Kategori: Kärlek

Att helt gå upp i sitt glassätande som här i Italien är en trött cyklist ynnest

Vet ni, livets gång är bannemig som en kulglass med tre kulor (tar nästan alltid tre kulor). Först kommer den beska kulan, typ mörk choklad. Det är när det händer massa skit som gör livet beskt med undertoner av svartaste lakrits. Sedan kommer den supersöta kulan, kanske pistasch eller nötkola. Det är när det plötsligt uppenbarar sig en ljusning efter all skit och man greppar efter den lilla tråden ut ur mörkret. Passar på att glädjas åt det lilla man har men kulan smälter så fort, så fort, passa på och njut medan den varar. Till sist är det den syrliga bärfyllda kulan kvar. Den är långt ifrån lika besk och jobbig som den första kulan men inte heller simpelt söt som mellankulan. Den sista kulan är den sura eftersmakens efter allt som hänt, den är lärdomens kula. Det är cynismens kula. Man har kommit ut på den andra sidan och tror sig vara lite äldre, lite klokare, lite mer sarkastisk och skyddad mot sin egen och världens dumhet.

Men så är det inte många meter kvar till nästa glasstånd.

Det är förresten fredag, underbart, ses på vägarna i helgen, ni vet var min Strava bor! Puss.

Kärlek

Jag vet ingenting om er och ni vet ingenting om mig. Det enda vi har gemensamt är att vi är cyklister på den tjugofemkilometerlånga (pust, bara ordet!) stigningen uppför berget med byn Fosse som toppdestination. Första gånger jag ser er är någonstans vid Breanio; den yngre av er står och hämtar andan med hela världen nedanför berget som vy. Vi hälsar artigt och jag trampar förbi. Senare, när det är min tur att pusta ut, kommer du ikapp mig. Medan vi väntar in den äldre av er förhör vi oss om det vanliga – vart ska vi, vilket land kommer vi ifrån och var bor i här i Italien. När den äldre är ikapp kör vi inte längre om varandra utan fortsätter cykla nästintill ihop, om än i lite olika fart beroende på vilken lutning den aktuella knäppan har. Vi säger inte så mycket mer till varandra. Vi cyklar i tyst samförstånd. Vi ska upp.

Uppe i Fosse är det tyvärr siesta. Byn har försatt sig i dvala och kommer inte att vakna till liv förrän om någon timme eller två. Jag ser dock att en liten bar har öppet och styr kosan dit. Ni följer med och vi beställer en varsin panini, varsin Cola och så kaffe på det. Ni tar två paninis var. Vi samtalar lite lätt om vad vi jobbar med där borta, hemma. Ni har speciell franskklingande brytning och berättar att ni ska ner till staden där ni bor. Ni har lite bråttom eftersom ni har varit ute hela dagen. Jag har bråttom med men har en stigning till framför mig idag så jag passar på och går på toa. När jag är tillbaka är ni redan på era cyklar. Det sista den äldre av er säger innan ni klickar i och susar gatan ner är att mitt kvitto är betalt. Hepp. Jag hinner inte ens säga tack.

Jag fyller mina flaskor med färskt kranvatten – så fantastiskt gott vatten här i norra Italien! – och ler.

Ni är två belgare från Brygge och jag har en svart Specialized och munnen full av salami. Och jag vet att så länge jag cyklar så har jag vänner överallt. Även om det enda just vi tre har gemensamt är att vi är cyklister på den tjugofemkilometerlånga (pust, bara ordet!) stigningen uppför berget med byn Fosse som toppdestination.

Kärlek Katja's out in the big world

Alltså så himla basic. När i skiten – kör skiten ur dig. De säger att metoden är ett tecken på omognad. De säger att det är ett slags eskapism. De säger att man då flyr istället för att ta tag i problemet. Men jag och säkert många av er säger – där har ni fel, grymt med fel.

Jag tycker det är tvärtom.

Istället för att bära på den dumma känslan som drar ner än

istället för att ta ut

ilskan
hjälplösheten
avundsjukan
frustrationen
svartsjukan
ångesten
skammen

(fyll på med egen känsla)

jo, istället för att ta ut den på dem man tycker om och smitta dem

eller ännu värre, mussla in sig med den dumma känslan som en välgömd pärla som förr eller senare riskerar att smärtsamt spräcka musslans ömtåliga skal

– sätt ut känslan som ett välkommet offer i kriget mot endorfinerna och njut medan de sakta men säkert klubbar känslan och byter ut den mot en om inte wowshitlivetäger-eufori så i alla fall mot ett mer drägligt tillstånd där du tänker att fine, livetsugerfortfarande men det går an.

Och förresten smakar maten alltid godare efter man

gråtit

cyklat

och badat innan

(även efter man åkt skidor och varit på zoo hela dagen med faktiskt, men detta är en cykelblogg så).

Vart vill jag komma?

Jo, till poängen som är följande:

att ta tag i ett vuxet problem är inte en garanti för välbefinnande. Även om problemets praktiska sida tillfredsställs så kan man fortfarande må piss pga. det som har hänt aight? Och då är det liksom bara dumt att martyra sig och neka sig nöjen. Ibland kan det vara värt att trots att man borde begrunda sina misstag och prata med Freud börja med att köra skiten ur sig, på cykel eller på nåt annat sätt. Vi människor är djur och ingen är gladare än en tigger som sprungit en mil ute på den fria savannen. Varför skulle vi vara annorlundare funtade än tiggrar?

Tänkte väl det.

Tack förresten för peppen där ute. Här, bra låt med deppigt innehåll som man ändå blir glad av. Sorry OT men har ni tänkt ibland, att vissa låtar som man borde bli ledsen av blir man bara pepp av istället? Så är det ofta för mig. Puss!

Kärlek

Brand är hemskt. Det drabbar inte “bara” vår vackra natur, det drabbar alla dem som berörs av branden. Salabranden berör oss i Västmanland. De av oss som inte bor i närheten av branden känner alla dem som gör det eller har släkt eller vänner som gör det. Nu har jag inte varit nere i Västmanland sen i fredags morgon – är just nu nere i Motala – men mitt facebook- och twitterflöde tyngs ner av alla tråkiga nyheter som har med branden att göra. Träd brinner, djur brinner, hus brinner, tryggheten brinner. Otäckt. Tyvärr äger jag varken tomt eller hus; annars hade jag förstås erbjudit mark och rum till bättre behövande – människor som djur. Jag har egentligen inget av för de drabbade materiellt värde att erbjuda men jag känner uppriktigt medlidande. Och det är egentligen det jag vill uttrycka i detta inlägget. Jag har sett en (en!) bondlada brinna upp. Då var jag liten, det brann hos grannbonden på natten och vi barnen fick komma ut i nattlinnen och titta på. Vi tyckte förstås det var oerhört spännande och jag var alldeles uppspelt tills mamma, eller var det kanske farmor? fick mig att skämmas genom att berätta vilken förlust branden skulle innebära för den redan arma bonden. Jag kan bara föreställa mig hur jävligt det är för de stackars av branden berörda människorna runtom i Sala. Nu har vi ju rätt så välfungerande sociala skyddsnät här i Sverige men ändå. Vissa saker och minnen går inte att få tillbaka på försäkringen.

Jag tänker på er och lider med er, inte minst de kära medcyklisterna i “grannklubben” Norberg CK.

Och vad gäller oss icke-direkt-berörda så kan vi bara göra en sak – vara sjyssta och snälla och bidra med det vi har och kan bidra med. Om det än rör sig om så “lite” som tankar, snälla ord och vanligt enkelt medborgande.

God natt!

Kärlek

skofetisch

Hemkommen från ännu en mysig bad- och fikarunda tillsammans med mina kära vänner i Periferigruppen. Sitter och dåsar i min egen lycrasky à la pulled beef (eller snarare turkey kanske?) och orkar inte duscha… än, alltså. Tänkte dra en anekdot för er istället.

När jag var liten var jag det mindre vetande skulle kalla “pojkflicka”. Det lyssnades enbart på gubbrock (päronen hånade en om man råkade ertappas med att smyglyssna på sliskig radiopop), byggdes pilbågar, klättrades i träd, pallades sockerärtor, cyklades ståendes på pakethållare och krigandes (ofta handgripligen) med pojkarna i klassen eller på landet. Eftersom jag var barn i ett land där man inte visste att rosa var för tjejer och blått för killar (seriöst, det förstod jag först när jag började gå i skola i jämställda (?) Sverige) så klädde jag mig mest i svart och svårt och ibland i mörkblått och grönt förstås. Dessutom var jag lång, pinnsmal och på köpet kär i en lika lång, pinnsmal hårdrockspojke (mellan när jag var elva och tretton, faktiskt) så till den grad att jag ville se ut som honom. Okej…

Hursom. Jag hade förstås vissa traditionellt flickiga tendenser ändå. Jag avgudade min Barbie (eller snarare Barbies lillasyster Skipper, Barbie var för dyrt för oss och så var Skipper sötare ändå), att drömma om romantiska möten med pojkar och så en sak:

LJUDET AV KLACKSKOR MOT GOLV, SPECIELLT HÅRDA STENGOLV.

Klack klick klack

Klack Klock Klick

Så himla vuxet. Så himla traditionellt kvinnligt – så pass feminint att det nästan kändes generande!

och de flesta skor jag hade var förstås praktiska, sköna jympadojs eller lågklackade ena. Jag var ju ändå just ett barn.

Ett barn som älskade ljudet. Jag minns att jag kunde fästa metallhäftstift i skohälen för att det skulle låta när jag gick omkring.

en gång bad jag mamma att köpa klackskor till mig. Jag minns att hon kollade lite snett på mig då, typ menar du allvar eller..? men gick till slut med på det och så köpte vi ett par riktigt sötsliskiga lackskor med rosetter och pyttisklackar som lät. Himmelskt obekväma och totalt emot allt som var min stil. Men de lät.

Sedan blev jag tonåring, började tjäna egna cash och köpte mig både platta skor och skor med klackar och så blev jag ännu hästigare i längd och kände mig ömsom bekväm, ömsom lite för lång i högklackat.

Men ljudet, det älskar jag än idag.

Så ni kan ju fatta en sak – och det berättar jag som en riktigt hemlis ni får lov att hålla för er själva – denna ljudfetischism är just det som gör att mina klossar slits så fort att folks undrar om jag springer maraton i mina cykelskor. Jag älskar att gå i cykelskor. De låter. De låter när jag klickar i och när jag klickar ur och när jag slinter. De låter mot asfalt ute på landsvägen. Mot kalkstensplattorna i de små sydhavsbyarna. Mot kontorsgolvets hård laminat. Mot trätrappan uppför festvåningen. Mot stationsbetongen. Mot trägolvet i mitt vardagsrum. Mot glassplitter och mot pavén och mot gruset. De låter. Så jäkla snyggt.

nästan generande sensuellt, detta med cykelskor.

Åh, känner ni igen er ens lite? I att det låter fint, alltså?

 

Kärlek