Kategori: Lida med stil

En hjälplös förstoppad baby, en ynklig utmattad mor och en trötten stoisk far – förutsättningarna är inte de bästa för en aktiv söndag. Men plötsligt så snöar det feta florsockerflingor och världen känns allt lite mjukare och lite snällare. Vi är ute, går långt och härjar med vagnen offroad i vacker natur där vi trivs och ikväll blir det pizza. Jag ser fram emot en glad vecka med massa ivarlek, ett par-tre monarkpass, någon mammadejt och att jag kanske får hjälp med att reda ut vad som gör ont i benen då och då.

Puss och hoppas er värld är också vacker idag!

Hoppetuss Lida med stil

Hej. När jag tittar tillbaka på min graviditet så ser jag tillbaka på en brokig tid med en del förvirring, en känsla av att inte riktigt platsa in i Det Goa Gravidgänget men först och främst en tid med många sjujäkla härliga vardags- och helgäventyr och fett med rå lycka. Så häromnatten slogs jag av en tanke lika ljus som natten var mörk. De gångna nio månaderna av min väntan fick sig aldrig det erkännandet de förtjänar. Folks ba ”Fatta du har burit på ett barn!” och folks ba ”Bra jobbat”’ men själv… Själv så har jag liksom knappt fattat, så fort det gick. Och liksom ba förminskat min egen upplevelse för ”tänk på de som haft det tuffare” etc. Så nu unnar jag mig och bloggen ett postgraviditetens manifest. Fri från självklanderiet och ursäkter. Idel egoboost på träningsbloggslang. Voilà här kommer det:

Jag har sovit i snitt en natt av veckans sju och inte tillåtit mig att ta ut sömnlöshetens mardröm över andra i min närhet.

Jag har läst ut ett gäng riktigt bra böcker.

Jag har gett mig fan på att lära mig något nytt om världen under varje sömnlös natt.

Jag har varit en festlig och kunnig speaker/DJ på cykelrace.

Jag har uppdragslett, samordnat, räknat fram, författat och levererat ett gäng grymma tekniska projekt och handlingar som kommer att gagna några av Stockholms och Mellansveriges utemiljöer.

Jag har tjänat pengs som kommer att bidra till att bekosta ett bättre boende för min familj.

Jag har nästan väggat igen men var klok nog att dra i nödbromsen i tid. Jag har tagit emot hjälp.

Min gravida kropp har varit stark och helig ty den har burit fram ett barn. Jag har skitit i att snacka ner den för att vinna nå jävla rosa igenkänningspoäng hos de som inte klarar av att glädjas med andra utan måste få höra lite elände för att inte känna sig ”utanför”.

Jag har varit en duktig chaufför och en sjysst hejarklack åt min pojkvän och åt mina cykelkompisar. Jag har försökt att vara en god släkting och en sjysst vän.

Jag har varit klok nog att hålla mig borta från destruktiva forum och bloggar (shit verkligen tidens anda…)

Jag har känt mig både Xena och klen och varit både tacksam och tagit det för givet. Jag har varit mänsklig.

Jag har slutat följa dem som inte ger mig något positivt och lyssnat på extra mycket de som gör det. Jag har hängt med de som jag bryr mig om och som bryr sig om mig.

Jag har återupptagit mountainbiking och tränat klokt och tekniskt och blivit en bättre cyklist.

Jag har lett några roliga landsvägsträningar för min hemmaklubb VCK och låtit mig ha skoj utan något race i sikte.

Jag har hållit #lidamedstil-fanan högt i flotta klänningar och gravidshorts (och typ sopsäck uppe på fjället men nu är detta ett allvarligt inlägg så)

Jag har vandrat många terrängmil varav ett par uppe på fjället. Jag har brutit ihop uppe i Jämtland, tagit tåget hem, bytt om och kört dagen efter upp till fjället igen.

Jag har skapat en förbaskat snygg och underhållande gravidmountainbikeblogg. Och cykelblogg med för den delen. Med fokus på meningen med livet.

Jag har varit orolig, hormonell och ängslig, jag har varit hemsökt av demonerna från förr men för det mesta har jag varit simpelt lycklig ihop med min Jonas.

Och jag har i brutala plågor men med lika mycket skratt som smärta fött fram världens finaste bebis.

För första gången i mitt trettioettåriga liv klaffade det hela vägen och det är inte minst min egen förtjänst.

If anybody asks you who I am, just stand up tall look ‘em in the face and say…

Tack graviditeten! Kudos till dig och till mig ♥️

I väntan på kattungen Lida med stil

Hur långt blir äventyret?

Det vet man aldrig – bäst att vara väl förberedd på mörkret.

Som aktiv bebisförälder under de mörka årstiderna får man finna sig i att vara ute med vagnen i ur och skur och rätt ofta när det är mörkt eller halvmörkt ute. Särskilt om ens namn stavas Katja och man har ett litet bi i kroppen som rastlöst surrar Ut och gå! Gå långt! mest hela tiden…

Oavsett var vi är ute och traskar – i skogen, i stan, på gator eller på landsvägar – så måste vi synas bra. Det vet jag som allväderscyklist och som bilist. Fy fanken så läskigt när man kör bil och så väller det ut någon person helt svartklädd med noll synlighet ut på vägen! Mardrömmen ju.

Reflexer är sällan vackert. Är man en någorlunda stilmedveten cyklist så är man allergisk mot fladdriga varselkläder à la de där Tack för att du cyklar (trots att vi inte bygger några cykelvägar och prioriterar bilismen)-västarna kommunerna brukar bjussa pendlarcyklisterna på. En annan som dessutom jobbar i byggbranschen är lagom mätt på neonfärger och varselplagg som uppfyller normerna enligt bla bla. Vägrar. Vill vara snygg. Tajt. Inte fladdrig. Inte för neonig. *stampar trotsigt i snöslasket med kängan*

Lösningen här är följande:

💡 köpt en relativt ljus barnvagn med reflexer på underredet. Emmaljunga är kloka på det viset även om fler varselstripes hade behövts

💡 köpt ett regn-/snöskydd med breda reflexränder

💡 hängande reflexer på barnvagnen. Inte för många och för skojiga (man är väl inte någon julgran) men ett par fina på de strategiskt valda ställen. Jag kör dessa från Lindex

💡lampor – vanliga, klassiska små cykellampor – på sidorna och framme på vagnen. Jag kör simpla små från Clas Ohlson.

💡 för extra mycket synlighet har jag alltid minst fyra reflexband i skötväskan som jag trär på barnvagnens fyra ”ben” vid behov

💡barnvagnsföraren måste synas också. Nu har jag bland annat ett par välreflekterande terrängskor från Halti som jag köpt med bland annat synligheten i åtanke.

💡 är egentligen en självklarhet och har inget med utstyrseln att göra – men det gäller att gå på rätt sida vägen. Vilket ironiskt är lättare på landsväg än i stan då typ alla tvingas samsas på de trånga GC-banorna men man kan i alla fall försöka tänka på var man går.

Det går säkert att trimma synligheten ytterligare. Det är upp till var och en hur mycket man väljer att illuminera sitt ekipage. Oavsett så är det viktigt att inte glömma att synas väl. Hur lätt glömt det än är.

Hur väl syns ni?

Puss!

P.S. Spana förresten in Métier. Rätt läckra synliga cykelkläder eller hur? 

Lida med stil Livsstil

Hej.

Strax innan Hoppis föddes och när Garderoben (lägenhetens första och största riktiga förvaringsmöbel) äntligen blivit färdigbyggd gick jag igenom cykelklädbeståndet. Sorterade ut och slängde det gamla utslitna inte-Myrorna-dugliga, hängde upp de finare tröjorna och stuvade in ifall-att-kläderna i garderobens ”cykelklädfack”. Det slog mig hur lite cykelkläder jag äger och hur få av de plaggen jag äger som jag faktiskt cyklar i…

För att vara känd för att vara en _något_ stilbesatt cykelbloggare så har jag en ganska så statisk cykelklädstil om jag får säga det själv. Hur mycket jag än älskar att följa och gilla en massa cykelstilkonton på Instagram (ska vi göra ett inlägg om de snart? Länge sedan jag kom med ett länktipsinlägg men jag har inte bloggat från annat än mobilen en endaste gång ända sedan Ivar föddes) så klär jag mig själv i samma trasor om och om igen. Tills de blir så gamla att jag blir så illa tvungen att köpa nya som ser likadan ut… och på tävlingsdressidan – tills jag byter klubb/lag att tävla för eller att klubben byter sponsorer och en blir så illa tvungen att sluta visa upp de gamla sponsorerna på loppen.

Här skulle jag kunna vara lite PK och dra till något om att det beror på att jag tänker på miljön men tyvärr, i grund och botten handlar det mest om att jag är lat, bekväm och avskyr att gå i affärer. Och är väl inte så förändringsbenägen av mig heller? En konservativ typ helt enkelt. Kompenserar med att byta hårfärg och humör rätt ofta i och för sig så helt stiff är jag då inte.

Det intressanta är att min klädstil på cykel följer min stil i övrigt – ett slags stel men ändå feminin elegans som visserligen bejakar innovationen, bekvämligheten och friluftstänket men utan att riktigt bekänna sig till det hurtigt sportiga (herregud vad bajsnödigt det låter när jag läser det själv, men det är ju typ så det är). Det är tennis-igt, ridsportigt, punk-brittiskt med en liten stänk av rivieran-franskt, syntigt och retro utan att vara för mycket second hand från 70-talet. Dessutom är jag hemskt känslig för när ”alla” börjar med någonting som jag kört med ett tag (som säg cykelskor med snörning, eller rakrörade helsvarta och gärna tyska kolfibercyklar). Då om något uppdaterar jag stilen för att inte vara ”som alla andra”. Som när jag vägrade Depeche Mode för ”alla” inom Stockholms alternativa kretsar fullkomligen dyrkade dem, eller som när jag vägrade glo på Titanic för ”alla” mina tjejkompisar var besatta av rullen och på den tiden sliskige loverboyen Leo.

Så. Omoget.

Men sådan är jag då och man är väl vuxen nog att acceptera även sina barnsligare sidor eller hur?

Hur som trivs jag bra i min stil. Tighta figurnära tröjor i mörka kulörer – blekfisen jag gör mig bäst i mörkt – alltid svarta bibs och gärna med avskavd (icke-synlig) logga, supervita (på landsväg) eller helsvarta (på cross eller MTB, fast helst kör jag vita då också) strumpor, ett par svartlinsade holbrooks på näsan, någon silkesscarf för att mjuka upp det hela, tjocka bakfickor eftersom ingen sadelväska kommer på tal på icke-övernattningsdistanser och så någon mindre rundformad hjälm som pricken över det krokiga (en vill ju sitta så droppat det går) i:et.

När jag ska tävla är det alltid en liten stilkamp som utspelar sig inom mig. Kommer jag att klara av att känna mig lika elegant som ”på fritiden” i tävlingsdressen? Ibland går det bra – ibland inte. Ett år för inte så länge sedan led jag något jävulskt av att det årets klubbtröjas passform inte alls var gjord för min kroppsform. Det kändes hemskt att bli fotad och jag ville inte ligga i utkanten av klungan för att slippa synas. Jag vet att det låter stört men sådan är jag. Tack och lov lät jag inte tröjans dåliga passform förstöra min säsong utan gjorde i alla fall några bra race trots att jag dog stillöshetsdöden varje gång jag stod på startlinjen.

Skratta den som skratta vill. Men min stil är min borg – min fästning – min ritual – min uniform – precis som själva påklädningsprocessen. Snabb, snygg och och fri från vardagskatjaryggsäcken vill jag känna mig när jag ska hoja. Bort med bekymren! Bort med de dumma tankarna. Bort med spöken. Låt ekrarna sjunga.

Tack och lov är jag inte ensam om att bry mig _något_ om hur jag ser ut. Vi är ju ”några” stycken inom sporten och i min kompositets som gärna lider med stil och tar våra cykellooks på största allvar även om vi själva gärna driver med denna vår inställning.

Igår fick jag förresten hem min lilla pushpresent (en cheesy amerikansk grej, kvinnan får av mannen en present för att hon varit så duktig och krystat ut bebisen) till mig själv. En midnattsblå Classic Jersey II. Mitt livs tredje långärmade cykeltröja. De två första har helt enkelt hål på ett gäng ställen av all slitage :’( Tack coach Tony som levererade den – du ser kanoners ut i din old gold-variant.

Här ska det lappas, lagas och återställas. Gamla cykeltröjor och mammakroppen. Så som det känts ”där nere” och så länge sedan som jag satt på cykel kommer jag att få lida för att få upp en någorlunda form… Tur det går att lida med stil i alla fall. Så viktigt att känna sig fin när kroppen är som överkörd av en ångvält efter denna förlossningen.

Fin på foto i alla fall.

Och när man sorterat bort alla ”munnen vidöppen saliven rinner ner och en bit av energikakan har fastnat i ögat”-korten.

Puss

från amningsfåtöljen, med blicken över min nya fina tröja som förorsakat detta utlägg

 

Cykel Lida med stil

Obs inlägget är ett samarbete med hösten
och o
m någon undrar så jo, betalningen skedde i natura.

Glad tisdag alla höstmysisar hemmaslappisar! Nä flåt. Det är jag som är hemmaslappisen just nu. Ni är ju hur grymma som helst och kör på med träningen, det märker jag ju i alla kanaler.

Men nog noterar jag en och en annan åh nej, ute är det kallt och ute är det blött så jag stannar hemma och trampar till sitcoms-tendens hos vissa (och då menar jag förstås inte er som måste köra inomhus av diverse tids- och hälsoskäl)?

Detta inlägg är till er – här får ni ett gäng anledningar till varför det kan vara värt att avvakta med inomhusträningen och passa på och cykla ute ett tag till. Här kommer de:

Anledning 1: Det är lugnare därute

Motsägelsefullt – aight? Vi vill ju få ut folks… Men seriöst, alla som hojar ute i naturen vet hur drygt det är med överfulla och sönderkörda stigar. Vill man vara ifred, njuta av tystnaden och vara så att säga ett med naturen så är det nu (och på vintern förstås) som man ska vistas i skogen och på grusvägarna.

Anledning 2: Var inte rädd för mörkret, ty farten vilar där

Man är aldrig så snabb som när man kör i mörkret. Även om det går i fjorton km/h så känns det som att omgivningen bara flyger förbi en! Det är ju visst något speciellt med mörkercykling (ska banne mig instifta en sådan kategori här på bloggen) – bara man ser till att kitta upp sig med ordentligt med lampor och sjyssta batterier (bra guide hos Helena) som inte lämnar en ensam och vilsen med skogens alla oknytt.

Anledning 3: Det är för jäkla vackert 

Jovisst – detta är nog den mest uttjatade men också den mest sanna anledningen. Även den vidrigaste, kallaste blötaste dagen så bjuder hösten på en visuell upplevelse utöver det vanliga. Stanna till, andas in luften, ta av hjälmen och låt vinden härja runt huvudet. Klicka i och off you go, endorfines rising!

Anledning 4: Fotogenique solnedgångar

Sommartid är man oftast redan hemma, ombytt och utslagen i soffan när solnedgången inträffar. Nu finns det däremot alla chanser att pricka in de där gyllene timmar just när man är ute och cyklar. Instavänligt deluxe.

Anledning 5: En softare klungstämning

Jag som finner klungspelet det roligaste inom landsvägscyklingen kan ändå tycka att det är för himla skönt att slippa det under höstens distansturer. Det finns ingen riktig dragordning, alla ba ligger och myskör, någon går fram, någon sticker före och kissar, två ligger ännu längre bak och snackar skit… avståndet hålls automatiskt fint, kompislapparna är på, farten blir per automatik jämnare och stämningen softare. Till och med hen som är känd för att skrika ut de jobbigaste klungpekpinnar softar ner och ligger där bak och tuggar tankspritt på sin lilla energikaka – det finns ju ingen Vätternrunda att klungträna inför på ett tag…

Anledning 6: Mums mums varmt varmt

Äntligen har man en anledning att ta med sig lite värmande nyponsoppa, saltig buljong eller (lätt sockrat, tips) te. Och kanske en liten kaka också? Sätta sig ner på en stubbe, eller bara stå bredvid cykeln, ta ett par klunkar och känna den behagliga värmen sprida sig inombords. Livet är allt fint ibland, eller hur? Idag finns det gott om olika slags termosflaskor i handeln, annars finns mitt snabb-DIY här.

Anledning 7: Det är nu man är som starkast

Till skillnad från våren så är man ju faktiskt oftast som starkast så här års. Det är inte så konstigt med tanke på utomhussäsongen i ens bakficka. Mer konstigt vore det att försumma sin styrka? Självklart kan en viss känsla av avslagenhet infinna sig. Man kan känna att man liksom gjort sitt för i år. Men tänk tvärtom – det är nu det kan vara roligt att njuta av sina starka ben och något mer slipad teknik. Kravlöst och desto roligare! Testa köra en del av någon närliggande långloppsbana. Eller passa på och träna på något tuffare tekniskt moment, nu när det inte hänger något prestationsmåste över dig. Jag lovar – det kommer att ”plötsligt” ge sig lättare.

Anledning 8: Varför sluta med det man tycker är roligt?

De flesta av oss som cyklar gör det för det är roligt. Tänk på att det inte finns någon som helst lagstadgad säsongsindelning inom cyklingen. Med hjälp av rätt klädsel och inställningen att det både kan och får kännas olika från årstid till årstid så får man lätt glädje utav sitt intresse oavsett säsongen och klockslaget.

Nå, är ni övertygade? Kom gärna med fler anledningar till fortsatt utecykling (eller försök motbevisa mig om det går). Puss och snart kommer jag spamma er med vintercykling-inlägg hihi.

Cykel Lida med stil