• Cykelcross,  Katja kör landsväg,  Katja kör MTB,  Katja om cykel

    Mitt cykel-2019 med hjärna som coach och hjärta som motor

    Hej cykelvänner 👋

    Just fan, det är 2019 nu! Som vanligt har det inte slagit mig förrän sisådär ett par veckor in i det nya. 2019 är en vacker siffra. Lätt att komma ihåg. Hittills i år har jag inte råkat skriva 2018 en endaste gång och det är ett gott sifferbetyg från en med dyskalkyli light.

    Förmodligen är ni proppmätt på allas tankar för 2019. Men här kommer mina cyklish diton. Se dem som en efterrätt om det hjälper er att smälta dem bättre. Voilà:

    2019 blir året

    då jag återgår till att träna strukturerat och smart. Det kommer att innebära en hel del siffertänk och för er del – något mer sifferläsning än förra året. Och jo, jag vet att siffersnack ogillas i vissa kretsar. Trist för er. Fast alltså, inte så att jag kommer att dränka den här bloggen med “watt kadens och Zwift ↓” (de som ogillar “siffersnack” brukar av någon anledning även ogilla Zwift. Märkligt att de inte ogillar decilitermått och telefoner, när de ändå är igång med att ogilla redskap för att uppnå vettiga resultat. Men det är ju förstås lättare att dissa något man inte har lagt tid på att sätta sig in i och därför saknar förståelse för.). Men det kommer att bli mindre “tränar med enbart feeling som coach” men desto fler “tränar med hjärna som coach och med feeling som bonus”.

    då jag gör comeback på landsvägen. Fan som jag har saknat landsvägscyklingen. Jag gillar mtb och kommer att både träna och tävla inom grenen men det är så många element från det underbara landsvägsspelet som går förlorade i mtb.

    med mycket inomhusträning. Är man ett heltidsarbetande småbarnspäron så är inomhusträning the (nödvändig) shit. 2019 fortsätter jag att omfamna min inre lampskenscyklist. Det bästa med det är ju förstås all musiken man får njuta av <3

    med mycket morgon- och dagsträning. Dels av samma anledning som ovanstående och dels för att jag som ni vet lider av WED/RLS. Besvären och återhämtningen förvärras ju närmare läggningsdags man tränar.

    då jag kommer att jaga mil för om det är något mina ben skriker efter så är det cykelmil, cykelmil och åter cykelmil. Det kommer säkert att skita sig rätt många gånger, det där med att få till vettiga distanspass men jag kan i alla fall alltid försöka att planera in och genomföra dem. Åter till den där morgonträningen…

    …och jaga backar. 2019 är (bergs)getens år. Nu är ju Västmanland ett backmässigt skämt men den som söker den finner. Och i år ska jag banne mig ta mig ut i den (bergiga) världen minst en gång. Det går ju inte för sig annars.

    då jag kommer att sträva efter att köra så många träningsrace som möjligt. Jag är sjukt pepp på träningsrace! SMACK* MY BITCH UP. Eller något. Förlåt. För pepp på träningsrace.

    då jag fortsätter att tävla i mastersklassen en säsong till. Anledningen är att jag prioriterar tiden med Ivar, min psykiska hälsa och så min utveckling för att bli en infrakonsult i världsklass. Att lägga den tiden som krävs för att vara annat än utfyllnad i elitklungan skulle tyvärr rubba den ekvationen. Mitt långsiktiga mål är att ha roligt och leverera snyggt i elitklassen på landsväg och i cross. Jag vet att jag kan och jag vet att jag kommer att kunna ännu bättre så jag skyndar lagom och njuter på vägen. Och tycker att det är så intressant psykologiskt, att det är så himla mycket svårare att göra så än precis tvärtom, à la Katja före 2017 dvs. lägga in en extra växel och ge fan på att klara allt och det asap oavsett… läget. Men idag är jag tuff nog att säga nej nu tar jag det “lugnt”. Och med tanke på att jag vet fler och fler som har börjat tävla och så blir vi ett bra och strongt gäng i år :))

    då jag kommer att jobba ännu hårdare med att bidra till att sjysstifiera cykelsporten, med mig själv och mina egna vanor som utgångspunkt. Let’s make hållbarhetstänket fett jävla sexy och lika oumbärligt som en extra slang i bakfickan folks.

    då jag kommer att ha sötast och kärast supporter på vägen. Under helgens Tour de Ski hördes en hel del upphetsade Heja heja! och handklappningar från min värdefullaste lillperson. Tanken på att jag kanske får höra dessa heja heja under mina race är så glad! Och jo, jag får väl klä mig lite mer färgglatt än vanligt. Har märkt att det hejades mer på de med bjärtast skiddress :*)

    då jag kommer att fortsätta cykla och cykelblogga i CYKELKATTEN.CC stolta tradition – med hjärna som coach och med hjärta som motor.

    Puss och tack för att ni är med mig.

    * SMACK-serien alltså, Sigtuna Märsta Arlanda-cykelklubbarnas gemensamma motionsraceserie för alla som vill “få bra träning och bli bättre cyklister”. Lika roligt varje gång man kör! ← tips tips

  • Katja kör landsväg,  Katja kör MTB

    Rör inte min pinkpaus!

    #alwayspeewithaview ☝️

    PP.

    Som i pinkpaus alltså.

    Ett inslag så vitalt att det kan både göra och förstöra en hel runda, eller en hel träning beroende på om man är ute och nöjesrullar eller faktiskt tränar.

    Och dessvärre ett inslag som i bästa fall glöms bort och i värsta fall skambeläggs när det väl kommer på tal.

    Hur ofta säger vi stolt och högt att nu, nu måste jag pinka, så låt oss ta en paus och njuta cykelvänner? Och hur ofta får man ett rungande Ja! av hela gänget som stannar till nästan omedelbart och glatt väntar på att de som tömmer sina inre camelbacks ska få göra det utan stress?

    Typ mycket sällan om ens någonsin va.

    Att vara kissnödig under ett cykelpass anses nämligen fortfarande om inte tabubelagt så i alla fall lite töntigt och ett tecken på klenhet. Typ kolla på henne, att hon inte ens kan hålla sig en stund herregud suck men åååh. Vi vill ju dra på nu nu nuuu! 

    Värst drabbade tidsåtgångsmässigt är enligt min (!) erfarenhet vi kvinnofolks. Våran anatomi råkar vara perfekt för de flesta ändamålen förutom för PP-ändamålet i (påklädda) cykelsammanhang. Då vi inte har en snopp att med en lättsam handrörelse dra ut ur och in i brallan måste vi först av med flera lager kläder, sedan akrobatiskt – testa själv att balansera i ett benböj med cykelskor i terräng så fattar du! – genomföra själva momentet och sedan, pust, på med lycran igen.

    Hur snabba och smidiga vi än är så tar dam-PP genomsnittligt längre tid än herr-PP, inget snack om den saken. Och då vi damerna är oftast i minoritet vill vi inte göra oss obekväma inför den stora massan. Så vi kniper så länge vi kan och när vi väl får pinka så gör vi det under stress och press. Obs säger inte att det är så för alla men vet att det är så för många.

    För att avhjälpa “problemet” så finns det olika hjälpmedel, till exempel kisstrattar för kvinnor så att vi inte behöver huka oss utan kan stå upp och slå drill som männen. Vad man som frisk person tycker om att cykla runt med en nerkissad plastgrunka som tynger ner tröjfickorna är förstås personligt (och dessutom finns det idag studier som visar på att männen hälsomässigt tjänar på att huka/sitta ner när de kissar, det ni).

    Men jag undrar då om vi alla – killar som tjejer – inte tjänar på att höja statusen på PP och låter de ta den plats och tid de behöver ta för att vi ska fungera, må bra och vara fokusera på cykling och inte rinnande vatten under våra utepass?

    Här är några tips till dig som stör dig på att jag tar mig tid att PP:a och inte skäms för det:

    – du får en gladare och snabbare Katja till cykelsällskap om jag har fått pinka ifred

    – testa att själv andas ut och faktiskt njuta av nuet under din PP. Se dig omkring! Så vacker naturen är. Och jo, det är bara att ta kort på din fina cykel eller kompisens vader. Du anar inte hur många läckra shots på den här bloggen är tagna ur det _sittande perspektivet_ 😁

    – inse att ni inte förlorar träningsmässigt på att stanna till då och då. Se det som ett extra intervallande. Och vill du behålla pulsen så kan du alltid träna på tighta u-svängar eller roa dig med track stand

    – ha respekt för dina cykelkamraters olika fysiska förutsättningar och behov, på samma sätt som du har respekt för deras olika styrka. Det kan vara du som har ont i magen eller punkar och bromsar hela klungan nästa gång

    Otåligheten hör cyklistnaturen till (det är väl därför vi håller på med cykling och inte med golf eller hur?). Men du snabbis starkis stålis, kom ihåg varför du cyklar ihop med andra. Nog är det för att det är roligare med sällskap eller hur? Se då till att vara sjysst mot dina kamrater. Och jo, även om det där nya fruntimret som jämt ska bromsa ner hela klungan bara för att hon är minsann kissnödig. Nästa gång är det hon som plåstrar om dina knän och sedan drar dig hem för du hade för bråttom nerför den där branta serpentinbacken (true story, förf. anm.)

    Åh eh, vilket långt inlägg det vart om kisseriet. Inte lika långt som Dalis betraktelsebok om fisar (!) dock.

    Med förhoppning om en välkomnande miljö där alla cyklistegon samsas, frodas och utvecklas –

    – rör inte min PP baby.

    Puss.

  • Katja kör landsväg,  Mellan rundorna,  Träna med barn

    Kom ta mitt guld, sa hösten och vi rulla ut och tog det

    Hej Plutten. Imorgon är det söndag. Imorgon är en särskild dag. Den mest särskilda av de alla ända sedan för ett år sedan. Imorgon fyller du ett år.

    Jag trär på dig din höstlövgula vindfleece och dina mjuka tossor. In med nappen, på med hjälmen. Den här ljumna oktobermorgonen är för vacker för att inte upplevas från sadeln.

    Håll i dig grabben, nu ska jag visa dig hösten.

    Det är tidigt och en lätt dimma vilar över åkrarna med de svartvita kossorna som påminner om suddiga schackfigurer någon har placerat ut lite här och var.

    Det måste ha regnat inatt. Här och var skiner vägarna upp av blöta fläckar. I dem simmar löven. Tyst rullar däcken på landsvägarna.

    Det enda som hörs är mina andetag, sadelns och cykelkärrans knarr.

    Puff puff, ouch ouch. Jag har bra ben men riggen stålhoj + kärra + barn + packning är en tung rigg. Det blir lätta växlar uppför.

    Du är min allsmäktiga commander-in-chief och ger ifrån dig korta missnöjessignaler varje gång jag saktar ner lite väl mycket eller ännu värre, stannar till eller annat uttråkande.

    Så jag gör mitt bästa för att trampa lagom jämnt, lagom gungigt. Snart sover du.

    Men så här är det min unge vän – fincyklar man landsväg så måste man stanna till och fika, det hör till reglerna lika mycket som att din hjälmmössa inte ska åka ner över ögonen *rättar till*.

    Vi parkerar elegant mot Frösåker Golf & Contry Club.

    Jag drar en PP och bälgar i mig en slät kaffe, du förstärker depåerna med en grötis. Gemytligt och chill är det inne på golfklubben. En flott buffé står uppdukad och jag önskar att jag vore mera hungrig men det är jag inte så vi får nog allt äta hemma idag.

    Dags för avfärd, jump in my car! Menar trailer förstås. Ser faktiskt lite fram emot den dagen du är så pass stor att du kan själv hoppa in i kärran (fast då väger du ännu mer, aj aj Katjas ben)

    And here we go again. Löven virvlar runt mina fossingar, strimlas mellan ekrarna, så glatt det är och jag lever så!

    Vi cyklar i guld

    vi badar i guld

    cykeldatorn guppar i musetten, kilometrarna tickar på.

    Du har stora ögon, jag ger dig hösten

    Imorgon blir det släkt och stoj och hålligång men idag är det bara guldet och du och jag.

    Västerås, lördag 13/10

  • Katja kör landsväg,  Katja kör MTB,  Katja om kärlek

    Fuck cancer – heja oss som får cykla i CYKELKATTEN feat. Cykeltjer goes rosa bandet-kit!

     

    Hej. Jag är tillbaka från jobbresan. Det har varit lärorikt och skitkul och jag borde vara postäventyrsdeppig men är postäventyrslycklig istället. Lyssnar på fin musik och så. Chairdancear. Däremot är det lite synd att resan sammanföll med det häftiga, kanske till och med lite surrealistiska

    nämligen att cyklister – medmänniskor! kvinnor som män! – köpte cykelkläder som hade designats av mig och bidrog på så sätt till den viktiga forskningen om sjukdomen bröstcancer.

    OMG NYP MIG I ARMEN etc.

    Men vi tar det från början.

    För ett tag sedan så ritade jag – utan några större förhoppningar, med en av sommarens feta influensavirus i kroppen men icke desto mindre helhjärtat – ett designförslag till tävlingen av cykeltjejer.se / Original Teamwear / Rosa Bandet 2018. Jag kallade designen för rosa, svärta och hopp och utvecklade min idé på bloggen.

    Tävlingen avgjordes genom omröstning på Cykeltjejers facebooksida. I början vågade jag inte ens titta på rösterna som ramlade in. Men så småningom kikade jag in och satte igång att hjärtgilla varenda kommentar som röstade på förslag 1 – mitt förslag. Och seriöst. Trots att jag inte är någon kramig person av mig så skulle jag lätt släppa gardet och sönderkrama varenda en av er som har gillat min idé.

    När jag väl hade fått veta att min designidé hade vunnit så tog det ett tag innan jag vågade känna någon glädje. Men sedan kom den. Glädjen och stoltheten. Tänk, va! Att så många hade lagt sin röst på mitt bidrag. Utan att veta att det var mitt. Men sedan fanns det ju även ni som visste att bidraget var mitt. Tack ni. Min läsarkrets är bloggvärldens bästa läsarkrets. Omutbara. Störtärliga. Fett härliga.

    Så, nog brölat Katja.

     

    Designen anpassades till Original Teamwear med hjälp av deras duktiga in-housedesigners, det blev så här:

    Och i slutet av förra veckan så öppnades så äntligen webbshoppen. Återigen sköljdes jag över hur overkligt det kändes –

    inte minst när frågorna om storlekarna

    och om herrmodellerna (inget som hade varit tänkt från början men som fick specialöppnas) 

    och om kollektionen skulle återkomma (!) 

    droppade in både i de olika kanalerna.

     

    Än så länge har jag inte vågat fråga hur många det var som köpte hela kollektionen eller delplaggen. Men det tänker jag göra. Hade det “enbart” rört sig om att ha vunnit en kul designtävling så hade jag nog nöjt mig med att veta att några av mina underbara cykelkamrater (inte minst i hemmaklubben VCK, bästa blårange när det gäller!) kommer att cykla i rosabandetkit signerade eran Katja. Men nu är vinsten större än så. Jag hoppas med andra ord på att summan som kommer att tillfalla Cancerfonden* blir så stor som möjligt.

    Och vem vet, tänk om kollektionen gillas så pass att den återkommer även till nästa års rosabandetkampanj? Vore inte det något Original Teamwear?

    Så stort, stort tack ni som röstade och ni som köpte kollektionen. Stort tack till cykeltjejer.se och Original Teamwear för ert engagemang i en av de viktigaste frågorna. Stort tack till det lugna väntrummet och den väl tilltagna kön på Åres Hälsocentral. 

    Och stort tack till min penna. Jag älskar att den är åter igång med både skiss och text. Jag lovar att berätta för er när jag vet hur stort bidraget blev <3

    Puss och lova att tagga @cykelkatten när ni lägger upp kort på er i era fina rosabandetkit. Återigen – ni är bäst!

    * bidragen till den svenska Cancerfonden örönmärks inte. Alltså går pengarna till att bekämpa och sprida preventiv information om all slags cancer – inte minst bröstcancern som ju är den dödligaste cancerformen bland kvinnorna. Tryck här för att ge din gåva. 

  • Katja kör landsväg

    Cykel-SM i Båstad väcker mitt revanschsug

    Vätternrundan i alla kanaler i all ära – men det är först nu det verkligen suger i min landsvägscykeltarm (man har ju en tarm för varje gren aight?). För nu är det dags för årets cykelhändelse. Cykel-SM i natursköna Båstad arrat av proffsiga CK Bure, ojoj vilken cykelfest på landsväg det blir!

    För jo, det är något visst men bockstyre som gör att man inte riktigt kan leva utan att cykla med det då och då och gärna ofta även när man är off-grenen ett tag

    Blotta tanken på Cykel-SM gör mig revanschsugen. Bortsett från masters-SM i Sunne då det gick skapligt så har mitt enda landsvägs-SM i elitklassen inneburit ett praktfiasko.

    Men det var kul att komma ikapp klungan i den längsta backen

    Dels hade jag på grund av diverse omständigheter rätt så olustiga vibbar inför just det arrangemanget. Dels när dagen för linje-SM kom så blev det så outhärdligt varmt och kvalmigt att jag smockades redan före starten. Min vattenlangare AK värmekrockade på cykelbanan och hamnade i busken, min fotograf Jonas värmekraschade och bröt ett par revben (!) och inne på tävlingsområdet och jag fick ett slags värmechock, kräktes efter ett varv och så var det över 🎬

    Fast vi hade djävulskt kul dränkandes våra sorger med diverse drycker uppe i glada Sandviken och på dansbanan i Gästrike-Hammarby senare på natten, wehee

    På söndag tävlade herrarna och då var det både svalt och blött. Typiskt männen att få det bra, alltså.

    Nä skojar. De hade det kämpigt med, med halkan på kullerstenen osv. Det flög elitpojks till höger och vänster hörde jag efteråt :'(

    Hur som – är fortfarande något besk över att jag aldrig “fått” chansen att ens vänja mig vid värmesmällen. Men det sägs att det är fint att bara ha startat i ett SM – det är ju meningen att man som icke-über-super-duper antingen flyger av eller knappt tar sig i mål i slutändan. Jag som strulig förstaårselitåkare hade förstås inte räknat med någon placering att tala om. Men jag hade i alla fall velat göra bättre ifrån mig.

    Nåväl. Spurtarna vinner inte alpina etapper, berggetterna vinner inte spurter. Katjor vinner aldrig över värmen även om de försöker att träna upp sig så gott det går.

    Tillbaks till revanschsuget. Jag planerar ju som bekant att vara på toppen (inte tippen! Obs obs!) när jag är runt fyrtio-fyrtiofem. Jag tycker det är en jävligt het ålder för en cyklist, alltså. Man har både senigheten och erfarenheten och fortfarande ett par gallon explosivitet kvar i kroppen. Känner jag mig själv rätt så kommer jag nog att aldrig lägga tävlandet på hyllan helt (varför då? Det är typ den roligaste cykelbiten, ledsnar man på att tävla i en gren så byter man bara till en annan en sväng och så på’t igen) men just landsvägsbiten… ojoj vad jag längtar till att åter vara landsvägsslank, och milstark, och köra långa, och tuffa, och psykiskt krävande, och tjuv- och rackarspeliga turer med andra som älskar rejsig klungcykling…

    och så småningom stå i startfållan till det där SM igen. Förberedd, lagom nervös, grymt pepp. Gör mitt bästa. Får… tar mig chansen. Kanske inte bara en gång. Kanske några gånger. Det kommer så klart att ske före min 40-årsdag även om jag inte kommer att ha det för bråttom med landsvägsbiten så länge Ivar är ett litet barn.

    Under tiden tränar jag ödmjukt på det jag hinner och mäktar med och hejar av hela mitt hjärta på alla er som ställer upp i årets SM.

    För vad var det vi sa – det är fint* att bara ha startat i ett SM. Vilken erfarenhet, vilka minnen. Vid havet dessutom! Och skiter det sig så kan ni alltid messa mig så förklarar jag vägen till dansbanan i Gästrike-Hammarby. Deras groggar och midsommarmusiken får den deppigaste på danshumör.

    Puss från fröken förkyld och cykelsugen

    * och mycket värdefullt förstås. Alla racestarter är bra träning – att träna på att starta i extra stora, viktiga lopp ger ännu bättre träning. Kan inte tjata nog hur viktigt det är att trimma in alla före-, under- och eftermomenten så att man undanröjer så många mentala och praktiska hinder och kan ägna sig helhjärtat åt att Cykla.