Kategori: Lida med stil

God morgon!

Måndagar är ju normalt en bara jag och Ivar-dag men idag är vi hela tre för Jonas är fortfarande hemma sjuk. Även om det är mycket, mycket synd om honom så är jag inte helt missnöjd. Att han ser så gullig ut när han (citat) ”dödsförklarar sig själv” aka är förkyld är en söt bonus och varje dag vi får vara hemma alla tre är en gåva. Även om han är mest inne på att umgås med kudden idag vilket är helt förståeligt.

Jag har en släng av rastlöst kli i kroppen eftersom helgen inte inneburit någon som helst träning eller ens motion för min del. Jag hade hoppats att jag skulle må bättre igår men tyvärr vart det inte så. Orkade till slut ändå ta bussen ut till Gryta och kolla på lite vårklassiker hemma hos Johan och Cecilia. Tänk att Cecilia ska till Mallis och cykla för första gången i sitt liv – hur underbart kommer hon inte att få det? Är nästan lite “avis” på henne – så många förstagångens väg-och-wow-upplevelser hon kommer att få på den mesta cykelön!

Sedan skulle vi förbi mataffären, mina strumpbyxor gick sönder, det var varmt och svettigt och skavigt och jag blev jättedålig så Jonas kom och hämtade oss. Resten av dagen kollade jag på Mad Men och rörde inte en fena på kroppen.

Idag snöar det! Sjukt fint men jag vet att alla är besvikna på våren. Jag är mest glad för det fina fotoljuset, ska försöka ta lite minneskort av lägenheten idag innan vi börjar röja upp och göra det säljvänligt härinne inför mäklarfotograferingen nästa vecka. Och nu ska jag och Tuss ut och leka lite i snön.

Håll tummarna för att jag blir frisk asap asap och puss.

Lida med stil

Hej.

En av de vanligaste frågorna jag fick som gravid var Vad tänker du hitta på under mammaledigheten?

Frågan förbryllade mig. Vadå hitta på? Är inte typ sova äta försöka göra en människa av nyfödingen och cykla när tiden finns det man gör när man är föräldraledig? Är inte det ett heltidsjobb i sig?

Sedan fick jag det förklarat för mig. Det är tydligen en vedertagen grej att man som modern och ”stark” kvinna gärna förverkligar sig själv just när man är mammaledig. Nu anser jag inte att jag är en alltför ”stark” (en drulleterm btw, som vore kvinnor i grunden svaga?) kvinna men till slut så fattade jag grejen – mina vänner och bekanta förväntade sig nästan att en som jag skulle använda mammaledigheten till att nå helt nya behovstrappehöjder. Jag är ju annars känd som en som gärna jobbar tolvtimmarsdagar med komplexa projekt och kör elitcykelsatsning, föreningsengagemang och så cyklig frilans på det. Samtidigt som jag har alltid haft tid för familjen och vännerna.

Och så gjorde jag mina gulliga vänner besvikna genom att göra precis tvärtom. Trycka mjukt på bromshandtagen och låta cykeln fortsätta i lugnare fart ett tag framöver.

Jag bestämde mig för att ta min mammaledighet på allvar. Att helhjärtat ägna mig åt barnaskötsel – om än på ett äventyrligt Katja-vis. Att våga vara i det goda. Att inse hur jävla illa det har varit och att träna på att inte återvända dit. Och att försöka skrapa ihop resterna av det sönderrivna katjahuset och bygga upp ett nytt och tryggare slott där jag faktiskt törs vistas och le utan att ta till allehanda flyktmedel för att slippa känna oro. Det är en rätt så vardaglig – och tyvärr, även varnattlig – process som går ut på att bearbeta, läka och lära sig av. Och på att tillåta sig själv att acceptera att man behöver en periods mental vila. I den biten ingår att tacka nej.

Så jag har valt att tacka nej – till stort, mindre stort, privat och offentligt.

Tacka nej till sådant som jag tackat ja och mått dåligt av hela mitt liv, något tyvärr för privat för att berätta här (offentlighetens baksida). Tacka nej till att i förväg boka några som helst resor utomlands eller långt utomsocknes hemma i Sverige. Tacka nej till mina normalt sett höga träningskrav på mig själv. Tacka nej till att skaffa elitlicens för 2018. Tacka nej till medverkande i Svenska Cykelmässan. Tacka nej till något större cykelföreningsengagemang (även om jag förstås tänker göra ett gäng träningsledar- och flaggvaktpass för kul). Tacka nej till bloggrelaterade strösamarbeten. Tacka nej till att sända CYKLISTPODDEN regelbundet utan enbart när det känns bra. Tacka nej till powerwoman-ish utbildningen jag blivit antagen till. Tacka nej till “bostadskarriären” och faktiskt flytta till en renoveringsfri hyreslägenhet – mer om det i ett eget inlägg. Tacka dagligen nej till en massa småsaker och småmåsten som växer sig och blir stora monster när man egentligen inte riktigt orkar eller vill. Etc etc etc.

Nej.

I början var det läskigt. Att tacka nej alltså. Att trotsa omgivningens påverkan och underliggande förväntningar på hur Katja / Cykelkatten borde göra, träna och jobba.

Men jag vore väl inte jag om jag inte överraskade – och inte minst mig själv? The shit har faktiskt hit the fan lite för många gånger under de senaste åren. Och om en period av nejsägande är det som krävs för att må bättre och bli en bättre person i längden så rycker jag på axlarna och säger gladeligen nej.

Nu ska jag och Ivar montera ihop tuktuk-Thulen till bästa bergochdalebit (på repeat!) Som läsare behöver ni med andra ord inte vara oroliga – Katja tänker cykel även när andra har gått och lagt sig. Hah. Puss!

English: I’m learning to say no. 

Kärlek Lida med stil

Se så from jag ser ut när jag är sömnig! Sanningen är den att dessa korten är en vecka gamla men jag hade sovit lila dåligt och hade samma ytterkläder idag så det hade kunnat varit jag idag.

Alltså detta med sömnbristen vs. träningen är en liten käpp i mina (bildliga) träningshjul.

Och innan någon ropar Prioritera! så handlar dilemmat inte om att jag saknar energin eller motivationen till att träna – utan att jag under vissa perioder har så lite sömn i kroppen att jag riskerar att bli sjuk om jag drar igång för stora träningväxlar och det är smått irriterande för en som jag som söker någorlunda struktur i min träning och som inte är riktigt tjejen som myser sig igenom passen. Man är väl cyklist och inte en yogi? (och jo jag vet att man kan bli trött av yoga med men det på ett annat sätt och ni fattar va jag menar)

Jag har både frivilligt och mindre frivilligt laborerat med min hälsa i så pass många år att jag tycker mig veta hur min kropp funkar i vissa lägen. Och om det är något läge som den blir sänkt och ruggigt känslig för allehanda virus och annat sjukdomsjox så är det när jag sover för lite. Lite för mycket ansträngning och gärna nerkylningen på det och pang. Däckad igen.

Gudarna ska veta att vi inte ska klaga. Hoppetuss gillar att sova nattetid. För det mesta. Men så här är det med bebisar – man kan aldrig ”lita” på dem. Två nätter med djup sömn och matuppvakning först vid fem-sex på morgonen kan följas av en natt med många omnappningspauser och eller att tussen vaknar upp vid fyra, pigg och jollrig som en lärka och fast besluten om att hålla sina pären sysselsatta under heeela dagen. En sådan natt är ok. Det pallar kroppen även vid systematisk ansträngning. Men natt efter natt efter natt…

Nåväl. Det är bara att förlika sig vid att träningsrutinen kommer att fortsätta vara lika hackig som sömnen ett tag framöver. Jag är ändå tacksam som har så pass mycket energi till att hitta på mycket aktivt både med min bäbis och på egen hand.

Fast inte idag, inte efter inattens natt och idagens dag. Musten är ur. Den enda energin som finns kvar i min kropp är den som är kvar efter den ohemult oljiga mezelunchen tidigare idag. Enda träningen idag blir således sömnen och så hoppas vi på en piggare och mindre from-looking Katja imorgon.

Knorr och puss.

Lida med stil

Tja fredagsfolksis. Läget?

Jag är hes, orsaken ↓

Jag har bara mig med att det än så länge hinns med ”bara” HIIT på morgonen. För er som inte kört HIIT än så är det i korta drag en form av träning då man tränar hårt, kort och intensivt i intervallform. Träningen har blivit mycket poppis bland folks med ont om tid (eller ont om motivation till längre pass). HIIT är förstås absolut inte den enda träningsformen man bör ägna sig åt om man vill utvecklas som cyklist men det är ett bra sätt att varva de längre och distanspassen med. Och för en babymorsa som en annan är det en helt perfa vardagsmorgonträning.

Har ju precis dragit mig ut ur förkylningsträsket så tog det ändå ganska lugnt idag. Mellanintervallerna-pulsen är den som visas på klockan förstås.

Obs obs en Watch är förstås inget überseriöst träningsmonitoringssätt men jag gillar att logga träningen där med mest för att få lite #beröm av Jonas efteråt (vi delar vår träning med varann i våra klockor) haha

När en halvtimme är allt man har gör man det bästa utav den. Snabb uppvärmning, tjugo minuters smärta och så nedrullning och pyttelite stretch. Mer stretch senare idag.

Gjorde sällis med ett av GCNs HIIT-pass

och upplevde mycket härlig smärta i benen. Den bästa sortens smärta så klart!

Såg ut som en bibliotekarie gone mad efteråt

vilket som vanligt roade min nyvakna bäääbis!

Puss och ha en grym fredag från oss och Sophie La Girafe som råkade va min publik under hela passet 🦒🦒🦒

Katjas Monark Lida med stil

Hej jag är sådär slakmoteförkyld läs varken heldäckad eller helkry, mycket deppig över att inte kunna komma ut vare sig på cykel eller på skidor i helgen, ganska deppig över att jag inte ens orkar gå en superlång vinterpromenix med mina grabbar och lite deppig över att leveransen min multisportvagn är försenad så jag får den inte förrän början på mars. Det sistnämnda är i och för sig bra eftersom jag då förhoppningsvis hunnit bli frisk och kan börja sporta med den istället för att bara unboxxxa den och sedan glo på den. Nåväl, ute är världen teatraliskt fin med all snön, min Ivar är supersöt i sin randiga yllebody och Jonas prasslar med sin godispåse. Dags att borsta tänderna och göra något härligt utav denna dagen också. Mindre roligt för benen behöver inte betyda mindre roligt för hjärtat eller hur?

Puss och ha en underbar lördag vare sig ni är frisk, sjuk eller fågel.

Lida med stil