Kategori: Livsstil

En damrumsselfie i en liten pittoresk bergsby
Italien äger rumsren selfie här hemma!
Typ.

Tjena!

Nu när jag kommit ut ur semesterdvalan (även om jag à la fader vår fortfarande mest vilar ifrån Internets om helgerna) så återupptar jag min klassiska veckokollen, ni vet så ni liksom har koll på mig och mina företaganden och att jag själv följer schemat. Skärpning Katj0 som min polare Larsa skulle ha sagt. Hur som, vi kör igen!

* Idag måndag är den klassiska sköljens dag. Tyvärr verkar vädergudarna riktat in sig på skölj med så förmodligen kommer det att bli en väldigt, väldigt blöt rullrunda ikväll. Nåväl. Bäst att vänja sig vid att komplettera kittet med regnjacka. Tur jag älskar min (ni ser, önsketänk önsketänk…)

* Imorgon tisdag är det dags för hatälskade intervaller. Fast jag har känt mig oroväckande stark de sista klubbpassen (förutom gårdagens bakisrull förstås) så vet jag att kommer att flyga av som en hatt i blåsten om jag inte sköter mina kort rätt. Eller okej, jag kommer att flyga av i fem av sex intervaller oavsett, men så vill jag ha det, för nästa gång så kanske jag flyger av i fyra av sex. Jag tänker ställa upp i Anundsloppet – gissa klass! – och jag bli köra nåt varv innan jag flyger av där med.

* På onsdag är det egentligen MTB som står på schemat men det blir kanske att jag får dra till Stockholm och hämta bilen från verkstan. Och bli av med några tusenlappar på köpet. Fanfanfan. Får trösta mig med lunchlöpning eller annat skojsigt för att hålla träningsnarkomanen i mig lugn. Vi glömmer onsdag så länge.

* På torsdag väntar nya äventyr med klubben. Vem vet, kanske försöker jag mig på tempo för första gången i mitt liv? I så fall vill jag ha sexiga täckta hjul på. Om AK läser detta så får han gärna låna ut nåt sjukt snabbt hjul till mig. Jag hoppas innerligt att tempo skiter sig. Så jag kan återgå till att vara den som inte kör tempo. Det vore nämligen förödande för min redan obefintliga ekonomi att börja kitta upp mig på tempoprylar…

* På fredag är det fredag och nåt riktigt cykelskoj, fast vad vet jag inte än? Kanske hinns det med lite MTB då? Kanske plockas det svamp med cykling skogs tur och retur? Kanske cyklas det på min nya stadscykel om jag hinner hitta en mig värdig i veckan?

och så lite privatliv och bloggande mittemellan.

Fy satan va vanlig jobb- och träningsvecka. Det är du och jag, rutin.

Ska ni göra nåt skoj i veckan? Puss.

 

Livsstil

2014-04-04 16.02.45

Fitspirational workspirational värre erkänn!
Musmattan med min höstkladdiga nylle anno 2013 är donerad till privat samling.

Nu är det på riktigt. Redan igår kändes det underbart sensomrigt höstligt – svalt men ändå varmt i solen! – och dagens regn är ett ytterligare bevis på att min favorittid på året har äntligen kommit. Idag är även dagen jag börjar jobba igen och det känns faktiskt helt okej.

Eftersom jag ser hösten lite som nystart (beror förmodligen på alla pluggår) så försöker jag alltid komma med lite löften à la nyårslöften fast realistiska och lustfyllda istället! Tänkte dela med mig av dem. Inga nyckeltal här utan mer övergripande. Ok, här är de.

Denna höst lovar jag mig själv…

* att låta bli alltför mycket choklad på jobbet. Även om choklad är lyckan och frälsningen i ett så mår varken min hy eller min träning bra av överdosering av sockermättad kakao. Helvete, blev sugen bara av att skriva inlägget. Motstår för sakens skull.

* att bli ännu bättre på cykelspecifik styrketräning. Jag kommer nog aldrig bli en gymknarkare, ens gymfan, fan jag kommer aldrig liksom längta till gymmet ens, men jag har i alla fall ett syfte med eländet. Förra året försökte jag mig på att lära mig vistas på gymmet. I höst tänker jag ta det hela till en rutinnivå med hjälp av en som kan. Jag tänker alltså följa ett program med tävlingssäsongen 2015 i sikte. 

* att palla mig upp tidigt på jobbmorgnarna, mest för att hinna mer på jobbet innan det är dags att träna och hinna vara hemma mer på kvällarna. Det sjuka är att jag oftare går upp tidigt på helgerna än på vardagarna! Men nu lovar jag mig själv att vara mer tidseffektiv. Så.

* att bli ännu bättre på att säga ifrån mig saker jag egentligen inte har tid med. Och lägga mer tid på sånt jag gillar att göra egentligen men ofta är för trött eller rastlös för att göra. Som att skriva, rita, bada äventyrsbad, blogga om cykelskor.

* att hinna plocka massa mera svamp än förra året. Förra året sög som svampår här i Västmanland. Jag var ute fem (!) fruktlösa gånger och deppar än idag. I år lovar jag mig att slå till i rätt tid och mest leva på svampsky hela hösten. Visste ni förresten att jag är en jäkel på svampar? Plockar alltså långt ifrån bara kantareller. 

* att äntligen ta tag i saken och skaffa mig en ny stadscykel för min sänker min mojo varenda gång jag använder den. Alltså jag är Grannen <3 evigt tacksam för att han räddade mig en gång i tiden genom att köpa crescenten jag glider på nu, men den saknar fortfarande fungerande broms och är tyvärr lite för jobbigt manövrerad för att jag ska riktigt vilja företa mig långturer till Ica Maxi på den. Alltså – ny stadscykel. Crescenten får vara kvar som låsa-vid-Centralstationen-medan-jag-är-borta-i-Stockholm-hoj, ett viktigt uppdrag det med!

* att innan augusti är slut ha bestämt mig för om jag väntar med CX en säsong till och “nöjer mig” (i-land…) med min MTB så länge eller om jag ändå blir med CX och får offra MTB:n… Det är egentligen enda höstlöftet som är riktigt ångestladdat. Jag har på nåt sätt fäst mig vid min vita Canyon med för lång styrstam och asskiller-sadel. Cykeln är ultimat som höst- och vinterträningshoj. Samtidigt så lockar ju CX-cupen nåt enormt den med och jag finner inget nöje i att delta med MTB istället för smäcker CX. Fan. Vill egentligen ha båda. Men då får jag nog vänta till nästa höst. Men löftet kvarstår – jag ska ha bestämt mig innan augustis slut.

* att spara mera. Det är dyrt att vara amatörcyklist. Än är det utomsocknestävling, än tar kedjan slut, än behövs det nya klossar. Jag erkänner att jag lägger relativt mycket pengar på min hobby, även om jag inte slösar med pengar och säljer av sånt jag inte längre behöver. Men jag har bara en stjärt och därför kan jag inte spara in på bibs; ej heller kan vill jag spara in på tävlingsutgifter eller cykelrelaterade småresor – vad vore en upptäckande cyklists liv utan dessa? Däremot kan jag bli ännu bättre på att ha matlåda, kanske ge fan i att lyxa till det i köket varenda kväll och vänta en säsong till med att köpa nya cykelskor (har ju haft samma i snart tre år så…). 

* att tacka oftare ja till bloggsamarbeten och vara lite mer kommersiell av mig så att säga. Jag får mail och förfrågningar rätt så ofta men tänker ofta att äsch, inte pallar väl ja skriva om kosttillskott… Men det är väl bara dumt. Cashflow är cashflow och kraschar man bilar och sliter ut klossar ofta så får en stå sitt journalistiska kast. 

* att inte slappna av för mycket och fortsätta träna med lvg-tävlingssäsongen 2015 i sikte

* att föräta mig på kräftor som är det bästa jag vet förutom omelett med ost i, förstås.

Vad ger ni er själva för höstlöften?

Puss!

 

Livsstil

imageEn grym låt av Krunis, det.

Hursom, jag är rätt nere just nu, under dessa sommarlovets sista dagar. Jag har gjort bort mig fett och jag skäms. Jag skäms för vad jag gjort, jag är skraj fast jag inte behöver vara skraj och mycket gammalt har dragits över mig och tryckt ner min mojo just nu. Igår flydde jag Stockholm med cykeln och mammas fredagsbulle (med russin i) och en burk Cola som enda sällskap och när jag blev mött ute i någon förort mitt i natten så var jag mest stum.

Imorgon leder jag ett klubbdistanspass på nya vägar, har studerat kartan halva kvällen.

Imorgon blåser nya vindar, puss och god natt och jag älskar er för att ni läser.

Så.

Livsstil

Hej. Ligger utslagen i päronens soffa på Lidingön. Funderar på landskap och motivation, mätt och loj som jag är nu.

Alltså nu är jag en sån som alltid längtar till bergen. Ärligt talat är jag inte helt hundra på att bergen längtar till mig, så trögt som det alltid går för mig att ta mig uppför i början av varje backläger… Men i alla fall. Berg är min melodi, det bor en liten Sisyfos (googla Sisyfos arbete, mobilbloggar nu) i alla cyklister tror jag. Kan jag nånsin tröttna på bergen? Kommer jag nånsin få veta det? Nej, inte så länge jag inte bor vid bergen en längre tid (snyft).

Vattendrag är också min melodi, eller kanske mer komp? Inget får ur lika många wow, äntligen, åh och skönt som svalkan när jag passerar ett vattendrag, må det vara en bajsbrun åkerå eller vildfors uppe i nån fransk aplravin. Vattendrag är rätt så svårt att tröttna på, i alla fall rörligt vatten. Eller..?

Fast egentligen, visst är det grymt att landskapen ser så olika ut? Det tråkigaste jag vet är när folks drämmer till med: “det är minsann lika fint att semestra på hemmaplan” eller “allt går att träna upp på hemmaplan, bara man tränar rätt”. Stackars dig, tänker jag då. För det första så är det skittråkigt att semestra på hemmaplan only. Och pratar man aktiv semester – sånt vi som tränar seriöst gärna ägnar oss åt – så är det typ det mest motivationsdödande som finns, att trampa i gamla hjulspår som vore inte jorden till för att vi dess varelser skulle njuta av så många av dess bitar vi bara kan (ansvarsfullt förstås).

Jag tänker t ex på hemma i Västmanland. Förutom att det är relativt platt så är landskapet behagligt varierande. Det finns allt – breda autostrador för den som gillar räkna nummerplåtar, slingriga vägar, gruspartier, sjönära vägar, gamla vägar, nya vägar, vägar som går ömsom genom barr- och ömsom via tallskog och förstås vägar en inte visste fanns, nyupptäckter. Men jag tröttnar ju! Jag cyklar i snitt VARJE dag. Även om det finns ribikskubmängd med ruttkombinationer så känns till slut även den mysigaste rundan som vägen till jobbet, typ. Kan folks ledsna på att bo vid Eiffeltornet så kan jag få ledsna på Hallstavägen aight? Jag återupptäcker ju den efter jag vilat upp mina brains nånannanstans.

Eller ta Östergötland med sin böljande “falska” (ty den är rätt så kuperad, i jämförelse med Västmanland i alla fall) slätt. Den östgötska slätten tar musten ur en sakta men säkert – inte minst genom att (nästan) alla vägar ser likadana ut – vetefält som följs av en kulle med kyrka på, och så ett rågfält på det. Ibland ser man fågel. Vill man öva på att bli grym på kantvindskörning så får man köra träningsläger i Östergötland. Bonkar man så finns det alltid kyrkkaffe att tillgå… Tror jag. Nog vore det förödande för de östgötska cyklisterna att inte unna sig lite utomsocknes vägval ibland!

Eller när vi cyklade i göteborgstrakten i helgen. Fint och backigt och drag från vattendrag och egna fiskmåsar och västkustenbrats att vinka till från sadeln när de gör ännu en farlig omkörning mitt framför näsan på hurtiga en (rätt åt mig, cyklar jämt leende så himla irriterande överlägset). Och nog ledsnar man på det landskapet med, eller vad säger ni göteborgare?

Fast jag tror ändå att vissa landskap är mer hållbara än andra. Jag tröttnar nog fortare på råg och platt än berg och hav. Eller säger jag det bara för jag är van vid tåg och platt?

Vad tror ni? Ledsnar ni fort eller är ni hemlandskapskära som bara tusan?

Och framför allt, HUR blir man bättre på att tackla enfaldiga vägar som bara VÄGRAR byta form?

Jag tappar mojo så lätt när vägen är rak. Katja mot linjalstakning, jo tack.

Gnatt puss!

Livsstil

hairpin

Nybadad och slapp på Tjörn

God morgon folks!

Vet ni, under veckan nere i Italien kom jag på en sak lika självklar som glädjande. Jag har sedan många år tillbaka ett sånt därt åderbråck på vänstra benet. Kolla på bilden uppe så ser ni. Uppe ovanför knäet och rätt så stort och jobbigt om man ovetandes råkar smeka där eller ens lägga handen där. Åderbråcket är inte vackert. Det är ett sånt åderbråck som gör att jag förmodligen aldrig vinner nån skönhetstävling. Cykeltävling däremot, lätt! Nån gång i alla fall. Men i alla fall, stod och glodde på det dumma åderbråcket i den italienska campeggioduschen efter någon av bergsturerna. Försökte än en gång förlika mig med åderbråcket. Petade lite, ryste till en sväng, grät (mentalt) en sväng och kom sedan på en sak, när jag förde fingret längs med den blåa venen – asså det är ju självklart! Det är inte ett tillstånd, ett åderbråck. Det är ju en serpentinväg. Rakt nerifrån knäet upp till… ehm… nevermind, det är en stolt, vacker och riktigt jobbig stigning som får vilken mont som helst att gå och kamma sig. Ska greja en närbild på bråcket nån gång så fattar ni storheten i stigningen och de sju hårnålarna.

Col de la Croix

Monte Grappa

Galibier

och Muur van Åderbråck.

P.S. Någon annan som har åderbråck och lider av det förresten? Känns som att det blivit lite värre med åren. Kanske operera bort eländet? Gör det ont? 

Livsstil