Kategori: Lida med stil

Ja hej från det lugna hemmamyset på Bomansgatan. Visst är det fint och trivsamt hemma hos oss just nu? Nästan så man vill ringa hit en heminredningstidning för ett lyxigt reportage som garanterat väcker habegär hos läsarna…

japp, hemma i den lilla lya ciclistan råder det ett fullständigt kaos. Värre än när båda har cyklat cross och mtb och kommit hem och är leriga och blöta samtidigt! På något sätt känns det typiskt den glada tidsoptimistfamiljen F/W att dra igång den ”lilla” ombyggnationen och möbelihopskruvningen just nu, när vi gått in i gravidvecka fyrtio och bäbisen kan komma ut precis när som helst. Samtidigt är det väl kanske nu, när vi har fått upp de flesta bäbisnödvändiga grejerna som sängen och börjat bygga ihop dem som vi har insett hur lite nyttig förvaringsyta vi har. Och med tanke på att en av oss jobbar heltid+ och den andra är höggravid och fortfarande slut i huvvet och i kroppen efter att ha jobbat heltid+ i många, många år så har jag inget som helst dåligt samvete för att vi är så ”sena” med att fixa det fint hemma innan vi får barn. Dessutom så kostar allting och vår budget är blygsam.

Men vi är påhittiga, köper ingenting i onödan, fixar saker allt eftersom, lånar om det behövs och trivs båda i den något slitna, romantiskt-funkiga miljön där känslan prioriteras framför trenden. Till slut är båda rörande överens – så länge det finns plats för cyklarna i rummet, för chokladkakorna i kylen och för kärleken i hjärtan så klarar vi oss.

Häng med i förvandlingen:

🛠 spjälsängen har fått plats i sovrummet och kräver att…

🛠 vitrinskåpet som agerat klädskåp får åka ut på marknaden (nu står den i hallen, min högra fot pekar på den) vilket gör att…

🛠 det plötsligt inte längre finns plats för kläder vilket kräver att…

🛠 det måste till en riktig garderob i sovrummet eftersom det inte finns en endaste garderob i denna lägenheten! Garderoben som ska stå mittemot sängen (där man ser Jonas arm nu) kräver dock att…

🛠 den i mina ögon något mindre smakfulla extra tillbyggnaden med spots som har funnits i lyan från början och som förstör den fina takhöjden (260 cm ändå) måste dän – den syns inte på bilderna men det är den Jonas river av just nu. När den är väck så kommer…

🛠 den fina garderoben med skjutsdörrar i pärlspontsutförande byggas in. Det är de kartongerna som ligger lite här och var i lägenheten.

Pust och stånk eller hur? En byrå åker ut – en äldre, fin men otymplig garderob magasineras för framtida bruk – ett vitrinskåp åker ut till salu – en knippe spots åker ut till salu – en fantastisk grå babysäng är uppe… denna helgen är en fixarhelg men så får det bli helt enkelt. Tyvärr är jag inte mycket till fysisk hjälp nu så håller mest ur vägen och brygger på lite kaffe då och då.

Ute regnar det. Det är mysigt. Rävet har däckat i maxicosin, förlossningsväskan bidar sin tid hängandes från monarken och ingen granne har klagat ännu. Nu är det upp till bäbisen att välja att komma mitt i detta något kaotiska helgmys eller avvakta ett gäng dagar till.

Puss och ja, klart ni kommer att få se efter-bilderna sedan också. Om inte annat så för att återupprätta lya ciclistans heder som en liten men någorlunda städad lägenhet…

I väntan på kattungen Lida med stil

En barnvagnspromenadvänlig öronlappsmössa från Raphis. Deras öronlappsmössor är guld för en annan som fryser om öronen så fort det är under plus femton ute. Och ja, jag erkänner att jag gillar när folks ser att jag är en sådan där cyklistposör.

Något suspekt-looking men för gravidkroppens alla härliga och mindre härliga prövningar rekommenderat hallonbladste från Crearome

Magnesiumspray från Holistic till mina hemska rastlösa ben som kostar mig en förmögenhet varje år bara för jag vill slippa tungmedicineras och testar mig igenom samtliga hemmametoder.

Den med all säkerhet fantastiska barnauppfostranboken Praktika för blivande föräldrar av bl a grymma Agnes Wold (som förresten driver ett av mina favvigaste twitterkonton, följ följ). Jag har turen (och oturen?) att äga ett gäng barnauppfostranböcker av varierande ålder och kvalité och ibland blir man alltså mörkrädd även om man tar råden med en klackspark. Nu kommer jag säkert att trotsa även denna blivande klassiker, men känner ändå på mig att den blir rolig och lärorik att läsa.

En första uppsättning bäbisekipering och det blev en del vinterbäbis-ylligt, ekobomulligt, ljust, puderfärgat, diskret gulligt. Jag tycker att barnkläder får gärna vara färgglada men är emot tryck med ord, ”coola mönster” och annat jox som snor fokusen från barnens redan färgstarka personlighet och medfödda gullighet.

En Ridley Noah! Nä, skojar. All cykelshopping är fönstershopping just nu. Men tids nog så.

Puss från CK Konsumtion.

Lida med stil Livsstil

Hej från hon den där. Galningen. Nattvandraren. Gnällspiken. Dönicken. Hon som är så långt från sig att vara sig själv som det går just nu, efter många, många sömnlösa nätter med bensmärta, och är ändå precis sig själv eftersom WED/RLS är hennes… min verklighet sedan ett antal år tillbaka. Det är ju bara det att det har blivit som värst nu. Myrorna och de ofrivilliga muskelrörelserna i benen och armarna kombinerat med de för så gott som alla gravida påtagliga sömnsvårigheterna. Förut förpestade sjukdomen min vardag och träning ibland. Lät mig leva och träna på som vanligt, förutom att jag var tvungen att bryta vissa träningspass och vissa race (som till exempel förra årets Tre Berg) efter ett antal rätt kilometer för att benen var darriga, onda och tröttare än om jag hade sprungit en mara innan. Jag skrattade och skyllde på dålig träning, på att vara en humöråkare. Ogillar skylla ifrån mig på diverse åkommor när det faktiskt finns de med riktiga handikapp. Men innerst inne visste jag anledningen. Death on two legs. Som lät mina ben springa syrade maror i oändliga trappor, medan jag sov. Men då, då sov jag i alla fall. Nu är det inte ens det.

Det är inte mitt första inlägg om sömnlösheten. Tyvärr inte min sista heller. Jag är positivt inställd till det som kommer att bli min resa från gravid cyklist till föräldercyklist. Det är en utmaning och jag diggar utmaningar. Men jag har på känn att WED/RLS-eländet kommer att göra det jobbigt för mig att hitta det som just varit min akilleshäl – den jämna formen. På den positiva sidan så är jag på grund av livets övriga nycker ändå lärt mig att träna effektivt när tillfällen väl ges. Låt oss bara hoppas att även återhämtningstillfällen ges… trots hopplöshetskänslan och uppgivenhetstårarna i mina ögon är det nog ändå onödigt att måla fan på väggen för tidigt. Mina besvär var ju faktiskt mindre innan graviditeten. Skål på att de kommer att minska efteråt, annars får jag väl lära mig att leva med medicinerna.

Fan

Idag skulle bli en glad, lugn dag. Äntligen kokade inte stan av värmen, äntligen var det grått. Milt. Mysigt. Vi skulle gå en promenad. Nog skulle jag orka det, fast jag inte hade sovit utan vankat av och an inatt? Jag orkade gå några hundra meter. Benen darrade. Varje steg gjorde ont. Sedan dränktes benen i mjölksyran, vek sig och promenaden var slut. Vi åkte hem. Från den lummiga, trolska skogen med tydliga, vackra älgspår i mossen.

Usch

Idag skulle jag posta ett glatt, gulligt inlägg. Om gårdagens kamelkel (mjukast djur i världen, att jag inte fattat det innan?), om bästishänget (mina vänner är ju de mest generösa bildligt och bokstavligt), om min cykelidé. Om min vecka trettiotvå. Om mina nyinköp.

Istället snackar jag de jäkla benen mina eländiga… fast som cyklist får man liksom ändå snacka lite ben ibland eller hur. Men är inte det förbenat (hehe) ironiskt att cyklisten Katja är också den med sämst ben ibland typ?

Lugn nu, shit happens alla

Härmed förklarar jag i alla fall det som återstår av kvällen lugnt och mysigt. Jonas är här, mör och skön efter gårdagens Mälaren runt, vi ska avsluta dagen som vi började den – framför teven med varsin kopp hett och varsin chokladbit i munnen. Fast imorse var det det grymma racet i Vårgårda vi såg på. Nu blir det istället Mario Kart-race. Må den med tröttast ben vinna.

Fast först ska jag be om ursäkt till en vän. Sömnlösheten gör mig glömsk men den får fan inte göra mig senil.

Puss och ni är bäst! Bara för att.

P.S. Death on two legs är förresten en så grymt mångsidig låt. Vad hade jag gjort utan Queen? Usch, hemska tanke. 

Lida med stil Livsstil Min gravidträning

Jämtlandsfjället, jag måste börja med att be om ursäkt.

Du är ett förbaskat fint ställe. Här står du i all din prakt med dina toppar, lämlar, renar, bäckar, fjällrävar, raststugor, spänger och hjortron och lockar folks från hela världen och så åker jag upp, hälsar på en dag och vänder hem redan samma dag. Hem – till platta, sommarsvettiga, avgasiga Västerås.

Jag förstår att beteendet kan te sig som respektlöst. Jag missunnar dig inte ditt hånleende.

Dumma nollåtta, tänker du jämtlandsfjället. Dåligt kittad i bomullsbyxor dyker du upp här, tror att du ba får allt serverat och retirerar när det passar dig! Nädu. Blir inga mjuka små lämlar för dig. Renarna kan du fetglömma, topparna döljer jag i dimman, hjortronen är det för tidigt för ändå och du får inte. se. en. endaste. fjällräv. inte ens en rabiessmittad, sommargles rävskalle under hela din vistelse! 

Men du förstår fjället, tanken var inte att behandla dig som ett förströelsetinderdejt. Inte för att dejta någonsin varit min grej, men du fattar jämförelsen.

Vi hade förberett oss, och vi hade peppat. Vi visste att det skulle vara tufft med tanke på prognosen – herregud det finns nog ingen större myt än den om den lyckliga ”avskalade” turisten som klarar sig på luft och vatten only när det är kyligt och blött, liksom. Påstår man att man gör det så har man antingen haft den största turen i genlotteriet och blir aldrig hungrig, trött eller sjuk eller är så bekväm med sin utrustning att man har förträngt dess betydelse.

Fjället är en materialsport.

Vi skulle ta oss an Jämtlandstriangeln – i små, korta, gravidvänliga etapper.

Så vi hade packat allt rätt, massa varma kläder. Förutom byxorna. Jag hittade inga regnbyxor i storlek gravid för någon rimlig peng. Men annars – bra grejer. Tåliga grejer. Köpta, lånade.

Men jag hade mått dåligt. Jättedåligt. Sämre än på många år. Jag grät varje dag, och varje natt. Anledningarna är många. Gissa inte, bara acceptera. Men hormonerna spelade nog också in. Sov lite, åt för lite och för taskigt. Det där med att inte kunna trycka i sig mycket mat – det ryms inte! – är nog en av de få grejerna jag ogillar med att vara gravid.

Flyktdjuret ville bort. Fort! Jag hade gått och väntat på resan länge. Vi packade. Och flyttade det sista. Mellan Jonas lägenhet och min, vår gemensamma.

Jag trodde förstås inte att fjället skulle förlösa mig och befria mig. Också en jäkla myt, att lite fina vyer och en dos frisk luft är något slags räddning. Möjligen om ens sjukdom är lätt lugnsot eller överdriven mobilanvändning eller är trött på stadens brus, typ.

Kära fjället, ditt väder sög den här gången. Till och med riksbladet Expressen hade en notis om det.

Hade jag inte varit gravid och kunnat bära mycket och stå ut med att få UVI, förkylning eller annat mysigt jag alltid får när jag friluftar i kyla, hade jag varit utvilad och fri från plågoandarna i mitt huvud – lycka till att sova i en proppfull kupévagn när vartenda litet ljud är som en vass hammare som skär i ens hjärna och sätter igång märkliga tankar! – hade jag haft ett regntätt ställ, hade inte gravidhormonerna fått för sig att leka järnet med mitt sinne precis just nu… ja, hade förutsättningarna varit annorlunda så hade kanske även ditt hemska väder kunnat duga åt oss.

Tyvärt skulle inte vädret bli bättre än på några dagar. Det enda stället som var torrt var fjällstationen men där kunde jag inte heller sova pga. allt folk och alla intryck. Hur länge hade jag varit vaken?

Ändå gick vi ut, med ompackade ryggor och någorlunda peppt humör, ändå ville vi ge dig en chans. En blött, blåsigt, närmare nollan kall tur blev det, med oron över bäbisen som det enda som överträffade blåsten med sin styrka. Och benen. Så starka, men stelare för varje blöt pust.

Låter det dramatiskt? Kanske var det inte så dramatiskt egentligen. Men sömnlösheten och oron, både den psykiska och den kemiska, gör vidriga saker med en människa.

Jag ville inte ha det så. Fram till någon vecka sedan hade graviditeten varit den absolut lyckligaste – LYCKLIGASTE! ett ord jag aldrig skulle missbruka, för äkta lycka är ett sällsynt tillstånd – tiden i mitt liv. Jag är ingen planerare, jag vill inte sia om framtiden. Men jag kände att det inte fanns någon glädje för mig att hämta uppe i jämtlandsfjället just då.

Så vi tog nattåget hem samma kväll. Jag såg till att boka en privatkupé och jag sov. Säkert hela sex timmar! Och sedan sov vi hemma. Fler timmar. Med magen mjukt inbäddad i gosedjuren och lakanen.

Och sedan sov jag igen, och sedan kunde vi plötsligt skratta åt expeditionen som i stil med så många andra expeditioner både sket sig och bjöd på några lärdomar.

Som att det är värt att investera i fula billiga regnbrallor i storlek XXL, och inte leka någon himla friskus när man faktiskt inte har hälsan för det just för tillfället.

Men man vill ju så gärna upp till toppen och se solen gå upp eller hur kära fjället?

Vi ses en annan gång, det kommer nya fjällrävskullar.

Om jag blev förkyld förresten?

Du är också skyldig mig en ursäkt käraste fjället.

Puss.

Din Katja, Tällberg camping, varmt, skönt fredagen den 21 juli 2017

 

Lida med stil Livsstil

OBS OBS det blå är inte en sopsäck utan en no logo-regnponcho för sjuttio riksdaler. Sop… ponchon inhandlades för att skydda de icke-vattentäta byxorna men det gick väl inte så bra ändå tyvärr. Nåväl! En kuperad mil i piskande regn är ändå en kuperad mil. 

…eller fan ta utbudet av fulldugliga friluftskläder till personer med gravidmagen som ju till skillnad från rondörmagen inte går att dra in liksom.

Jag menar hur svårt kan det vara att prodda en frilufts-/regnbralla med en klassisk gravidresår som alla andra gravidbrallor har? Craft? Haglöfs? Didriksons? Folkkära rekomärken? Vi gravida vill faktiskt också vara torra och varma när vi är ute och andas in frisk luft så som vi ju rekommenderas.

Nä nu trött.

Den som någonsin lidit av kombot ikappkommen utmattning, graviditetshormoner och långvarig sömnbrist vet hur det har känts för mig nu de senaste dagarna… nätterna… vad var vad?

för jävligt! Hemskt!

Gråtigt.

Härligt och kul i stunderna så klart – och gåbenen verkar starkare än på länge, bäckensmärtan är dessutom puts väck, tack! – men det jävliga vann över mig i detta fallet.

Nu ska jag sova länge, länge och sedan får ni berättelsen om den olycksaliga gravidvandraren.

Tack för Jonas. Han är mitt mörka, goda ljus. Puss och vi hörs!

I väntan på kattungen Lida med stil Min gravidträning