Kategori: Katja happens to race

Looking at stems bredvid glada Ante under
den soliga måndagsrundan (foto: Tony Carlsson)

Snacktempopass och halvtimmeslånga njutningskisspauser (ni vet när man hukar och reflekterar över livet samtidigt som man tuggar på ett grässtrå och kissar halvhjärtat medan resten av klungan börjar undra om en har somnat där inne i snåret) i all ära – men det är ändå tävlingar och motionslopp som är mest PEPP PEPP PEPP under säsongen!

För mig i alla fall.

Jag älskar

prestationsångesten

pre-race-gröten

nervositeten

uppladdningen

hela den psykologiska skiten förknippad med tävling och lopp! Ni vet klassiska frasen jag trodde jag skulle aldrig mer göra detta men här står jag igen, ja men jag har ju omfamnat den sedan länge.

I alla fall, denna vecka peppar vi inför följande utmaningar:

Fredag: Arlanda Testtrack Race som är en tvättäkta tävling på en sjukt spännande bana (SMACK kan det där med GP-lopp de..!). Har anmält mig i DSport-klassen, får se om jag får ett masochistiskt ryck och byter till elit på plats för att få lite kvalitetsdäng efter första varvet haha…

och lördag: Det oerhört vackra motionsloppet Siljan Runt – som jag aldrig kört men som jag bara hört gott om.

Ni som läst Cykelkatten länge vet att jag brinner lite extra för icke-vätternrunt-baserade motionslopp. Jag har ingenting emot vätternloppen – Halvvättern var ett av de finaste loppen jag kört! – men jag vill på nåt sätt inspirera (blä på det uttjatade ordet, vi säger upplysa) i alla fall de som läser min blogg om att vårt land kryllar av större och mindre motionslopp som är prisvärda, genuina och minst lika cykliga som vätternditon. Har man någonsin varit engagerad i en cykelförening vet man vilket jobb det är att arrangera lopp och hur mycket glädje det genererar både till dem som kommer och kör och till själva arrangörerna. Så vad är inte ett bättre sätt att bidra till det svenska cykel- och kulturarvet än att komma och köra de lokala cykelloppen? Just ja. Alltså – börja rota friskt i motionskalendern och upplev glädjen i att lära känna nya vägar.

Hur som!

Undrar hur pigga mina ben kommer att vara på lördag… ;)

Mer om Siljan-peppen i ett senare inlägg. Idag står mtb med Valle på schemat och det ser jag fram emot. Hoppas bara skallen kvicknar till, är så sjukt seg just nu. Måste bero på vädret…

Kommer ni och kör SMACK-tävlingen eller Siljan Runt i helgen?

Puss!

Katja happens to race Landsväg

De billiga rubrikernas mästare, that’s me! :D

Scrolla ner nu ↓

fett stolt över att äntligen pillat in linserna i stressat tillstånd
(min andra (!) körning med linserna ever ever)

Skev mediabild av en ung cykelkvinna

Elit-Contis och saaben

hitta fem fotofel, eller fan va kallt det var där ute!

Fröken pösiga benvärmare myser sig genom rakan, foto Kim <3

Klockan är kvart över fem och jag och Contis har lastat in cyklarna, hjälmarna och övrigt väsentligt i saaben. Loppet börjar sju så vi är smått stressade, det tar ett tag att åka till Rosersberg och vi vill hinna värma upp.

När Contis blir stressad blir han verbalt otrevlig mot medtrafikanterna. Jag håller mest käften och suger lite på proteinshaken och funderar hur jag ska våga fråga om vi får stanna för toabesök.

Till slut vågar jag och det känns lite bättre för mig
efter besöket alltså

Contis är mest förbannad och har satt på sig en svart och en vit benvärmare

Till slut är vi framme. Jag är lite småhungrig men får nöja mig med lite halvsvagt termoskaffe och en festlig Mars jag gömt i min rygga. hihi liksom mums mums.

Contis tar av sig den ena, svarta benvärmaren och jag kompletterar mitt kit med benvärmare. för breda nertill, för smala upptill, klockrent stilbrott.

efter tre år i racersadel borde jag kanske ta och beställa egna benvärmare. 

Vi fryser lite i chipkön och hinner knappt värma upp… eller nej, vi hinner inte värma upp innan det är dags för start.

Jag letar efter damansikten bland de nästan sextio startande men finner enbart mitt. Fan också, hade varit kul att racea mot folks i samma klass liksom. Förra SMACK-GP var ett gäng damer med fast då var ju jag justerad och stod publik istället.

Men idag verkar damerna stannat hemma. Startfältet är fullt av frysande gubbs som inget hellre vill än att börja köra. Det vill jag med men till slut så drar jag av mig vindisen och stoppar in den i bakfickan.

Starten går. Första varvet är ett mastervarv och det är ju skönt eftersom banan är lite svår att förstå sig på. också skönt eftersom jag fortfarande ligger i klungan.

Ett moment är dock inte särskilt svårt att förstå sig på och det är den ca 100-metersbacke med vältilltagen lutning vidablick-stylee.

jo tjena mittbena på den med ouppvärmda trästockar till ben i pösiga benvärmare 

jag vinkar adjö till det stora sammanhanget och försöker ligga så tätt jag kan bakom svansgubbsen som även de kör way too starkt för min efterjobbetstela n00bkropp.

Tjugo minuter in i loppet börjar mina ben vakna till liv. typ vadå, cyklar vi här eller?

Fet rök stiger upp från åkern. Banan är förlagd vid Räddningsskolan och brandmännen har eldat på nån kåkatrapp och övar på att släcka elden.

Fan om det kommer en kattunge och fastnar i framhjulet

Nu har jag förstås blivit varvad så det skriker om det
(bromsbeläggen alltså)
så jag ba kör.

Jag vet att jag kommer att komma sist alternativt fett långt nere i resultatlistan. Jag vet att jag inte har speciellt med krut i benen just ikväll. Jag borde ätit mer, jag borde värmt upp, jag borde… äsch skitsamma!

Det är satans kul att köra och det är väldigt, väldigt bra träning. Igångdrag. Backe. Kurvor. Precis sånt vi nybörjare är usla på.

För även om jag är varvad så lyckas jag komma på rulle – väldigt sällan och den tar slut där backen börjar, typ – och jag lyckas köra uppför den där backen snabbare och snabbare för varje varv. Och jag ler och jag njuter och jag vet att vissa av gubbsen ser mig som en seg tjej som har det kämpigt men det skiter jag i för jag vet var jag har varit tidigare och vart jag är på väg och har respekt för tiden det tar.

Jag vinner i damklassen.

Var fan är alla damerna förresten? Det är ju mitt eget köns representanter jag vill tävla mot! Men jag har kommit på en grej. Ska utveckla den i ett inlägg senare. Kvinns håll utkik!

På vägen hem är Contis smått förbannad på trafiken. Klockan är tjugo i tio och han har ett paket att hämta vars innehåll han är jävligt sugen på. Tyvärr förstår den laglydiga trafiken sig inte riktigt på Contis stress. Ett vägbygge sätter också stopp för planerna.

Jag sitter och är post-race-klibbig och ena linsen skaver men jag är lugn i själen. Mojon är tillbaka. Tack SMACK. och tack förresten, alla ni som hejade på mig, speciellt du den coola tjejen vid mållinjekurvan som verkligen peppade mig till leende.

Katja happens to race Landsväg

Foto: B. Johansson

Ibland kommer de, såna här tråkiga veckor när ingenting känns spännande. Det är till och med tråkigt i munnen på nåt vis, chokladen smakar tråkigt med och inga låtar spelas i mitt huvud. Har svårt att uppbringa nån träningsglädje den här veckan. Hade det varit skönt och grönt och varmt ute så hade mojolösheten lätt kunnat botas med klassiska enkatjaturer i energigivande syften (ni vet, när jag bara drar till nåt episkt fint ställe i skogen eller nån fin stad och tar feta bilder och är bara allmänt cykellycklig) men nu är det jobbigt att ens dra på sig de där förbenade skovärmarna.

Idag har jag ju planerat att köra Rosersberg GP, har ju fått förkärlek för GP-lopp av nån anledning, även om kurvtekniken är lagom usel och jag brukar rökhosta mig genom den första halvtimmen, typ. Men GP tilltalar mig så just för att det är tekniskt, enkelt att förstå sig på samt väldigt mätbart prestationsmässigt. Det vankas inget regn men dock blåst. Jag känner nada upphetsning just nu. Vet dock att jag kommer att bli uppspelt när det närmar sig – om det nu blir av. Om Contis kör så kör jag, så tänker jag. Då samkör vi, i bilen i alla fall, på loppet hinner jag se honom bara två gånger – först ryggtavlan när vi startar, sedan ryggtavlan när han varvar mig.

Lite orolig är jag allt för mina klena delar aka rygg och knä. Hässlö GP gick ju rätt så bra, jag och Eva växeldrog enligt överenskommelsen (partempo fram till de sista varven för då är det var kvinna för sig själv) och jag kände mig stark tills min rygg gav ifrån sig ett oroväckande bekant smärtskri och jag skyndsamt rullade av banan. Åk hem och sätt på Kents nya, tipsade Johan och mjo, lite så kändes det. Kent borde bli DNF:arnas officiella sponsor, vad säger du Jocke Berg? Hursom, anledningen till ryggsmärtan var – förstås vad annars buhuuu – att styrstammen hade “avgubbsvänds” och en distans hade tagits bort. Vilket ju slutade som förra året när jag hade gjort samma precis inför min solo-#womens100-tur uppe i Fridas hoods. Nu är distansen på plats igen men jag vägrar gubbvända styrstammen. “Droppar” mer och mer för varje år, yey, någon gång kanske även jag kan se helt aero. Samtidigt – palla se aero ut och cykla sakta eller hur.

Hur som. Ska nog ta mig en kopp kaffe och testa om chokladen smakar bättre denna gången. Så kanske mojon räcker till för en start i kvällens GP till slut ändå.

Puss.

Katja happens to race Landsväg

God morgon!

Vädret är smått schizofrent där ute. Igår började dagen grått men milt. Senare kom solen. På kvällen blev det grått och milt igen och plötsligt började det stormregna. Det regnade fram till nattningsdags vid tio (jepp, så rolig är jag vissa dagar) och när jag vaknade till en kort stunt senare så var hela gräsmattan vit av nysnö. Imorse vaknade jag till strålande sol men med inslag av isande vind.

Min enda förhoppning är att asfalten hinner torka till lagom till kvällens GP.

Så här ser banan ut förresten:

Som ni ser så är den inte speciellt lång men likt förbannat kurvig och med en rätt så kort men ändock kritisk accelerationssträcka. Ser inte fram emot att bli varvad (vilket jag förr eller senare kommer att bli ändå) av ledarklungan mitt i någon av hårnålarna.

Men äsch vaffan. Är ju skoj ju.

Heja mig (och Johan)!

Katja happens to race Landsväg

Pust. Det är onsdag men känns som typ fredag. Ingen positiv känsla – jag är mest trött… Kommer att jobba både imorgon och troligen även på fredag. Så ingen långledighet för mig inte… Försöker trösta mig med att veckan är full av cykeltillfällen! I måndags sprang jag i och för sig. Jag är absolut ingen storlöpare men ibland får jag en sådan plötslig urge att bara ge mig ut till skogs (asfaltslöpning är inget som någonsin roat mig) lättklädd, utan några redskap eller maskiner, i de lättaste skorna jag har, och bara nöta med knastrande barr och kottar och lite sjysst musik som enda sällskap. Måndagskvällen var precis en sådan kväll så jag njöt i fulla drag!

Kändes lite som när jag var litet barn. På landet var vi jämt i skogen, antingen springandes omkring som-vi-var eller dragandes på våra tunga gammelcyklar… Då och då böjde man sig ner för att smeka någon färgglad blommas lena blad eller för att spräcka hål på någon stackars gammal röksvamp. Rätt som det var råkade man in i någon under mossan välgömd liten bäck och slafs! var skorna drypande av iskallt skogsvatten. Fast det struntade vi i förstås.

Benen var med andra ord inte speciellt pigga under gårdagens par- och lagtempointervaller. Att jag aldrig lär mig! Samtidigt så inbillar jag mig att det inte är så dumt att träna intervaller efter andra-än-cykling-aktiviteter. Magkänslan säger mig att kroppen blir starkare då.

Idag blir det dock ingen cykling! Ska köra en rejäl stretchsession hemma innan det blir moules frites och lite valborgshäng med gott folk.

Imorgon är det dags för Mälarcupens Hässlö GP ute på halkbanan (!). Det kan gå precis hur som helst. Visserligen har jag tränat kurvteknik ute på halkbanan förut men bara en gång, yey. Och banan är ju rejält kurvig – till skillnad från tunbytorpsbanan vi haft våra GP-träningar på. Och visst får man se GP som “ett bra träningstillfälle” men jag vill ju göra bra ifrån mig. Hoppas på någorlunda damuppslutning. Funderar på om inte jag borde ställa upp som elit ;)

Och ni som läser och bor i närheten – kom och kör med oss! Det är himla fint ute på Hässlö.

Nähäpp, nu ska jag hem och duscha av mig dagen innan jag gör mig iordning för kvällen.

Vi hörs, ha en superfin braskväll!

Puss.

P. S. Vinner jag i min klass så vill jag ha minst två podiumpojkar som får luftkyssa mig på kinderna. Vem känner sig manad?

Katja happens to race Landsväg Träning