Kategori: Lida med stil

Afton kära läsare!

Har precis mixat klart det tredje poddavsnittet av CYKLISTPODDEN jag och Anna (och dj Tuss vilket hörs litegrann) spelade in imorse. Raska tag, eller hur? Fått en lucka nu när Jonas är ute med den mycket arga tandklibäbisen som har varken velat äta ordentligt eller sova ordentligt under eftermiddagen. Jag är hur som supernöjd med avsnittet. Det blev precis som vi hade tänkt oss – ett vasst och aktuellt snack med lika delar allvar och humor och som garanterat inte kommer att lämna ett lyssnaröra oberört.

Till skillnad från stackars ilskna babyn min så är jag tvärtom både hungrig och sömnig idag. På ett nice sätt. Det efter gårdagens underbara men rätt så tunga dubbrepa på närliggande landsvägar. Jag var liksom lite hungrig redan när jag cyklade ut men ville ändå pressa in så mycket som möjligt under tidsintervallen jag hade på mig så det blev att jag körde liiite för länge utan att äta. Resultatet blev att jag fick både håll och magknip from hell och fick ligga ner och krampa på golvet i hallen medan Jonas drog av mig kläderna och Ivar gungade i sitt babyskydd och skrattade åt mina smärtgrimaser så han kiknade. Skratta på åt din gamla mor min son, gör det. Ska skratta back at ya när du glider in helslut med mössan på glid efter något härjigt mtb-pass eller ett schackparti eller en e-sportmatch eller en klarinettlektion eller vad du nu får för dig att ägna dig åt sedan. Kanske berodde krampen förresten också på att jag prompt skulle cykla i mina gamla slikk damtights storleken under gubbtightsen jag kört nu under mina första postnatala turer. Jäklars va tight damtightsen satt, kunde knappt andas. Typ korsetteffekten? Men fan så snygg jag kände mig och det var väl värt det hela eller hur?

På tal om snygg så har jag äntligen beställt en vettig mellansäsongsjacka. Är så less på att glida runt i min omatchande skidjacka anno medeltiden för att ingen av mina cykeljackor är varm eller sval nog åt mig.

Hur som fick jag mig en dos kanoners träning igår. Bromsen låg fortfarande och skavde mot fälgen = träningswin, dubbarna vägde fortfarande tio ton = träningswin, vinden lekte rövare med mig = träningswin och jag fick både slask och snö och duggregn och lervälling up mine = karaktärsträningswin.

Uppspelt? No shit. Förlåt propagandaväder, men det är när det är som jävligast som mitt cyklisthjärta dansar som lyckligast. Dessutom finns det inga dåliga väder. Det finns bara tråkiga glasögonlinser.

Puss, Strava här och don’t try tung hungerscykling at home kids.

Lida med stil Vintercykling

⭐️ ta av händerna från styret? Måste jag? undrar då många. Nä, det finns förstås inga måsten. Men det underlättar mycket att kunna släppa händerna. Man kan till exempel ta på sig västen, knäppa fina kort, äta lite mer ordentligt eller varför inte sträcka på ryggen och armarna lite skönt. Det är inget direkt nybörjarråd även om många klarar av ”tricket” redan i början. Men börja lite smått på en lugn jämnbelagd väg så kommer du att så småningom våga mer och mer även på vägar med sämre beläggning.

(glädje: balansträning, ger större frihet direkt på cykeln, sjysst cykeltrick att impa på kompisar med)

⭐️ ställa dig på startlinjen till en cykeltävling? – och ge fan i att bryta förrän de plockar av dig från banan – även om du ser ut att komma sist. Det sprids av vissa ett envist rykte att tävla skulle vara motsatsen till att ha kul – ah men sluta tävla i att sprida den orättvisa bilden och bestämma åt andra vad som är kul säger jag då till dessa. Speciellt inom CX och MTB är tävling på lägre nivåer minst lika skitigt och kul som på högre nivåer. Placeringar? Eh, vem kommer ihåg vem som kom hur? Inte jag då, men jag kommer ihåg gemenskapen och skratten efter målgång.

(glädje: träna på att tackla nervositet, bli starkare, träffa nya vänner, dricka gott kaffe)

⭐️ ställa dig på startlinjen till ett naturskönt motionslopp? – spana in Motionskalendern för ett lopp nära dig – och genomföra det utan någon som helst klunghets eller tidsjakt utan enbart för njutningens och depåhängets skull

(glädje: träna på att leva/cykla i nuet, vila ifrån prestationskravet som motionsloppens tidsjakt innebär för många cyklister)

⭐️ testa en annan cykelgren? och gärna den du absolut aldrig velat testa innan. Låna eller hyr cykel och off you go! Och skit i om cykeln är lite för liten eller lite för stor. Du kommer inte att notera sådana petitesser i början.

(glädje: testa liiite nya muskelgrupper, annorlunda tänk på cykel, avbrott i rutinen)

⭐️ ta en annan väg än den brukliga? till eller från jobbet. Även om den blir längre och ”krångligare”.

(glädje: omväxling förnöjer – mer än vad man tror! Att avvika från invanda spår även fysiskt kan bjuda på nya perspektiv även psykiskt)

⭐️ cykelträna utan cykeldator en dag? Jo, jag vet att det är hemskt skrämmande (tricket är att ha datorn i fickan så att statsen rullar på ändå fast man själv inte ser något under tiden man cyklar). Använd istället omgivningen t ex skyltarna, träden, gula bilarna som intervallredskap om du ändå vill pressa dig lite.

(glädje: träna på att vara i nuet, njuta av naturen, skärmvila)

⭐️ ta en ordentlig vilodag utan null träning? Näää, inte ens fuska med en milslång promenad. Bara vila. Ligga i soffan och glo på serier. Tindra med göteborgare. Lägga pussel med barnen. Passa på att träffa de där icke-cyklande vännerna man nästan glömt vad de heter. Många är vilodagsaktiviteterna – det gäller bara att våga ta sig tid att vila från träningen. Varför? För att det är a) bra för kroppen att verkligen vila ordentligt då och då och b) bra för ens övriga liv att kanske lämna cykelträsket då och då.

(glädje: att man faktiskt inte tappar som cyklist men vinner mycket som människa efter en sådan dag!)

⭐️ gå upp tiiidigt på morgonen och träna? Jo jag vet att det är svårt – jag hatar att göra annat än att sova tidiga morgnar och kommer aldrig bli den morgonpigga typen – men jag vet också att när jag väl pallat upp mig och tränar så är det hur fint som helst med soluppgången, den fräscha luften och den gudomliga frukosten efteråt. Är det motigt att träna ensam – leta på någon grupp morgonpigga som drar med dig.

(glädje: frukosten efteråt. Fast okej, det är förstås djävulskt skönt att ha tränat av sig redan före arbetsdagens början)

⭐️ träna mer gymstyrka? – hur tråkigt det än känns för oss konditionsfreaksen! Varför då? Jo. Vågar du köra gymstyrka ett gäng gånger så märker du effekterna även på cykeln. Du får mer push, mer kraft och mindre ”rygghäng”, helt enkelt. Gym är som sagt en rätt tråkig institution och man blir lätt vilse bland alla maskiner. Var ska jag börja? Vilka övningar utom benpressen hjälper en cyklist som jag? Hitta då ett upplägg – varför inte denna moderna klassiker som hjälpt många att bli starkare och stadigare och tycka att gymma är kul.

(glädje: bevisade fördelar i sadeln – och ett gäng nya skojiga termer som ”beast mode” och ”skivstångstampong” i träningsbagaget)

⭐️ cykla som ett barn? Huh? Med Libero istället för padding? Nädå! Men däremot med ett nyfiket glatt barns inställning till det hela. Testa lattja på cykeln. Kör du racer? Ta grusvägen hem från klungträningen. Gena över ett gräsparti. Kör du MTB? Lägg dig bakom en stram landsvägsklunga och trampa med en kilometer. Ute på en öde väg? Sjung på någon grym låt för fulla muggar. Stanna till vid ett café och köp två semlor istället för en. Ät upp båda med gott samvete. Fundera inte så himla mycket. Det kan man göra en annan dag!

(glädje: Ohämmad!)

⭐️ erkänna att du inte bara ”duger som du är” – utan att du faktiskt är mer än så? Vi människor är lika på många sätt men olika på fler. Strunt för en kort stund i dina svagheter, de funderar du på så ofta ändå. Gräv istället fram det goda och det braiga. Känn en stolthet över vad just du kan. Även om det är något pyttelitet som ingen annan utan bara du kan notera. Försök att bära med dig den känslan och ta fram den vid tillfällen då självkänslan sviker vilket den gör hos alla ibland. Så blir det lättare att hantera motvinden och enklare att omfamna medvinden.

Puss och visst vågar du? 

Lida med stil

En hjälplös förstoppad baby, en ynklig utmattad mor och en trötten stoisk far – förutsättningarna är inte de bästa för en aktiv söndag. Men plötsligt så snöar det feta florsockerflingor och världen känns allt lite mjukare och lite snällare. Vi är ute, går långt och härjar med vagnen offroad i vacker natur där vi trivs och ikväll blir det pizza. Jag ser fram emot en glad vecka med massa ivarlek, ett par-tre monarkpass, någon mammadejt och att jag kanske får hjälp med att reda ut vad som gör ont i benen då och då.

Puss och hoppas er värld är också vacker idag!

Hoppetuss Lida med stil

Hej. När jag tittar tillbaka på min graviditet så ser jag tillbaka på en brokig tid med en del förvirring, en känsla av att inte riktigt platsa in i Det Goa Gravidgänget men först och främst en tid med många sjujäkla härliga vardags- och helgäventyr och fett med rå lycka. Så häromnatten slogs jag av en tanke lika ljus som natten var mörk. De gångna nio månaderna av min väntan fick sig aldrig det erkännandet de förtjänar. Folks ba ”Fatta du har burit på ett barn!” och folks ba ”Bra jobbat”’ men själv… Själv så har jag liksom knappt fattat, så fort det gick. Och liksom ba förminskat min egen upplevelse för ”tänk på de som haft det tuffare” etc. Så nu unnar jag mig och bloggen ett postgraviditetens manifest. Fri från självklanderiet och ursäkter. Idel egoboost på träningsbloggslang. Voilà här kommer det:

Jag har sovit i snitt en natt av veckans sju och inte tillåtit mig att ta ut sömnlöshetens mardröm över andra i min närhet.

Jag har läst ut ett gäng riktigt bra böcker.

Jag har gett mig fan på att lära mig något nytt om världen under varje sömnlös natt.

Jag har varit en festlig och kunnig speaker/DJ på cykelrace.

Jag har uppdragslett, samordnat, räknat fram, författat och levererat ett gäng grymma tekniska projekt och handlingar som kommer att gagna några av Stockholms och Mellansveriges utemiljöer.

Jag har tjänat pengs som kommer att bidra till att bekosta ett bättre boende för min familj.

Jag har nästan väggat igen men var klok nog att dra i nödbromsen i tid. Jag har tagit emot hjälp.

Min gravida kropp har varit stark och helig ty den har burit fram ett barn. Jag har skitit i att snacka ner den för att vinna nå jävla rosa igenkänningspoäng hos de som inte klarar av att glädjas med andra utan måste få höra lite elände för att inte känna sig ”utanför”.

Jag har varit en duktig chaufför och en sjysst hejarklack åt min pojkvän och åt mina cykelkompisar. Jag har försökt att vara en god släkting och en sjysst vän.

Jag har varit klok nog att hålla mig borta från destruktiva forum och bloggar (shit verkligen tidens anda…)

Jag har känt mig både Xena och klen och varit både tacksam och tagit det för givet. Jag har varit mänsklig.

Jag har slutat följa dem som inte ger mig något positivt och lyssnat på extra mycket de som gör det. Jag har hängt med de som jag bryr mig om och som bryr sig om mig.

Jag har återupptagit mountainbiking och tränat klokt och tekniskt och blivit en bättre cyklist.

Jag har lett några roliga landsvägsträningar för min hemmaklubb VCK och låtit mig ha skoj utan något race i sikte.

Jag har hållit #lidamedstil-fanan högt i flotta klänningar och gravidshorts (och typ sopsäck uppe på fjället men nu är detta ett allvarligt inlägg så)

Jag har vandrat många terrängmil varav ett par uppe på fjället. Jag har brutit ihop uppe i Jämtland, tagit tåget hem, bytt om och kört dagen efter upp till fjället igen.

Jag har skapat en förbaskat snygg och underhållande gravidmountainbikeblogg. Och cykelblogg med för den delen. Med fokus på meningen med livet.

Jag har varit orolig, hormonell och ängslig, jag har varit hemsökt av demonerna från förr men för det mesta har jag varit simpelt lycklig ihop med min Jonas.

Och jag har i brutala plågor men med lika mycket skratt som smärta fött fram världens finaste bebis.

För första gången i mitt trettioettåriga liv klaffade det hela vägen och det är inte minst min egen förtjänst.

If anybody asks you who I am, just stand up tall look ’em in the face and say…

Tack graviditeten! Kudos till dig och till mig ♥️

I väntan på kattungen Lida med stil

Hur långt blir äventyret?

Det vet man aldrig – bäst att vara väl förberedd på mörkret.

Som aktiv bebisförälder under de mörka årstiderna får man finna sig i att vara ute med vagnen i ur och skur och rätt ofta när det är mörkt eller halvmörkt ute. Särskilt om ens namn stavas Katja och man har ett litet bi i kroppen som rastlöst surrar Ut och gå! Gå långt! mest hela tiden…

Oavsett var vi är ute och traskar – i skogen, i stan, på gator eller på landsvägar – så måste vi synas bra. Det vet jag som allväderscyklist och som bilist. Fy fanken så läskigt när man kör bil och så väller det ut någon person helt svartklädd med noll synlighet ut på vägen! Mardrömmen ju.

Reflexer är sällan vackert. Är man en någorlunda stilmedveten cyklist så är man allergisk mot fladdriga varselkläder à la de där Tack för att du cyklar (trots att vi inte bygger några cykelvägar och prioriterar bilismen)-västarna kommunerna brukar bjussa pendlarcyklisterna på. En annan som dessutom jobbar i byggbranschen är lagom mätt på neonfärger och varselplagg som uppfyller normerna enligt bla bla. Vägrar. Vill vara snygg. Tajt. Inte fladdrig. Inte för neonig. *stampar trotsigt i snöslasket med kängan*

Lösningen här är följande:

💡 köpt en relativt ljus barnvagn med reflexer på underredet. Emmaljunga är kloka på det viset även om fler varselstripes hade behövts

💡 köpt ett regn-/snöskydd med breda reflexränder

💡 hängande reflexer på barnvagnen. Inte för många och för skojiga (man är väl inte någon julgran) men ett par fina på de strategiskt valda ställen. Jag kör dessa från Lindex

💡lampor – vanliga, klassiska små cykellampor – på sidorna och framme på vagnen. Jag kör simpla små från Clas Ohlson.

💡 för extra mycket synlighet har jag alltid minst fyra reflexband i skötväskan som jag trär på barnvagnens fyra ”ben” vid behov

💡barnvagnsföraren måste synas också. Nu har jag bland annat ett par välreflekterande terrängskor från Halti som jag köpt med bland annat synligheten i åtanke.

💡 är egentligen en självklarhet och har inget med utstyrseln att göra – men det gäller att gå på rätt sida vägen. Vilket ironiskt är lättare på landsväg än i stan då typ alla tvingas samsas på de trånga GC-banorna men man kan i alla fall försöka tänka på var man går.

Det går säkert att trimma synligheten ytterligare. Det är upp till var och en hur mycket man väljer att illuminera sitt ekipage. Oavsett så är det viktigt att inte glömma att synas väl. Hur lätt glömt det än är.

Hur väl syns ni?

Puss!

P.S. Spana förresten in Métier. Rätt läckra synliga cykelkläder eller hur? 

Lida med stil Livsstil