Kategori: Kärlek

Alltså så himla basic. När i skiten – kör skiten ur dig. De säger att metoden är ett tecken på omognad. De säger att det är ett slags eskapism. De säger att man då flyr istället för att ta tag i problemet. Men jag och säkert många av er säger – där har ni fel, grymt med fel.

Jag tycker det är tvärtom.

Istället för att bära på den dumma känslan som drar ner än

istället för att ta ut

ilskan
hjälplösheten
avundsjukan
frustrationen
svartsjukan
ångesten
skammen

(fyll på med egen känsla)

jo, istället för att ta ut den på dem man tycker om och smitta dem

eller ännu värre, mussla in sig med den dumma känslan som en välgömd pärla som förr eller senare riskerar att smärtsamt spräcka musslans ömtåliga skal

– sätt ut känslan som ett välkommet offer i kriget mot endorfinerna och njut medan de sakta men säkert klubbar känslan och byter ut den mot en om inte wowshitlivetäger-eufori så i alla fall mot ett mer drägligt tillstånd där du tänker att fine, livetsugerfortfarande men det går an.

Och förresten smakar maten alltid godare efter man

gråtit

cyklat

och badat innan

(även efter man åkt skidor och varit på zoo hela dagen med faktiskt, men detta är en cykelblogg så).

Vart vill jag komma?

Jo, till poängen som är följande:

att ta tag i ett vuxet problem är inte en garanti för välbefinnande. Även om problemets praktiska sida tillfredsställs så kan man fortfarande må piss pga. det som har hänt aight? Och då är det liksom bara dumt att martyra sig och neka sig nöjen. Ibland kan det vara värt att trots att man borde begrunda sina misstag och prata med Freud börja med att köra skiten ur sig, på cykel eller på nåt annat sätt. Vi människor är djur och ingen är gladare än en tigger som sprungit en mil ute på den fria savannen. Varför skulle vi vara annorlundare funtade än tiggrar?

Tänkte väl det.

Tack förresten för peppen där ute. Här, bra låt med deppigt innehåll som man ändå blir glad av. Sorry OT men har ni tänkt ibland, att vissa låtar som man borde bli ledsen av blir man bara pepp av istället? Så är det ofta för mig. Puss!

Kärlek

Brand är hemskt. Det drabbar inte ”bara” vår vackra natur, det drabbar alla dem som berörs av branden. Salabranden berör oss i Västmanland. De av oss som inte bor i närheten av branden känner alla dem som gör det eller har släkt eller vänner som gör det. Nu har jag inte varit nere i Västmanland sen i fredags morgon – är just nu nere i Motala – men mitt facebook- och twitterflöde tyngs ner av alla tråkiga nyheter som har med branden att göra. Träd brinner, djur brinner, hus brinner, tryggheten brinner. Otäckt. Tyvärr äger jag varken tomt eller hus; annars hade jag förstås erbjudit mark och rum till bättre behövande – människor som djur. Jag har egentligen inget av för de drabbade materiellt värde att erbjuda men jag känner uppriktigt medlidande. Och det är egentligen det jag vill uttrycka i detta inlägget. Jag har sett en (en!) bondlada brinna upp. Då var jag liten, det brann hos grannbonden på natten och vi barnen fick komma ut i nattlinnen och titta på. Vi tyckte förstås det var oerhört spännande och jag var alldeles uppspelt tills mamma, eller var det kanske farmor? fick mig att skämmas genom att berätta vilken förlust branden skulle innebära för den redan arma bonden. Jag kan bara föreställa mig hur jävligt det är för de stackars av branden berörda människorna runtom i Sala. Nu har vi ju rätt så välfungerande sociala skyddsnät här i Sverige men ändå. Vissa saker och minnen går inte att få tillbaka på försäkringen.

Jag tänker på er och lider med er, inte minst de kära medcyklisterna i ”grannklubben” Norberg CK.

Och vad gäller oss icke-direkt-berörda så kan vi bara göra en sak – vara sjyssta och snälla och bidra med det vi har och kan bidra med. Om det än rör sig om så ”lite” som tankar, snälla ord och vanligt enkelt medborgande.

God natt!

Kärlek

skofetisch

Hemkommen från ännu en mysig bad- och fikarunda tillsammans med mina kära vänner i Periferigruppen. Sitter och dåsar i min egen lycrasky à la pulled beef (eller snarare turkey kanske?) och orkar inte duscha… än, alltså. Tänkte dra en anekdot för er istället.

När jag var liten var jag det mindre vetande skulle kalla ”pojkflicka”. Det lyssnades enbart på gubbrock (päronen hånade en om man råkade ertappas med att smyglyssna på sliskig radiopop), byggdes pilbågar, klättrades i träd, pallades sockerärtor, cyklades ståendes på pakethållare och krigandes (ofta handgripligen) med pojkarna i klassen eller på landet. Eftersom jag var barn i ett land där man inte visste att rosa var för tjejer och blått för killar (seriöst, det förstod jag först när jag började gå i skola i jämställda (?) Sverige) så klädde jag mig mest i svart och svårt och ibland i mörkblått och grönt förstås. Dessutom var jag lång, pinnsmal och på köpet kär i en lika lång, pinnsmal hårdrockspojke (mellan när jag var elva och tretton, faktiskt) så till den grad att jag ville se ut som honom. Okej…

Hursom. Jag hade förstås vissa traditionellt flickiga tendenser ändå. Jag avgudade min Barbie (eller snarare Barbies lillasyster Skipper, Barbie var för dyrt för oss och så var Skipper sötare ändå), att drömma om romantiska möten med pojkar och så en sak:

LJUDET AV KLACKSKOR MOT GOLV, SPECIELLT HÅRDA STENGOLV.

Klack klick klack

Klack Klock Klick

Så himla vuxet. Så himla traditionellt kvinnligt – så pass feminint att det nästan kändes generande!

och de flesta skor jag hade var förstås praktiska, sköna jympadojs eller lågklackade ena. Jag var ju ändå just ett barn.

Ett barn som älskade ljudet. Jag minns att jag kunde fästa metallhäftstift i skohälen för att det skulle låta när jag gick omkring.

en gång bad jag mamma att köpa klackskor till mig. Jag minns att hon kollade lite snett på mig då, typ menar du allvar eller..? men gick till slut med på det och så köpte vi ett par riktigt sötsliskiga lackskor med rosetter och pyttisklackar som lät. Himmelskt obekväma och totalt emot allt som var min stil. Men de lät.

Sedan blev jag tonåring, började tjäna egna cash och köpte mig både platta skor och skor med klackar och så blev jag ännu hästigare i längd och kände mig ömsom bekväm, ömsom lite för lång i högklackat.

Men ljudet, det älskar jag än idag.

Så ni kan ju fatta en sak – och det berättar jag som en riktigt hemlis ni får lov att hålla för er själva – denna ljudfetischism är just det som gör att mina klossar slits så fort att folks undrar om jag springer maraton i mina cykelskor. Jag älskar att gå i cykelskor. De låter. De låter när jag klickar i och när jag klickar ur och när jag slinter. De låter mot asfalt ute på landsvägen. Mot kalkstensplattorna i de små sydhavsbyarna. Mot kontorsgolvets hård laminat. Mot trätrappan uppför festvåningen. Mot stationsbetongen. Mot trägolvet i mitt vardagsrum. Mot glassplitter och mot pavén och mot gruset. De låter. Så jäkla snyggt.

nästan generande sensuellt, detta med cykelskor.

Åh, känner ni igen er ens lite? I att det låter fint, alltså?

 

Kärlek

ett till i raden av mästerverk, om ni frågar mig!
(copyright: brorsan)

Alltför ofta läser jag detta himmelskt förnuftiga tips som ges till människor som undrar kring relationer. Inte minst kring relationer mellan föräldrar och barn, eller kärlekspartners emellan. Beröm inte bara personen, lyder tipset, utan var konstruktiv istället. Ni vet typ som detta att man inte ska säga Va fint du ritat! till sitt barn utan fråga Jaså, berätta om din ritning för mig nu!

Och det tycker jag är helt åt skogen onödigt.

Kolla alltså. Hela vårt liv är så hemskt seriöst. Vi utför arbete (eller pluggar eller tränar), vi söker bekräftelse på om vi har gjort rätt eller fel, vi lär oss, vi interagerar och kommunicerar och utvecklas och informerar. Det mesta vi kommunicerar till våra medmänniskor är konstruktivt. Ge mig denna handduken är du snäll. Åh, god tårta, tack mamma. Det var roligt att se dig cykla SM, Anna. Jo, jag hörde att ert lag vann matchen Erik. Jaså, är klänningen ny? Jo, jag såg dig i tidningen Katja.

Trevliga, konstruktiva meningar som bekräftar vår existens.

Som bekräftar att vi är värda någonting först när vi utfört något värt att kommentera eller något som i samhällets eller individens ögon ses som en insats. Som vore vi en sorts tänkande maskiner istället för häftiga unika varelser med vidunderliga hjärnor och ännu skummare hjärtan!

Hjärtan, som mår bra av lite till synes meningslös bekräftelse ibland. Till synes – för meningsfullheten i den villkorslösa bekräftelsen ligger i dess förmåga att förändra och höja på sikt. Som människa – och speciellt som barn – så strävar man efter att känna en inre ro. Att ha den grundläggande tryggheten inne i sig själv. Att veta att man duger trots att världen utanför ramlar sönder. Att i de hårdaste tiderna ha ett kärlekshalmstrå att greppa efter. Fan, allt är åt helvete, men en gång i tiden sa mamma (eller XX, eller NN, eller YY) att jag är bäst. Helt enkelt. Snyggast. Duktigast. Finast. Coolast. Roligast. Bäst. Utan att behöva kämpa mig till att bli kallad det. Utan att behöva jobba för det, till skillnad från allt annat i det kalla livet.

Utan enkelt. Grundläggande. Värmande. Och alldeles gratis – du är bäst, så är det bara. För du vet ju att jag tycker det. Bäst att passa på och säga det, upprepade gånger. Självförtroendet må byggas upp av prestationer. Självkänslan närs av kärlek.

Tidsinställt inlägg

Kärlek

Hej. Idag vill jag tipsa om två wonderful, wonderful hjulsaker.

Ett.

SVT kommer att sända världscupen i Vårgårda. Det är fantastiskt och inte en dag för tidigt. Jag kommer dock förmodligen själv sitta på cykeln då. Men det går ju alltid att se i efterhand eller hur!

Två.

Denna artikel av australiensiska Stella Young handlar om att dansa på hjul. Läs den, den är genial, blicklyftande och helt enkelt sjukt fint skriven.

Cykel Kärlek