• Between the rides,  Livsstil,  Mellan rundorna

    Working mom, longing mom, cycling mom, lucky mom

    Oy från er kära prodigal blogger.

    Jag upplever/genomlider just en stor förändring. Sedan tre veckor är jag en working mom. Jag jobbar alltså heltid. Med samhällsteknik ofc (frilansandet inom text och bild är kvar vid sidan om när jag känner för’t). På det bästa kontoret – på flera kontor. Ihop med mitt “gamla” gäng som jag saknade så mycket när jag testade på en annan ingenjörsbyrå året innan jag gick på mammaledighet. Vi gör feta saker. Planerar för samhället under mark så att samhället över mark mår fint och har sig. Men även om jag trivs superbra och har redan nu gjort mycket kul med mina kära kollegor så är jag ju inte längre hemma med det mjukaste jag vet. Min lilla Plutt. Hoppetussis.

    :'(

    Det är skitkonstigt! De första dagarna visste jag knappt vad jag skulle göra utav min kropp. Den hade ju anpassats helt till att ta hand om Bäbyn. Bära, mata, krama, pussa, lyfta om och om igen, dra vagnen, hålla i handtaget på bussen med ena handen och i vagnhandtaget med andra. Hur skulle jag ha armarna nu då? Vad skulle jag göra utav den tomma ytan framför mig, den som hade upptagits av vagnen och Ivars storslagna personlighet i nästan ett år? Vilket säte skulle jag sätta mig på i bussen? Vilken dörr in i gallerian skulle jag välja nu, den stora snurrande eller den lilla vid sidan av? Måste jag ställa kaffekoppen en meter ifrån mig eller gick det nu bra att faktiskt hålla den i handen hela tiden? Inte bara kroppen, även hjärnan fick anstränga sig rejält i början.

    Och då talar jag inte om hjärtat.

    För Pluttens vakna dagar är intensiva men korta – han är ju trots allt en liten plutt. Upp stiger Plutten, ofta glad, ibland superhungrig. Sedan är det full fart, en kort tupplur mitt på dagen och sedan full fart igen och så bums i säng. Sista protestrycket medan jag gosar ner Plutten i sängriket, kramar hårt min Plutt som kramar hårt sin kaninfilt. Blicken är simmig, nappen jobbar hårt. Puff. Och så sover Plutten igen. Och klockan är bara åtta. Och jag har inte alls fått så många timmar med min bebis. Idag heller.

    Jävla skit. Jag vill ju ha mer tid med Plutten. Jag är ju van att bada i pluttkärlek! Han lider inte – han har ju Jonas. Men jag då! Tänk på mig då! Jag har ju precis lärt mig att våga släppa in lyckan i vardagen. Jag har till och med lärt mig att trivas hemma. Och nu slits jag igen.

    Samtidigt är jag bra mycket mindre sengångare just nu. Jag beundrar verkligen de som lyckas hämta inspiration ”hemmavid” men jag är helt klart inte den typen. Herre så skönt det är att inte ha en massa intellektuella luckor kvar i hjärnan som man fyller med massa skit (typ, scrolla genom Instagram?) i brist på the real shit inspo hämtat ur verkligheten. Herre så skönt att umgås med människor som får en att utvecklas. Nu har jag och Plutten i och för sig inte suttit hemma och glott nå många dagar (även om det hade kanske varit ”fint” enligt regelboken, ibland har jag till och med låtstats ha det lite ”lugnare” än vad vi har haft för det är tydligen ok att köra ungen i bil till näraffären var och varannan dag men konstigt att fara tåg 14 min till närliggande stad för att se på fina djur i parken) men ändå. Jag vet så klart inte om jag blir en bättre av att jobba men den nya stimulansen gör mig till en roligare mamma helt klart.

    Nu går min vardag ut på att vara effektiv på jobbet så att jag får så mycket tid med min Ivar som möjligt. Jag har börjat gå upp tidigt, mycket tidigt, något jag aldrig gjorde förr. Men nu har jag en Anledning. En gång utmattad är jag fett noga med att parera minsta lilla stresspilen genom hjärtat genom att pausa, andas djupt, smälla igen datorn och gå runt kvarteret – ja vad som helst som minimerar ångestrisken. För nu har jag en Anledning. Obs sådant är kanske självklart för stabila människor men för en annan så har det ändå krävts en liten Plutt för att tagga ner och det är väl tur det.

    Så – jag har alltså både växlat upp och taggat ner. Jag har växlat upp hjärnan. Idéer föder idéer, både jobbmässigt och privat, och jag mår så bra av detta. Och jag har skruvat ner tempot för Pluttens skull. Inom vår lilla familj håller vi fortfarande på och kilar in oss i de nya rutinerna. Tyvärr har vi varit brutalt förkylda alla tre – igen, jag vet! – vilket har rubbat allas “inskolning” något men vi är på G. Jag hoppas att det blir bra. Och blir vi inte bra så fixar jag så att det blir bra. För om det är något jag inte vill så är det att snurra i något slags galet “livspussel”hjul. Det är inte därför jag tjänar cash liksom.

    Cykel- och träningsfronten förändras den också. Jag kommer att fortsätta satsa på kort och effektivt snarare än långt och lugnt ett tag till. Hur länge tänker jag inte bestämma, där vägleder Bäbyn. Men det känner ni väl alla igen som är småbarnsföräldrar utan avlastande släkt på samma ort. Distans och race (då tänker jag främst cykelcross) blir det förstås också av när det blir av. Det behövs sannerligen – man är väl ingen cyklist som inte längtar till att hänga med naturen en längre stund. Men jag har ställt in mig på att morgon- och lunchträningen är det jag får leva med framöver. Det är helt ok! Livspussel må vara drygt men träningspussel är kul. Utmanande på ett roligt sätt.

    Fan nu snackar jag åter för mycket. Förlåt. Det är som vanligt. Puss och vi ses väl i helgen – på Groopencross? Det lovas finväder och världens sötaste Plutt som publik. Kom!

  • Between the rides,  Livsstil

    Ett gäng torsdagstankar (som ni får på en fredag)


    Hej folks!

    Mobilen dog och jag orkade inte ladda den så inlägget hann aldrig laddas upp. Men här är det. Ett litet torsdagsupdate, postat från hotellsängen i Prag på fredag. Voilà.

    Den här veckan är tight. Både Hoppetuss och Jonas är förkylda och jag har själv kämpat mot min begynnande dito.  Det har gått sådär men jag håller tummarna. Jag har börjat jobba och det är en fet omställning från mammaledigheten. Och så jobbresan. Ikväll far mitt jobbgäng till Prag och vi är inte hemma förrän natten söndag till måndag. Märkligt nog är jag inte stressad. Tvärtom, jag känner ett lugn, flyter med och sätter gränser, både för Ivars och för min skull. Är dock lite deppig över att sjukstugan satt stopp för lite kompishäng och roligheter inbokade på fritiden. Och för att jag hatar att se min bebis sjuk, ynklig och svag även om jag är medveten om att det är bara en liten förkylning och att det kommer hundratio sådana till under de närmaste åren. Men så är det väl med päronhjärtan, blödigheten kommer på köpet. I morse hade jag svårt att slitas från mitt mjuka snormonster. Ömklig och sötare än någonsin satt han där på badrumsgolvet i sin krämvita pyjamas och virade metodiskt upp toapappret från rullen medan jag yrde runt och fixade det sista inför resan. Jag hade säkert kunnat gjort mig i ordning fortare men hur motstå lyfta upp, vyssja och pussa? Det gick ju inte. Rouge blandat med småpojkssnor är ju det nya supersminket.

    Den här veckan har det alltså varit dåligt med träning. I och med jobbstarten har jag dock åter börjat cykelpendla till jobbet. Mycket, mycket lugnt för att inte pulsa upp kroppen (herregud 2018, bokstavligen sjukaste året?). Nästa vecka planerar jag att vara fortfarande lite trött men på gång med träningen igen. Det brinner lite väl i knutarna med alla crossrace så nära inpå. Och även om kravlösheten och raceglädjen är mina enda rhymes i år så vill jag ändå vara någorlunda förberedd och inte bara tävla mig i form. Men let nästa vecka be så länge. Nu ska vi fokusera på nuet och att bli helkrya och pigga och inkörda i den nya working mum-vardagen allihopa.

    Och så Prag. Tänker njuta av staden, har inte varit där sedan den där dråpliga tågluffarsommaren 2009 (eller 2010?). Och av umgänget förstås. Som jag saknat mina kära teknikgenier till kollegor. Det blir fint det.

    Puss och vi hörs i Stories och här snart.

    P.S. Det var ju dumt av mig att inte lägga ut rutten till den magnifika presentrundan i söndags. Flera frågade i efterhand vilka vägar jag hade kört. Här är stravalänken.

  • Between the rides,  Livsstil,  Träna med barn

    Min tid är nu.

    Hej, vet du vem jag är?

    Jag är hon med benen som börjar åter bli stål för jag har fått tillbaka mina lungor

    hon med humöret som går att leva med för svalkan har torkat mina tårar

    Jag är hon som inte kan få nog av att göra allt med dig, som vi inte förmått göra i sommar då vi mest överlevde, och tack gode g för dig som stod för lyckan

    Jag är hon som rullar snubblar springer knappt hinner hämta andan

    för jag lever ikapp sommaren

    jag är hon som äntligen ler

    ler äkta, ler brett

    paniken har s

    l

    ä

    p

    p

    t

    🌬

    fan kom inte på nåt poetiskt här
    men du är ju för söt här i gräset vid Sågdammen
    socker socker socker, och så två vinteräpplen till kinder

    Jag är hon som är äntligen fri som fåglarna som skitit ner fågeltornet där vi hängde idag, och vinden ven, och vi var varma – varma på ett bra sätt! – ihop

    sommaren är över. Länge leve sommaren och tidighösten. Dessa smärtsamt korta veckor innan löven är väck och flyttfåglarna likaså. Min sommar är här.

    Beklagar ni som värmen sörjer –

    fast sörjy not sörjy.

    Min tid är nu.

  • Between the rides,  Katja om cykel,  Livsstil

    Q&A om (o)hälsan, sommaren, skaparglädjen, mina nya cyklar mm

    Hej. Det är dags att tala ut. Okej, tala ut låter lite väl högtravande men jag känner att jag måste få förklara min frånvaro. Folks har ställt frågor. Jag har mest skyllt på orkeslösheten. Räds inte deppigheten i början, det blir bättre ju längre ner man kommer. Voilà:

    Vad hände med Cykelvasan Öppet Spår?

    Måste vi prata om det? Jag blir bara ledsen. Men jo, jag blev magsjuk-ish (tänk er magsjuka kombinerad med förkylning) två dagar före loppet. Först till kvarnade ut min plats gratis i VSÄM-gruppen på FB och fick ett mycket fint tack från killen som tog över den <3

    Var har du egentligen varit den här sommaren?

    Överallt och ingenstans med min familj och mina vänner. Hemma i Västerås med omnejd, uppe i Sälen, i Åre, i det underbart vackra Norge och så i Hedesunda och i Stockholm en sväng.

    Varför har du bloggat så sällan?

    För jag blev ledsen av att cykelblogga när det enda cykliga den här sommaren var alla cykeldrömmar som aldrig gick i uppfyllelse eftersom jag har varit sjuk hela tiden med undantag för fjuttiga två-tre veckor. Trots att min blogg inte handlar om cykling som enkom träning utan som så mycket mer så är det ändå mitt eget cyklande som är den största kreativa kraften bakom det jag producerar i den här kanalen. I somras kom sömnbristen, den gamla utmattningen utmattningen, depressionerna, värmen, hela livströttheten ikapp mig. Cyklingen, mitt andrum, gick upp i rök. De planerade cykelpassen ställdes in. De omsorgsfullt utvalda cykelresorna förblev cykellösa. Jag kände att jag bara blev ledsnare av att peppa för någonting som ändå inte riktigt blev av. Och att skriva en blogg där min (o)hälsa och hela tiden var i fokus gav mig ingenting för tänk – jag skriver fortfarande i första hand för mitt eget högsta nöjes skull efter alla år. Jag tillät mig själv att vila från det kreativa. Sjukskrev mig kan man säga. Systemkameran låg kvar hemma, jag tog knappt några kort med mobilen, och det mesta jag skrev gjorde jag på papperet. Det var skönt. Lika skönt som att bada i de svala norska fjordarna utan att meddela någon alls i hela världen var vi var. Jag fokuserade fullt på att hänge mig åt äventyret Ivars Första Sommar. Jag började sluta fred med den inre föräldern i mig, och jag fick en hälsosam distans till precis allting annat än det som hände i nuet.

    Jag levde ett urkopplat lyxliv, okay?

    Resultatet blev – klassiskt nog! – ett sjujävla kreativitetsflöde.

    …vilket innebär?

    En artikel! Två artiklar! Tecknande. Fett med grymma utkast till bloggen (haha). Och en egen frilansjournalistfirma på G wii!

    Även bloggskrället har fått sig ett lyft det behövt. Som jag nämnt i förra inlägget så är det långt ifrån färdigt (strukturkaoz de luxe) – jag är en liten perfektionist och gillar när det blir bättre än bra och på mitt sätt. Men det värsta som kan hända en blogg (eller vilken digital trycksak som helst egentligen) är när utsidan tar över insidan. Tillrättalagd glans utan innehåll, nej tack.

    Och på tal om innehåll så har jag åter öppnat upp för samarbeten och cykelrelaterade projekt. Var lugna, det är ingenting som kommer att ta över den här bloggen men det känns kul att känna det där suget jag inte känt sedan typ 2015 då jag tackade nej till det där gigantiska tyska cykelmärket eftersom jag inte kände för att bära deras på den tiden lite väl tråksportiga kläder, hehe. Jag kommer fortfarande att prioritera mitt ingenjörskneg (bästa kneget i världen) och mitt behov av arbetsliv-fritid-balans framför frilansandet så det blir då-och-då-punktinslag men faktum är att det är kanske bara när jag skapar som är jag fri på riktigt. Och nu är jag mogen nog att göra det på ett strukturerat och balanserat sätt.

    Och på tal om perfektionism. CYKLISTPODDEN, den med fantastiskt innehåll och sugig ljudkvalité, har den dött?

    Nope. Inte alls. Den kommer att återuppstå och då med ett bra ljud hehe. Tror ni inte att jag plågades av att ljudet sög? Jag som hade lovat mig att aldrig prodda något av dålig kvalité? Så himla ego av er att tycka synd om era öron när det var min stolthet som sårades. Skojar. Jag hade burit på cykelpoddidén så länge att jag kanske hade lite väl bråttom med att klämma ut produkten. Är man lagd åt det planersamma hållet så tycker man kanske att det är idiotiskt, men en annan som inte kan sova om man har en idé som bara m å s t e ut fungerar inte alltid så. Jag var nyförlöst, kanske lite lost i mammarollen (nämn någon på 2010-talet som inte är det i början? Handen på hjärtat?) och med ett sjuhelvetes cykelsug efter allt gravidtråcklande utan cykel. Jag och Anna hade fett med idéer, men fett ont om gemensam tid. De flesta avsnitten spelades alltså in med min Ivar vid tutten – Jonas avlastade så gott han kunde men det var bara vi två, och Ivar hade kvällskolik. Hade jag och Anna en halvtimme på oss och ena micen la av så fanns det ingen tid till att fixa den, då körde vi i en mic. Redigeringen skötte jag sittandes på toan nattetid eller via mobilen ammandes Ivar. Så här i efterhand är jag ändå stolt över vad vi åstadkom – och nog är det underbart charmigt med min lilla bäsis joller mitt i cykeltugget. Men jag blev stressad. Uppe i varv. För jävla sensitive för att jobba med något halvdant. Så jag sa till Anna att nä, nu lägger vi ner det tills orken och tiden finns det. Och då gör vi det ordentligt. Summa summarum: podden kommer att göra comeback och då lovar jag – era ögon kommer inte att vissna, och era hjärtan kommer inte att hårdna. Men ge oss lite tid.

    Varför är ordet punk ersatt med ordet liv i sloganen? 

    Äsch, det beror mest på att så många missuppfattar betydelsen av punk i bloggslogan. För mig har punk alltid varit mer än bara en musikgenre. Det är mer en livsåskådning, en känga åt de rådande normerna ett fuck normality åt skogen med etablissemanget etc. Men har insett att det är ändå lite för långsökt för en bloggslogan. Cykelkatten har ju ändå alltid handlat om livet och Livet, med cykelpassionen som en röd tråd. Så nu får det stå liv.

    Den där gröna hojen du teasade oss med, vad är det för en egentligen?

    Det är en brittisk gravelhoj i stål som jag ska arbetspendla och dra Ivar-i-cykelkärran med. En blivande arbetshäst helt enkelt. Vitus Substance heter den och är på väg att utrustas med lättare hjul och skönare vardagsprylar som katjarumpavänlig sadel, skärmar, ringklocka och sådant.

    Aha! En vardagscykel alltså. Blir det alltså MTB resten av säsongen?

    Både jag och nej. Jag kommer att fortsätta njutcykla stig för det är skoj att njutcykla stig. Men i övrigt är det ju faktiskt årets roligaste säsong på ingång –

    och ni vet precis vilken jag menar!

    Men du har ju ingen cross?

    Det problemet har jag äntligen åtgärdat. Om cirkus en vecka är jag ägare till snyggaste crossen på marknaden just nu, om ni frågar mig alltså. Vill ni bli teasade igen?

    Nä, vi är faktiskt rätt less på teasing. Fram med orden!

    Okej, det är en cykel utvecklad ihop med The Katie Compton och Herr Nys…

    Omg är det en Boone?

    Jajemen. En glansig, superlätt, superhärlig Boone. Ett värdigt tävlingsrigg . Fy fan som jag längtar! (och tack bästa Stenströms Cykel som inte tappade det helt under det evighetslånga bikefittandet)

    Vi längtar också till crossäsongen. Får vi smygstarta den?

    Självklart får ni det! I vårt lilla gäng CX Västerås pratas det redan om att tjuvstarta onsdagsträningarna. Och snacket – det har redan startat i facebooks höstigaste cykelgrupp CYKELCROSS. Gå gärna in du med, och glöm inte att bjuda med din moster som skriker Kötta! varje gång du kör.

    Du kommer alltså att tävla i cykelcross i höst. 

    Om hälsan och familjeläget tillåter så kommer jag att köra så många tränings- och riktiga race jag kan. Fast kanske inte de längst bort i Skåne och så, i år blir det mer mellansverigecentrerat.

    Men du är ju sjukt klen just nu.

    Och påven är katolik ;) Helt ärligt skiter jag fullständigt i placeringarna i år. Jag tävlar för att tävla är kul. Dessutom så blir det masters i år. Den mer laidback-klassen. Sparring för stunden etc. Snälla alla starka cykelkvinns ställ upp så jag får värdigt med däng, ok?

    Så vad är planen nu?

    Just nu? Sticka ut och cykla lite MTB i duggregnet, mums. Och fira våran Ivar ikväll. Han fyller ju hela tio månader idag och har precis börjat återhämta sig från sin variant av magsjukan den lilla stackaren. Ivar min gutt alltså, fy fan vad jag älskar honom.

    Imorgon börjar Jonas igen och jag går alltså åter på mammaledighet. Det blir med andra ord en del monark, en del stålhoj med Ivar-i-cykelkärran och så kvällsträning.

    Hösten. Jag törs hoppas igen. Snälla håll tummarna för att jag håller mig frisk oki? Puss.

  • Between the rides,  Livsstil

    Mi amåre – tänk om man skulle ta och flytta hit?

    Nevermind the virus etc. För andra dagen i rad blir jag dissad av Åre Hälsocentral som inte har tid med mig ty det minsann köar en masse folks som har brutit ben revben + annat friska folks som orkar extremsporta (höhö) bryter när de tar sig över sina gränser. Kan inte alls förstå att de inte har tid med mig som inte ens får chansen att extremsporta. Världen är orättvis.

    Skojar. Världen är rättvis och jag får väl gå upp tidigare och palla mig dit och köa istället för att frukostslacka i lägenheten.

    Men Ipren är bra skit för att upprätthålla en viss levnadsstandard och vi har det bra här, inget snack om den saken. Dricker jos och fjälluft. Soppbufféar i Vålådalen. Åker kabinbana. Vandrar (extremt lugnt, extremsport baklänges ungefär) upp till Åreskutans topp. Skrattar så vi kiknar när plutten ska charma hela byn. Sover under riktiga täcken (alltså inte bara under tunnaste skynken som hemma!). Jagar vattenfall, sett alla ”måste-vattenfall” nu. Smaskar crepes. Njuter av allt det vackra och allt det bekväma. Laddar batterierna inför det stundande livet hemma i skållhettan. Inför jobbet. Spanar in cykelleder, längtar lite och drömmer.

    Och så tittar vi på varandra och undrar, först tyst för oss själva och sedan högt tlll varandra –

    – vi som trivs bäst i fjällen, i det friska och vackra och fria –

    tänk om vi skulle ta kasta om planerna helt och flytta hit en sväng istället?

    Bo, uppfostra vår son, cykla, vandra, skida (okej snowboarda Jonas) njuta av allt det vi älskar att göra och det som gör oss lyckliga.

    Vad tror ni om den idén? 🏔👋

    Puss.