Kategori: Lida med stil

Torsdagsintervallernas anlete.

De var vita på morgonen innan jag började städa lägenheten…

Trött? Sätt dig och kör. Tråkigt? Sätt dig och kör. Rastlös? Sätt dig och kör. Glad? Sätt dig och kör. Lycklig? Ah men sätt dig och kör. Nere på botten? Men k ö r! Kör kör kör. Underskatta inte värdet av de där timmarna. Den där timmen. De där minuterna. Den där evigheten. Underskatta inte effekten av att byta om till ett par korvskinnsbyxor, till ett par vita sockor, till ett kit så dikt an ditt skinn att det efter några minuters svettande är ett med ditt skinn. Underskatta inte naturens kemi och vad den gör med oss när vi bara k ö r.

Underskatta inte värdet av ett vanligt standardcykelpass en vanlig standarddag. Så ska du se att allting löser sig och om inte annat så för stunden.

Och det är inte fy skam det heller. Puss.

Lida med stil

Somliga cyklar i trasiga skor. Säg vad beror det på?

Hej folksis.

Kortet ↑ får symbolisera att det mesta av min cykelspecifika träning har i år skett inomhus för nu har vi alltså levt strax över tre månader av detta året 2018. Ett helt kvartal byråkratiskt uttryckt. Tänkte det vore kul att titta på min träning under det första kvartalet. Normalt sett loggar ju jag och stravar all träningen (förutom jobbpendlingen, rama motionen osv – ni kan läsa om hur jag räknar och loggar här) men detta året är ju speciellt på så sätt att jag inte sätter någon som helst prestationspress på mig själv och i det ingår att med flit hålla inne med siffrorna när och om jag orkar logga. Så det blir mest ord ok. Vi kör.

Min träning har bestått av

→ korta inomhusintervaller på Monarken (främst HIIT) à 25-30 min/pass ca 1-3 ggr/v

→ några längre men ändock rätt korta utomhuspass på den dubbade crossen à 1-2 timmar/pass ca 1-2 ggr/v

→ ett mtb-pass som knappt räknas som mountainbiketräning eftersom jag mest körde på asfalt/grus för att kolla inställningar

→ ett gäng joggingpass med multisportvagnen à 5 km/pass ca 1 ggr/v

→ fyra skidpass uppe i Hedesunda à 5-10 km/pass

→ ett simpass i bassäng à 500 m/pass

→ då-och-då-rygg- och coreövningar *slarver*

Min motion har bestått av

dagliga promenader främst med barnvagnen à 5-15 km/promenad. Eller motion schmotion, herregud. Jag älskar våra promenader och är fortfarande bra restriktiv med multisportvagnen – enbart kortare löpturer – just för att ha så många underbara klassiska titta-på-varann-promenadtimmar i benen och i hjärtat.

Vad jag har saknat träningsmässigt

→ distans ofc. Har inte kört ett enda någonting-pass över två timmar. På vardagar är jag ensam med Ivar dagtid och på helgerna har jag sällan velat vara borta längre stunder från familjen ändå just för vi inte haft så mycket kvalitetstid ihop på vardagar (Jonas tänker lika). Nu med ljusets intåg i vardagen och en något piggare familj blir det mer av den varan. På egen hand och snart även med lille tuss i cykelkärran. Men räkna nog ändå inte med några episka distanser Mallis runt-style i år. Allt har sin tid och i år är kortare och intensivare min cykelmelodi.

Vad har varit roligast

→ att upptäcka att mina vintertekniska skills är inte bara sämre utan till och med bättre än förr (kanske för att jag inte har någon tid att förlora på mesandet just nu hehe). De flesta utomhusturer har ju varit på mycket isiga och brötiga underlag och jag lät cykeln dansa under mig! Så skoj. Fast jag längtar till torra stigar och grusvägar ändå så klart.

Och så träna ihop med min bäbis så klart. En helt klart surrealistisk känsla typ vänta nu… är jag ute och springer med min son i vagnen? *lätt svimning*

Vad har varit svårast

→ ja inte är det jippie jag skriker inför varje gång jag ska upp på den stumma monarken och svettas inomhus. Fast nä, det är mer okay än någonsin tidigare faktiskt. Svårast är nog ändå att få ihop träningslogistiken när man är egentligen för trött för annat än ligga som en kanelsnäcka i Jonas famn och stilla gråta med en kolaskruv (från Coop i stan, de är färskast där) i munnen. Men man vet ju – alla i hushållet blir gladare om mor är nytränad, så är det bara.

Vad har varit tråkigast

→ S t r e t c h a. Tristaste jäkla träningsbisysslan i hela världen. Och självklart är det just där jag brister. Stel som en canyonram ungefär. Skärpning Katja!

→ Vara sådär utdraget halsont-svag i kroppen-sjuk som jag var i hela två veckor för ett par veckor sedan. Snacka om demotivational

Och summa summarum…

så har årets första kvartal inneburit typ 60 % rörelse/motion och 40 % specifik träning. Eller någonting i den stilen. Jag är både lycklig (Ivar Jonas vänner <333) och mår dåligt (annat privat) och alla som har någonsin mått dåligt vet hur mycket energi omåendet kräver av en dygnet runt, även om man är stark, van vid att hantera sådant sedan många år tillbaka etc etc. Men om jag får sammanfatta träningskänslan så har det varit som att liksom både återfå sin gamla styrka men ändå lära sig att träna på nytt eftersom kroppen inte riktigt känns och beter sig som den gjorde före bebådelsen. Förutom den där ta i för kung och fosterland-biten. Där är den precis likadan vilket ju bådar gott inför de kommande utmaningarna.

Over and out som man sa på den gamla bloggtiden, nu ska jag städa lya ciclistan inför fotograferingen och så blir det #intervalltorsdag på Monarken senare idag. Dubbla pass med andra ord hell yeah. Puss!

English: Here is my training in the first quarter of 2018: ~60 % motion/non-specific exercise and ~40 % cycling specific-exercise.

Lida med stil Om cykel Träning

Trots att jag har med mig cykeln upp hit till Jonas hemmahoods så har det ändå blivit skidåkning istället. Det är fortfarande mycket kallt, det råder isigt klisterföre med en del barr och jox ner från träden men vad gör det och mammakroppen mår just nu bra av att få sig rejält med rörelse både uppe och nere och i mitten. Min ständiga Akilles häl ryggen jobba igen – vilket lägger en bra grund för sommarens kommande cykeleskapader. Och så gäller det ju att passa på – skidor är ju förbaskat kul tycker jag, min andra favvosport efter cyklingen ju!

Turen började dock med en liten fadäs. Finn ett fel stort fel på kortet och skratta hjärtligt och länge* (svaret hittar du i slutet av inlägget)

Inga mobilsnaps i hela världen kan förstås göra ett soligt frostparadis rättvisa. Vill samla upp all snön och göra morotskakefrosting på den!

Fast man ska inte äta snö bla bla.

Körde strax under en mil i raskt tempo, avbruten enbart av de snöfria korsande vägarna jag fick tipptappa över försiktigt. Sedan åkte vi och grillade korv och drack Norrlands. Och så blev det en konstrunda på det. Med sötaste kulturmannen världen skådat!

Puss och kids…

* ge fan i att försöka komma in i skidorna med era vintercykelskor. Det tog mig en kvart svett och svordomar innan jag kom på att titta under skorna och insåg att pjäxorna, de låg kvar hemma de! Tur man har en pojkvän och en bil och jo, det var pinsamt att ringa…

Lida med stil Träning

God morgon!

Måndagar är ju normalt en bara jag och Ivar-dag men idag är vi hela tre för Jonas är fortfarande hemma sjuk. Även om det är mycket, mycket synd om honom så är jag inte helt missnöjd. Att han ser så gullig ut när han (citat) ”dödsförklarar sig själv” aka är förkyld är en söt bonus och varje dag vi får vara hemma alla tre är en gåva. Även om han är mest inne på att umgås med kudden idag vilket är helt förståeligt.

Jag har en släng av rastlöst kli i kroppen eftersom helgen inte inneburit någon som helst träning eller ens motion för min del. Jag hade hoppats att jag skulle må bättre igår men tyvärr vart det inte så. Orkade till slut ändå ta bussen ut till Gryta och kolla på lite vårklassiker hemma hos Johan och Cecilia. Tänk att Cecilia ska till Mallis och cykla för första gången i sitt liv – hur underbart kommer hon inte att få det? Är nästan lite “avis” på henne – så många förstagångens väg-och-wow-upplevelser hon kommer att få på den mesta cykelön!

Sedan skulle vi förbi mataffären, mina strumpbyxor gick sönder, det var varmt och svettigt och skavigt och jag blev jättedålig så Jonas kom och hämtade oss. Resten av dagen kollade jag på Mad Men och rörde inte en fena på kroppen.

Idag snöar det! Sjukt fint men jag vet att alla är besvikna på våren. Jag är mest glad för det fina fotoljuset, ska försöka ta lite minneskort av lägenheten idag innan vi börjar röja upp och göra det säljvänligt härinne inför mäklarfotograferingen nästa vecka. Och nu ska jag och Tuss ut och leka lite i snön.

Håll tummarna för att jag blir frisk asap asap och puss.

Lida med stil

Hej.

En av de vanligaste frågorna jag fick som gravid var Vad tänker du hitta på under mammaledigheten?

Frågan förbryllade mig. Vadå hitta på? Är inte typ sova äta försöka göra en människa av nyfödingen och cykla när tiden finns det man gör när man är föräldraledig? Är inte det ett heltidsjobb i sig?

Sedan fick jag det förklarat för mig. Det är tydligen en vedertagen grej att man som modern och ”stark” kvinna gärna förverkligar sig själv just när man är mammaledig. Nu anser jag inte att jag är en alltför ”stark” (en drulleterm btw, som vore kvinnor i grunden svaga?) kvinna men till slut så fattade jag grejen – mina vänner och bekanta förväntade sig nästan att en som jag skulle använda mammaledigheten till att nå helt nya behovstrappehöjder. Jag är ju annars känd som en som gärna jobbar tolvtimmarsdagar med komplexa projekt och kör elitcykelsatsning, föreningsengagemang och så cyklig frilans på det. Samtidigt som jag har alltid haft tid för familjen och vännerna.

Och så gjorde jag mina gulliga vänner besvikna genom att göra precis tvärtom. Trycka mjukt på bromshandtagen och låta cykeln fortsätta i lugnare fart ett tag framöver.

Jag bestämde mig för att ta min mammaledighet på allvar. Att helhjärtat ägna mig åt barnaskötsel – om än på ett äventyrligt Katja-vis. Att våga vara i det goda. Att inse hur jävla illa det har varit och att träna på att inte återvända dit. Och att försöka skrapa ihop resterna av det sönderrivna katjahuset och bygga upp ett nytt och tryggare slott där jag faktiskt törs vistas och le utan att ta till allehanda flyktmedel för att slippa känna oro. Det är en rätt så vardaglig – och tyvärr, även varnattlig – process som går ut på att bearbeta, läka och lära sig av. Och på att tillåta sig själv att acceptera att man behöver en periods mental vila. I den biten ingår att tacka nej.

Så jag har valt att tacka nej – till stort, mindre stort, privat och offentligt.

Tacka nej till sådant som jag tackat ja och mått dåligt av hela mitt liv, något tyvärr för privat för att berätta här (offentlighetens baksida). Tacka nej till att i förväg boka några som helst resor utomlands eller långt utomsocknes hemma i Sverige. Tacka nej till mina normalt sett höga träningskrav på mig själv. Tacka nej till att skaffa elitlicens för 2018. Tacka nej till medverkande i Svenska Cykelmässan. Tacka nej till något större cykelföreningsengagemang (även om jag förstås tänker göra ett gäng träningsledar- och flaggvaktpass för kul). Tacka nej till bloggrelaterade strösamarbeten. Tacka nej till att sända CYKLISTPODDEN regelbundet utan enbart när det känns bra. Tacka nej till powerwoman-ish utbildningen jag blivit antagen till. Tacka nej till “bostadskarriären” och faktiskt flytta till en renoveringsfri hyreslägenhet – mer om det i ett eget inlägg. Tacka dagligen nej till en massa småsaker och småmåsten som växer sig och blir stora monster när man egentligen inte riktigt orkar eller vill. Etc etc etc.

Nej.

I början var det läskigt. Att tacka nej alltså. Att trotsa omgivningens påverkan och underliggande förväntningar på hur Katja / Cykelkatten borde göra, träna och jobba.

Men jag vore väl inte jag om jag inte överraskade – och inte minst mig själv? The shit har faktiskt hit the fan lite för många gånger under de senaste åren. Och om en period av nejsägande är det som krävs för att må bättre och bli en bättre person i längden så rycker jag på axlarna och säger gladeligen nej.

Nu ska jag och Ivar montera ihop tuktuk-Thulen till bästa bergochdalebit (på repeat!) Som läsare behöver ni med andra ord inte vara oroliga – Katja tänker cykel även när andra har gått och lagt sig. Hah. Puss!

English: I’m learning to say no. 

Kärlek Lida med stil