Kategori: Livsstil

Igår var det söndag och jag vilade kroppen efter lördagens glada mountainbiketävling!

Nåja inte riktigt. Städade den nu tomma gamla lägenheten för tionde gången. Helt jävla slut. Behövde natur. Ville fågelskåda – ett av mina stillsammare intressen vid sidan av cyklingen. Vi packade ner oss i saaben och drog till ett ställe jag hade varit nyfiken på länge –

Gnien – fågelskådarparadiset mellan Surahammar och Ramnäs. Gnien är alltså en sjö men även ett våtmarksområde. Fett översvämmat just nu. Som ett hav. Inte så konstigt att fåglarna gillar att häcka och hänga just där.

Jonas bar på Hoppetuss och jag bar på min påskpresent Nikon Prostaff 7S.

Just bärandet var ett lite kritiskt moment i och med spångest light precis överallt. Ser ni hur mycket vatten det är? Och då går vi fortfarande ute på åkern

In i skogen…

och se så glad äventyrsbäbis med så mycket fint och glatt att titta på i skogen! (plus bli buren och påpussad hela tiden, win win liksom)

Tjena morsan, är du också här och traskar?

Åh så rent, klart, kallt vatten. Spanade efter småfirrar och grodisar men såg inga just då.

Efter ett gäng hundra steg genom den lilla “skogen” började själva Gnien uppenbara sig.

Gnien och jättefågeltornet! Och kvistisarna.

Men först några gäng steg till över den kanske pirrigaste spångesten ty ganska djupt runt om den ändå.

Upp på tornet… ett gäng våningar! Och mycket blåsigt. Knarrar i träet

Mellanlanda i det kanske mysigaste fikarummet ever? Dit måste jag och fika när det är riktigt superstormigt ute. Då ska det huttras och drickas beskt svart termoste med söt kaka till.

Uppe och Tuss börjar bli gnällig men jag måste spana efter fågel. Gnien är känt för sina vita svanar och tärnor (brr, är inte överförtjust i de sistnämnda, elaka fåglar). Jag såg inga ovannämnda men dock ett gäng änder och så en massa tjockisgäss. Så söta!

(rovfågel såg jag längre fram men det när vi passerade andra sidan sjön på vägen hem)

Tillbaka ner efter babybjörnparet

och så de cirka 650 meter spång tillbaka till fastlandet.

Uppe i fågeltornet hade jag blivit sugen på glass och det händer mycket sällan att jag blir (laktosmage etc)

Så glass fick det bli, en ekosandwich från Surahammars Coop. Självklart skulle den intas vid vattnet – känner ni förresten igen stället? Det något dolda cyklistfiket Kuskens Café nere vid bruket.

Min nöjda pojke. Jag älskar när Ivars ögon lyser så. Av vetgirigheten och den sköna tröttheten av all den friska luften och naturupplevelserna. Hela himmelhavet bor i dessa ögon.

Tack för gårdagen Sura och Gnien, hit återkommer vi gärna.

Några andra fågelskådare där ute? Kommer nog blogga lite mer om mitt ornitologiska intresse framöver. Puss!

Fågelskåda Livsstil

Hej. I mars blottade jag inför er cyklisten Katja i Vad är jag för ett slags cyklist?-inlägget. Nu tänkte jag att det vore kul att följa upp det med en Vad är jag för ett slags mamma?-lista. Vi kör:

Jag är en ständigt sjungande mamma. Sjunger jag inte så pratar jag (omedvetet) på rim. Om det i längden kommer att skada Ivars psyke eller göra honom till en sångfågel är oklart. Klart är dock att han älskar att jollra med på sitt bebisspråk. Älsk på när hela den avlånga kroppsisen skakar med i musiken.

Jag är en bekväm mamma. Nog för att jag gillar äventyr men är ändå ingen som sätter mig i svåra lägen med flit. Sådant har jag ändå för mycket av i livet. Finns det ett hjälpmedel så använder jag det. Så blir det mer kvalitetstid över. Jag ger hellre burkmat ute i det fria än lägger massa friluftstid på att svettas i köket. Ibland gör jag ett ryck och lagar något och ibland får Ivar smaka av våran mat.

Jag är en upptäckarmamma. Det gör att Ivar redan nu är ett ess på att finna sig i att trivas på bussar, på tåg, i bil, i diverse vagnar och i ett bra gäng naturområden och städer. Det finns de som vurmar för det lilla och de som hela tiden jagar det storslagna. Jag tänker att man faktiskt kan göra både och – glädjas åt det lilla och förundras över det storslagna. Gärna tillsammans med den man älskar mest och självklart inte bara utomhus. För #outsideisfree i all ära men det är insidan som bör kännas fri och öppen för att livet ska kännas roligt och givande oavsett i vilken sits man hamnar genom livet. Här tipsar jag förresten om braiga prylar för mina allvädersmammakollegor.

Jag är en ibland überchill och ibland överbeskyddande mamma. Jag har till exempel inga problem med att Ivar hänger med mig på precis samtliga av mina upptåg (när det går rent tekniskt). Men jag oroar mitt hjärta blodigt över vissa andra saker – trafiken ute, stämningen i skolan och på nätet, hårda möbler, hårda ord, överstimuleringen etc etc.

Jag är en invandrarmamma. I mig slåss det och samsas ett gäng olika kulturer och sätt. Ibland är jag västeuropeisk i mitt sätt, ibland mer östeuropeisk (+ annat). Oftast är det en tillgång men ibland blir jag något mindfucked i mig själv liksom. Ska bli spännande att se hur Ivar blir. En ännu mer salig blandning…

Jag är en HSP– och inte alltid psykiskt på topp-mamma. Jag låter aldrig mitt mående gå ut över hur jag tar hand om min bebis – men han ser mig skratta, gråta, vara hyper, vara låg, känna tusen saker till och pånyttfödas om och om igen. Det är okej. Det minsta jag kan lära Ivar är att de riktiga människorna är inte gjorda av sten. Som pojke är det extra viktigt för honom att lära sig att det är okej att uttrycka sina känslor utan att hela tiden be om ursäkt. Han kommer ändå att se lite för många fasader i sitt liv.

Jag är en pojkmamma. Ett stort ansvar vilar på mina (och Jonas förstås, men nu handlar det om mig) axlar över att visa honom att en mamma är så många olika saker – en varm och härlig kvinna, en egen person, en ingenjör, en konstnärlig (men lite lat) själ, en seriös cyklist, ett ess på teknik, en glad arbetsnarkoman, en rejvare, en syster, en initiativtagare, ibland en näspetande soffmask och så mycket mer.

Jag är en mamma som driver med allt och alla och mest med mig själv. Även Ivar också får sig en omgång då och då. Ibland får jag bannor för mitt sätt av BVC. Eller, de tror typ att jag menar allvar och är en hemsk person. Den bjuder jag på. Så har de något att snacka om i fikarummet.

Jag är en slemmig och dregglande mamma. Hela tiden ska jag pussa på och gosa med min Ivars alla oemotståndliga bitar. Men han är ju sötast i hela världen så vafan ska jag göra?

Jag är en cyklist. Den punkten behöver jag väl inte förklara närmare. Min stilla dröm är att Ivar någon gång kommer att dela mitt och sin fars passion men gör han inte det så är jag glad om han accepterar att det ständigt luktar lite blöt lycra när han kommer hem från sin grej. Och kanske använder cykeln som transportmedel.

Jag är en outsidermamma. Och som jag känner för andra som känner så. Det beror säkert på många faktorer – både utifrån och inifrån. Men jag hamnar så gott som alltid snett i de rent kvinnliga sammanhangen (trots att jag kan och älskar umgås med mina kvinnliga vänner – en i taget) och har blivit i värsta fall mobbad och i bästa fall lätt utfryst av just tjejerna så många gånger att jag har helt enkelt blivit livrädd tror jag. Ond cirkel etc. Visst är det lustigt att den uttalat feministiska cykelbloggaren som jämt står upp för kvinnsen känner så? Off topic förlåt. Så till saken – att hänga med andra mammor när det är fler än en är en stor grej för mig. Jag tränar på att känna mig välkommen och accepterad i denna mystiska kvinnliga gemenskap. Kanske hade det varit lättare med ett naturligt kvinnligt skyddsnät typ släktingar, i närheten. Men det är som det är och jag gör mitt bästa i det läget jag kan. Vår mammagrupp som har bildats tack vare Rulla Vagn är iaf ena grymmingar. Kanske för att de också är annorstädesifrån och inte riktigt är de självklara och de bekväma? Äsch. Vi kämpar på.

Jag är en flott (och ibland flottig blame it on Ivar) mamma. Stil är för mig ett intresse och ett uttryckssätt och ingenting som försvinner bara för att jag är trött och har ont i kroppen. Faktum är att det är kanske just då – just nu – som det är som mest intressant och comforting. För kan man inte vara snabbast så kan man alltid vara elegantast, eller hur cykelvänner?

Jag är en multilingomamma. Hemma gäller svenska, ryska, engelska så diverse fraser på alla andra språken jag småkan och tycker om. Vissa bebisrelaterade ord känns naturligast på svenska, andra på ryska, djuren pratar vi helst om på tyska och sjunger gör vi gärna på engelska och franska.

Jag är en mamma som kommer att ställa krav på mitt barn. Aldrig när det gäller prestationer och livsval – men dock alltid när det gäller goda mänskliga kvalitéer. Jag struntar i hur gammal Ivar är när han lär sig springa, men jag tänker banne mig göra en värdig medmänniska av honom.

Jag är en mamma som njuter mer och mer för varje dag av att vara just bara mamma. Mamma. Jag har nog passerat färdigt övergångsstadiet mittemellan två Katjor och då jag inte riktigt ville släppa, eller snarare omforma taget om min dåvarande multitaskingvardag och led av inte en släng av cykligt fomo. Nu lider jag inte längre för jag slits och fomoar (fomar?) no more. Jag njuter av en sak i taget och låter allting ta sin tid. Ivar visar vägen. Det är som att landa fast hjulen fortsätter driva, i en stadig stark takt. Det är hjärtats slag. Det är kärleken som växer.

Puss och alla vanliga och ovanliga mammor i världen – I salute you <3

Livsstil

Tänk om man hette Kiruna.
Då skulle en hel stad hjälpa till att flytta ens lass.
Fast nä. Det hade blitt för många att köpa flyttpizza till… vi glömmer’t
och är glada åt de som hjälpt oss istället <3

Hej. Skriver mitt i röran. Just nu vet jag faktiskt knappt vilken dag det är, än mindre vilket datum det är. Grabbarna är utslagna för andra gången idag. Jag lyssnar på det lugnande ljudet av vår egen tvättmaskin. Vilken lyx! Tidigare idag har jag suttit på toan och tittat på tvättdansen inne maskinen. Jag har saknat den meditationen. Har ju inte haft en egen tvättmaskin sedan Klockartorpet (lyan före lya ciclista) för sex år sedan.

Är faktiskt första gången sedan packandet i… fredags? som jag har öppnat datorn. Mobilen har jag glömt var den ligger. Förlåt alla som får vänta med att få svar på era sms, ring om något oki oki. Läser nu ikapp lite bloggar och sådant. Det verkar som att det är Valborg snart. Inte idag va? Eller är det idag? Måste se brasan! Vilken brasa? Någon brasa!

Att städa och fixa inför och mellan de tre visningarna, att packa och att flytta och nu även packa upp är ingen lek med en liten sexochenhalvmånaders i flyttlasset, eh menar sällskapet. Nu är vår Ivar en lugn och tålmodig filosof till bebis som hellre sitter och pratar med oss och leksakerna än härjar runt. Men bebislivet med maten, skötseln, stimuleringen och utvecklingen måste och vill ju levas fixrundorna emellan. Vilket innebär att vi vuxna är ganska slut ungefär hela dagarna.

Från början hade jag tänkt att “sticka ifrån” och cykla en stigrepa igår. Hah, det var bara att glömma. Idag börjar vi ana en ljusning mellan flyttkartongerna men så ser det dystrare och dystrare ut på himmelen. Jag tänker dock sticka ut ändå. Hela kroppen värker av sömnbristen (min WED/RLS-period fortsätter tyvärr) och den vanliga föräldratröttheten men sedan när blir man piggare av att inte cykla?

Nu ska jag fortsätta packa upp. Sittandes. Så att benen vilar. Och sedan ska jag leta fram cykelkläderna, assavern och kämparmojon och fara åt skogen för en stunds glömska i grönskan.

Puss.

Livsstil

Hej fredagshej från flyttfåglarna! Tuss är däckad och jag har tagit mig en dusch… kanske min sista i lya ciclista? OMG

Hej uppspelta två!
(Hoppetuss alltså, stadigast core i världen, är lite avis)

För igår fick vi nycklarna till vårt nya hem

Hej kattmosaik i entrén!

och bara måste förbi och tjuvhusera lite, trots att vår “stora” flyttid är inte förrän på lördag (eftersom det är nybyggt och alla flyttar in samtidigt så får man paxa en tid då man får ha hissen för sig själv)

Hej Jumperfabriken, skönast klänningar i landet

fika te med chokladbitar till (vad annars?) och laxpotatispuré på burk

Hej kattungesvansfingrar!

med prassligast haklapp i världen – plastpåsar är utskällda men är ändå användbara i krislägen, aight?

Hej yellow submarine! Yellow submarine!

provpinka toaletten, provtvätta händerna, provtrycka på alla vitvaruknappar (vilka moderniteter! /en som nog aldrig bott i något byggt efter 40-talet)

och så sitta ner på golvet och uppskatta tystnaden, ljuset och tanken på att det kommer att bli så mycket smidigare och sjysstare att mellanlanda här ett tag

– när man är två så kallade vuxna, ett barn och en herrans massa vuxenleksaker.

(som i cyklarna och tillbehören ofc)

Nu fortsätter vi packa här! Puss.

Livsstil

Håll utkik i alla kanaler online & irl oki? <3
(det sitter ett litet modsmärke fram på ramen)

Hej morgon.

Bloggen fortsätter vara hackig.

Den största anledningen är att hela den lilla familjen har häcken full med att städa/kånka/styla inför visningarna (de är tre så det blir lite av ett sysyfosarbete men ikväll är den sista jippie) och packa inför flytten på lördag. Samtidigt försöker vi att finna lite hemmaro och utomhusaktiviteter mitt i det hela.

Den andra anledningen är något mer genant.

jag har ordinerat mig själv en rejäl mobilbloggvila och det inte för att vara mer i nuet för jag har nog aldrig varit mer i nuet än nu utan för att jag är skadad :'(

Under dessa snart sju månaderna har jag knappt hunnit använda datorn och har skött så gott som alla ärenden, allt bloggande och allt skapande via mobilen. Och gärna i märkliga sitt- och ståpositioner (bebis bebis bebis)

Tyvärr har det lett till att jag har fått en –

mustumme!

(fast det heter egentligen sms-tumme tydligen men jag smsar ju så sällan)

Det känns så himla b att ha fått det. Och det gör så ont. Inte bara när jag måste använda mobilen utan även när jag ska hålla i vällingflaskan, bebisskeden, min egen matsked eller det raka mountainbikestyret.

Lite skämmigt är det också. “Normalt” sett är ju jag en person som knappt har mobilen på när jag inte jobbar. Samtidigt känns det lite fränt modernt. Tänk, förr i tiden hade man kanske eldstålstumme, eller knackstensarm! Och nu har vi musarmar och sms-tummar. Vilka blir de nästa teknikåkommorna? *skypar upp Elon Musk*

Vad gör jag åt saken då? Inte så mycket annat än vilar från mobilen (och messar med vänstra handen) och från nätet överlag. Passar bra nu mitt i visningsfixet och flytten, med en naturlig paus.

Och så är det ju lite småskönt att hålla sig borta från alla bilderna på undersköna cyklar med bockstyren. Jag har nog fortfarande inte riktigt landat i sorgen efter cykelstölden. Eller så har jag blivit en mästare på att hantera avsked. Vad vet jag. Tänk om någonting här i livet kändes tryggt och permanent.

Äsch fuck nu är jag bara deppig. Borde låta bli att tänka på Ridleyn. Borde gå och gosa ner mig med pluttisen i storsängen. Ska nog ta och göra det strax. Sedan ska vi ta itu med den förhoppningsvis sista storstädningen inför kvällens visning.

Ikväll får vi nycklarna till vår nya lägenhet och på lördag flyttar vi bråtet. Jag längtar! Det kommer att bli en rejäl nystart och mer ro till sådant vi båda egentligen föredrar att lägga tid på

(cykla, skriva, skapa, vandra, springa, läsa ja allt annat än att hemmafixa hela himla tiden)

Puss från nybyggarn

Lida med stil Livsstil