Kategori: Kärlek

skofetisch

Hemkommen från ännu en mysig bad- och fikarunda tillsammans med mina kära vänner i Periferigruppen. Sitter och dåsar i min egen lycrasky à la pulled beef (eller snarare turkey kanske?) och orkar inte duscha… än, alltså. Tänkte dra en anekdot för er istället.

När jag var liten var jag det mindre vetande skulle kalla “pojkflicka”. Det lyssnades enbart på gubbrock (päronen hånade en om man råkade ertappas med att smyglyssna på sliskig radiopop), byggdes pilbågar, klättrades i träd, pallades sockerärtor, cyklades ståendes på pakethållare och krigandes (ofta handgripligen) med pojkarna i klassen eller på landet. Eftersom jag var barn i ett land där man inte visste att rosa var för tjejer och blått för killar (seriöst, det förstod jag först när jag började gå i skola i jämställda (?) Sverige) så klädde jag mig mest i svart och svårt och ibland i mörkblått och grönt förstås. Dessutom var jag lång, pinnsmal och på köpet kär i en lika lång, pinnsmal hårdrockspojke (mellan när jag var elva och tretton, faktiskt) så till den grad att jag ville se ut som honom. Okej…

Hursom. Jag hade förstås vissa traditionellt flickiga tendenser ändå. Jag avgudade min Barbie (eller snarare Barbies lillasyster Skipper, Barbie var för dyrt för oss och så var Skipper sötare ändå), att drömma om romantiska möten med pojkar och så en sak:

LJUDET AV KLACKSKOR MOT GOLV, SPECIELLT HÅRDA STENGOLV.

Klack klick klack

Klack Klock Klick

Så himla vuxet. Så himla traditionellt kvinnligt – så pass feminint att det nästan kändes generande!

och de flesta skor jag hade var förstås praktiska, sköna jympadojs eller lågklackade ena. Jag var ju ändå just ett barn.

Ett barn som älskade ljudet. Jag minns att jag kunde fästa metallhäftstift i skohälen för att det skulle låta när jag gick omkring.

en gång bad jag mamma att köpa klackskor till mig. Jag minns att hon kollade lite snett på mig då, typ menar du allvar eller..? men gick till slut med på det och så köpte vi ett par riktigt sötsliskiga lackskor med rosetter och pyttisklackar som lät. Himmelskt obekväma och totalt emot allt som var min stil. Men de lät.

Sedan blev jag tonåring, började tjäna egna cash och köpte mig både platta skor och skor med klackar och så blev jag ännu hästigare i längd och kände mig ömsom bekväm, ömsom lite för lång i högklackat.

Men ljudet, det älskar jag än idag.

Så ni kan ju fatta en sak – och det berättar jag som en riktigt hemlis ni får lov att hålla för er själva – denna ljudfetischism är just det som gör att mina klossar slits så fort att folks undrar om jag springer maraton i mina cykelskor. Jag älskar att gå i cykelskor. De låter. De låter när jag klickar i och när jag klickar ur och när jag slinter. De låter mot asfalt ute på landsvägen. Mot kalkstensplattorna i de små sydhavsbyarna. Mot kontorsgolvets hård laminat. Mot trätrappan uppför festvåningen. Mot stationsbetongen. Mot trägolvet i mitt vardagsrum. Mot glassplitter och mot pavén och mot gruset. De låter. Så jäkla snyggt.

nästan generande sensuellt, detta med cykelskor.

Åh, känner ni igen er ens lite? I att det låter fint, alltså?

 

Kärlek

ett till i raden av mästerverk, om ni frågar mig!
(copyright: brorsan)

Alltför ofta läser jag detta himmelskt förnuftiga tips som ges till människor som undrar kring relationer. Inte minst kring relationer mellan föräldrar och barn, eller kärlekspartners emellan. Beröm inte bara personen, lyder tipset, utan var konstruktiv istället. Ni vet typ som detta att man inte ska säga Va fint du ritat! till sitt barn utan fråga Jaså, berätta om din ritning för mig nu!

Och det tycker jag är helt åt skogen onödigt.

Kolla alltså. Hela vårt liv är så hemskt seriöst. Vi utför arbete (eller pluggar eller tränar), vi söker bekräftelse på om vi har gjort rätt eller fel, vi lär oss, vi interagerar och kommunicerar och utvecklas och informerar. Det mesta vi kommunicerar till våra medmänniskor är konstruktivt. Ge mig denna handduken är du snäll. Åh, god tårta, tack mamma. Det var roligt att se dig cykla SM, Anna. Jo, jag hörde att ert lag vann matchen Erik. Jaså, är klänningen ny? Jo, jag såg dig i tidningen Katja.

Trevliga, konstruktiva meningar som bekräftar vår existens.

Som bekräftar att vi är värda någonting först när vi utfört något värt att kommentera eller något som i samhällets eller individens ögon ses som en insats. Som vore vi en sorts tänkande maskiner istället för häftiga unika varelser med vidunderliga hjärnor och ännu skummare hjärtan!

Hjärtan, som mår bra av lite till synes meningslös bekräftelse ibland. Till synes – för meningsfullheten i den villkorslösa bekräftelsen ligger i dess förmåga att förändra och höja på sikt. Som människa – och speciellt som barn – så strävar man efter att känna en inre ro. Att ha den grundläggande tryggheten inne i sig själv. Att veta att man duger trots att världen utanför ramlar sönder. Att i de hårdaste tiderna ha ett kärlekshalmstrå att greppa efter. Fan, allt är åt helvete, men en gång i tiden sa mamma (eller XX, eller NN, eller YY) att jag är bäst. Helt enkelt. Snyggast. Duktigast. Finast. Coolast. Roligast. Bäst. Utan att behöva kämpa mig till att bli kallad det. Utan att behöva jobba för det, till skillnad från allt annat i det kalla livet.

Utan enkelt. Grundläggande. Värmande. Och alldeles gratis – du är bäst, så är det bara. För du vet ju att jag tycker det. Bäst att passa på och säga det, upprepade gånger. Självförtroendet må byggas upp av prestationer. Självkänslan närs av kärlek.

Tidsinställt inlägg

Kärlek

Hej. Idag vill jag tipsa om två wonderful, wonderful hjulsaker.

Ett.

SVT kommer att sända världscupen i Vårgårda. Det är fantastiskt och inte en dag för tidigt. Jag kommer dock förmodligen själv sitta på cykeln då. Men det går ju alltid att se i efterhand eller hur!

Två.

Denna artikel av australiensiska Stella Young handlar om att dansa på hjul. Läs den, den är genial, blicklyftande och helt enkelt sjukt fint skriven.

Kärlek

Blöt av regn, blöt av svett. Håret hänger i drivor, mascaran gör mig panda, skorna väger dubbelt så mycket som de gjorde när jag startade passet och vattnet söker sig innanför den tunna jackan. Rakt in i mitt hjärta, tillsammans med de tusentals dropparna som faller ner på marken, tränger sig in i jordens överhettade kärna och ger den all den nyenergi som behövs för att alla vi jordens varelser ska orka fortsätta streta på.

Igår lämnade jag cykeln hemma och sprang inne i den aspknastrande skogen istället. Som vanligt njöt jag av vartenda tramptag.

Jag är vårklassikertjej. CX-tjej. Fan hoppas pengen räcker till en redig cross snart.

Puss!

Kärlek

Just nu är det inne, detta med att diagnostisera, sätta namn på saker och ting och egenheter. När man förr talade om personlighetsdrag och karaktär pratar man idag i tidsenliga medicinskt klingande termer. Nåväl. Sådana som jag, personer som tar till oss lite för mycket, analyserar lite för hårt, tar åt oss lite extramycket av orättvisor och smågliringar knappt värda eftersmaken, ja vi har ju fått en egen diagnos. HSP – “highly sensitive personality” – heter det visst nuförtiden och står för högkänslighet. Jag vettefan om jag vill tillskriva mig en käck term och börja köpa på mig självhjälpsböcker, men faktum kvarstår. Jag tillhör skaran, hej hej!

Vill ibland dunka skallen i väggen eftersom jag inte kan släppa någon kommentar någon random dummo har fällt. Jag kan inte bara acceptera. Min hjärna klarar i princip inte av att sortera bland nya uttryck vilket resulterar i fantastiskt långtidsminne men också vidunderliga drömmar, ofta åt thrillerhållet. Och sociala sammanhang och “happenings”, ja det är hemskt vad det tar på min energi! Många tror att bara för att man är socialt utåtriktad och gärna finns, syns och deltar i sociala sammanhang så är man konstant ute efter social samvaro. Som om vore man uttråkad av att vara ensam och hela tiden sökte sig bort från sig själv. Men så är det inte alls i mitt fall. Jag älskar social samvaro och möten med andra individer. Men ni anar inte hur mycket energi det tar! Och hur njutningsfullt och grundläggande det är med ensamhet. De som står mig riktigt nära vet hur tysthetssökande och ensamvargande jag är när jag väl är hemma. En dag men många människomöten och -samtal resulterar ofta i att jag lägger mig ner i ett stilla, mörkt rum och bara ligger och andas alternativt läser en lugn bok. Jag har alltid älskat ensamhet.

Även under fester jag fixar (och jag älskar att fixa fester) är jag helst den som hellre observerar och mår av att alla trivs än helt enkelt trivs. Jag kan inte hjälpa det och jag finner mig i det. Och ju personligare människomöten jag varit med om, desto svårare blir det för mig att koppla bort alla intryck. Det är paradoxalt – men för oss lätt neurotiska högkänsliga personer så är det där med känslor en ständig kamp. Vi älskar ju att känna och få andra att trivas samtidigt som vi drunknar i allt detta känslohav som vardagen sköljer över oss!

Men en sak som jag inte kan drunkna nog i, det är naturens perfekt avvägda omfamning. Naturen är aldrig för mycket, den ger men kräver inget tillbaka. Den lyssnar på mitt hjärtas ojämna rytm och justerar den allt eftersom underlaget går från asfalt till packad sand till murrig mossa. Skogen balanserar upp färgröran i mina drömmar, sorterar in mina perfektionistiska planer i rätt prestationsfack, ger mig nya melodier att nynna på när jag blir för nevös inför förändringarna och ger mig en välbehövlig spark i baken när jag mentalt geggat ner mig för mycket i sådant som bara hämmar lyckan istället för att bygga upp den.

Kärlek