Kategori: Livsstil

Hej!

Vill ni ha extraskoj så kan ni läsa upp det här inlägget högt med röst som ligger på gränsen mellan upprört målbrott och Leonard Cohen-whiskeyvoice (virrig voice? Gubben är gammal men kan än). Det är nämligen precis så jag låter just, i sviterna av min fruktansvärda girlcold som däckade mig i torsdags.

Men hursom. I helgen ägnade jag och Cecilia oss åt cykel, lyx och äventyr, fett kombo.

Eftersom jag precis stigit ur sjuksängen (bokstavligen) så hade jag för en gångs skull inga som helst krav på mig gällande tider, hastigheter eller liknande inför Tjejgirot som gick av stapeln utanför slottet Wenngarn i lördags.

Självklart var man ju ändå lite nervös inför loppet. Alltså jag är så sjukt blyg så ni anar inte. Tur jag inte skulle köra ensam.

Trots att Cecilia inte cyklat mer än en sommarsäsong hittills så var det ett rent nöje att cykla med henne. Som jag skrivit på Cykelkattens facebooksida så är det ett rent nöje att se sina kompisar utvecklas – och det var inte alltför många damer på loppet vars ben kunde mäta sig med min kompis fartlustan! Tyvärr råkade vi hamna i en lite för lugn och rörig (cykelnivåmässigt, rent socialt var det super) klunga i början men efter depån höll vi sjysstare tempo på egen hand, ända in i målet.

Väl färdigcyklade och med (tyvärr kall) pasta, snack med lite folks (bland annat väldigt trevlig ung man, typiskt tjejlopp haha) och med lite Bianchi-rötjut i magen ägnade vi resten av vistelsen åt diverse trevligheter så som:

* härligt mållöst hotellhäng

* sömn. Sömn äger!

* godismumsande

* mera rötjut

* kvällslig landsvägspromenad in till gamla Sigtuna för en sjujäkla fin middag på Kopparkitteln

* prat, prat, prat. Alltså prata äger, speciellt när man slipper vara på hemmaplan eller med andra och bry sig

* mera sömn. Sömn äger!

* hotellfrulle, så klart!

* +ANNAT

Om jag är friskare nu? Kanske inte helt återställd (se röstbeskrivningen ovan), men rejält påtankad med positiv energi, sån som man får när man spenderat kvalitetstid med nån man trivs med i vackra omgivningar. Nu ska jag bara tvinga med Cecilia på fler cykelläger och äventyr :P

Var ni också där och körde? Var det kul tyckte ni?

Puss!

Ni får en fin låt med, förresten, med passande namnet. Alltså lugnpacka i ett morgonsolbelyst rum med slottsparken som vy till tonerna av Llojd. Formidable.

Livsstil

Så märkligt.

För knappt två dagar sedan flög jag fram som en av de snabbare cyklisterna i årets Velofondo i Vårgårda. Jag hade konstant ont i benen och urinblåsan – fan på att cykla fjorton mil utan kisspaus! – men jag kände mig stark. Ibland gick det i femtio. Ibland gick det i över sjuttio. Jepp, det gjorde det. Ibland gick det iofs i tjugo med, men jag kände mig fortfarande stark.

Igår var jag till Stockholm och åkte kollektivt (massa gånger under en dag!) och idag är jag krasslig. Är slö och hängig och bryr mig inte om nånting speciellt.

Har därför köpt ett paket färska kräftor och en burk majonnäs, rört ihop en snabb västerbottenpaj och så åker den varmrökta laxen fram, den jag fick av min pappa.

Typiskt höstmåndag att vara halvt sjuk och trösta sig med kräftor.

Nu håller vi tummarna för att sjukan inte bryter ut – det är mycket som händer den här veckan, både privat (Grannen fyller år bland annat!) och cykligt (cykling så klart, klubbrelaterade möten etc.).

Nu ska jag fortsätta tycka synd om mig själv. Ni är välkomna att göra detsamma. Ynk ynk

Puss.

Lida med stil Livsstil

Hej. Två racerapporter coming up – wihoo! – men jag tänkte börja med att dela av mig lite race visdom okej? Råkade knäppa ett kort på pryttlar jag har med mig när jag kör tävlingar (och lopp ty hittills har jag kört fler lopp än tävlingar) så voilà, inspirationen serverad. Fast glöm alltså inte, här är mitt kit – du får ju anpassa ditt efter dina behov. Och förresten så är jag ombytlig – men här är en bra bas så att säga. Nu kör vi:

1. Energi. Alltså energi är A och Y och lite Ö också faktiskt. Ju erfarnare man blir desto mer man fattar grejen med att man inte vinner ett sigtunamärstaarlandacykelklubb på att banta sig under pågående körning. Klyschan käka innan du blir hungrig, drick innan du blir törstig är fett sann. Lär dig att äta och dricka oavsett hastigheten, positionen och väderlaget. Läskigt? – träna på’t. Att cykla är att tappa energi så fyll på ffs. Dessa bars är gratis från PowerBar.

2. Handskar. Egentligen inget måste så – jag lattjocyklar sällan med hanskar på – men nervsvetten och/eller regnet gör styret blött. Räkna ut själv vad som kan hända då. Så kosta på dina händer ett par friktionsgivande handskar. Så slipper du slinta och göra bort dig. Dessa kommer från Mavic.

3.  Vattentätt fodral till telefonen (eller en creepy blå gummihanske om du inte hittar nåt annat fem minuter innan tävlingsstart). Under kort race, t ex cx-race eller kortbane-GP eller whatevs nära ditt läger finns det förstås ingen anledning att ha med sig telefonen. Men kör du ett linjelopp och självkraschar eller bonkar tio mil från närmaste levande själ så kan det vara rätt smidigt att kunna ringa dem där hemma (eller vid målet) och be dem att hämta dig och din cykel. Ibland vill man också ringa bästisen och gråthata det faktum att man punkade mitt under attacken. Ibland står inte en jävel och tar målfoto på en och då måste man ta saken i egna händer. Ja, ni fattar. Jag har också alltid mobilen med mig för mobil innebär musik. Måste jag av nån anledning cykla klart eller hem på egen hand så fixar jag inte det utan musik. Men du måste inte.

4. Brillz. Vid sol skyddar de från solen, vid regn och bajs skyddar de från regn, bajs, grusstänk i munnen samt getingstalkers. Dessa kommer från Specialized.

5. Extraslang (och däckavtagare). Vid längre race only.

6. Pump. Vid längre race only. Så lätt och smäcker som möjligt, så klart. Min kommer från Blackburn.

7. Mascara. För allmänhetens, världsfredens och den inre estetikens skull kör jag alltid ren, fräsch och med långa heta fransar. Även om jag ser ut som en sorgsen panda efteråt. Men då har ju jag punkt 4 att gömma mig bakom. Hursom – inte utan min mascara! Dock ej i fickan utan på fransarna. Vattenfast är att föredra men är ett helvete att få av.

8. Hörlurar – inte under racet (såvitt det inte rör sig om tempo) men gärna strax före (pepphitz), strax efter (sköljmedley) och i punkfall när man ska cykla tillbaks till målområdet…

9. Leg och kreditkort alt. cash. Ifall att, typ. Men under motionslopp only – ifall man lessnar på klungan och vill köra eget race åt helt annat håll istället. Kan ju hända ibland!

Fyll gärna på eller kritisera!

Puss.

Katja happens to race Livsstil Mina tips

Jag hörde nåt väldigt fint ihelgen.
”Cykelkatten har fått mig att längta till berg.”
Det värmde.
Och fick mig att längta efter berg ännu mer än vad jag gör till vardags.

Så har det äntligen blivit dags för den andra och sista delen i min Rapha Rising-berättelse! Dag ett-fyra hittar ni här. Påminner er om att det handlade om att jaga ihop 8800 höjdmeter under nio dagar och jag valde bergen runt Gardasjön i Norra Italien som arena.

Dag fem. Mina ben och framför allt, sittben känner av gårdagens mastodontstigning uppför Fosse. Idag tänker jag köra själv och det blir en heldag. Fulladdar mobilen – idag ska det sportas klättring till musik. Jag vill också ringa mamma, som är hemma själv denna vecka, och berätta om allt vackert jag ser. Så jag börjar med en mindre klättring upp till San Zeno. På vägen stannar jag vid en av de där utanpå gudomligt söta, innanför mörka och dråpligt katolska kyrkor och betraktar världen, sjön och staden som ligger nedanför mig. Jag tar ett kort på det jag ser:

Efter att mamma är underrättad om mitt italienska sommarliv är det dags att mumsa i mig en energikaka uppe i San Zeno – fantastisk liten ort, dit måste ni bara! – och försöker ta mig an Lumini från San Zeno-hållet. Det är dock så bisarrt brant och leder ingenstans vackert så jag vänder och kör ner i dalen igen. Jag vill testa mina ben upp mot Ferrara di Monte Baldo igen – ni vet den första stigningen jag och Tony företog oss den veckan. Den här gången är jag själv. Vägen kryllar av cyklister – krängande äldre gubbs i diverse storlekar och dressar, spänstiga korta italienskor i vindjacka och utan hjälm, vilsna mtb-folks som letar efter stigar längs med vägen, rågblonda danska ynglingar, storväxta holländare på XXL-Giantar och så jag, för en gångs skull lättare än min cykel (eller så känns det i alla fall idag). Det går fint, mycket finare än sist! Jag märker att kroppen har fattat att det är uppför som gäller, accepterat sitt öde och börjat anpassa sig. Och plötsligt tar energin slut och jag kryper nästan uppför Spiazzi där jag intar veckans godaste och fika med en vy to die for. Precis här:

Efter fikat dansar jag hela vägen upp till Ferrara och så cyklar jag hem till campingen. Det är krig i sadelområdet men fest i cykelsjälen. ↑ 1388 hm. Strava här.

Dag sex. Jag vaknar med värk i rumpan och området runt. Känsliga läsare kan sluta läsa här men de nedre partierna är röda, nariga och irriterade. Sittbenen smärtar. Jag är smått trasig. Idag blir en tung dag. Ute regnar det lite lätt. Jag och Tony bestämmer oss för lite lätt skölj, ett gäng-tusen höjdmeter eller så. Vi glider ut från Bardolino och det regnar mer och mer damtidigt som jag känner att mojon är nere samtidigt som varje tramptag gör ont, alltså där nere. Får jag inte vila idag så blir det ingen rolig cykling de resterande dagarna. Tonys mojo är inte heller på topp så vi vänder, stoppar i oss lite mat och drar till Verona där vi hoppar runt i vattenpölar, fönstershoppar, kollar in lite Touren och fikar kaffe med semifreddo till. ↑ 108 hm. Strava här

Dag sju. Äntligen sol igen och idag har jag ett helt gäng höjdmeter att ta igen. Stjärten mår bättre, benen mår bättre, mojon är uppe igen och jag har berget Fosse doggy style i åtanke – dvs. istället för att köra som vi gjorde, den korta superbranta vägen på en mil (den från Rivalta/Peri), ta den något längre och något flackare stigningen som börjar i Sant’Ambroggio. Kolla kartan på Strava så förstår ni. Hursom, klättringen är magnifik, jag känner mig urstark och så träffar jag ett par riktigt söta belgiska herrar som förgyller min klättring och omskrivs senare i inlägget VÄNNER UPPFÖR. Efter jag sagt hejdå till belgarna drar jag mig ner i dalen för att köra nästa stigning men missar avfarten och hamnar lite för långt ner. Lite för långt ner i bergen innebär väldigt mycket för långt upp om man ska tillbaka så jag tänker testa en annan väg och hamnar nere i vindalen igen. Inne i dalen är det som vanligt kvavt och fuktigt. De enda som ser ut att må toppen är masivinrankorna. Jag passerar små orter som Mazzano, Negrar och Pedemonte – dammiga, platta förorter till Verona. Jag börjar bli irriterad för jag är inte här för plattkörning. Ett gäng ”dömil” passerar innan jag når bergen igen och klockan börjar bli sent. Jag stannar till vid nån superstore och häver i mig en tetra chokladsojadryck och två bananer. Jag hinner med en sista klättring till, Fumane upp till Cavalo och den känns. Luften står still och tornanti verkar inte vilja ta slut. Men jag är snart uppe och några till dömil senare är jag hemma och har fått riktigt fin bergsdistans i benen. ↑ 1872 hm. Strava här.

Dag åtta. Jag är förstås något trött efter gårdagens körning – klättringar här är inte lika långa som i exempelvis Alperna vilket gör att man får jaga höjdmeter på ett helt annat sätt (jag menar, i Frankrike så kan man få sig tre-fyratusen hm på en dag utan att behöva åka emellan så mycket) men jag vaknar ändå bestämd. Det är bara en cykeldag kvar eftersom firman vi hyr av har stängt på söndagar och cyklarna ska alltså återlämnas idag, lördag. Jag ska få ihop strax under 2000 hm idag om jag ska fixa utmaningen. Jag är lite ledsen över att vädret satt käpparna i mina hjul; styrstamsstrulet i början hade också gjort att det hela började på tråkig not. Men struntsamma. Idag ska jag köra mina höjdmeter och sen har jag gjort det. Vädret vill sig annorlunda idag igen. Det åskar hela natten och vi vaknar till regn, regn, regn och prognosen som säger att det kommer att fortsätta regna hela dagen. Betänk att åska och regn uppe i bergen är lite annorlunda än småregn här hemma. Man är rent sagt dumdristig om man ens försöker sig på bergscykling när det åskar i Italien. När jag går till duscharna kommer det ut ett par tårar. Jag inser. Det kommer inte att bli någon liten Rapha Rising-patch för mig i år. Vi går och lämnar in cyklarna och spenderar resten av dagen i den regniga staden.

Dag nio. Vi har inga cyklar och vädret är extravackert vilket smärtar lite. Istället tar vi bussen upp till Spiazzi där vi köper oss ett par lokalodlade nektariner, en munk och mineralvatten. Vi vandrar, till fots – så märkligt det känns! – på de smala serpentinerna, ner mot det katolska templet Madonna della Corona, smakfullt insprängd i den kalkrika bergsväggen. Vandringen är pedagogiskt kuslig med statyer föreställande jesulidande i varje hårnål. Madonna della Corona är ett tvättäkta turistplåster, med gulliga nunnor, egen bulletin, försäljning av dryck, souvenirer och memorabilia, högtalare som gör att den ständigt pågående gudstjänsten på latin når ut över platån och försätter besökarna i gudfruktig stämning och till och med egen shuttlebuss som mot penning skjutsar pilgrimerna tillbaka upp mot Spiazzi.

Jag är mest pissed över att inte få cykla här idag. Till tonerna av bedjan på latin lutar jag mig över staketet som omringar platån. Tänk, precis där har du cyklat! säger Tony och pekar ut mot denna vy:

Åh fan, härligt tänker jag då. Och jag vill cykla mer. Jag har inte hunnit bli mätt. Jag kommer tillbaka. Jag har börjat bli kompis med Italien. Bara jag håller mig uppe i bergen. Precis som i alla andra länder jag besöker.

Vi hittar en smal stentrappa som leder upp mot Spiazzi igen. Som många andra gånger undrar vi hur de som inte cyklar klarar sig till vardags. Det tar ju sån tiiid att gå! Uppe i Spiazzi dricker jag ur fontänen och vi hoppar på bussen ner mot Bardolino. Chauffören har inte bråttom – han håller sig på lagom avstånd bakom cyklisten som kör nerför berget. Väl framme på campingen steker vi resterna av den gula pollentan och badar en sista gång i Gardasjön. Vi vill inte hem, inte än.

 

 

 (enligt Strava) 6915 hm.

Jäkla åskväder.

Livsstil

En damrumsselfie i en liten pittoresk bergsby
Italien äger rumsren selfie här hemma!
Typ.

Tjena!

Nu när jag kommit ut ur semesterdvalan (även om jag à la fader vår fortfarande mest vilar ifrån Internets om helgerna) så återupptar jag min klassiska veckokollen, ni vet så ni liksom har koll på mig och mina företaganden och att jag själv följer schemat. Skärpning Katj0 som min polare Larsa skulle ha sagt. Hur som, vi kör igen!

* Idag måndag är den klassiska sköljens dag. Tyvärr verkar vädergudarna riktat in sig på skölj med så förmodligen kommer det att bli en väldigt, väldigt blöt rullrunda ikväll. Nåväl. Bäst att vänja sig vid att komplettera kittet med regnjacka. Tur jag älskar min (ni ser, önsketänk önsketänk…)

* Imorgon tisdag är det dags för hatälskade intervaller. Fast jag har känt mig oroväckande stark de sista klubbpassen (förutom gårdagens bakisrull förstås) så vet jag att kommer att flyga av som en hatt i blåsten om jag inte sköter mina kort rätt. Eller okej, jag kommer att flyga av i fem av sex intervaller oavsett, men så vill jag ha det, för nästa gång så kanske jag flyger av i fyra av sex. Jag tänker ställa upp i Anundsloppet – gissa klass! – och jag bli köra nåt varv innan jag flyger av där med.

* På onsdag är det egentligen MTB som står på schemat men det blir kanske att jag får dra till Stockholm och hämta bilen från verkstan. Och bli av med några tusenlappar på köpet. Fanfanfan. Får trösta mig med lunchlöpning eller annat skojsigt för att hålla träningsnarkomanen i mig lugn. Vi glömmer onsdag så länge.

* På torsdag väntar nya äventyr med klubben. Vem vet, kanske försöker jag mig på tempo för första gången i mitt liv? I så fall vill jag ha sexiga täckta hjul på. Om AK läser detta så får han gärna låna ut nåt sjukt snabbt hjul till mig. Jag hoppas innerligt att tempo skiter sig. Så jag kan återgå till att vara den som inte kör tempo. Det vore nämligen förödande för min redan obefintliga ekonomi att börja kitta upp mig på tempoprylar…

* På fredag är det fredag och nåt riktigt cykelskoj, fast vad vet jag inte än? Kanske hinns det med lite MTB då? Kanske plockas det svamp med cykling skogs tur och retur? Kanske cyklas det på min nya stadscykel om jag hinner hitta en mig värdig i veckan?

och så lite privatliv och bloggande mittemellan.

Fy satan va vanlig jobb- och träningsvecka. Det är du och jag, rutin.

Ska ni göra nåt skoj i veckan? Puss.

 

Livsstil