Kategori: Lida med stil

Hej. Jag är fortfarande sjuk, tackar som undrar. Men vi ska ha skoj ändå för nu kommer svaret på nästa läsarfråga. Peter frågade:
Hur ofta rakar du dina bena och armar som jag förstått att man gör i cykelbranschen?
Idag är din dag Peter för nu svarar jag.

Vi börjar med armar. Nej Peter – jag rakar aldrig mina armar. Faktum är att det är ytterst få som rakar sina armar, både i och utanför cykelbranschen. Anledningen är simpel – vikt- och bekvämlighetsbesparingarna är så marginella att det inte är alltför värt rakningsmödan. Däremot kan jag tänka mig att en och annan triathlet gör det, men jag är cyklist. Sedan råkar jag ha rätt så obefintlig hårväxt på mina armar, nästan som lättare dun typ. Gyllene och charmigt förvisso, men inget som man egentligen kan kalla hår. Det varken väger eller är i vägen alltför mycket. Men börjar det av nån anledning växa rya på mina armar så kan jag absolut överväga att börja raka dem – om inte annat så för att slippa utgöra dödsfälla för alla stackars sommarflugor!

Nu, till benen. Självklart rakar jag mina ben. Och självklart gör jag det enbart för att jag är cyklist. Innan jag började cykla för cirka tre år sedan rakade jag aldrig mina ben. Det tog mig ett tag att haja att det var liksom en grej i Sverige att kvinnor skulle ha rakade ben (är ju inte född i Sverige utan jag var tonåring när min familj flyttade hit) och när jag väl hajade det så sket jag i att raka dem ändå. De enda som nånsin påpekade att mina ben var orakade var välmenande (?) tjejkompisar och det var ju inte dem jag brydde mig om att hångla med på festerna. Hursom! Det var en sorgens dag när jag som nybliven cyklist insåg att jag var tvungen att börja raka benen om jag nånsin skulle bli snabb. Hur förklara det för min riktigt välmenande tjejkompis som alltid hejat på mina duniga spiror? Jag vet att det var tufft. Men raka benen, det är nåt man helt enkelt gör som cyklist.

Förklaringarna är lika många som ökända men jag väljer att kalla det ÄRODYNAMIK uppbyggt av:

ära (tradition, placebo, känsla, status, allvar etc.) – för det är ju ärofyllt att få kalla sig äkta cyklist och alla äkta cyklister raka benen punkt slut (och så finns det de som kallar det larv men låt oss få ha vår livsstil ifred okej?)

och

dynamik – som ju står för alla de aero- och arbetsdynamiska fördelarna som de rakade benen för med sig.

Så hur ofta rakar jag dem? Tja, nån gång i veckan på sommaren, varannan vecka på vintern och förstås dagen före tävling? Typ så. Använder vanliga dussinhyvlar, kletar in med PREP efteråt.

Och så liten bonus förstås. De just nu snyggaste rakade benen – det är Pauline Ferrand-Prévots det. Snabbast i världen är de också.

No contest. Pauline Ferrand Prevot is queen of the women's elite kingdom.

Bilder från XCO-världscuptävlingen i Albstadt

Lida med stil Livsstil

IMG_3467 IMG_3478 IMG_3482 IMG_3488 IMG_3491-2 IMG_3495 IMG_3497 IMG_3516 IMG_3518 IMG_3521 IMG_3525 IMG_3535

Det är möjligt att ni har sett vissa av nyheterna på hemsidan. Men rumour has it att samtliga skönheter släpps officiellt först imorgon.

Vad gillar ni bäst? (och minst… ett par grejer undrar man ju)

Touren som jag är så är förstås den gula grårandiga tröjan snyggast.

Puss!

Lida med stil

Så märkligt.

För knappt två dagar sedan flög jag fram som en av de snabbare cyklisterna i årets Velofondo i Vårgårda. Jag hade konstant ont i benen och urinblåsan – fan på att cykla fjorton mil utan kisspaus! – men jag kände mig stark. Ibland gick det i femtio. Ibland gick det i över sjuttio. Jepp, det gjorde det. Ibland gick det iofs i tjugo med, men jag kände mig fortfarande stark.

Igår var jag till Stockholm och åkte kollektivt (massa gånger under en dag!) och idag är jag krasslig. Är slö och hängig och bryr mig inte om nånting speciellt.

Har därför köpt ett paket färska kräftor och en burk majonnäs, rört ihop en snabb västerbottenpaj och så åker den varmrökta laxen fram, den jag fick av min pappa.

Typiskt höstmåndag att vara halvt sjuk och trösta sig med kräftor.

Nu håller vi tummarna för att sjukan inte bryter ut – det är mycket som händer den här veckan, både privat (Grannen fyller år bland annat!) och cykligt (cykling så klart, klubbrelaterade möten etc.).

Nu ska jag fortsätta tycka synd om mig själv. Ni är välkomna att göra detsamma. Ynk ynk

Puss.

Lida med stil Livsstil

Gårdagens intervallplaner grusades av att jag tidigare på dagen hade gått och fått mens och på köpet klassisk mensvärk from hell (kanske skrivit om det förut, men så är det banne mig varje gång) så blev hemma, irriterad och däckad. Tröstade mig med ritterapi och tanken på att jag ändå var rätt sliten och behövde vila kroppen något. Jag hade ju påbörjat Jennies cykeltavla för länge sedan blev blev aldrig klar och igår förstod jag varför – det blev helt enkelt inget bra. Så jag suddade ut hela kalaset och började om med nytt motiv, denna gång med Jennie på tempocykeln. Det ni ser här är bara halvfärdig skiss – allting kommer att täckas med färg – men jag börjar äntligen bli nöjd med idén. Det kommer att bli dynamiskt och grafiskt och med ytterst få färger.

Förresten så kommer den andra delen i min Rapha Rising 2014-dagbok senare idag. Stanna kvar efter pausen! Puss.

Lida med stil

Glad måndag!

Hur vill du ha din bidon* aka cykelflaska?

Jag har ett gäng krav på mina bidons. Här är de:

* Bidonen ska vara snygg. Typ en självklarhet eftersom det är någonting som verkligen syns och utgör en ofrånkomlig del av det totala cykelkittet. Jag föredrar ju extremt cleanlooking tillbehör (som denna flarre med Voids tryck, läcker!) dvs. så lite detaljer på cykelkittet som möjligt men variationerna är ju oändliga.

Ursnygga bidons från Rapha + Camelbak, den lilla (vilken annars?) tänker
jag beställa ikväll tillsammans med lite annat godis.
Suspekt form på sugisen men eh Camelbak är Camelbak.

* Bidonen ska vara lätt att ta ur samtidigt som den ändå sitter ordentligt i flaskhållaren. Panik på bidons som man måste vålda ut ur flaskhållaren! Men även panik på sådana som tack vare sin dumdesignade form inte sitter fast ordentligt utan glappar och således guppar. Fult och en potentiell säkerhetsrisk.

* Bidonens sugis (alltså korken man dricker ur) ska vara lätt att pickla av med tänderna only. Och förresten, du vet väl att det är dags att diska flarren om du plötsligt inte får upp sugisen med tänderna? Elite och Tacx har bra sugisar.

* Locket ska vara lätt att skruva av den med. Ibland måste man ju dricka på stort och då är det inte bra om locket inte ger sig utan krånglar och får en att vingla. Big no no!

* Bidonen ska vara storlek liten punkt slut. Enda gången stora bidons är okej är de gångerna man kör enpersons-Tour of Oman/Dubai typ med femtio mil mellan oaserna. Annars gäller #52. Och ni som fnyser åt “rulesen” – testa själva jämför hur pass bekvämt det är att dricka ur större vattentung flarre jämfört med liten!

* Bidonens lock ska helst väga mindre än själva flaskan (host host Elite Corsa). Har bland annat ett par gamla klassiska Specialized-bidons, mina första egenköpta faktiskt – hur sköna som helst! Lätta enkla lock med stabil sugis.

* De ska vara många. Älskar matcha bidons till humöret (och alltid, kittet förstås). Extrakul är det förstås att äga lite udda historiska bidons – som en sliten en som tillhör Chris Anker Sørensen (och som ligger bortlekt någonstans i lägenheten). De är i och för sig lite svårmatchade men roliga att äga.

Är ni också flasknördar eller ger ni blanka fan? :D Tipsa gärna om era favvomärken!

*ej blanda ihop med bidonkadonk, ett märkligt triatletpåhitt

Lida med stil