Kategori: Lida med stil

Hej.

Strax innan Hoppis föddes och när Garderoben (lägenhetens första och största riktiga förvaringsmöbel) äntligen blivit färdigbyggd gick jag igenom cykelklädbeståndet. Sorterade ut och slängde det gamla utslitna inte-Myrorna-dugliga, hängde upp de finare tröjorna och stuvade in ifall-att-kläderna i garderobens ”cykelklädfack”. Det slog mig hur lite cykelkläder jag äger och hur få av de plaggen jag äger som jag faktiskt cyklar i…

För att vara känd för att vara en _något_ stilbesatt cykelbloggare så har jag en ganska så statisk cykelklädstil om jag får säga det själv. Hur mycket jag än älskar att följa och gilla en massa cykelstilkonton på Instagram (ska vi göra ett inlägg om de snart? Länge sedan jag kom med ett länktipsinlägg men jag har inte bloggat från annat än mobilen en endaste gång ända sedan Ivar föddes) så klär jag mig själv i samma trasor om och om igen. Tills de blir så gamla att jag blir så illa tvungen att köpa nya som ser likadan ut… och på tävlingsdressidan – tills jag byter klubb/lag att tävla för eller att klubben byter sponsorer och en blir så illa tvungen att sluta visa upp de gamla sponsorerna på loppen.

Här skulle jag kunna vara lite PK och dra till något om att det beror på att jag tänker på miljön men tyvärr, i grund och botten handlar det mest om att jag är lat, bekväm och avskyr att gå i affärer. Och är väl inte så förändringsbenägen av mig heller? En konservativ typ helt enkelt. Kompenserar med att byta hårfärg och humör rätt ofta i och för sig så helt stiff är jag då inte.

Det intressanta är att min klädstil på cykel följer min stil i övrigt – ett slags stel men ändå feminin elegans som visserligen bejakar innovationen, bekvämligheten och friluftstänket men utan att riktigt bekänna sig till det hurtigt sportiga (herregud vad bajsnödigt det låter när jag läser det själv, men det är ju typ så det är). Det är tennis-igt, ridsportigt, punk-brittiskt med en liten stänk av rivieran-franskt, syntigt och retro utan att vara för mycket second hand från 70-talet. Dessutom är jag hemskt känslig för när ”alla” börjar med någonting som jag kört med ett tag (som säg cykelskor med snörning, eller rakrörade helsvarta och gärna tyska kolfibercyklar). Då om något uppdaterar jag stilen för att inte vara ”som alla andra”. Som när jag vägrade Depeche Mode för ”alla” inom Stockholms alternativa kretsar fullkomligen dyrkade dem, eller som när jag vägrade glo på Titanic för ”alla” mina tjejkompisar var besatta av rullen och på den tiden sliskige loverboyen Leo.

Så. Omoget.

Men sådan är jag då och man är väl vuxen nog att acceptera även sina barnsligare sidor eller hur?

Hur som trivs jag bra i min stil. Tighta figurnära tröjor i mörka kulörer – blekfisen jag gör mig bäst i mörkt – alltid svarta bibs och gärna med avskavd (icke-synlig) logga, supervita (på landsväg) eller helsvarta (på cross eller MTB, fast helst kör jag vita då också) strumpor, ett par svartlinsade holbrooks på näsan, någon silkesscarf för att mjuka upp det hela, tjocka bakfickor eftersom ingen sadelväska kommer på tal på icke-övernattningsdistanser och så någon mindre rundformad hjälm som pricken över det krokiga (en vill ju sitta så droppat det går) i:et.

När jag ska tävla är det alltid en liten stilkamp som utspelar sig inom mig. Kommer jag att klara av att känna mig lika elegant som ”på fritiden” i tävlingsdressen? Ibland går det bra – ibland inte. Ett år för inte så länge sedan led jag något jävulskt av att det årets klubbtröjas passform inte alls var gjord för min kroppsform. Det kändes hemskt att bli fotad och jag ville inte ligga i utkanten av klungan för att slippa synas. Jag vet att det låter stört men sådan är jag. Tack och lov lät jag inte tröjans dåliga passform förstöra min säsong utan gjorde i alla fall några bra race trots att jag dog stillöshetsdöden varje gång jag stod på startlinjen.

Skratta den som skratta vill. Men min stil är min borg – min fästning – min ritual – min uniform – precis som själva påklädningsprocessen. Snabb, snygg och och fri från vardagskatjaryggsäcken vill jag känna mig när jag ska hoja. Bort med bekymren! Bort med de dumma tankarna. Bort med spöken. Låt ekrarna sjunga.

Tack och lov är jag inte ensam om att bry mig _något_ om hur jag ser ut. Vi är ju ”några” stycken inom sporten och i min kompositets som gärna lider med stil och tar våra cykellooks på största allvar även om vi själva gärna driver med denna vår inställning.

Igår fick jag förresten hem min lilla pushpresent (en cheesy amerikansk grej, kvinnan får av mannen en present för att hon varit så duktig och krystat ut bebisen) till mig själv. En midnattsblå Classic Jersey II. Mitt livs tredje långärmade cykeltröja. De två första har helt enkelt hål på ett gäng ställen av all slitage :’( Tack coach Tony som levererade den – du ser kanoners ut i din old gold-variant.

Här ska det lappas, lagas och återställas. Gamla cykeltröjor och mammakroppen. Så som det känts ”där nere” och så länge sedan som jag satt på cykel kommer jag att få lida för att få upp en någorlunda form… Tur det går att lida med stil i alla fall. Så viktigt att känna sig fin när kroppen är som överkörd av en ångvält efter denna förlossningen.

Fin på foto i alla fall.

Och när man sorterat bort alla ”munnen vidöppen saliven rinner ner och en bit av energikakan har fastnat i ögat”-korten.

Puss

från amningsfåtöljen, med blicken över min nya fina tröja som förorsakat detta utlägg

 

Lida med stil

Obs inlägget är ett samarbete med hösten
och o
m någon undrar så jo, betalningen skedde i natura.

Glad tisdag alla höstmysisar hemmaslappisar! Nä flåt. Det är jag som är hemmaslappisen just nu. Ni är ju hur grymma som helst och kör på med träningen, det märker jag ju i alla kanaler.

Men nog noterar jag en och en annan åh nej, ute är det kallt och ute är det blött så jag stannar hemma och trampar till sitcoms-tendens hos vissa (och då menar jag förstås inte er som måste köra inomhus av diverse tids- och hälsoskäl)?

Detta inlägg är till er – här får ni ett gäng anledningar till varför det kan vara värt att avvakta med inomhusträningen och passa på och cykla ute ett tag till. Här kommer de:

Anledning 1: Det är lugnare därute

Motsägelsefullt – aight? Vi vill ju få ut folks… Men seriöst, alla som hojar ute i naturen vet hur drygt det är med överfulla och sönderkörda stigar. Vill man vara ifred, njuta av tystnaden och vara så att säga ett med naturen så är det nu (och på vintern förstås) som man ska vistas i skogen och på grusvägarna.

Anledning 2: Var inte rädd för mörkret, ty farten vilar där

Man är aldrig så snabb som när man kör i mörkret. Även om det går i fjorton km/h så känns det som att omgivningen bara flyger förbi en! Det är ju visst något speciellt med mörkercykling (ska banne mig instifta en sådan kategori här på bloggen) – bara man ser till att kitta upp sig med ordentligt med lampor och sjyssta batterier (bra guide hos Helena) som inte lämnar en ensam och vilsen med skogens alla oknytt.

Anledning 3: Det är för jäkla vackert 

Jovisst – detta är nog den mest uttjatade men också den mest sanna anledningen. Även den vidrigaste, kallaste blötaste dagen så bjuder hösten på en visuell upplevelse utöver det vanliga. Stanna till, andas in luften, ta av hjälmen och låt vinden härja runt huvudet. Klicka i och off you go, endorfines rising!

Anledning 4: Fotogenique solnedgångar

Sommartid är man oftast redan hemma, ombytt och utslagen i soffan när solnedgången inträffar. Nu finns det däremot alla chanser att pricka in de där gyllene timmar just när man är ute och cyklar. Instavänligt deluxe.

Anledning 5: En softare klungstämning

Jag som finner klungspelet det roligaste inom landsvägscyklingen kan ändå tycka att det är för himla skönt att slippa det under höstens distansturer. Det finns ingen riktig dragordning, alla ba ligger och myskör, någon går fram, någon sticker före och kissar, två ligger ännu längre bak och snackar skit… avståndet hålls automatiskt fint, kompislapparna är på, farten blir per automatik jämnare och stämningen softare. Till och med hen som är känd för att skrika ut de jobbigaste klungpekpinnar softar ner och ligger där bak och tuggar tankspritt på sin lilla energikaka – det finns ju ingen Vätternrunda att klungträna inför på ett tag…

Anledning 6: Mums mums varmt varmt

Äntligen har man en anledning att ta med sig lite värmande nyponsoppa, saltig buljong eller (lätt sockrat, tips) te. Och kanske en liten kaka också? Sätta sig ner på en stubbe, eller bara stå bredvid cykeln, ta ett par klunkar och känna den behagliga värmen sprida sig inombords. Livet är allt fint ibland, eller hur? Idag finns det gott om olika slags termosflaskor i handeln, annars finns mitt snabb-DIY här.

Anledning 7: Det är nu man är som starkast

Till skillnad från våren så är man ju faktiskt oftast som starkast så här års. Det är inte så konstigt med tanke på utomhussäsongen i ens bakficka. Mer konstigt vore det att försumma sin styrka? Självklart kan en viss känsla av avslagenhet infinna sig. Man kan känna att man liksom gjort sitt för i år. Men tänk tvärtom – det är nu det kan vara roligt att njuta av sina starka ben och något mer slipad teknik. Kravlöst och desto roligare! Testa köra en del av någon närliggande långloppsbana. Eller passa på och träna på något tuffare tekniskt moment, nu när det inte hänger något prestationsmåste över dig. Jag lovar – det kommer att “plötsligt” ge sig lättare.

Anledning 8: Varför sluta med det man tycker är roligt?

De flesta av oss som cyklar gör det för det är roligt. Tänk på att det inte finns någon som helst lagstadgad säsongsindelning inom cyklingen. Med hjälp av rätt klädsel och inställningen att det både kan och får kännas olika från årstid till årstid så får man lätt glädje utav sitt intresse oavsett säsongen och klockslaget.

Nå, är ni övertygade? Kom gärna med fler anledningar till fortsatt utecykling (eller försök motbevisa mig om det går). Puss och snart kommer jag spamma er med vintercykling-inlägg hihi.

Lida med stil

Ja hej från det lugna hemmamyset på Bomansgatan. Visst är det fint och trivsamt hemma hos oss just nu? Nästan så man vill ringa hit en heminredningstidning för ett lyxigt reportage som garanterat väcker habegär hos läsarna…

japp, hemma i den lilla lya ciclistan råder det ett fullständigt kaos. Värre än när båda har cyklat cross och mtb och kommit hem och är leriga och blöta samtidigt! På något sätt känns det typiskt den glada tidsoptimistfamiljen F/W att dra igång den “lilla” ombyggnationen och möbelihopskruvningen just nu, när vi gått in i gravidvecka fyrtio och bäbisen kan komma ut precis när som helst. Samtidigt är det väl kanske nu, när vi har fått upp de flesta bäbisnödvändiga grejerna som sängen och börjat bygga ihop dem som vi har insett hur lite nyttig förvaringsyta vi har. Och med tanke på att en av oss jobbar heltid+ och den andra är höggravid och fortfarande slut i huvvet och i kroppen efter att ha jobbat heltid+ i många, många år så har jag inget som helst dåligt samvete för att vi är så “sena” med att fixa det fint hemma innan vi får barn. Dessutom så kostar allting och vår budget är blygsam.

Men vi är påhittiga, köper ingenting i onödan, fixar saker allt eftersom, lånar om det behövs och trivs båda i den något slitna, romantiskt-funkiga miljön där känslan prioriteras framför trenden. Till slut är båda rörande överens – så länge det finns plats för cyklarna i rummet, för chokladkakorna i kylen och för kärleken i hjärtan så klarar vi oss.

Häng med i förvandlingen:

🛠 spjälsängen har fått plats i sovrummet och kräver att…

🛠 vitrinskåpet som agerat klädskåp får åka ut på marknaden (nu står den i hallen, min högra fot pekar på den) vilket gör att…

🛠 det plötsligt inte längre finns plats för kläder vilket kräver att…

🛠 det måste till en riktig garderob i sovrummet eftersom det inte finns en endaste garderob i denna lägenheten! Garderoben som ska stå mittemot sängen (där man ser Jonas arm nu) kräver dock att…

🛠 den i mina ögon något mindre smakfulla extra tillbyggnaden med spots som har funnits i lyan från början och som förstör den fina takhöjden (260 cm ändå) måste dän – den syns inte på bilderna men det är den Jonas river av just nu. När den är väck så kommer…

🛠 den fina garderoben med skjutsdörrar i pärlspontsutförande byggas in. Det är de kartongerna som ligger lite här och var i lägenheten.

Pust och stånk eller hur? En byrå åker ut – en äldre, fin men otymplig garderob magasineras för framtida bruk – ett vitrinskåp åker ut till salu – en knippe spots åker ut till salu – en fantastisk grå babysäng är uppe… denna helgen är en fixarhelg men så får det bli helt enkelt. Tyvärr är jag inte mycket till fysisk hjälp nu så håller mest ur vägen och brygger på lite kaffe då och då.

Ute regnar det. Det är mysigt. Rävet har däckat i maxicosin, förlossningsväskan bidar sin tid hängandes från monarken och ingen granne har klagat ännu. Nu är det upp till bäbisen att välja att komma mitt i detta något kaotiska helgmys eller avvakta ett gäng dagar till.

Puss och ja, klart ni kommer att få se efter-bilderna sedan också. Om inte annat så för att återupprätta lya ciclistans heder som en liten men någorlunda städad lägenhet…

I väntan på kattungen Lida med stil

En barnvagnspromenadvänlig öronlappsmössa från Raphis. Deras öronlappsmössor är guld för en annan som fryser om öronen så fort det är under plus femton ute. Och ja, jag erkänner att jag gillar när folks ser att jag är en sådan där cyklistposör.

Något suspekt-looking men för gravidkroppens alla härliga och mindre härliga prövningar rekommenderat hallonbladste från Crearome

Magnesiumspray från Holistic till mina hemska rastlösa ben som kostar mig en förmögenhet varje år bara för jag vill slippa tungmedicineras och testar mig igenom samtliga hemmametoder.

Den med all säkerhet fantastiska barnauppfostranboken Praktika för blivande föräldrar av bl a grymma Agnes Wold (som förresten driver ett av mina favvigaste twitterkonton, följ följ). Jag har turen (och oturen?) att äga ett gäng barnauppfostranböcker av varierande ålder och kvalité och ibland blir man alltså mörkrädd även om man tar råden med en klackspark. Nu kommer jag säkert att trotsa även denna blivande klassiker, men känner ändå på mig att den blir rolig och lärorik att läsa.

En första uppsättning bäbisekipering och det blev en del vinterbäbis-ylligt, ekobomulligt, ljust, puderfärgat, diskret gulligt. Jag tycker att barnkläder får gärna vara färgglada men är emot tryck med ord, “coola mönster” och annat jox som snor fokusen från barnens redan färgstarka personlighet och medfödda gullighet.

En Ridley Noah! Nä, skojar. All cykelshopping är fönstershopping just nu. Men tids nog så.

Puss från CK Konsumtion.

Lida med stil Livsstil

Hej från hon den där. Galningen. Nattvandraren. Gnällspiken. Dönicken. Hon som är så långt från sig att vara sig själv som det går just nu, efter många, många sömnlösa nätter med bensmärta, och är ändå precis sig själv eftersom WED/RLS är hennes… min verklighet sedan ett antal år tillbaka. Det är ju bara det att det har blivit som värst nu. Myrorna och de ofrivilliga muskelrörelserna i benen och armarna kombinerat med de för så gott som alla gravida påtagliga sömnsvårigheterna. Förut förpestade sjukdomen min vardag och träning ibland. Lät mig leva och träna på som vanligt, förutom att jag var tvungen att bryta vissa träningspass och vissa race (som till exempel förra årets Tre Berg) efter ett antal rätt kilometer för att benen var darriga, onda och tröttare än om jag hade sprungit en mara innan. Jag skrattade och skyllde på dålig träning, på att vara en humöråkare. Ogillar skylla ifrån mig på diverse åkommor när det faktiskt finns de med riktiga handikapp. Men innerst inne visste jag anledningen. Death on two legs. Som lät mina ben springa syrade maror i oändliga trappor, medan jag sov. Men då, då sov jag i alla fall. Nu är det inte ens det.

Det är inte mitt första inlägg om sömnlösheten. Tyvärr inte min sista heller. Jag är positivt inställd till det som kommer att bli min resa från gravid cyklist till föräldercyklist. Det är en utmaning och jag diggar utmaningar. Men jag har på känn att WED/RLS-eländet kommer att göra det jobbigt för mig att hitta det som just varit min akilleshäl – den jämna formen. På den positiva sidan så är jag på grund av livets övriga nycker ändå lärt mig att träna effektivt när tillfällen väl ges. Låt oss bara hoppas att även återhämtningstillfällen ges… trots hopplöshetskänslan och uppgivenhetstårarna i mina ögon är det nog ändå onödigt att måla fan på väggen för tidigt. Mina besvär var ju faktiskt mindre innan graviditeten. Skål på att de kommer att minska efteråt, annars får jag väl lära mig att leva med medicinerna.

Fan

Idag skulle bli en glad, lugn dag. Äntligen kokade inte stan av värmen, äntligen var det grått. Milt. Mysigt. Vi skulle gå en promenad. Nog skulle jag orka det, fast jag inte hade sovit utan vankat av och an inatt? Jag orkade gå några hundra meter. Benen darrade. Varje steg gjorde ont. Sedan dränktes benen i mjölksyran, vek sig och promenaden var slut. Vi åkte hem. Från den lummiga, trolska skogen med tydliga, vackra älgspår i mossen.

Usch

Idag skulle jag posta ett glatt, gulligt inlägg. Om gårdagens kamelkel (mjukast djur i världen, att jag inte fattat det innan?), om bästishänget (mina vänner är ju de mest generösa bildligt och bokstavligt), om min cykelidé. Om min vecka trettiotvå. Om mina nyinköp.

Istället snackar jag de jäkla benen mina eländiga… fast som cyklist får man liksom ändå snacka lite ben ibland eller hur. Men är inte det förbenat (hehe) ironiskt att cyklisten Katja är också den med sämst ben ibland typ?

Lugn nu, shit happens alla

Härmed förklarar jag i alla fall det som återstår av kvällen lugnt och mysigt. Jonas är här, mör och skön efter gårdagens Mälaren runt, vi ska avsluta dagen som vi började den – framför teven med varsin kopp hett och varsin chokladbit i munnen. Fast imorse var det det grymma racet i Vårgårda vi såg på. Nu blir det istället Mario Kart-race. Må den med tröttast ben vinna.

Fast först ska jag be om ursäkt till en vän. Sömnlösheten gör mig glömsk men den får fan inte göra mig senil.

Puss och ni är bäst! Bara för att.

P.S. Death on two legs är förresten en så grymt mångsidig låt. Vad hade jag gjort utan Queen? Usch, hemska tanke. 

Lida med stil Livsstil Min gravidträning