Kategori: Lida med stil

Hej från hon den där. Galningen. Nattvandraren. Gnällspiken. Dönicken. Hon som är så långt från sig att vara sig själv som det går just nu, efter många, många sömnlösa nätter med bensmärta, och är ändå precis sig själv eftersom WED/RLS är hennes… min verklighet sedan ett antal år tillbaka. Det är ju bara det att det har blivit som värst nu. Myrorna och de ofrivilliga muskelrörelserna i benen och armarna kombinerat med de för så gott som alla gravida påtagliga sömnsvårigheterna. Förut förpestade sjukdomen min vardag och träning ibland. Lät mig leva och träna på som vanligt, förutom att jag var tvungen att bryta vissa träningspass och vissa race (som till exempel förra årets Tre Berg) efter ett antal rätt kilometer för att benen var darriga, onda och tröttare än om jag hade sprungit en mara innan. Jag skrattade och skyllde på dålig träning, på att vara en humöråkare. Ogillar skylla ifrån mig på diverse åkommor när det faktiskt finns de med riktiga handikapp. Men innerst inne visste jag anledningen. Death on two legs. Som lät mina ben springa syrade maror i oändliga trappor, medan jag sov. Men då, då sov jag i alla fall. Nu är det inte ens det.

Det är inte mitt första inlägg om sömnlösheten. Tyvärr inte min sista heller. Jag är positivt inställd till det som kommer att bli min resa från gravid cyklist till föräldercyklist. Det är en utmaning och jag diggar utmaningar. Men jag har på känn att WED/RLS-eländet kommer att göra det jobbigt för mig att hitta det som just varit min akilleshäl – den jämna formen. På den positiva sidan så är jag på grund av livets övriga nycker ändå lärt mig att träna effektivt när tillfällen väl ges. Låt oss bara hoppas att även återhämtningstillfällen ges… trots hopplöshetskänslan och uppgivenhetstårarna i mina ögon är det nog ändå onödigt att måla fan på väggen för tidigt. Mina besvär var ju faktiskt mindre innan graviditeten. Skål på att de kommer att minska efteråt, annars får jag väl lära mig att leva med medicinerna.

Fan

Idag skulle bli en glad, lugn dag. Äntligen kokade inte stan av värmen, äntligen var det grått. Milt. Mysigt. Vi skulle gå en promenad. Nog skulle jag orka det, fast jag inte hade sovit utan vankat av och an inatt? Jag orkade gå några hundra meter. Benen darrade. Varje steg gjorde ont. Sedan dränktes benen i mjölksyran, vek sig och promenaden var slut. Vi åkte hem. Från den lummiga, trolska skogen med tydliga, vackra älgspår i mossen.

Usch

Idag skulle jag posta ett glatt, gulligt inlägg. Om gårdagens kamelkel (mjukast djur i världen, att jag inte fattat det innan?), om bästishänget (mina vänner är ju de mest generösa bildligt och bokstavligt), om min cykelidé. Om min vecka trettiotvå. Om mina nyinköp.

Istället snackar jag de jäkla benen mina eländiga… fast som cyklist får man liksom ändå snacka lite ben ibland eller hur. Men är inte det förbenat (hehe) ironiskt att cyklisten Katja är också den med sämst ben ibland typ?

Lugn nu, shit happens alla

Härmed förklarar jag i alla fall det som återstår av kvällen lugnt och mysigt. Jonas är här, mör och skön efter gårdagens Mälaren runt, vi ska avsluta dagen som vi började den – framför teven med varsin kopp hett och varsin chokladbit i munnen. Fast imorse var det det grymma racet i Vårgårda vi såg på. Nu blir det istället Mario Kart-race. Må den med tröttast ben vinna.

Fast först ska jag be om ursäkt till en vän. Sömnlösheten gör mig glömsk men den får fan inte göra mig senil.

Puss och ni är bäst! Bara för att.

P.S. Death on two legs är förresten en så grymt mångsidig låt. Vad hade jag gjort utan Queen? Usch, hemska tanke. 

Gravidträning Lida med stil Livsstil

Jämtlandsfjället, jag måste börja med att be om ursäkt.

Du är ett förbaskat fint ställe. Här står du i all din prakt med dina toppar, lämlar, renar, bäckar, fjällrävar, raststugor, spänger och hjortron och lockar folks från hela världen och så åker jag upp, hälsar på en dag och vänder hem redan samma dag. Hem – till platta, sommarsvettiga, avgasiga Västerås.

Jag förstår att beteendet kan te sig som respektlöst. Jag missunnar dig inte ditt hånleende.

Dumma nollåtta, tänker du jämtlandsfjället. Dåligt kittad i bomullsbyxor dyker du upp här, tror att du ba får allt serverat och retirerar när det passar dig! Nädu. Blir inga mjuka små lämlar för dig. Renarna kan du fetglömma, topparna döljer jag i dimman, hjortronen är det för tidigt för ändå och du får inte. se. en. endaste. fjällräv. inte ens en rabiessmittad, sommargles rävskalle under hela din vistelse! 

Men du förstår fjället, tanken var inte att behandla dig som ett förströelsetinderdejt. Inte för att dejta någonsin varit min grej, men du fattar jämförelsen.

Vi hade förberett oss, och vi hade peppat. Vi visste att det skulle vara tufft med tanke på prognosen – herregud det finns nog ingen större myt än den om den lyckliga ”avskalade” turisten som klarar sig på luft och vatten only när det är kyligt och blött, liksom. Påstår man att man gör det så har man antingen haft den största turen i genlotteriet och blir aldrig hungrig, trött eller sjuk eller är så bekväm med sin utrustning att man har förträngt dess betydelse.

Fjället är en materialsport.

Vi skulle ta oss an Jämtlandstriangeln – i små, korta, gravidvänliga etapper.

Så vi hade packat allt rätt, massa varma kläder. Förutom byxorna. Jag hittade inga regnbyxor i storlek gravid för någon rimlig peng. Men annars – bra grejer. Tåliga grejer. Köpta, lånade.

Men jag hade mått dåligt. Jättedåligt. Sämre än på många år. Jag grät varje dag, och varje natt. Anledningarna är många. Gissa inte, bara acceptera. Men hormonerna spelade nog också in. Sov lite, åt för lite och för taskigt. Det där med att inte kunna trycka i sig mycket mat – det ryms inte! – är nog en av de få grejerna jag ogillar med att vara gravid.

Flyktdjuret ville bort. Fort! Jag hade gått och väntat på resan länge. Vi packade. Och flyttade det sista. Mellan Jonas lägenhet och min, vår gemensamma.

Jag trodde förstås inte att fjället skulle förlösa mig och befria mig. Också en jäkla myt, att lite fina vyer och en dos frisk luft är något slags räddning. Möjligen om ens sjukdom är lätt lugnsot eller överdriven mobilanvändning eller är trött på stadens brus, typ.

Kära fjället, ditt väder sög den här gången. Till och med riksbladet Expressen hade en notis om det.

Hade jag inte varit gravid och kunnat bära mycket och stå ut med att få UVI, förkylning eller annat mysigt jag alltid får när jag friluftar i kyla, hade jag varit utvilad och fri från plågoandarna i mitt huvud – lycka till att sova i en proppfull kupévagn när vartenda litet ljud är som en vass hammare som skär i ens hjärna och sätter igång märkliga tankar! – hade jag haft ett regntätt ställ, hade inte gravidhormonerna fått för sig att leka järnet med mitt sinne precis just nu… ja, hade förutsättningarna varit annorlunda så hade kanske även ditt hemska väder kunnat duga åt oss.

Tyvärt skulle inte vädret bli bättre än på några dagar. Det enda stället som var torrt var fjällstationen men där kunde jag inte heller sova pga. allt folk och alla intryck. Hur länge hade jag varit vaken?

Ändå gick vi ut, med ompackade ryggor och någorlunda peppt humör, ändå ville vi ge dig en chans. En blött, blåsigt, närmare nollan kall tur blev det, med oron över bäbisen som det enda som överträffade blåsten med sin styrka. Och benen. Så starka, men stelare för varje blöt pust.

Låter det dramatiskt? Kanske var det inte så dramatiskt egentligen. Men sömnlösheten och oron, både den psykiska och den kemiska, gör vidriga saker med en människa.

Jag ville inte ha det så. Fram till någon vecka sedan hade graviditeten varit den absolut lyckligaste – LYCKLIGASTE! ett ord jag aldrig skulle missbruka, för äkta lycka är ett sällsynt tillstånd – tiden i mitt liv. Jag är ingen planerare, jag vill inte sia om framtiden. Men jag kände att det inte fanns någon glädje för mig att hämta uppe i jämtlandsfjället just då.

Så vi tog nattåget hem samma kväll. Jag såg till att boka en privatkupé och jag sov. Säkert hela sex timmar! Och sedan sov vi hemma. Fler timmar. Med magen mjukt inbäddad i gosedjuren och lakanen.

Och sedan sov jag igen, och sedan kunde vi plötsligt skratta åt expeditionen som i stil med så många andra expeditioner både sket sig och bjöd på några lärdomar.

Som att det är värt att investera i fula billiga regnbrallor i storlek XXL, och inte leka någon himla friskus när man faktiskt inte har hälsan för det just för tillfället.

Men man vill ju så gärna upp till toppen och se solen gå upp eller hur kära fjället?

Vi ses en annan gång, det kommer nya fjällrävskullar.

Om jag blev förkyld förresten?

Du är också skyldig mig en ursäkt käraste fjället.

Puss.

Din Katja, Tällberg camping, varmt, skönt fredagen den 21 juli 2017

 

Lida med stil Livsstil

OBS OBS det blå är inte en sopsäck utan en no logo-regnponcho för sjuttio riksdaler. Sop… ponchon inhandlades för att skydda de icke-vattentäta byxorna men det gick väl inte så bra ändå tyvärr. Nåväl! En kuperad mil i piskande regn är ändå en kuperad mil. 

…eller fan ta utbudet av fulldugliga friluftskläder till personer med gravidmagen som ju till skillnad från rondörmagen inte går att dra in liksom.

Jag menar hur svårt kan det vara att prodda en frilufts-/regnbralla med en klassisk gravidresår som alla andra gravidbrallor har? Craft? Haglöfs? Didriksons? Folkkära rekomärken? Vi gravida vill faktiskt också vara torra och varma när vi är ute och andas in frisk luft så som vi ju rekommenderas.

Nä nu trött.

Den som någonsin lidit av kombot ikappkommen utmattning, graviditetshormoner och långvarig sömnbrist vet hur det har känts för mig nu de senaste dagarna… nätterna… vad var vad?

för jävligt! Hemskt!

Gråtigt.

Härligt och kul i stunderna så klart – och gåbenen verkar starkare än på länge, bäckensmärtan är dessutom puts väck, tack! – men det jävliga vann över mig i detta fallet.

Nu ska jag sova länge, länge och sedan får ni berättelsen om den olycksaliga gravidvandraren.

Tack för Jonas. Han är mitt mörka, goda ljus. Puss och vi hörs!

Gravidträning I väntan på kattungen Lida med stil

Åh herre. Det slog mig plötsligt – imorgon är sista arbetsdagen innan jag går på semester. Från början hade jag tänkt att tre veckor skulle vara lagom. Och man måste väl spara dagar till man är mammaledig så man kan typ, vara mammaledig mer? Har vissa varit noga med att påpeka till mig. Vart småskrämd, tänk om jag tänker fel? Men hur mycket jag än försöker (fast jag försöker jäkligt lite i ärlighetens namn) så förstår jag mig inte riktigt på alla de där knepen som ekonomiskt sinnade om sig-omkring sig-människor ägnar sig åt. För min del känns det som ett jobb i sig, att hålla på med excelarken och huvudvärka långt före babyns ankomst. En utvilad blivande mor är väl gladare mer än en slutkörd blivande mor i alla fall eller något i den stilen.

Och gudarna ska veta att jag har varit slutkörd. Trots att jag lyckades avvärja väggen i sista sekunden så sitter spåren kvar i form av klaustrofobi- och yrselattacker som gör att jag inte kan köra vissa tunnlar, vägar och annat som har gjort mig skörare än skörast på länge. Nåväl – vi ska inte fastna i de tankarna nu.

Jag kör dock fem veckor från och med lördag. Från tänkta tre till faktiska fem, känns ändå rimligt.

Någon smått ironisk person skrev på #cykeltwitter – pass på, sista semestern på typ femton år.

OMG.

Nu är det en halvsanning – bara för att man har barn så är man inte låst för livet, liksom. Jag är självklart medveten om att ett barn är ett ansvar utan dess like men jag är rätt van vid ansvar av den typen så ser inte det som något börda utan tvärtom som en lättnad – äntligen ett eget barn att skylla på för att ställa upp till höger och till vänster för att man har så svårt att säga nej hehe. De ba kom och käka middag med fem andra par! Man ba sorry, barnet trotsigt barnet vägrar. De ba kom och shoppa kläder! Man ba sorry, barnet trött barnet vägrar. De ba kom och testa nya spåret! Man ba Jonas tar du barnet ikväll? 😽 Typ så. Smart va?

Nä men skämt åsido. Vad händer på semestern då?

Har inte gjort en endaste bestämd plan faktiskt. Carpa järnet som ungdomarna säger. Första veckan är jag ensam ledig så lär hänga än här, än där i stockholmsregionen. Vi har dessutom ett par graviditetsrelaterade besök att avlägga hos vården. Sedan vill jag verkligen dra någonstans och tanken är nordligt och fjälligt ena veckan, sydligt och havigt andra veckan, med något mellanhäng någonstans emellan. Vandring, cykling, tåg, pussas, böcker, fuck off allt ovidkommande, vi är högt över molnen.

Blir i alla fall hemma i Sverige denna gången, vill inte vistas gravid utomlands hur omodernt ängsligt det än låter. Våran vårdapparat är ändå den bästa… hoppas jag i alla fall.

Ikväll ska jag fira med en fet picknick med mina kära kollegor, imorgon hämtar jag äntligen min mtb hos meken och då kan ni ju bara gissa vad som väntar snart.

S E M E S T E R

*glad glad studs studs*

Vilka är era semesterplaner? Puss!

Cykel Lida med stil Livsstil

Originalfotot från Cyclist

Hej! Nu i cykelsäsongens mitt kryllar det av dem på stans och landets vägar och stigar – ben. Våra underbara cyklistben! Här kommer en matig guide till den estetiska benskötselns vassa konst. 

⚔ Vi börjar med den enkla frågan om benrakandets vara eller icke vara. Du hittar nog inget professionell landsvägscyklist som inte rakar spirorna, det gäller förstås även crossies men även de flesta mountainbikers. Men även de flesta amatörer – för det är värt att komma ihåg att cykling är nog världens proffsigaste amatöridrott – rakar benen. Debatten är lika gammal som själva benrakningsvanan och det är inte jag som ska påtala för er om ni ska raka benen eller inte. Särskilt med tanke på att jag inte rakade dem en endaste gång i mitt liv tills jag ansåg mig cyklist dedikerad nog att göra det. Men en sak är säker – det handlar först och främst om hängivenheten och ens eget förhållande till sin passion. Köp den eller förkasta den – voilà.

Många herrnybörjare drar sig från att raka benen ty ”fruntimrigt” (av samma anledning som många herrnybörjare drar sig från att bära tight lycra). För er med det bekymret kan det vara trösterikt att veta – och åberopa för era icke-cyklister till kompisar! – att konditionsidrottare började raka benen långt innan det blev en allmän kvinnogrej. Faktiskt så var det simmarna som började med grejen och redan i början på 1900-talet så gjorde man tester som påvisade att rakade ben gav en klar fördel på exempelvis 400-metersdistanser. Det ni.

⚔ Snåla inte när du köper hyvel och byt den eller bladet ofta! Det ska aldrig ta emot och låta ”skrapigt” när man rakar. Särskilt flerbladiga hyvlar samlar dessutom på en mängd mindre festliga bakterier som du inte vill få in i kroppen.

⚔ Tänk på att ta i liiite mindre när du precis bytt rakhyvel eller satt in ett nytt blad – tar du i lika hårt som med den gamla hyveln/det gamla bladet är risken större att du skär dig.

Är olyckan ändå framme och du har skurit dig? Se till att ha antingen alunstickor (finns för runt 20-30 spänn i var och varannan rakningstillbehörbutik till exempel här) eller alunstift nära till hands – aluniten steriliserar såret och stoppar blödningen. Perfekt att ha med sig på resan också.

⚔ Förvara rakhyveln i en torr miljö i en uppåtstående position, låt den inte bli fuktig, skitas ner och rosta till.

⚔ Även om det låter omständigt – hoppa helst inte över det förberedande skrubbmomentet. Skrubba med en valfri skrubbkräm, det mesta duger även om det bör vara en lite grövre variant än den som man har i ansiktet. Skrubbandet får bort de döda hudcellerna och gör rakningen mer precis. På köpet får du en lite bättre cirkulation i benen, något ingen cyklist bör tacka nej till.

⚔ Använd ett bra rakskum eller en bra rakkräm när du rakar – det förbättrar resultatet och gör hela upplevelsen trevligare.

Är du typen som inte litar på fabrikstillverkad kroppsvård? Här är ett enkelt recept på en DIY-rakkräm:

  • 2/3 dl sheasmör
  • 2/3 dl kokosolja
  • 2/4 dl olivolja
  • (valfritt – ett par droppar eterisk olja för doftens skull)

Blanda ihop – låt smälta i vattenbad – kyl ner i kylskåpet i ca 10 min – vispa upp till en fluffig smet i en burk. Förvara kallt, peta inte i krämen med händerna utan enbart med spatel eller sked.

⚔ Även om det är bättre att raka benen strax före turen/loppet än inte alls – raka dem helst kvällen innan du vill ha dem som lenast. Det beror på att det är på natten när benen svullnar något som hårsäckarna drar sig tillbaka och morgonbenen är lenare. Dessutom är man oftast mindre stressad på kvällen och då är risken för blodiga misstag något mindre.

⚔ Knäna är en svår del. Speciellt när man gjort sina vurpor ett gäng gånger… Knöliga och sticker ut och svåra att raka smidigt. Då kan det vara bra att raka knäna sist av allt. Då har du redan fått in snitsen och blivit varm på handen så att säga.

⚔ Avsluta med att smörja in benen med något fuktgivande. På sommaren gillar jag att smeta på lite svalkande och mentoligt som innehåller aloe vera men det mesta duger så länge det fuktar huden och inte innehåller olja för oljan täpper till porerna.

⚔ Till slut till den stora frågan – hur långt upp bör du raka? Är du en person med lite eller mycket ljus benbehåring så gör det inget om du inte går hela vägen upp så att säga. Har du däremot mycket och/eller synligt hår så är det bäst att raka så högt upp på benen som du kan. Förkasta idén om att anpassa rakningen till byxlängden. Även om du är en riktig perfektionist och håller hårt på byxkantlinjen så åker byxorna ändå upp och ner när du exempelvis trampar eller sätter dig ner. Dessutom är det föga elegant med fluffshortsen, oavsett hur elegant din personlighet är i övrigt.

Så, det var den lilla guiden det. God rakning på er mina herrar och damer. Puss!

Lida med stil Mina tips