemmaplan, bara man tränar rätt”. Stackars dig, tänker jag då. För det första så är det skittråkigt att semestra på hemmaplan only. Och pratar man aktiv semester – sånt vi som tränar seriöst gärna ägnar oss åt – så är det typ det mest motivationsdödande som finns, att trampa i gamla hjulspår som vore inte jorden till för att vi dess varelser skulle njuta av så många av dess bitar vi bara kan (ansvarsfullt förstås).

Jag tänker t ex på hemma i Västmanland. Förutom att det är relativt platt så är landskapet behagligt varierande. Det finns allt – breda autostrador för den som gillar räkna nummerplåtar, slingriga vägar, gruspartier, sjönära vägar, gamla vägar, nya vägar, vägar som går ömsom genom barr- och ömsom via tallskog och förstås vägar en inte visste fanns, nyupptäckter. Men jag tröttnar ju! Jag cyklar i snitt VARJE dag. Även om det finns ribikskubmängd med ruttkombinationer så känns till slut även den mysigaste rundan som vägen till jobbet, typ. Kan folks ledsna på att bo vid Eiffeltornet så kan jag få ledsna på Hallstavägen aight? Jag återupptäcker ju den efter jag vilat upp mina brains nånannanstans.

Eller ta Östergötland med sin böljande “falska” (ty den är rätt så kuperad, i jämförelse med Västmanland i alla fall) slätt. Den östgötska slätten tar musten ur en sakta men säkert – inte minst genom att (nästan) alla vägar ser likadana ut – vetefält som följs av en kulle med kyrka på, och så ett rågfält på det. Ibland ser man fågel. Vill man öva på att bli grym på kantvindskörning så får man köra träningsläger i Östergötland. Bonkar man så finns det alltid kyrkkaffe att tillgå… Tror jag. Nog vore det förödande för de östgötska cyklisterna att inte unna sig lite utomsocknes vägval ibland!

Eller när vi cyklade i göteborgstrakten i helgen. Fint och backigt och drag från vattendrag och egna fiskmåsar och västkustenbrats att vinka till från sadeln när de gör ännu en farlig omkörning mitt framför näsan på hurtiga en (rätt åt mig, cyklar jämt leende så himla irriterande överlägset). Och nog ledsnar man på det landskapet med, eller vad säger ni göteborgare?

Fast jag tror ändå att vissa landskap är mer hållbara än andra. Jag tröttnar nog fortare på råg och platt än berg och hav. Eller säger jag det bara för jag är van vid tåg och platt?

Vad tror ni? Ledsnar ni fort eller är ni hemlandskapskära som bara tusan?

Och framför allt, HUR blir man bättre på att tackla enfaldiga vägar som bara VÄGRAR byta form?

Jag tappar mojo så lätt när vägen är rak. Katja mot linjalstakning, jo tack.

Gnatt puss!

Livsstil

hairpin

Nybadad och slapp på Tjörn

God morgon folks!

Vet ni, under veckan nere i Italien kom jag på en sak lika självklar som glädjande. Jag har sedan många år tillbaka ett sånt därt åderbråck på vänstra benet. Kolla på bilden uppe så ser ni. Uppe ovanför knäet och rätt så stort och jobbigt om man ovetandes råkar smeka där eller ens lägga handen där. Åderbråcket är inte vackert. Det är ett sånt åderbråck som gör att jag förmodligen aldrig vinner nån skönhetstävling. Cykeltävling däremot, lätt! Nån gång i alla fall. Men i alla fall, stod och glodde på det dumma åderbråcket i den italienska campeggioduschen efter någon av bergsturerna. Försökte än en gång förlika mig med åderbråcket. Petade lite, ryste till en sväng, grät (mentalt) en sväng och kom sedan på en sak, när jag förde fingret längs med den blåa venen – asså det är ju självklart! Det är inte ett tillstånd, ett åderbråck. Det är ju en serpentinväg. Rakt nerifrån knäet upp till… ehm… nevermind, det är en stolt, vacker och riktigt jobbig stigning som får vilken mont som helst att gå och kamma sig. Ska greja en närbild på bråcket nån gång så fattar ni storheten i stigningen och de sju hårnålarna.

Col de la Croix

Monte Grappa

Galibier

och Muur van Åderbråck.

P.S. Någon annan som har åderbråck och lider av det förresten? Känns som att det blivit lite värre med åren. Kanske operera bort eländet? Gör det ont? 

Livsstil

Jag har jag haft antastiskt lata dagar ute vid havet och ute vid Vättern. Wifi-brist och bad, bästa kombinationen kanske, fast inte för en bloggare? Är alltså lagom utvilad för att berätta om hur Rapha Rising-utmaningen (eller RR här) har gått denna gången.

Den numera ökända Strava-utmaningen gick alltså ut på att köra ihop 8800 höjdmeter mellan den 19 och den 27 juli – alltså 1100 hm per dag. Destinationen Garda, den norditalienska sjön med sina bergiga omgivningar, passade alltså som handen i handsken för utmaningen. Boendeort Camping Continental mellan orterna Bardolino och Garda. (Nu åkte jag förstås inte dit enbart för utmaningens skull, det skulle ju även livsnjutas och så, men är man cykelnörd så är man, äsch ni vet ju själva hur det är – allt som går att kombinera med cykling kombinerar man med cykling)

I alla fall, här kommer Rapha Rising-dagbok, i kortfattad form. Med tillhörande Strava-grejs, naket som på kallbad. Dag ett-fyra i detta inlägg, vi kör ⇓

14588868838_7745a4d697_o.jpg

Dag ett. Dagen är sjukt varm och slö. Vi vaknar upp sent och hoppar upp på Bianchin (Tony) och Tarmacen (jag). Dagen är cykelutprovningsdagen. Jag och Tony bestämmer oss för att köra en lattjorunda Bardolino-Caprino Veronese med en lattjostigning Caprino Veronese-Lumini. Lattjostigning my ass. Jag har lyckats pricka in mensdag nr 2 (mensperiodens mest helvetiska dag varje gång) och är svullen, överkokt blomkål-style. Lumini-backen är brant och luften står stilla – det är inte tillräckigt högt uppe – och jag är ändå ovan; jag har inte kört sådana stigningar sedan vårmallisresan. Jag ger upp halvvägs. Det får räcka. Åker tillbaks till campeggion och badar i den gudomligt svala sjön. Svanken värker. Styrstammen är för lång och de grova Shimano-reglagen kan jag knappt nå. Det är okej. Det är första dagen. ↑ 367 hm. Strava här.

Dag två. Jag har fått upp Tony sjukt tidigt, nämligen halv sju eftersom jag vill undvika den värsta hettan som förlamar mig. Vi trycker i oss ägg och gröt och beger oss åter upp mot inlandet, Caprino Veronese, men denna gång med berget Monte Baldo i sikte. Min rygg värker lite mer; jag förbannar mig själv som glömt den på Mallis inköpta styrstammen. Stigningen är ömsom brant ömsom mindre brant och jag får ibland stanna för att pusta ut eller kissa. Som beräknat, dock mycket fortare än trott, blir det svalare ett gäng-femhundra hm ovanför havet. Stekoset byts ut mot sval gudomlighet och jag får upp mojon och farten. Fortfarande är benen mer tempo än Giro så det går segt. Men det går. Stigningen avslutas med en magnifikt god fikapaus uppe i den slarvigt pittoreska byn Ferrara di Monte Baldo. Jag är salig. Tony fortsätter uppför mot dalen och jag kör tillbaks till Caprino och river av ett gäng hm till upp till den förbaskade Lumini. Luften står fortfarande stilla i den backen så jag kör bara så länge det känns nöjsamt. Väl hemma svalkar jag mig i den gudomliga sjön. Sedan dricker jag kall Lemon Soda. ↑ 1256 hm. Strava här.

14589715690_dae41333b7_k

Dag tre. Det har lovats regn men då ingenting droppar bestämmer vi oss för att dra en repa ändå. Med oss har vi ett nytillskott, ironmannen Patrik från Höör. Min rygg värker classic style men jag tänker köra lite ändå. Vi kör en mil längs med sjön, ända upp till Torri del Benaco och tar sedan uppför mot Albisano. Min rygg värker mer och mer och jag tappar all kraft. Himlen blir mörkare och mörkare. Jag inser att jag inte kan cykla en höjdmeter till med den långa styrstammen och säger till grabbarna att nä fan, nu drar jag till hyresstället Olympic Bike och äskar om en ny styrstam alternativt köper en. En till alltså, snart ett styrstamslager hemma… Precis när jag vänder ner mot Garda så börjar det regna. Det regnar som tusan. Brunnarna lyfter, bromsarna flyter, cykeln är sjukt svår att få stopp på och vägen neråt är brant. Jag ber till diverse saker innan jag blöt som en cykelkatt landar utanför bungalown. Jag är orolig för Tony och triathleten; att simma ironmandistans är inte samma som att utsättas för värsta ovädret ever uppe i bergen. Jag messar med grabbarna och det visar sig att de befinner sig i relativt tryggt förvar i busskuren hundra meter från där jag sa hejdå till dem. Hepp. Resten av dagen ömsom haglar, ömsom stormregnar det. Vi förbannar vädret och lagar gott italienskt käk och dricker kaffe och traskar iväg till cykelaffären där de efter ett gäng om och men byter till en kortare styrstam. Yes, imorgon kan jag cykla normalt igen. Kvällen avslutas med gudomligt god husmansmiddag på en genuin italiensk restaurang som våra fina nybekanta Maria och Per-Erik (förtjänar eget inlägg de <3) tar oss till. ↑ 280 hm. Strava här.

14796479813_679298665b_o

Dag fyra. Äntligen utrustad med vettig styrstam och med tidspressens chili i rumpan är det dags för att köra en riktig utmaning. Jag drar på mig blårange dress – det svalaste kitet jag äger! – och jag och Tony cyklar genom den berömda vindalen där man odlar amarone-ish viner. Vårt mål är Fosse-stigningen men jag passar på att dra mitt sportcykellivs första (!!!) punka och passar samtidigt på att kissa på en vinbuske (heter det så) vars skörd kommer att glädja många självutnämnda vinkännare framöver. Punkan lagas på plats och snart är vi framme vid början på Fosse. Stigningen mäter ca en mil och pendlar mellan ca 7 och 9 procents lutning; ett ställe har 5 procent och det är över 12 procent på andra ställen. Det är den tuffaste stigningen hittills. Ryggen gör förstås inte ont längre men det är jobbigt rent fysiskt. Efter ett gäng tornantis (hårnålskurvor) börjar jag glädjas åt de partierna som har 8 procent i lutning – vilken lättnad för benen! – men jag måste stanna och pusta rätt så ofta. Under 7 procent kan jag bara mala på. Över 7-8 procent måste jag ömsom stå, ömsom sitta och jag känner att det inte skulle skada med ett par växlar till. 11-32-kassetten funkar men är inte till någon större glädje för mina ben i de längre, brantare backarna. Men äntligen är vi uppe och fikar gudomlig salamipanini och cappuccino inne i byn Fosse. Vägen hem går via kortare serpisstigningar inne i vindalen och en grussnutt. Hemma är sjön lik sval som vanligt och lemonsodan finns på flaska. Grymt. Äntligen är jag igång. Nu återstår det bara att fortsätta och bli starkare och snabbare uppför…  ↑ 1627 hm. Strava här (före punka) och här (efter punka). De allra saktaste partierna är förstås där jag pustar ut och alltså står bredvid cykeln.

Pust. Jag kan riktigt känna de första helt ärligt plågsamma höjdmetrarna dansa genom benmusklerna när jag skriver detta. Min kropp är lika trög som fantastisk. Det tar ett tag att vänja den vid en viss typ av teknik – må det vara backe, tempo eller explosiva ryck – men jag kan riktigt märka när jag blir bättre. Är inte det fantastiskt hur anpassningsbara våra kroppar är? Ännu större anledning till att med jämna mellanrum dissa Västerås till förmån för backläger varsomhelst backigt.

De sista fyra dagarna kommer i ett annat inlägg, ställ frågor så länge! Glöm förresten inte följa mig på Strava om ni inte gör det redan. Puss!

Katja's out in the big world Livsstil

Hej. Igår var det mensvärk, olidlig värme och cykelstrul. Så strunt i igår! Idag sa jag dock hej till de riktiga bergen för första gången. Tvingade Tony att gå upp tidigt – palla starta i värmen! – och så hade vi tillryggalagt de första hårnålarna – tornantes – innan det hann blev för hett. Klokt som satan om ni frågar mig! För där uppe, ovanför typ 200 m ö h, där uppe var det fullkomligt gudomlig luft. Sval, dräglig, andningsbar, trots svettdoften från alla de tiotals cyklisterna, i grälla kulörta teamdressar och inte alltför behjälmade, men likt förbannat pr0looking, damer och herrar, med samma uppgift som en annan – att ta sig uppför. Monte Baldo. Vackert. Nu åker tiramisun fram, hinner inte blogga klart, efterrätten går före i dessa semestertider… (lånar WIFI) Kortfattat – min rygg gnäller – för lång styrstam SOM VANLIGT, blir byte imorgon – men benen verkar gilla berg denna gången. 1200 hm idag, börjar lugnt. Imorgon höjer jag ribban. Puss!

Livsstil

Hej. Börja med att slå på denna glada låt för rätt feeling! ♥

 Så ja. Okej.

Alltså jag vågar knappt tro det

därför viskar jag

för törs jag tro det? Efter världens kanske tuffaste arbetsår, rent mentalt alltså

Hursom

för i eftermiddag, efter jag skrivit min konsulttid, städat undan lite på skrivbordet

ätit upp den sista mörka chokladbiten som finns i min kontorsstash

då tar jag äntligen äntligen

SEMESTER!

Fyra gudomliga veckor utan en tanke på infrastr… nej, utan en tanke sa vi ju!

Och vilka är mina planer?

Tja. Imorgon leder jag distanspass Sala Kallbadhus t/r. bada, på med chamojsen, cykla på ordentligt hem, helnajs. På kvällen ämnar jag hämta min lillebror, 8 för ett par-tre dagars bad, häng och skoj! Jag får stå ut med barnfilmer (eller stå ut och stå ut, äntligen titta ifred…) och han får stå ut med Touren. Helsjysst deal med andra ord. Och på fredag flyger jag och Tony till Verona för vidare transport till Gardasjön där vi kommer att bo granne med bästa Maria som är typ lite av en Garda-guru och kan allt och lite till om omgivningarna. Så himla tacksam och pepp! Väl framme tänker jag tänka om än mindre på verkligheten utan ägna mig åt skamlöst frossande i italiensk kultur samt bergsklättring förstås. Minst 8800 (jepp, kom ihåg siffran!) höjdmeter ska avverkas och det kräver sin kvinna. Det kommer att bli ömsom svettigt, skavigt, irrittions-tårigt och ömsom larger than life-känsligt och R Kelly-hybrisfyllt. Men framför allt kommer det att vara vackert, åh så vackert. På schemat står förstås även geografisk och arkitektonisk nörderi. Så klart.

Väl hemma, efter tio dagar där borta väntar två fullkomligt planlösa semesterveckor till. Tänker njuta cykla cykla njuta och käka enorma mängder bär och svampar och sånt somrigt. Turnera lite bland vänner annansocknes och fortsätta nyttja naturen.

Vad har ni för semesterplaner?

Puss!

Katja's out in the big world Livsstil