Kategori: Livsstil

Hej från hon den där. Galningen. Nattvandraren. Gnällspiken. Dönicken. Hon som är så långt från sig att vara sig själv som det går just nu, efter många, många sömnlösa nätter med bensmärta, och är ändå precis sig själv eftersom WED/RLS är hennes… min verklighet sedan ett antal år tillbaka. Det är ju bara det att det har blivit som värst nu. Myrorna och de ofrivilliga muskelrörelserna i benen och armarna kombinerat med de för så gott som alla gravida påtagliga sömnsvårigheterna. Förut förpestade sjukdomen min vardag och träning ibland. Lät mig leva och träna på som vanligt, förutom att jag var tvungen att bryta vissa träningspass och vissa race (som till exempel förra årets Tre Berg) efter ett antal rätt kilometer för att benen var darriga, onda och tröttare än om jag hade sprungit en mara innan. Jag skrattade och skyllde på dålig träning, på att vara en humöråkare. Ogillar skylla ifrån mig på diverse åkommor när det faktiskt finns de med riktiga handikapp. Men innerst inne visste jag anledningen. Death on two legs. Som lät mina ben springa syrade maror i oändliga trappor, medan jag sov. Men då, då sov jag i alla fall. Nu är det inte ens det.

Det är inte mitt första inlägg om sömnlösheten. Tyvärr inte min sista heller. Jag är positivt inställd till det som kommer att bli min resa från gravid cyklist till föräldercyklist. Det är en utmaning och jag diggar utmaningar. Men jag har på känn att WED/RLS-eländet kommer att göra det jobbigt för mig att hitta det som just varit min akilleshäl – den jämna formen. På den positiva sidan så är jag på grund av livets övriga nycker ändå lärt mig att träna effektivt när tillfällen väl ges. Låt oss bara hoppas att även återhämtningstillfällen ges… trots hopplöshetskänslan och uppgivenhetstårarna i mina ögon är det nog ändå onödigt att måla fan på väggen för tidigt. Mina besvär var ju faktiskt mindre innan graviditeten. Skål på att de kommer att minska efteråt, annars får jag väl lära mig att leva med medicinerna.

Fan

Idag skulle bli en glad, lugn dag. Äntligen kokade inte stan av värmen, äntligen var det grått. Milt. Mysigt. Vi skulle gå en promenad. Nog skulle jag orka det, fast jag inte hade sovit utan vankat av och an inatt? Jag orkade gå några hundra meter. Benen darrade. Varje steg gjorde ont. Sedan dränktes benen i mjölksyran, vek sig och promenaden var slut. Vi åkte hem. Från den lummiga, trolska skogen med tydliga, vackra älgspår i mossen.

Usch

Idag skulle jag posta ett glatt, gulligt inlägg. Om gårdagens kamelkel (mjukast djur i världen, att jag inte fattat det innan?), om bästishänget (mina vänner är ju de mest generösa bildligt och bokstavligt), om min cykelidé. Om min vecka trettiotvå. Om mina nyinköp.

Istället snackar jag de jäkla benen mina eländiga… fast som cyklist får man liksom ändå snacka lite ben ibland eller hur. Men är inte det förbenat (hehe) ironiskt att cyklisten Katja är också den med sämst ben ibland typ?

Lugn nu, shit happens alla

Härmed förklarar jag i alla fall det som återstår av kvällen lugnt och mysigt. Jonas är här, mör och skön efter gårdagens Mälaren runt, vi ska avsluta dagen som vi började den – framför teven med varsin kopp hett och varsin chokladbit i munnen. Fast imorse var det det grymma racet i Vårgårda vi såg på. Nu blir det istället Mario Kart-race. Må den med tröttast ben vinna.

Fast först ska jag be om ursäkt till en vän. Sömnlösheten gör mig glömsk men den får fan inte göra mig senil.

Puss och ni är bäst! Bara för att.

P.S. Death on two legs är förresten en så grymt mångsidig låt. Vad hade jag gjort utan Queen? Usch, hemska tanke. 

Gravidträning Lida med stil Livsstil

Cyklade väl en stund igår!

In my dreams.

Gjorde detta – överlevde.

Jag smälter bort.

Jag går in i fel portar i huset.

Tar fel avfarter.

Glömmer vilken månad det är.

Sakerna ramlar ur mina händer.

Smaken i munnen är trist.

Jag är svimfärdig, min psoriasis förvärras av den torra luften.

Det är konstant varmt. Hett. Hemskt. Hett.

Därför kommer de flesta inläggen ut på kvällen. På morgonen försöker jag göra något aktivt som kräver svalka – gå, cykla, andas, försöka njuta av dagen. På dagen mår jag dåligt av hettan och antingen ligger ner med en bok (enda räddningen, eskapismen!) och något kallt att dricka eller jagar svalka någon annanstans. På kvällen, när det blir svalare så kommer huvudet igång igen.

Jag har massa idéer, mina händer kliar av de outskrivna orden. Men energin räcker enbart till korta rapporteringar. Jag skäms lite över det, men en av de första negativa (jodå, man får tänka lite neggo tankar mitt i det lyckliga, det hör den mänskliga sidan till) tankarna som kom upp när jag blev gravid var åh nej, jag kommer alltså att vara gravid sommartid, mitt i hettan… 

Som jag skrev på insta idag så hoppas jag innerligt att våra barn inte ärver min och min mans – Jonas är minst lika plågad som jag! – omöjliga gener när det kommer till att njuta av sommarvärmen. Jag funderar mer och mer på att så småningom, när vi har råd, skaffa en sommarstuga, ett litet enkelt torp vid någon sjö. På så sätt var jag bra bortskämd som barn. Behövde inte spendera ett lov i staden. Fortfarande känns den kombinationen skönast. Staden gör sig bäst när man är upptagen. Landet, närheten till vattnet, gör sig bäst när man är ledig. Varken jag eller Jonas är dock intresserade av att lägga vår lediga tid på att arbeta gratis, än mindre med något hus så idén med egen stuga faller lite där, om vi plötsligt inte får spel och blir hemmafixiga av oss…

Vad snackar jag stuga nu för? Jo, nu har jag fått nog av att vistas hemma hur mycket vi än älskar lya ciclistan så imorgon drar vi uppåt mot norrskogarna igen. Det blir till att småcykla, hänga med världens bästa Frida och kanske kattungarna?, bada minst en gång varje dag och minst en gång i havet.

Korten är förresten från gårdagens bad i Galten  – Mälarens västligaste fjärd. Jonas var sugen på Arbogas Glass & Berså-glass efter att ha smittats av Swyzak-Johan, jag var sugen på att simma varsom kallt, båda var slitna efter förrgårdagen så vi drog till de hoodsen. Hittade en riktig badpärla i den lilla Galten-stranden i Kungsör. Vattnet var kallt, jag var badkrukig men så skönt efteråt – i hela tio minuter till… kön till Arboga glassen var tyvärr för lång så vi sket i’t men hade i alla fall ett glatt badminne med oss hem.

Puss och snart är det höst 🍁✌

Livsstil Mellan rundorna

Hej hej från Sveriges första cykelhotell Ohboy, lägenhet 128! Här sitter jag i sängen, nyduschad och med värkande stadsflanörfossingar och mobilbloggar ett par rader innan jag beger mig till FBRKN för lite afterbikehäng med mina kära (och säkerligen dyngsura, har regnat järnet i skånelandet idag) Race Across Skåne-hjältar.

Er ödmjuka cykelbloggare har inte heller legat på latsidan idag. Eller jo, någon timme efter att mina vänner lämnat hotellet så unnade jag mig faktiskt lite sänghäng… men är man gravid så är chillet ett måste, det säger de där i vita rockar som kan något.

Men sedan klädde jag på mig vindtätt och regntätt och hoppade upp på hotellets vikbara cykel! Måste erkänna att det var lite scary i början – saken är ju både smal och hög – men vande mig sedan efter några tramptag genom glada Västra Hamnen.

Så hamnade jag mitt i centrala gammel-Malmö, ställde av hojen på ett tryggt ställe och bestämde mig för att fortsätta strosa till fots. Målet var den lediga planlösheten med små, icke-betungande inslag av kultur och jag tror jag lyckades rätt bra.

Jag gick till exempel varenda liten gata upp och ner i hela centrala stan.

Besökte ett gäng gallerier och tillhörande butiker, googlade lite historia om husen jag såg, köpte världens snyggaste jeanspaj i grön sammet-ish tyg (!) och några presentplagg till mitt hetto till man, njöt av att det regnade! så milt! så ljummet! så lent! så härligt mot mitt ansikte, sköljde bort sminket och vardagsbekymren och festade till med en vietnamesisk brunch med en mumma efterrättstallrik eller två.

Nam Do – rekommenderas starkt.

Mys va? Tack Malmö! Nu ska jag göra mig presentabel igen. Puss och hoppas er lördag är fin!

Cykel Livsstil

Jämtlandsfjället, jag måste börja med att be om ursäkt.

Du är ett förbaskat fint ställe. Här står du i all din prakt med dina toppar, lämlar, renar, bäckar, fjällrävar, raststugor, spänger och hjortron och lockar folks från hela världen och så åker jag upp, hälsar på en dag och vänder hem redan samma dag. Hem – till platta, sommarsvettiga, avgasiga Västerås.

Jag förstår att beteendet kan te sig som respektlöst. Jag missunnar dig inte ditt hånleende.

Dumma nollåtta, tänker du jämtlandsfjället. Dåligt kittad i bomullsbyxor dyker du upp här, tror att du ba får allt serverat och retirerar när det passar dig! Nädu. Blir inga mjuka små lämlar för dig. Renarna kan du fetglömma, topparna döljer jag i dimman, hjortronen är det för tidigt för ändå och du får inte. se. en. endaste. fjällräv. inte ens en rabiessmittad, sommargles rävskalle under hela din vistelse! 

Men du förstår fjället, tanken var inte att behandla dig som ett förströelsetinderdejt. Inte för att dejta någonsin varit min grej, men du fattar jämförelsen.

Vi hade förberett oss, och vi hade peppat. Vi visste att det skulle vara tufft med tanke på prognosen – herregud det finns nog ingen större myt än den om den lyckliga ”avskalade” turisten som klarar sig på luft och vatten only när det är kyligt och blött, liksom. Påstår man att man gör det så har man antingen haft den största turen i genlotteriet och blir aldrig hungrig, trött eller sjuk eller är så bekväm med sin utrustning att man har förträngt dess betydelse.

Fjället är en materialsport.

Vi skulle ta oss an Jämtlandstriangeln – i små, korta, gravidvänliga etapper.

Så vi hade packat allt rätt, massa varma kläder. Förutom byxorna. Jag hittade inga regnbyxor i storlek gravid för någon rimlig peng. Men annars – bra grejer. Tåliga grejer. Köpta, lånade.

Men jag hade mått dåligt. Jättedåligt. Sämre än på många år. Jag grät varje dag, och varje natt. Anledningarna är många. Gissa inte, bara acceptera. Men hormonerna spelade nog också in. Sov lite, åt för lite och för taskigt. Det där med att inte kunna trycka i sig mycket mat – det ryms inte! – är nog en av de få grejerna jag ogillar med att vara gravid.

Flyktdjuret ville bort. Fort! Jag hade gått och väntat på resan länge. Vi packade. Och flyttade det sista. Mellan Jonas lägenhet och min, vår gemensamma.

Jag trodde förstås inte att fjället skulle förlösa mig och befria mig. Också en jäkla myt, att lite fina vyer och en dos frisk luft är något slags räddning. Möjligen om ens sjukdom är lätt lugnsot eller överdriven mobilanvändning eller är trött på stadens brus, typ.

Kära fjället, ditt väder sög den här gången. Till och med riksbladet Expressen hade en notis om det.

Hade jag inte varit gravid och kunnat bära mycket och stå ut med att få UVI, förkylning eller annat mysigt jag alltid får när jag friluftar i kyla, hade jag varit utvilad och fri från plågoandarna i mitt huvud – lycka till att sova i en proppfull kupévagn när vartenda litet ljud är som en vass hammare som skär i ens hjärna och sätter igång märkliga tankar! – hade jag haft ett regntätt ställ, hade inte gravidhormonerna fått för sig att leka järnet med mitt sinne precis just nu… ja, hade förutsättningarna varit annorlunda så hade kanske även ditt hemska väder kunnat duga åt oss.

Tyvärt skulle inte vädret bli bättre än på några dagar. Det enda stället som var torrt var fjällstationen men där kunde jag inte heller sova pga. allt folk och alla intryck. Hur länge hade jag varit vaken?

Ändå gick vi ut, med ompackade ryggor och någorlunda peppt humör, ändå ville vi ge dig en chans. En blött, blåsigt, närmare nollan kall tur blev det, med oron över bäbisen som det enda som överträffade blåsten med sin styrka. Och benen. Så starka, men stelare för varje blöt pust.

Låter det dramatiskt? Kanske var det inte så dramatiskt egentligen. Men sömnlösheten och oron, både den psykiska och den kemiska, gör vidriga saker med en människa.

Jag ville inte ha det så. Fram till någon vecka sedan hade graviditeten varit den absolut lyckligaste – LYCKLIGASTE! ett ord jag aldrig skulle missbruka, för äkta lycka är ett sällsynt tillstånd – tiden i mitt liv. Jag är ingen planerare, jag vill inte sia om framtiden. Men jag kände att det inte fanns någon glädje för mig att hämta uppe i jämtlandsfjället just då.

Så vi tog nattåget hem samma kväll. Jag såg till att boka en privatkupé och jag sov. Säkert hela sex timmar! Och sedan sov vi hemma. Fler timmar. Med magen mjukt inbäddad i gosedjuren och lakanen.

Och sedan sov jag igen, och sedan kunde vi plötsligt skratta åt expeditionen som i stil med så många andra expeditioner både sket sig och bjöd på några lärdomar.

Som att det är värt att investera i fula billiga regnbrallor i storlek XXL, och inte leka någon himla friskus när man faktiskt inte har hälsan för det just för tillfället.

Men man vill ju så gärna upp till toppen och se solen gå upp eller hur kära fjället?

Vi ses en annan gång, det kommer nya fjällrävskullar.

Om jag blev förkyld förresten?

Du är också skyldig mig en ursäkt käraste fjället.

Puss.

Din Katja, Tällberg camping, varmt, skönt fredagen den 21 juli 2017

 

Lida med stil Livsstil

Hej.

Ligger i sängen, utslagen järnet. Har spelat kubb (vårt lag vann) i Hedesunda, sett förbi Untra Vattenkraftverket (mäktigt skyddsobjekt jag svär asså), ätit Untra Gårdsglass (världsklass!), kört mer bil, handlat mina första gravidbyxor – någonting måste en ju vandra i?, köpt snacks och annat sött och gott, fraktat lite av Jonas bohag (Jonas lyfte, lugna nu), röjt hemma, skickat ett gäng-sisådär femtio omaka, gamla sockor till andra sidan och köpt två tågbiljetter nämligen:

Västerås – Duved!

Kul va? Vi ska upp till underbara Jämtland och härja* i fjällen. Jämtlandstriangeln om sig vill – eller korta dagsutflykter i återtakten om vädret eller kroppen säger ifrån.

Äntligen! Hemester är verkligen inte min grej. Hur kan man bli utvilad om man befinner sig i samma miljö som när man inte har semester?

Jonas packar. Imorgon måste vi hinna med att få ut det sista ur hans lägenhet innan vi överlämnar nyckeln till nästa hyresgäst.

Jag är smått… mycket nostalgisk och känslosam, på den tiden vi hann vara två innan jag blev med barn så skedde många fina stunder i den lägenheten. Hade gärna bott där om vore den större än en etta.

Jo, okay, dövar nostalgin med att skriva lite packlistor inför imorgon typ:

 

Och bäbisen sparkas, åh som den sparkas! Idag böljade det faktiskt i (på) magen min, så häftigt, så svindlande, tappade lite fattning där.

Tredje trimetestern! Så fort tiden går. Åh jag ber varje dag, snälla hoppas du trivs inne i mig, hoppas jag gör rätt, jag gör mitt bästa.

Nu ska vi försöka komma till ro här, häftiga äventyr väntar oss imorgon. Jag kommer att underrätta er så gott jag hinner/orkar/förmår – #gravidvandrare (och #gravidtågromantiker) lär bli hashtaggen.

Puss och god natt!

* ”härja” när man är gravid är att vilja göra mycket men ty ens krafter är begränsade och ens befogenheter att ta ut sig likaså, ta det så piano det bara går och förstås, anpassa tempot, längden, boende etc. efter dagsformen. Det är att ha roligt under ett världens ansvar. Så oroa er inte oki? <3

I väntan på kattungen Kärlek Livsstil