Kategori: Lida med stil

Jag är så trött på att o-cykelblogga att jag knappt vill blogga men bloggar nu lite ändå 🙄

Womancoldens ansikte, torrast läppar i stan

Hej här kommer en uppdatering illustrerad med mobilshots. En rätt tråkig sådan för jag är fortfarande sjuk. Tre veckor senare verkar världens ihärdigaste virusfan fortfarande ge sig. Jag är förvisso inte lika energilös och ontig i halsen och lungorna som i början men skillnaden är marginell. Kanske hade det gett sig fortare om jag enbart hade mig själv att rå om, kanske inte. Så rent fysiskt känner jag mig som en höstfluga. Lever inte riktigt utan för ett slags existens. Så ledsen över att inte kunna cykla :'(

The apple of my eye <3

Men nog har veckan varit fin ändå. Lillebrorsans veckolånga visit har fört med sig så mycket glädje och kärlek. Vår släkt är liten och brokig så det gäller att ta vara på de av oss som faktiskt finns. Tyvärr blev Johnny också sjuk, om än i något som kändes som en mer “vanlig” förkylning. Så det var bara att glömma alla de episka friluftsäventyren jag hade planerat för oss och roa oss hemma så gott det gick. Vi hade inte tråkigt. Vi degade med en varsin kioskvältare till bok (historisk thriller till Katja, James Bond-action till lillebror). Turades om att leka med Plutten. Unnade oss litervis med te med choklad till. Och såg ett och annat knasigt på teve. Ute var det rått och ruskigt vilket inte störde oss alls.

Mormors 90-talsfrisyr!

Efter ett par dagar hemma i Västerås åkte vi upp till Hedesunda och fortsatte sjuk- och mysstugan hemma hos Jonas föräldrar. På dagarna åkte vi in till Gävle, gick på museum, spelade bangolf i Boulognerskogen och gömde oss från regnet på Silvanum-caféet.

Ute var det fantastiskt. Det var svalt och blött och blåsigt så för första gången på många, många månader sov jag tre hela nätter utan varken stödsockor, magnesiumöverdos, massagepauser och smärtstillande.

Så trots att Plutten som vanligt gick upp vid sex-snåret så gjorde det liksom inget. Jag var utsövd. Vilken märklig, ovanlig känsla i kroppen. Tänk om jag hade varit frisk också. Jäklar vilka mirakel jag hade åstadkommit på cykeln då.

På torsdag kom äntligen Jonas upp, som hade jobbat… och blivit sjuk han också. Under midsommarhelgen rådde alltså total (wo)mancoldstämning i huset. Ett rent under att de andra klarade sig från eländet.

Mammas favvosillar!

Nåväl. Vi hade kul och gott ändå. Med plutten gick det liksom inte att inte le mest hela tiden. Och när han sov sina stunder så turades jag och Jonas om att ligga nära, nära och andas in honungsdoften. På midsommarafton tog vi oss samman och åkte ut till det urvackra Walls kalkbrott i Torsåker. På kvällen blev det förstås matkalas. På lördag blev det mest att dega och pyssla hemma. På söndag åkte vi ner till Lidingö för att lämna av Johnny hos våra föräldrar. Plutten erhöll ett par av Johnnys gamla leksaker och hade det allmänt mysigt medan vi pärisarna pustade ut. Sedan åkte vi hem och så var den helgen slut.

Ett gäng saker var så annorlunda:

~ att fira en lugn midsommar utan disco disco, ståhej och suddig midnattsdans ute på någon skogsfest (typ dansbanan i Gästrike-Hammarby). Ja annorlunda – men inte det minsta konstigt. Sådant är vårt livets skede nu. Ett underbart och glatt skede.

~ och att inte cykla alls trots ledigheten. Så himla trist. Det var ju tur att jag hade så många braiga folks runt om mig så jag inte deppade ner mig helt på grund av cykelabstinensen.

Så här är jag nu. Klen, trött, cykelabstinent (inte minst av att ha följt det grymma cykel-SM som gick i helgen, omg så många starka prestationer från alla håll och kanter*), lugn av gröten i skallen och lite FOMO:ad över att inte hinna träna så pass mycket som jag önskar nu när det är så ljust och skönt på kvällarna. Men nog är även denna sjuka en prutt i det stora helas hav. Om en vecka börjar Jonas semester och då är vi alla tre tillsammans och förhoppningsvis redan friska.

Om vi kommer att äventyra och cykla ikapp då? Ojoj.

Puss och hoppas ni hade ett glatt midsommarfirande.

*mitt “gamla” lag CK Valhall Damelit roffade åt sig både lagtempoguld och bra höga placeringar i tempo och linje och cykelvännerna i VCK och Norbergs CK tog en massa guld-, silver- och bronsmedaljer i masters-SM. Fy fan va ni är bra.

Lida med stil Livsstil

Ba för att den är fin den.

Hej måndag.

Jag är hopplöst, brutalt superdupersjuk igen. Jäklars så här däckad har jag inte varit på ett par år känns det som. Det är samma skit som efter Göteborg som verkar tagit god tid på sig att blomma ut, blä. Jag är segare än kola och slöare än en sengångare och halsen… som en tjog kinesiska operasångare* som löper amok därinne.

Självklart råkar det sammanträffa med Ivars fortsatta tandsprickning så det är bara att glömma att vila bort sjukan effektivt. Men jag försöker! Lillebror är här och gästar oss i veckan wii och jag blir friskare bara av att se hur han – som ju är en morbror vid sina tolv år, hah! – och plutten leker så fint ihop. Jag är lycklig.

Med andra ord blir det inte mycket träning tränat på ett par dagar här. Men cykligt blir det – cykelrummet fortsätter inredas, kanske kanske kommer min nya bockstyriga vardagskompis hem till oss och ni får se lite sweet cykelfoton plus annat som det heter.

Nu ska jag dricka kaffe och äta minst tre bitar choklad för det får man som sjuk.

Puss.

* kinesisk opera är en egen konstform. En mycket högljudd konstform.

Lida med stil Livsstil

Håll utkik i alla kanaler online & irl oki? <3
(det sitter ett litet modsmärke fram på ramen)

Hej morgon.

Bloggen fortsätter vara hackig.

Den största anledningen är att hela den lilla familjen har häcken full med att städa/kånka/styla inför visningarna (de är tre så det blir lite av ett sysyfosarbete men ikväll är den sista jippie) och packa inför flytten på lördag. Samtidigt försöker vi att finna lite hemmaro och utomhusaktiviteter mitt i det hela.

Den andra anledningen är något mer genant.

jag har ordinerat mig själv en rejäl mobilbloggvila och det inte för att vara mer i nuet för jag har nog aldrig varit mer i nuet än nu utan för att jag är skadad :'(

Under dessa snart sju månaderna har jag knappt hunnit använda datorn och har skött så gott som alla ärenden, allt bloggande och allt skapande via mobilen. Och gärna i märkliga sitt- och ståpositioner (bebis bebis bebis)

Tyvärr har det lett till att jag har fått en –

mustumme!

(fast det heter egentligen sms-tumme tydligen men jag smsar ju så sällan)

Det känns så himla b att ha fått det. Och det gör så ont. Inte bara när jag måste använda mobilen utan även när jag ska hålla i vällingflaskan, bebisskeden, min egen matsked eller det raka mountainbikestyret.

Lite skämmigt är det också. “Normalt” sett är ju jag en person som knappt har mobilen på när jag inte jobbar. Samtidigt känns det lite fränt modernt. Tänk, förr i tiden hade man kanske eldstålstumme, eller knackstensarm! Och nu har vi musarmar och sms-tummar. Vilka blir de nästa teknikåkommorna? *skypar upp Elon Musk*

Vad gör jag åt saken då? Inte så mycket annat än vilar från mobilen (och messar med vänstra handen) och från nätet överlag. Passar bra nu mitt i visningsfixet och flytten, med en naturlig paus.

Och så är det ju lite småskönt att hålla sig borta från alla bilderna på undersköna cyklar med bockstyren. Jag har nog fortfarande inte riktigt landat i sorgen efter cykelstölden. Eller så har jag blivit en mästare på att hantera avsked. Vad vet jag. Tänk om någonting här i livet kändes tryggt och permanent.

Äsch fuck nu är jag bara deppig. Borde låta bli att tänka på Ridleyn. Borde gå och gosa ner mig med pluttisen i storsängen. Ska nog ta och göra det strax. Sedan ska vi ta itu med den förhoppningsvis sista storstädningen inför kvällens visning.

Ikväll får vi nycklarna till vår nya lägenhet och på lördag flyttar vi bråtet. Jag längtar! Det kommer att bli en rejäl nystart och mer ro till sådant vi båda egentligen föredrar att lägga tid på

(cykla, skriva, skapa, vandra, springa, läsa ja allt annat än att hemmafixa hela himla tiden)

Puss från nybyggarn

Lida med stil Livsstil

Torsdagsintervallernas anlete.

De var vita på morgonen innan jag började städa lägenheten…

Trött? Sätt dig och kör. Tråkigt? Sätt dig och kör. Rastlös? Sätt dig och kör. Glad? Sätt dig och kör. Lycklig? Ah men sätt dig och kör. Nere på botten? Men k ö r! Kör kör kör. Underskatta inte värdet av de där timmarna. Den där timmen. De där minuterna. Den där evigheten. Underskatta inte effekten av att byta om till ett par korvskinnsbyxor, till ett par vita sockor, till ett kit så dikt an ditt skinn att det efter några minuters svettande är ett med ditt skinn. Underskatta inte naturens kemi och vad den gör med oss när vi bara k ö r.

Underskatta inte värdet av ett vanligt standardcykelpass en vanlig standarddag. Så ska du se att allting löser sig och om inte annat så för stunden.

Och det är inte fy skam det heller. Puss.

Lida med stil

Somliga cyklar i trasiga skor. Säg vad beror det på?

Hej folksis.

Kortet ↑ får symbolisera att det mesta av min cykelspecifika träning har i år skett inomhus för nu har vi alltså levt strax över tre månader av detta året 2018. Ett helt kvartal byråkratiskt uttryckt. Tänkte det vore kul att titta på min träning under det första kvartalet. Normalt sett loggar ju jag och stravar all träningen (förutom jobbpendlingen, rama motionen osv – ni kan läsa om hur jag räknar och loggar här) men detta året är ju speciellt på så sätt att jag inte sätter någon som helst prestationspress på mig själv och i det ingår att med flit hålla inne med siffrorna när och om jag orkar logga. Så det blir mest ord ok. Vi kör.

Min träning har bestått av

→ korta inomhusintervaller på Monarken (främst HIIT) à 25-30 min/pass ca 1-3 ggr/v

→ några längre men ändock rätt korta utomhuspass på den dubbade crossen à 1-2 timmar/pass ca 1-2 ggr/v

→ ett mtb-pass som knappt räknas som mountainbiketräning eftersom jag mest körde på asfalt/grus för att kolla inställningar

→ ett gäng joggingpass med multisportvagnen à 5 km/pass ca 1 ggr/v

→ fyra skidpass uppe i Hedesunda à 5-10 km/pass

→ ett simpass i bassäng à 500 m/pass

→ då-och-då-rygg- och coreövningar *slarver*

Min motion har bestått av

dagliga promenader främst med barnvagnen à 5-15 km/promenad. Eller motion schmotion, herregud. Jag älskar våra promenader och är fortfarande bra restriktiv med multisportvagnen – enbart kortare löpturer – just för att ha så många underbara klassiska titta-på-varann-promenadtimmar i benen och i hjärtat.

Vad jag har saknat träningsmässigt

→ distans ofc. Har inte kört ett enda någonting-pass över två timmar. På vardagar är jag ensam med Ivar dagtid och på helgerna har jag sällan velat vara borta längre stunder från familjen ändå just för vi inte haft så mycket kvalitetstid ihop på vardagar (Jonas tänker lika). Nu med ljusets intåg i vardagen och en något piggare familj blir det mer av den varan. På egen hand och snart även med lille tuss i cykelkärran. Men räkna nog ändå inte med några episka distanser Mallis runt-style i år. Allt har sin tid och i år är kortare och intensivare min cykelmelodi.

Vad har varit roligast

→ att upptäcka att mina vintertekniska skills är inte bara sämre utan till och med bättre än förr (kanske för att jag inte har någon tid att förlora på mesandet just nu hehe). De flesta utomhusturer har ju varit på mycket isiga och brötiga underlag och jag lät cykeln dansa under mig! Så skoj. Fast jag längtar till torra stigar och grusvägar ändå så klart.

Och så träna ihop med min bäbis så klart. En helt klart surrealistisk känsla typ vänta nu… är jag ute och springer med min son i vagnen? *lätt svimning*

Vad har varit svårast

→ ja inte är det jippie jag skriker inför varje gång jag ska upp på den stumma monarken och svettas inomhus. Fast nä, det är mer okay än någonsin tidigare faktiskt. Svårast är nog ändå att få ihop träningslogistiken när man är egentligen för trött för annat än ligga som en kanelsnäcka i Jonas famn och stilla gråta med en kolaskruv (från Coop i stan, de är färskast där) i munnen. Men man vet ju – alla i hushållet blir gladare om mor är nytränad, så är det bara.

Vad har varit tråkigast

→ S t r e t c h a. Tristaste jäkla träningsbisysslan i hela världen. Och självklart är det just där jag brister. Stel som en canyonram ungefär. Skärpning Katja!

→ Vara sådär utdraget halsont-svag i kroppen-sjuk som jag var i hela två veckor för ett par veckor sedan. Snacka om demotivational

Och summa summarum…

så har årets första kvartal inneburit typ 60 % rörelse/motion och 40 % specifik träning. Eller någonting i den stilen. Jag är både lycklig (Ivar Jonas vänner <333) och mår dåligt (annat privat) och alla som har någonsin mått dåligt vet hur mycket energi omåendet kräver av en dygnet runt, även om man är stark, van vid att hantera sådant sedan många år tillbaka etc etc. Men om jag får sammanfatta träningskänslan så har det varit som att liksom både återfå sin gamla styrka men ändå lära sig att träna på nytt eftersom kroppen inte riktigt känns och beter sig som den gjorde före bebådelsen. Förutom den där ta i för kung och fosterland-biten. Där är den precis likadan vilket ju bådar gott inför de kommande utmaningarna.

Over and out som man sa på den gamla bloggtiden, nu ska jag städa lya ciclistan inför fotograferingen och så blir det #intervalltorsdag på Monarken senare idag. Dubbla pass med andra ord hell yeah. Puss!

English: Here is my training in the first quarter of 2018: ~60 % motion/non-specific exercise and ~40 % cycling specific-exercise.

Lida med stil Om cykel Träning