• #lidamedstil,  Katja om kärlek

    Rosa, svärta och hopp – vill du hjälpa min kläddesign att hjälpa cancerforskningen?

    Hej läsare, hej första augusti, en månad kvar till min bästa årstid.

    Det här har nog varit min sämsta bloggsommar någonsin. Det kommer att komma lite förklaringar, ett Q&A (även om den mystiskt försvunna podden) och förstås en semesterberättelse. Jag måste bara samla mig lite och ladda om här hemma. Men först vill jag berätta om en rolig grej!

    Det finns en bra sida. Den heter Cykeltjejer.se. Det är en bloggportal för ett gäng kvinnliga cyklister som bloggar om cykeldittan och cykeldattan. Jag gillar dessa bloggar. Det tränas, körs lopp, cykelreses, tävlas och mekas. Det är högt och lågt och bäst av allt – personligt, for reals jordnära och därför mycket sympatiskt.

    För ett par veckor sedan utlyste Original Teamwear och Cykeltjejer.se en kläddesigntävling. Självklart såg jag tävlingen sent. Just lagom tills jag blev åter höll på att bli sjuk i samma skit som hade snott sex veckors (!) träning och smaksinne. Det var som vanligt hemskt varmt, jag låg i soffan och slöklottrade med min Faber-Castell och tänkte att det vore väl fint att göra en design. Cykelstil är ändå det nästroligaste med cykel eller hur? Tävlingen är dessutom för en god sak. En #levförfan-sak. Vinsten från kollektionsförsäljningen går till Cancerfonden.

    och jag kom att tänka på tankarna i väntrummet på operationen
     på operationen där läkarteamet tog bort en del av min livmoderhals

    Plötsligt fick jag upp den annars sovande skaparlusten och tände till och började tänka till. Men så blev det natt, och sedan följde flera nätter och dagar och tiden fanns inte och orken, den hade ju tagit slut…

    Tills jag satt och väntade på min tur på Hälsocentralen i Åre. Kul va, att göra det på något som hade varit tänkt som en nice cykelresa? Men jag var störtsjuk och ville en gång för alla ta reda på vad som hade däckat mig två tredjedelar av sommaren. Uppgiven hade jag ändå en viss ro i kroppen. Plattan åkte fram och jag gjorde klart designen som hade ritats upp i mitt huvud.

    Och så här blev skissarna:

    tröjan framifrån

    tröjan bakifrån

    och byssorna bakifrån because #foreverbuttphotos ni vet.

    Idén är följande:

    Ett mycket synligt (både budskaps- och trafiksäkerhetsmässigt, alla vet ju att det är kontrasterna som gör att vi cyklister är synliga i trafiken)

    och cyklistformvänligt (kläderna måste sitta bra både på en rak XXL, en bredaxlad M och en timglasformad XS) kit

    där bröstcancerfondens fina symbol Rosa Bandet omfamnar cyklistkroppen och gifter sig snyggt med Cykeltjejer.se:s runda symbol. Och vore det inte snyggt med blixtlåszippern utformat som ett rosa band i metall, om det går?

    Det är alltså klassiskt cykelrosa och svart och lite vitt. Det är både passion, mörker och ljus. Och det är jäkligt mycket statement och hopp.

    Det var min idé det och se där – den råkade gillas och nomineras yey!

    Om även du gillar och vill ge just min design chansen att bidra till att ge hopp åt fler och kanske på sikt minska eller vågar vi ens hoppas, utrota? den dödligaste cancerformen bland kvinnorna så gör du så här. Gå in på den här länken, sök upp Cykeltjejer på Facebook eller tryck här och rösta på bidrag nr 1 i en kommentar.

    Tusen tack för alla era fina designförslag till Cykeltjejer.se goes Rosabandet! Här har ni de fem finalisterna. Rösta på…

    Publicerat av Cykeltjejer Tisdag 31 juli 2018

    Tävlingen pågår till och med fredag den 3/8. Tusen tack.

    Och förresten. Jag blir inte direkt kränkt om vinnaren inte blir mitt utan något av de andras bidrag. De är ju hur snygga som helst hela bunten. Vinningen blir ju densamma.

    Så välj med hjärtat. Och tusen tack om du väljer just min design. Fan vad glad jag skulle bli om den vann. Lovar sönderdela kort på er i “mina” kläder.

    Puss och ta hand om er.

  • #lidamedstil

    Fäll inga tårar för mig Åre

    Hej ni anar säkert varför det har varit så tunt på bloggen (förutom den sabbatsårsfasonen nybliven mamma-style). I början på våren, sommaren, vilken årstid är det nu? försökte jag kämpa emot hettan. Vänja mig. Finna glädjen, låtsas att det var MallisStTropezGarda som gällde hemma. Acklimatisera mig. Inte smälta bort. Känna något annat än deppig kvalmighet trots alla försöken att göra något varje dag för att ändå ta vara på sommaren.

    Sedan vår senaste fjällkortis – då vi fick en halv dag regn till och med! – har jag dock gett upp. Gått in i ett överlevnadsläge à la pluttens första veckor. Basic instincts. Bara se till att vi klarar oss, massa vatten, bada måste man check fast det svalkar ingenting, massa svett brrr, inget gömsle att ta till, ingen vindpust som ge hopp, bara fortsatt härdsmälta, i själen, i pennan, i sängen, soffan nattetid för det svalkar lite mer där, i skogen.

    Jag har inte brist på fantasi. Jag har bara brist på energi.

    Jag har levt på hoppet om en till, längre, svalare vistelse någonstans där luften är hög. Trots föräldraekonomin har vi cashat ut. Ett tillfälle att andas friskt. Ett avbrott i vardagssörjelserna, stressen och värmedeppen. En chans till mycket välbehövlig icke-värmetacklande familjetid och några egentimmar på tu man hand med cykeln och bergen.

    Igår lämnade vi Västerås för Åre via Idre, och timmen innan vi for så kände jag mig plötsligt sjuk. Några timmar in på färden kände jag av samma symtom som tidigare i somras då jag blev sjuk i den längsta och stördaste ”förkylningen” på många år – ont i hela kroppen, krig i halsen, noll energi i över sex veckor.

    Nu är vi uppe i Åre, i vår fina lilla lägenhet med utsikt över skutan och sjön och tågstationen, och jag är så sjuk att jag inte orkar duscha. Jag vill bara ge upp hela mig själv just nu. Vad är det för en hemsk jävla vår och sommar som jag har straffats med? Vem… vad… vill stoppa mig så gärna från att vara frisk, pigg, cykla, träna, äventyra med Ivar? I’m losing my religion, igen och igen.

    Fast det är väl som Jonas säger. Inte fy skam heller att vara sjuk i dessa omgivningar. Jag får bita ihop och tänka så. Vi har bott kungligt i mitt älskade Idre. Ätit grym frulle. Sett fluffiga renar och en älg. Plutten trivs. Kulisserna är undersköna. Sängen är mjuk.

    Får jag vara här och orka hålla om min son och dricka den höga luften så är det bra nog.

    Men jag vill ändå gråta. Tänk att jag hade velat dela denna resans förtjusning med er som en liten bloggcomeback.

    Fan ta värmen, fan ta virus, fan ta min kropp just nu.

    🌪

    Puss.

  • #lidamedstil

    Det händer att jag vaknar om natten, drömmer att Europa brinner

    Helvetet fortsätter. I’m losing my religion. Stoftet på marken har redan förvandlats till myggor, eller knott. Nu saknas det bara att gräshopporna invaderar landet. Fast har vi tur så kommer hagelstormen, då är jag först ute och dansar. Jonas berättade att i Kalifornien, där finns det företag som specialiserar sig på att måla de torra gula gräsmattorna gröna. Det må låta deppigt, men där har de å andra sidan Stilla Havet. Det är salt, och det slår mot klipporna med en fantastisk kraft. Det går inte att tröttna på havet.

    Vi hörs om ett tag. Cykla fint så länge <3

  • #lidamedstil,  Between the rides,  Livsstil

    Höstflugans midsommarupdate

    Jag är så trött på att o-cykelblogga att jag knappt vill blogga men bloggar nu lite ändå 🙄

    Womancoldens ansikte, torrast läppar i stan

    Hej här kommer en uppdatering illustrerad med mobilshots. En rätt tråkig sådan för jag är fortfarande sjuk. Tre veckor senare verkar världens ihärdigaste virusfan fortfarande ge sig. Jag är förvisso inte lika energilös och ontig i halsen och lungorna som i början men skillnaden är marginell. Kanske hade det gett sig fortare om jag enbart hade mig själv att rå om, kanske inte. Så rent fysiskt känner jag mig som en höstfluga. Lever inte riktigt utan för ett slags existens. Så ledsen över att inte kunna cykla :'(

    The apple of my eye <3

    Men nog har veckan varit fin ändå. Lillebrorsans veckolånga visit har fört med sig så mycket glädje och kärlek. Vår släkt är liten och brokig så det gäller att ta vara på de av oss som faktiskt finns. Tyvärr blev Johnny också sjuk, om än i något som kändes som en mer “vanlig” förkylning. Så det var bara att glömma alla de episka friluftsäventyren jag hade planerat för oss och roa oss hemma så gott det gick. Vi hade inte tråkigt. Vi degade med en varsin kioskvältare till bok (historisk thriller till Katja, James Bond-action till lillebror). Turades om att leka med Plutten. Unnade oss litervis med te med choklad till. Och såg ett och annat knasigt på teve. Ute var det rått och ruskigt vilket inte störde oss alls.

    Mormors 90-talsfrisyr!

    Efter ett par dagar hemma i Västerås åkte vi upp till Hedesunda och fortsatte sjuk- och mysstugan hemma hos Jonas föräldrar. På dagarna åkte vi in till Gävle, gick på museum, spelade bangolf i Boulognerskogen och gömde oss från regnet på Silvanum-caféet.

    Ute var det fantastiskt. Det var svalt och blött och blåsigt så för första gången på många, många månader sov jag tre hela nätter utan varken stödsockor, magnesiumöverdos, massagepauser och smärtstillande.

    Så trots att Plutten som vanligt gick upp vid sex-snåret så gjorde det liksom inget. Jag var utsövd. Vilken märklig, ovanlig känsla i kroppen. Tänk om jag hade varit frisk också. Jäklar vilka mirakel jag hade åstadkommit på cykeln då.

    På torsdag kom äntligen Jonas upp, som hade jobbat… och blivit sjuk han också. Under midsommarhelgen rådde alltså total (wo)mancoldstämning i huset. Ett rent under att de andra klarade sig från eländet.

    Mammas favvosillar!

    Nåväl. Vi hade kul och gott ändå. Med plutten gick det liksom inte att inte le mest hela tiden. Och när han sov sina stunder så turades jag och Jonas om att ligga nära, nära och andas in honungsdoften. På midsommarafton tog vi oss samman och åkte ut till det urvackra Walls kalkbrott i Torsåker. På kvällen blev det förstås matkalas. På lördag blev det mest att dega och pyssla hemma. På söndag åkte vi ner till Lidingö för att lämna av Johnny hos våra föräldrar. Plutten erhöll ett par av Johnnys gamla leksaker och hade det allmänt mysigt medan vi pärisarna pustade ut. Sedan åkte vi hem och så var den helgen slut.

    Ett gäng saker var så annorlunda:

    ~ att fira en lugn midsommar utan disco disco, ståhej och suddig midnattsdans ute på någon skogsfest (typ dansbanan i Gästrike-Hammarby). Ja annorlunda – men inte det minsta konstigt. Sådant är vårt livets skede nu. Ett underbart och glatt skede.

    ~ och att inte cykla alls trots ledigheten. Så himla trist. Det var ju tur att jag hade så många braiga folks runt om mig så jag inte deppade ner mig helt på grund av cykelabstinensen.

    Så här är jag nu. Klen, trött, cykelabstinent (inte minst av att ha följt det grymma cykel-SM som gick i helgen, omg så många starka prestationer från alla håll och kanter*), lugn av gröten i skallen och lite FOMO:ad över att inte hinna träna så pass mycket som jag önskar nu när det är så ljust och skönt på kvällarna. Men nog är även denna sjuka en prutt i det stora helas hav. Om en vecka börjar Jonas semester och då är vi alla tre tillsammans och förhoppningsvis redan friska.

    Om vi kommer att äventyra och cykla ikapp då? Ojoj.

    Puss och hoppas ni hade ett glatt midsommarfirande.

    *mitt “gamla” lag CK Valhall Damelit roffade åt sig både lagtempoguld och bra höga placeringar i tempo och linje och cykelvännerna i VCK och Norbergs CK tog en massa guld-, silver- och bronsmedaljer i masters-SM. Fy fan va ni är bra.