Kategori: Livsstil

Ba för att den är fin den.

Hej måndag.

Jag är hopplöst, brutalt superdupersjuk igen. Jäklars så här däckad har jag inte varit på ett par år känns det som. Det är samma skit som efter Göteborg som verkar tagit god tid på sig att blomma ut, blä. Jag är segare än kola och slöare än en sengångare och halsen… som en tjog kinesiska operasångare* som löper amok därinne.

Självklart råkar det sammanträffa med Ivars fortsatta tandsprickning så det är bara att glömma att vila bort sjukan effektivt. Men jag försöker! Lillebror är här och gästar oss i veckan wii och jag blir friskare bara av att se hur han – som ju är en morbror vid sina tolv år, hah! – och plutten leker så fint ihop. Jag är lycklig.

Med andra ord blir det inte mycket träning tränat på ett par dagar här. Men cykligt blir det – cykelrummet fortsätter inredas, kanske kanske kommer min nya bockstyriga vardagskompis hem till oss och ni får se lite sweet cykelfoton plus annat som det heter.

Nu ska jag dricka kaffe och äta minst tre bitar choklad för det får man som sjuk.

Puss.

* kinesisk opera är en egen konstform. En mycket högljudd konstform.

Lida med stil Livsstil

Hej! Tåginläggen, visst har ni saknat dem? Hehe, innan jag fick barn och mitt bloggande förpassades till bussarna skrev jag kanske 60 % av bloggens inlägg på regionaltågen mellan Västerås och Stockholm. Kommer det att bli mer av den varan när jag börjar jobba igen i september? Vi får väl se!

Just nu sitter/ligger jag och Ivar på regionaltåget Göteborg-Stockholm. Fast vi kommer att hoppa av i Västerås förstås. Tänk att regionaltågens andra klass är mer barnvagnsanpassad än X2000:s första dito. Så b att det inte går att köpa kaffe eller dricka dock.

Hör på förresten. Resan till Göteborg var pärsens pärs. Fyra timmar blev till nio! Nästan lite coolt att allt som kunde gått fel gick fel: force majeure typ tre bränder runt om Hallsberg så tågstopp i Flen (en timme), sedan tågstopp i Katrineholm (tre timmar) pga felvänt X2000-tåg i Stockholm, tågfel på X2000, bistrofel på X2000, banarbeten i Vårgårda (ca en timme)… Vi anlände elva – helt slutkörda men lite stolta som ändå hållit ihop och varit vid så gott humör, jag och min Ivar 🕶

Vi har ju gjort Göteborg! Första gången för Ivar, wow. Att göra nya platser är alltid kul. Att göra vissa platser är lite extra kul. Göteborg är just en sådan plats. Dels så är det en sjujäkla fin stad, speciellt för en annan sjö- och industriromantiker (och cykelbackälskare). En stad som dessutom besitter den fina egenskapen att gärna bjuda på omväxlande väder vilket är toppen. Och dels så bor ju min äldsta väninnan här… där med sin familj – lite större än min för de har hela två söner.

Så roligt det var att komma dit som mamma! Jag hade oroat mig lite om Ivar skulle finna sig bland de äldre (1,5 och 3,5 år) pojkarna men det var förstås inga problem. Det gosades, kittlades, klappades (mest på bäbisen men även av den snabblärda bäbisen) och pratades. Barn är coola. De interagerat intuitivt och hänsynsfullt. Ivar hölls glad och sysselsatt mest hela den vakna tiden och mammahjärtat skrattade ikapp barnen.

Vad gjorde vi då?

Åkte Älvsnabben. Njöt av grönskan. Hängde i byggda och spontana lekparker. Upptäckte lite nya kvarter. Strosade längs med havet. Charmade lokalsen (mest Ivar då). Åt grillad mat. Badade badkar yey. Åt frulle på klämkäck indiebar. Glodde på båtar. Pratade och sov. Och annat semestrigt.

Om jag tänkte på cykel? Nä inte värst! Eller jo, tänkte att jag måste omedelbums fixa en längre axel till trekken så jag kan börja cykla med Ivar. Fett inspirerad av min kompis och deras Thule Lite (sådan som jag har fast för två kids) som de cyklar med överallt. Nu är han banne mig mogen och mina mammaguts med. Och så spanade jag lite efter eleganta sportcyklister men såg ändå mer typ citycykelfolks, kanske höll sig de eleganta sportcyklisterna utanför stan?

Om jag fotade? Skitlite och mest internt (badande barn och sådant). Kameran bodde för det mesta i väskan. Ibland är det skönt att skita i att dokumentera – även om jag la upp lite på instahändelser.

Om jag levde livet? Ja. Det blåste, härlig sval havsvind. Den lyfte upp kjolen. Den smekte nacken. Den skickade på oss lite moln. Den ingav hopp. Att vara med Nadja, Roman, Levi och Noel var kärlek. Jag saknar dem redan.

Om jag sov? (en viktig fråga för en med kronisk sömnlöshet) Japp – hela två nätter av tre vilket är wow.

Resan gjorde oss gott. Både jag och Ivar växte lite, blev trötta och utvilade i ett.

Nu längtar vi till våran Jonas, hem till vår mysiga lägenhet (tydligen har de glasat in balkongen så nu kan jag skapa min oas/paincave där ute wii!), hem till de bästa cykelstigarna och till planerna om att så småningom flytta närmare en av de bästa lisorna för själen min

havet 🌊

Pusss från Skövde genom rutan.

Kärlek Livsstil

Sex hjul och en plutt i Högbo i lördags.

Hej här kommer ett livstecken.

Livet är fint trots att värmeinfernot fortsätter. Jag och Ivar packar inför göteborgsresan senare idag. Long time no see X2000. Long time no see havet. Long time no see Nadja & Co.

Och på tåget ska jag blogga klart inlägget om den gångna cykelveckan. Se upp för en del sötsurt. Puss och vi hörs snart.

Livsstil

Hej. Förlåt. Det är det vanliga. Värmen. Ihop med det nya vanliga, tröttheten. Den ackumulerade tröttheten. Förstå mig rätt – jag är en stolt och tacksam mamma. Men jag har inte varit barnfri fler än några få timmar en endaste gång på åtta månader.

Jag tror att jag kanske är lite slut som artist om jag får gissa?

Jag orkar inte blogga. Orkar inte producera. Orkar inte äventyra. Orkar inte ens ta emot… aktivt. Enbart passivt. Idéerna och de påbörjade tankarna, för bloggen, vardagsäventyren och annat, de hopas i form av tiotals utkast. På bloggen, på papperen, i huvudet. Men lik hjärnan är den verkställande handen slö och moloken.

I över fem veckor har det varit varmt. Molnlöst. Så gott som vindstilla.

Hett. Dystopiskt, hopplöst hett. Ingenting händer i luften, allt är statiskt. Som ett kaffefläckigt vykort.

Det har stått maj i kalendern, men det har känts som juli. Juli utomlands, i något centraleuropeiskt land.

Tanken på att det är bara början på sommaren gör mig skräckslagen. Tänk om det kommer att fortsätta vara så här varmt?

Ni känner inte igen er, eller hur.

Ni tror att jag ba gnäller, eller hur.

Men det är ingen som någonsin hört mig gnälla på regnet, eller kylan, eller snön, eller slasket.

Det är tabu att tala illa om värmen. Det är tabu att öppet må dåligt av värmen. Det är tabu att skriva blogginlägg som detta. Att må dåligt av värmen på ett så påtagligt sätt som jag gör, psykiskt och fysiskt, är ett dolt och oaccepterat handikapp.

Ett i-landsproblem.

Men nu är det så för mig. Hur mycket jag än njuter visuellt av florans storslagna skådespel så hänger inte psyket med. Jag orkar njuta ett kort tag, sedan tar mörkret vid.

Jag försöker rätta mig in i ledet. Jag har tunna sandaler och målar tånaglarna glansiga. Jag lajkar mina kompisars sommarvurmande inlägg i de sociala medierna. Jag lägger pliktskyldigt ut picknickfilten och matar min bebis ute. Jag har investerat i en tunn skrift om svensk flora så jag kan lära Ivar alla växtnamnen jag inte kan. Jag äter antipollentabletter. Jag är pepp på att hitta på grejer med mammagänget. Jag säger ja, klart vi ska när mina kompisar frågar om vi ska gå och köpa glass. Jag ser på när de äter glassen och får rysningar eftersom värmen gör att glassen smälter fort och blir till sockrad mjölk som droppar ner från deras fingrar.

Jag köper en Cola och står med burken tätt emot pannan. Jag får glasshuvudvärk.

Jag tänker att jag själv hade älskat den här värmen om jag befann mig

i södra Frankrike

på Västkusten

i Californien (där jag aldrig varit men är ju hjärntvättad med Kalifornien precis som alla andra)

i Odessa (där jag aldrig heller varit men hört att det var världens vackraste stad back in the days)

– ja utomlands, vid hav eller flod, semestrandes. Inte hemma i kvava växthuset Sverige. För utomlands finns det berg med höjdmeter. För varje höjdmeter är det svalare.

Hade min Ivar uppskattat alla höjdmeter?

Jag tror inte att han uppskattar värmen heller. Han äter och sover sämre. Är mör. Måste vila ofta, lägger sitt lilla tunga huvud i mätt knä och suckar lite då och då.

Han är dock en bebis, en alldeles ny människa, en vår i sig själv. Ivars första sommar. För hans skull omfamnar jag värmen så gott jag kan. Men jag saknar svalkan. Jag saknar kunna motionera och träna dagtid. Jag saknar gå långt, jag saknar intervalla på monarken. Jag saknar sova gott om nätterna och vakna utvilad på morgonen.

Som cyklist kan jag tusen tips om vad man kan göra för att kroppen ska tåla värmen bättre under cykling. Tyvärr har jag fortfarande inte hittat ett sätt som fungerar för vardagen.

Så förlåt mig för min inaktivitet och kanske de lite mindre påhittiga inläggen under denna perioden oki.

Ikväll ska jag och Jonas testa de coola mtb-spåren i Skultuna (tack bästa AK som erbjudit dina barnvakttjänster). I helgen blir det cykling för hela slanten. Nästa vecka drar jag och Ivar till vännerna vid havet. Och sedan någon gång så tar jag en liten “semester” så får vi se vad jag lägger tiden på.

Min värsta vädertid är nu. Men den går över. Efter sol kommer regn, och då dansar jag igen.

Livsstil

Ja, jag tycker det är skitnajs att nöta monark inomhus i tjugo+ grader. Not. Men snart flyttar den ut på balkongen (maskiner ute fortfarande)

Småpojkar i solhatt är typ det gulligaste som finns, speciellt om de heter Iiivar

Ridepreppin like a pro

Hej från värmeböljan Västerås och dess solstingade invånare Katja och hennes däckade förstfödde. Vi har varit på årets första picknickplaydate – i det gröna! på filtar! härligt! – och det vart nog lite för mycket för Plutten med både det spralliga bebissällskapet och alla de nya sommarfärgerna och sommarljuden och så värmen på det förstås. Jag har nog aldrig hällt i Ivar så mycket rent vatten som idag. Först drack han sitt ”bamsevatten” (vatten ur sin flaska med bamsemotiv) för att sedan gå på min Bianchi-bidon jag har alltid med mig i skötväskan (typ enda Bianchi-prylen jag äger? Beställde ju en urläcker Bianchi-tävlingsracer ungefär samtidigt som jag blev gravid, var lite lagom svettitt och liiite tråkigt att avblåsa köpet utan att berätta varför för jag var ju så tidigt gången ännu).

I övrigt längtar jag till hösten eller i alla fall till kvällarna i slutet av augusti för ni vet vad jag tycker om detta vädret. Bra, då har vi avklarat detta för ni är säkert jättejätteglada över att det är äntligen varmt och det unnar jag er.

På tal om att unna sig. Jag funderar på att unna mig skivbromsar på min nästa cross. Alltså jag vet att skivbromsar är det enda alternativet i mångas ögon men jag typ, gillar fälgisar. Gillar bromsplaneringen (sjukt jag vet men så är det), gillar liksom känslan. Ogillar dock att och när de slits och så är det förstås bromsverkan aldrig hundraprocentigt beräknerlig. Äsch, är väl bara en envis nostalgiker. Typ som de som envisas med att köra tekniska mountainbikelopp på gamla odämpade stålcyklar. Nu är jag i och för sig typen som gärna kör det mesta på en odämpad cross eller racer så jag förstår dem men det blir inte skönare för det.

Och skönt måste det bli – för den cykeln som kommer att ersätta min Ridley (RIP) måste vara top notch för den ska real shit-tävlas på i höst.

Jo, jag går i cykelköpartankar nu. Har börjat sakna att äga och cykla på en cross något enormt. Extra svårt är det nu när vi bor praktiskt och närmare ”landet” så jag faktiskt kan sticka ut och cykla med Ivar – förutom att jag inte har en cykel att cykla ut på (vill inte guppa på MTBn med aerovagnen, och så är det bökigt att fixa adapter till Thule-kopplingen). Jag hoppas innerligt att Tre Kronor ersätter mig rättvist för den stulna cykeln.

Jag har några cyklar jag har sett ut. Lätta, styva och stygga. Med racig sittställning seat post sky high since forever (citat Lea) men rätt kort överrör. För det är så jag trivs. Ryggen som en liggande C. Eller snarare G? Eh ni fattar, inte som ett liggande I i alla fall.

Fan nu borrar grannen i väggen just när Ivar behöver sova av sig playdateruset som mest. Jag svär alltså, nästa bostadsanhalt blir ett torp i den mörka bergslagsskogen. Nära en iskall tjärn. Inga grannar*

Det blir förstås egna inlägg om crossvalet.

Puss

Katja

(ok skojar, skulle typ dö understimulans- och bilburenhetsdöden, stuga är mysigt när man vet att man alltid kan dra därifrån)

Livsstil Om cykel