Kategori: Livsstil

krig åt

gå rikt
krig tå
gikt år
gikt rå
gir åkt
tig kår
råg tik
går tik
grå tik
tåg rik

tråkig

Morgon mina äventyrare.

Jag har insett en sak. Sådär lagom när jag är trettiotvå vintrar gammal. Jag är rätt usel på mycket – huvudräkning, kallprat och att hoppa på crossen från vänstra sidan bland annat. Men uslast av allt är jag ändå på att ha tråkigt.

Jag känner en del som liksom finner sig i att ha tråkigt och som nästan gör det till en del av sin livsstil. Som ba jahäpp nu händer det inget och det är tråkigt men så är det ba för att det är så ibland. Som ba jahäpp nu är det tio minuter kvar till bussen, då står jag väl stilla och väntar, med lite Kent i lurarna då. Som ba jahäpp nu kunde inte kompisen gå ut ikväll, jag blir väl hemma och ser på TV då. Som ba jahäpp, den här vägen är inte så rolig men den är smidig så då cyklar jag väl den och så ett ryck med axlarna på det.

Jag förgås av att ha tråkigt. Begåvad (eller straffad?) med korttidsminnet som en guldfisk, noll respekt för pengar (har aldrig haft nå många ändå så orka samla på sig) och en fantasi som… eh glömde just vad det var som… i alla fall – så fort jag får det lite tråkigt så sätts liksom någon försvarsmekanism in och så gör jag allt i min makt för att få i alla fall liiite kul under tiden. Även om ”tiden” är de tre minuterna jag måste vänta på bussen en regnig dag. Eller de fem minuterna det tar att läsa ett viktigt stycke i en lärobok fast det är mycket roligare att titta ut genom fönstret och drömma bort sig.

Ah men grattis då tänker ni. Hashtag #carpeminute på dig då tänker ni.

Fast det är inte riktigt  nyttigt och käckt som man kan tro. Det är faktiskt ofta rätt så förvirrande.

Det är till exempel ganska kostsamt (och inte alltid så hälsosamt) att alltid ha en chokladbit nära för tråååkigt att dricka kaffe blankt. Då kan man lika gärna avstå?

Samma när det kommer till fritiden. Fatta vad rik jag hade kunnat vara nu om inte så gott som typ 80-90 % av min inkomst gått och går åt de evinnerliga påhitten som kort- och långresorna, diverse utflykterna, cykeläventyren etc. ”vardagskonsumtion”? Men fatta så brutalt understimulerad och uttråkad jag hade varit. Och inte ens en promille så kunnig på kulturgeografi hehe.

Och fatta vad ännu rikare jag hade kunnat vara om jag istället för att (strö)handla efter principen Åh jäklars va sugen på finska piroger jag vart nu! (stor)handlade efter veckomatsedel och förnuft? Men det är ju så tråååkigt att äta bara för att bli mätt?

Hade jag inte börjat rita häftiga saker i snön med en pinne under tråktiden jag väntar på bussen så hade jag nog inte missat den.

Hade jag inte börjat tänka dreglande tankar på en mastig smörgåstårta under en begravning för att ha något att se fram emot efter det tråkiga mässandet i kyrkan så hade jag kanske sörjt ordentligt då och inte två år senare och när alla andra hade gått vidare.

Hade jag inte käkat Turmat och lekt tempostyre med gåstolen mellan värkarna under det annars rätt så monotont smärtsamma förlossningsarbetet så hade värkmonitorn suttit kvar och de hade satt in ryggbedövningen och värkstimuleringen tidigare och födandet hade kanske inte gjort så fruktansvärt ont så länge. Men man kan väl inte ha tråkigt under tiden man föder barn? Barn handlar väl om roligt?

Och hade jag inte lekt radioprogram med mig själv (antitråkighetstricket sedan barndomen, man är både programledare, intervjuobjektet och framför låtarna) under tiden jag cyklade på Hallstavägen – en väg så platt och ibland så outhärdligt tråkig att den förtjänar ett eget inlägg – så hade jag kanske noterat den mötande klungan, vinkat hej tillbaka och därmed undvikit att bli klassad som en dryg tosing som dessutom pratar med sig själv.

Ja hörni. Egentligen vore det säkert bra att kanske bättra på sin tråkighetsuthållighet. Att inte dra igång fantasin och hamna i andra världar så fort den riktiga världen inte stimulerar. Att inte hela tiden se ett kungarike av färg med små bevingade andar som bebor det där andra knappt noterar den dammiga blomsterrabatten bredvid stationens papperskorg. Och sedan inte kunna somna på morgontåget för att sagan byggs upp i huvudet.

Att utan ansträngning se det fina och spännande i det lilla är absolut en gåva. Men den har sitt pris. För det är verklighetsfrånvänt. Det är allt annat än jordnära. Det gör fallet ner mot verklighetens djävulskap mycket hårdare. Det är flummigt och oresonabelt och det gör att jag förmodligen aldrig någonsin kommer att finna ro för världen är just tråkig ibland, det är liksom halva poängen…

Fast vänta nu, vilken av världarna? 🎨

Livsstil

Gomorron folks!

Glad fredag!

Kväller i stugorna!

Imorse låg jag och lyssnade till det som skedde ute och kom på mig själv med att tänka på lite nya fågelläten. För att vara fågelfobiker nummer ett i världen är jag ändå intresserad av de små monstrens läten och vissa var banne mig ruggigt våriga.

Sedan gick vi ut och nysnön föll i drivor och barnvagnsföret var trööögt och man ba nähäpp, inte är det riktigt vintervår än här i det gamla sjöbottenriket. Tji fick ni era fjäderflygfän.

Jag har varit en dålig bloggirl den här veckan, sorry. Tyvärr är jag inne i en av mina sömnlöshetsperioder vilket gör att jag är lite åt det halvdöa hållet dagtid. Hur tidigt eller sent jag än lägger mig så varvar hjärnan upp vid tretidens mat- och blöjbyterepa och sedan är det kört. När jag väl stiger upp vid sjusnåret så är jag tröttare än när jag la mig. Lägg på en hel dag ståhej med en mycket aktiv fyramånaders med bra tidig tandsprickning (!) plus annat ärendejox på det så förstår ni varför jag inte är så kreativ i skallen och flink i fingrarna när jag väl får en ledig stund över. Det är okay. Sömnlösheten kommer och går, det blir nog bättre snart. Det viktigaste är att Hoppis sover fint och är pigg och glad när han är uppe, resten löser sig.

Jag hade tänkt att på allvar ta tag i styrketräningen på lokal men det kom av sig i och med sömnbristen. Att rådäcka vid nio har varit typ enda alternativet för att orka vara en någorlunda fungerande person och en värdig mamma dagtid.

Jag har då istället passat på att njuta av dagsljuset under våra utetimmar. Trots det grådassiga vädret har jag och Ivar lyckats gå ett gäng finfina mil både själva och med sällskap – och snacka om styrke- och balansträning att dra upp vagnekipaget uppför björnöfemmans isiga brantbackar eller hur Frida?

Ryggen och magen har fått sig några omgångar spontana övningar och det har dugt så.

Ja hörni. Bara detta inlägg har tagit mig en hel dag att skriva. I mobilen. Som vanligt. En sak i taget…

nåväl. Det har i ärligehetens namn varit lite skönt att vara rätt icke-kreativ den här veckan. Nästa blir en salig blandning av poddinspelning(ar?) och en poddsändning, kanske kommer jag iväg på de där gymträningarna och så ska jag fortsätta med den där andra träningen som sker inne i hjärnan och i hjärtat.

Men först är det helg med mina älskade grabbar och så förhoppningsvis lite cykel på det. Och sömn.

Nu blir det kvällste och studera boken ”Tråkiga vykort” jag inhandlat på Myroena för tjugofem kronor. Puss.

Livsstil

Hej folksis! Howyoudoin? Jag är tyvärr lite krasslig vilket är surt ty jag hade velat gymma på lokal idag. Får istället säkra med att hålla mig på (hemma)mattan och undvika några större fysiska utsvävningar. Jag är ändå inte speciellt bitter, är liksom min tredje krasslighet på över ettochetthalvt år så gör följande saker:

☕ leker med min son, herregud vilken succé tittutleken är egentligen. Den som kom på den måste varit ett lekgeni

☕ har spelat in podd med Anna! (och Ivar, tack för ditt tålamod) Alltså alla borde spela in podd. Själva inspelningen är nästan det roligaste. Det är nästan så att de bästa fraserna kommer innan man hunnit trycka på den röda inspelningsknappen. Och så är det noga med kaffe och goda tilltugg till förstås – det är ju minst lika mycket för vår skull som vi gör detta. Anna är förresten fantastisk. Pondus och humor och ödmjukhet i ett. Jag ska förstås försöka mixa ihop kalaset så snart som möjligt och lägga upp. Tittut-leken prioriteras, ni vet

☕ försöker bestämma mig för vilken MTB – för jo, den enda nya cykeln i år blir en mountainbike – jag kan se mig cykla på i sommar. Jag har fastnat för ett par modeller och troligtvis blir det en Trek. Har alltid gillat det märket och deras geometri passar mig fint. Finns en bra deal på en sjysst Trek just nu. Det blir ingen dyr historia eftersom det finns annat att lägga pengar på i år men jag ämnar försöka bli rätt snabb på den oavsett

☕ fortsätta beta av Mad Men, käka choklad och ba må bra. Jag har ärligt talat aldrig mått så bra… och så lugnt som jag gör nu (har ju bara tagit 32 år) Vilket gör det rätt enkelt att som i gårdagens inlägg i allmänna ordalag öppet skratta åt mina diverse tillkortakommanden och fysiska formdippar istället för att ängsligt redovisa det minskade midjemåttet för att bevisa något för mig själv och andra. Att driva med sig själv är överlag en bra metod för att minimera risken för kroppsångest – tips tips. Vi som är lästa av många som tränar har där ett särskilt ansvar tycker jag. Men om ni prompt vill veta midjemåttet – tänk Mad Men-Joan om hon vore cyklist. Och på tal om Joan så är det snart dags att bli rödhårig igen…

…och på tal om tillkortakommanden så kommer ni att älska vårt kommande CYKLISTPODDEN-avsnitt. Och älska er själva och cykling ännu mer efter det.

Nä nu pippar Don Draper med en ny brud igen, måste slita mig från bloggen och fortsätta kolla så jag inte missar något viktigt här.

Krya mig och puss på er.

Cyklistpodden Livsstil

Hej.

Först ba innan jag har glömt. Jag har tills vidare inaktiverat mitt twitterkonto. Har gått och varit småless på tjänsten ett bra tag och igår var det dags. Twitter är ett fantastiskt redskap för snabb tillgång till cykelnyheter och bra kontakt med andra nördar men tyvärr så måste man först gallra igenom en masse ovidkommande jox och halvt glömt vad man är ute efter innan man är framme vid det man är faktiskt intresserad av. Det där korta skrivformatet gör det dessutom inte svårare för alla de där självutnämnda experttyckarna att klämma ur sig sina svarta eller vita (aldrig både och!) påståenden och en annan som mår fysiskt illa av antingen-eller-åsikter blir bara provocerad och (av egen maskin så klart) involverad i onödan. Efteråt känner jag mig alltid som en redig idiot som har suttit och diskuterat exempelvis barnuppfostran med någon snubbe utan barn bara för att snubbens barnuppfostranåsikt råkat kommit upp i mitt flöde. Snubben är efter diskussionen fortfarande säker på sin sak medan jag mår illa och är sur på mig själv som har gått i den mediala fällan. Är man som jag – HSP och filterlös i skallen så bör man nog avstå sådana tjänster. Jag kommer förstås att sakna Twitter och surra hoj med alla underbara och kommer ni exempelvis ihåg när jag representerade Sverige och roade typ hela twittervärlden med cykel, punk och kärlek via @sverige? Kul trivia förresten, det hörde efteråt av sig flera utländska journalister och bett om min åsikt i samband med att så många @sverige-folks blivit näthatade under sina respektive mandatperioder. Det roliga var att jag slapp näthatet och provocerade tydligen bra färre utomlands än här hemma med mitt cykelsnack (vilket säger en hel del om attitydskillnaderna mot cyklisterna i de olika länderna). Hade alltså ingen åsikt att ge… här är mina @sverige-hits om någon har tråkigt. Framöver kommer jag att förutom här (så klart) finnas på Instagram, Cykelkattens facebooksida och i era hörlurar genon Cyklistpodden förstås. Så ingen stor förlust med andra ord. Kommer dessutom fortsätta att tipsa om bra cykelkonton att följa för den som har twitter. Får jag återfall så säger jag förstås till.

Känns skönt! Ivar är liten bara en gång och den lilla tiden jag kan tänka mig att lägga på annat än att njuta av honom vill jag ska vara antingen givande eller riktigt avkopplande (som att skissa gulliga cykeltjejer när man ammar till exempel). Sådant som stör den positiva kreativiteten eller den viktiga avkopplingen får fara ut genom fönstret.

Fy fan vad kort tid man är hemma med sitt barn egentligen. Får ibland lite ångest över att jag ”måste” börja jobba igen om ett halvår. Shit, vara borta från min mjuka, rosa, pratglada Hoppetuss flera timmar om dagen varje dag? Jag vet att han kommer att få det superhärligt med sin far men vaffan, jag har väl inte skaffat Hoppetuss för att vara borta från Hoppetuss? Nåväl. Det är ett tag dit och vem vet, kanske får även jag lära mig att arbeta hemifrån vissa dagar.

Uh blev lite ledsen nu. Saknig i förväg eller hur man ska säga?

Måste strax ut och vädra oss innan dagens tristaste uppgift kallad tvättstuga.

På tal om trist – februari är på många sätt normalt sett en småtrist månad om man inte råkar bo i något soligt snöparadis (eller utomlands i värmen förstås). Det händer lite på den inhemska cykeleventsfronten och den första vårklassikern körs inte förrän i slutet av månaden så det är rätt torrt även på tevegluttarsidan. Kvällarna är fortfarande mörka och den där pannlampeentusiasmen har liksom lagt sig vid det här laget. Distanspassen är förvisso härliga men man ser i smyg fram emot att kränga av de där dubbdäcken och sätta på de finaste, snabbaste tunnisarna och känna kraften gå in i farten och inte ner i snömodden, typ. Trots att man nöter järnet på gymmet och kör sina inneintervaller och utetimmar så är formen något oklar. Man vet att man är både starkare och lite klenare, beroende till vilka kvalitéer man ser till. Har man tur och tid och cash så får man sig någon veckas höjdmetercamp på exempelvis Gran Canaria och får ett avbrott i träningsvardagen. Är man en mer allmän träningsperson så roar man sig med skidåkning eller kanske långfärdsskridskrillande. Tja – nog finns det att göra både för den som försäsongstränar inför de kommande racen och den som nöjesmotionerar men ändå, nog längtar vi alla till ljuset och till den riktiga cykelsäsongen, då precis alla vi känner är lika taggade och fulla av livslust? (vi människor är inte så olika djur och växter som vi gärna inbillar oss)

Det finns förstås något behagligt även i denna månadens lunk. Efter storhelgerna och annat energikrävande tjafs runt nyår så brukar det vara mycket, mycket skönt att veta att man har ett gäng lugnare veckor med kvalitativ och kvantitativ träning innan vårens alla förehavanden på gott och ont rubbar rutinen.

I år är det förstås varken småtrist eller särskilt rutinigt. Det är precis tvärtom. Varje dag med en kärleksunge är ett nytt makro- eller mikroäventyr, varje utevistelse en ren välsignelse (jag överdriver inte) och varje träningspass känns like a virgin – på gott och på ont förstås.

Jag har förresten justerat mina cykel- och tävlingsplaner för i år. Blir ett eget inlägg om det.

I lördags var vi till Stockholm och Söder <333, igår var vi till Örebro och nu ska vi ut och hänga med en mamma här i Västerås. Ikväll ska vi på en lägenhetsvisning i ett vackert och blandat område, håll tummarna. Och så ska vi börja med gym på lokal (!) denna veckan.

Nu har ni livskollen. Puss och måndag på er och glöm inte att se ikapp cyklocross-VM på Youtube – en så sjukt häftig bana och tuff fajt.

Hoppetuss Livsstil

Den som har kommit på begreppet mammaledighet måste ha haft mycket humor. Man må vara löneknegsbefriad men ledig är man då inte. Men mindre härligt och roligt är det för den delen aldrig. Speciellt inte om man som en annan har belönats med både restless legs, restless heart, vagnsömntuta till bebis och hittar på nya upptåg varje dag. Upptågen kräver att man är utrustad med busskort (ett), SJ-biljett (n+retur), batteribank (en, ifall mobilen dör och man måste köpa biljett, ringa bäbisfar eller tröstsurfa principiaramar), lite andra prepperprylar i skötväskan och inte minst –

– vätska!

Vätska är fett viktigt. Kan aldrig poängtera nog hur viktigt det är att dricka mycket. Och ofta. Både när man tränar högintensivt (t ex cyklar) och lågintensivt (t ex långfärdspromenerar med barnvagn).

Under våra upptåg dricker jag därför mycket

vatten!

Och det gärna ur någon av mina cykelbidons för att man missar väl inte chansen att visa världen vem man egentligen är fast man är klädd i civila kläder

och kaffe så klart.

Ty livets elixir etc. Helst ska det vara en slät svart eller en sojalatte. Härlig och tydligt onyttig. Tyvärr är den mesta latten som säljs ruggigt lame. Så här gör du för att få till en riktig latte Sydeuropa-style i affärens kaffemaskin:

Ta en mellanmugg och tryck i:

– två doser espresso

– en dos kaffelatte (liten) 

Klart! Starkt och gott blir det. Bäst i pappmugg eller snygg termosmugg förstås.

Jäklar va kaffesugen jag vart nu. Slut blogg, glöm inte att dricka ofta. Puss.

Livsstil