Kategori: Livsstil

Vi kryddar inlägget med en lagomt vardaglig musmatta anno 2013.
Motivationen står dock sig än idag! 

Hej. Det är inte ofta som jag tar det beigea ordet ”vardag” i min mun men denna vecka kan inte beskrivas som annat än vardaglig – även om det är ruskigt festivt stundvis, inte minst med tanke på all den underbara snön som inte vill sluta falla på oss här i gurkstan!

Just nu är Ivar inne i en öknings-/medvetandeuppbyggnadsperiod där han behöver mig och min uppmärksamhet cirka dygnet runt – förutom när han sover (och gärna då också). Till och med när han snuttar  vilket sker ungefär all hans vakna tid – så vill han ha min fokus och håller stenkoll på mig så jag inte får för mig att titta bort, kolla mobilen, läsa eller göra något annat än att beundra hans dinerande. Att jag ens lyckas skriva detta inlägg är ett under haha! Lika bra att säga upp alla digitala tidningsprenumerationer… när hinna ha koll på omvärlden när jag har en hel bebisvärld att ha koll på i min famn?

Den enda ”luckan” jag har hemma (förutom på kvällen då Jonas är hemma men det är även då Hoppis är som mest orolig, snuttig och needy) är på förmiddagarna då babyn är utsövd, mätt och mild. Det är då man får pressa in alla aktiviteterna typ Monarken, lunchen, svara på mailen, kanske kolla upp vilket datum det är.

Det kan förstås vara lite frustrerande och låsande timvis och det händer att jag saknar att ha någon släkting boendes här i stan som kan avlasta mig någon gång dagtid (Jonas gör så gott han kan men någon måste ju jobba också) samtidigt som jag vet att det är en kort period och tycker ändå att det är rätt coolt att den lilla människan är så glad åt mitt sällskap. Tids nog är han stor nog att hänga hos sina släktingar annorstädes. Det går så fort!

Turligt är åka barnvagn/vara ute grejen med stort G. Hoppetuss är en riktig social i ur och skur-bebis och trivs hur bra som helst i vagnen, i bilen samt hängandes med mig på stans caféer, hemma hos folk och i naturen. Han blir lugn och glad så fort han får sin yllekrage på sig. Jag längtar till våren då han är mentalt mogen nog att åka framåtvänd i en joggingvagn och hänga med mig på mamma-baby-jympa! Jag funderar på hur ha råd med allt roligt även om det blir begagnat. En joggingvagn, en lastcykel (typ Bullitt), en ny MTB till mor och så flytta till större på det… 😩

Nu till varför det känns vardagligt. Jo! Det för jag är krasslig sedan i söndags och därav smått inaktiv och därför deppig. Jag vill ju vara ute och härja med Tuss och träna inomhus på Monarken! Istället tar vi småååå kooorta promenader och sitter hemma och kollar igenom SVT Plays dokumentärutbud och väntar tills jag blir frisk. Men det varken bryter ut helt eller blir helt bra heller. SÅ tråkigt men det är typ första gången jag är sjuk sedan vi plussade så ska väl inte klaga.

Snacka om hej dagbok-stuk på bloggen just nu. Jag längtar till att göra maffiga (och kanske datorskrivna och -illustrerade?) cykeltemade inlägg men var sak tar sin tid.

Har faktiskt ett gäng roliga cykliga saker på gång. Men vad dessa blir får ni också veta inom sin tid (typiskt bloggare att säga så). Hoppas bara jag hinner med dem…

Nu ska jag stretcha mina knän som av någon anledning far illa av barnvagnspushandet och stämma mammadejttid inför imorgon. Vem vet – kanske är jag helt friskis då och kan roa min bebis med en halvtimma monarkkörning till glad musik! Har fått ett gäng tips på korta intensiva pass som jag tänker beta igenom och ”recensera” här på bloggen men det när jag blir frisk.

Hah, nu ska jag sluta babbla. Ser ni hur det blir när jag får en liten lucka? Open the flood gates liksom.

Puss!

Hoppetuss Livsstil

Hej söndag!

Shit alltså nuförtiden är man inte kaxig när det gäller bloggandet (eller toagåandet, ätandet, läsandet, med sina vänner pratandet…) – hundra påbörjade inlägg och ändå uppdateras bloggen sällan! Nåväl. Det är Farbror Blöjstjärt som styr och jag är glatt hans lydiga mammaslav. Som hämnd tänker jag tvinga honom att ta cykelposekort på mig när han är gammal nog att hålla i en kamera… moaha!

Här kommer sammanfattningen av veckan. Tänker förresten börja med de där små veckoplaneringsinläggen igen – bra att strukturera upp… (OBS inget löfte, kan inte lova någonting just nu)

Så, veckan! Rolig och aktiv och social. Och vintrig. I alla fall fram till torsdagen då allting bara smälte bort…

I måndags tog vi bussen ut till Vallby och hängde (hur länge då? Tiden bara försvann) med Agneta, hennes man Erik och deras glada hund Charlie. Agneta hade jag lärt känna för mååånga år sedan under en pedagogikkurs vi läste ihop – så roligt att bekantskapen har kvarstått. Ivar förresten, han sov mest, åt ibland och var söt i sin hoodie med kattmotiv. Efteråt tog vi en bra omväg hem och jag njöt av vintern som äntligen hade nått staden!

I tisdags var vi på en ”blind” mammadejt med en trevlig tjej från Gävle. Denna dagen var det ruggigt och blåsigt ute men vi gick en bra sväng ändå – hon var nämligen ny i stan och jag ville visa henne lite av den delen hon inte hade sett ännu. Efteråt skarvade jag och Ivar på en bit till ut till postuthämtningsstället där jag skulle hämta paketet från Boob innehållandes en och en annan läcker amningsklänning plus lite annat.

I onsdags träffade vi en till mamma och hennes lilla grabb. Denna dejt var inte riktigt blind – vi hade träffats via gemensamma vänner förr. Vi gick en rejäl promis i det vintriga och avslutade med att fika kaka/amma våra små på för stunden folktomma caféet Kalle på spången. Så roligt med en lika teknik- och träningsintresserad mammaperson. Plus att hon lärde mig byta blöja direkt i vagnen. Så. Pro! *stolt* På kvällen hängde vi hemma hos coach Tony. Faschinerande med alla tävlingscyklar och rörliga cykeldelar tyckte min son som var på skrikhumör men tystnade så fort vi befann oss i monarkrummet *stolt igen*

I torsdags tog jag paus i mammadejtandet och gick på lunchdejt med Jonas istället. Hoppis hade bjudit på ett gäng tuffa magknipkvällar och vi vuxna hade knappt hunnit se på varandra så det behövdes. Sedan gick jag och Ivar resten av dagens promenad i total tystnad, med enbart regnet smattrandes mot vagnens regnskydd. Så romantiskt. Tyckte jag i alla fall, barnet sov.

I fredags skulle jag egentligen ta bussen ut till Skultuna för att fika The Räkmacka och sedan gå hem (rätt långt men man kan ju amma emellan där). Men så blev det lunch på stan och psykologisnack med coach Tony istället – och ett gäng k så långt bort från Black Friday-kommersen som möjligt.

Fy fan vad jag älskar att hänga med mitt barn. Han är rolig, krävande, klok, filosofisk, sjukt söt – en riktig komplett människa med ett eget humör.

I helgen blev det släkthäng… och ont om sömn ty pigg från fyra på natten-bebis två nätter i rad. Häpp. I alla fall någon i den här familjen som är duktig på att gå upp tidigt.

Vi hörs snart igen. Ska försöka slutföra lite viktiga och struntiga inlägg. Gilla förresten Cykelkattens FB-sida så länge. Förr brydde jag mig inte så mycket om den men nu är det bra många som kommenterar där (och på Insta och på Twitter och i div grupper och på mail och typ överallt utom just på bloggen era små latmaskar ♥️) istället för här på bloggen. Och ni vill väl inte missa snacket? Puss!

Cykel Hoppetuss Livsstil

Hur långt blir äventyret?

Det vet man aldrig – bäst att vara väl förberedd på mörkret.

Som aktiv bebisförälder under de mörka årstiderna får man finna sig i att vara ute med vagnen i ur och skur och rätt ofta när det är mörkt eller halvmörkt ute. Särskilt om ens namn stavas Katja och man har ett litet bi i kroppen som rastlöst surrar Ut och gå! Gå långt! mest hela tiden…

Oavsett var vi är ute och traskar – i skogen, i stan, på gator eller på landsvägar – så måste vi synas bra. Det vet jag som allväderscyklist och som bilist. Fy fanken så läskigt när man kör bil och så väller det ut någon person helt svartklädd med noll synlighet ut på vägen! Mardrömmen ju.

Reflexer är sällan vackert. Är man en någorlunda stilmedveten cyklist så är man allergisk mot fladdriga varselkläder à la de där Tack för att du cyklar (trots att vi inte bygger några cykelvägar och prioriterar bilismen)-västarna kommunerna brukar bjussa pendlarcyklisterna på. En annan som dessutom jobbar i byggbranschen är lagom mätt på neonfärger och varselplagg som uppfyller normerna enligt bla bla. Vägrar. Vill vara snygg. Tajt. Inte fladdrig. Inte för neonig. *stampar trotsigt i snöslasket med kängan*

Lösningen här är följande:

💡 köpt en relativt ljus barnvagn med reflexer på underredet. Emmaljunga är kloka på det viset även om fler varselstripes hade behövts

💡 köpt ett regn-/snöskydd med breda reflexränder

💡 hängande reflexer på barnvagnen. Inte för många och för skojiga (man är väl inte någon julgran) men ett par fina på de strategiskt valda ställen. Jag kör dessa från Lindex

💡lampor – vanliga, klassiska små cykellampor – på sidorna och framme på vagnen. Jag kör simpla små från Clas Ohlson.

💡 för extra mycket synlighet har jag alltid minst fyra reflexband i skötväskan som jag trär på barnvagnens fyra ”ben” vid behov

💡barnvagnsföraren måste synas också. Nu har jag bland annat ett par välreflekterande terrängskor från Halti som jag köpt med bland annat synligheten i åtanke.

💡 är egentligen en självklarhet och har inget med utstyrseln att göra – men det gäller att gå på rätt sida vägen. Vilket ironiskt är lättare på landsväg än i stan då typ alla tvingas samsas på de trånga GC-banorna men man kan i alla fall försöka tänka på var man går.

Det går säkert att trimma synligheten ytterligare. Det är upp till var och en hur mycket man väljer att illuminera sitt ekipage. Oavsett så är det viktigt att inte glömma att synas väl. Hur lätt glömt det än är.

Hur väl syns ni?

Puss!

P.S. Spana förresten in Métier. Rätt läckra synliga cykelkläder eller hur? 

Lida med stil Livsstil

Typiskt benen att behöva gigamycket motion för att hålla sig någorlunda lugna.

Åh ve! (från vargtimmen därav så _pepp_)

Efter gudomliga fem veckor med knappa domningar, myrkrypningar och panikkänningar och med god, god, GOD om än icke-sammanhängande* sömn så är de tillbaka.

Mina förbenade rastlösa ben.

Jag säger då som Hoppetuss

puff puff puff 

AAAHH!

och grinar lite.

Än så länge får jag sova för benen. Förmodligen är det för jag sover så djupt att de har sig glatt utan att jag märker av det. Men när jag sitter ner och ammar speciellt kvällstid då lillmagen är orolig och amningsstunderna många och långa… då kommer de igen. Känningarna som gör det fullkomligt omöjligt att sitta kvar en endaste sekund till.

Stackars min bebis. Får leva med en mor som titt som tätt reser sig mitt i myset och gör tåhävningar och vankar av och an med dig i rummet.

Nåväl. Det hade kunnat vara så mycket värre. Jag hade till exempel kunnat spelat dansband under amningen. Eller elittränat barnet till att bli en hockeyspelare redan från BB-tiden. Eller tatuerat Ivar med Mamma bäst 4ever.

Ja ni ser.

We shall overcome!

Puss från tåhävarn

* men fortfarande mer sammanhängande än förr – två timmars djup mammasömn i taget är fan tusen gånger bättre än noll timmars sömn flera nätter i streck/vecka under nio+ månaders tid.

P.S. Om ni vill veta mer om hur det är att leva/träna/må med WED/RLS – sök på WED RLS här på bloggen.

Livsstil

Hej folksis! *ställer in skärpan*

Vi tar en liten paus från den allmänna gravidledighetsdagboken. Det är bara att inse – jag är obra på att vara både med mina mått inaktivt ledig och otålig. Det må se ut som att det enda jag gör är glider runt och mår fint fysiskt men det är mest det att jag inte orkar lägga någon energi på att beskriva alla smärtor som sticker mig än hit än dit under de relativt korta stunderna som jag faktiskt är ute och rör på mig.

Nåväl! Idag företog jag och magdjuret oss en liten fotopromenad genom höstsköna Västerås. Fast först Konserthuset-lunch med Tony och Gustaf och så lite cykelhäng på det.

Tony hade precis fått sin nya Merida fixat av Västerås mest celeste mekaniker Thomas på Bianchi Café & Cycles. Det är faktiskt lustigt hur många av oss i cykelgänget som har börjat komplettera med eller övergått till mtb. Mig inklusive. Vad hände liksom? Äsch. Kul är det i alla fall. Blir fler att träna ihop med när det väl är dags.

Efter lunchen fick jag plötsligt mycket långa modell-/giraffben.

Även om de svullna gravidfötterna inte kändes särskilt modell-ish…

Men nog dög de små fyrtioettorna till att sparka lite löv

– rakt ner från bron mot de konstant övergödda svartåänderna. Jag fattar inte hur mycket plats det finns i magarna på dessa ändå rätt blygsamma fåglar. Att de inte spricker?

Jag gick alltså längs med ån och tog sedan SM-backen upp till Blåsbo. Överallt kryllade det av snart övermogna ploppbär (vad heter de egentligen?). Passa på och ploppa nu gott folk, snart är de för mjuka och då blir inte ljudet detsamma.

Falkenbergska kvarnen där jag en gång studentknegade som något slags telefonundersökare lockade med en lunch till vattenfallets brus men mätt och ljudkänslig som jag var blev det ett nej tack.

Färgkontrasterna bjöd på nästan barnslig variation. Här, värsta gröna klorofyllfesten.

Här däremot var höstlövpartyt i full gång.

Fast uppe på soliga Blåsbo påminde de vissna solrosorna och fallfrukten som såg ut som misslyckade kanelbullar om att sommaren inte riktigt gått och lagt sig än.

Nä sommaren den lurade kvar även under de oavsett årstid skumma och smått hotfulla brofästen.

Till slut blev jag omspurtad av två glada hjälmjäntor i min Eftersvettbacke. Anledningen till det fräscha namnet är för att den ettriga lilljäkeln (som är förstås längre och brantare än vad den ser ut på kortet) ligger på hemvägen från Friskis Rocklunda där jag kör både gym och wattintervaller… Även idag bjöd Eftersvettbacken på lite fotgängarsvett. Tur jag var så gott som hemma!

Väl så gott som så gott som hemma var jag tvungen att kika ner genom rutan i vår lilla saabis. Ett märkligt fäste hade blivit installerat sent igår kväll. Ett fäste till det lilla Maxi-Cosi babyskyddet…

åh herregud det kan ju hända när som helst nu..!

🙊

Höstpuss på er!

I väntan på kattungen Livsstil