Kategori: Kärlek

Idag är glädjens dag!

Det största som hänt mig sen lillebror kom till världen för snart nio år sedan.

Min allra bästaste bästis babybarn har kommit till världen.

Det är större än livet, det är livet när det är som störst,  det är kärlek och stjärnor och blommor och tårar och drömmar i ett. Jag har varit extremt svag det senaste dygnet – som om att all energi hade lämnat min kropp. Ingen mat fick jag i mig heller. Jag hoppas och tror att det på nåt häftigt sätt skickades energi ända in till Göteborg så att den blivande mamman inte hade för ont. Larvigt, kanske, men så kändes det lite.

Hursom – bäbisen är här och jag är överlycklig.

Han kommer att få höra det om och om igen men redan nu kan jag säga – du kommer bli mitt alldeles speciella gullegull och jag kommer att älska dig så.

En ny stjärna lyser upp Göteborg.

FETT <333

Kärlek

Vi cyklar alla under samma himmel.

Det finns en utbredd fördom om att vi sportcyklister är något av småkufiska känsliga divor med självförhärligandelustan intatuerad i svanskotan, ett slags tramp stamp (från svenskans ”trampa” och ”stämpel”).

Precis som med många andra fördomar så stämmer denna… till en viss del. Ska man komma nånvart inom den individuella lagsporten nr ett så måste man vara smått bipolär – en kombinerad lagspelare/frontfigur. Det gäller främst tävling men också vardagen i en valfri större cykelklubb med 1+n (n>0) medlemmar.

Men det finns ett ställe där cyklister kan andas ut och slippa döma varandra och inte behöva köpa bredare styren för att inte tappa sin plats i klungan.

Och det är här, på nätet. På träningsbloggar, på Twitter, på våra facebooksidor.

Visst har vi träningsfreaks ett visst antal klassiska haters. Folks som provoceras av blotta synen på lycra och spända muskler. Men nog är de inte av samma skrot och korn som vi som outtröttligt bidrar till den stora, fina, stolta träningsgemenskapen som främjar medmänsklighet och inkluderande.

Som stöttar varann i ur och skur.

Som peppar, tävling efter tävling, lopp efter lopp, pass efter pass, motgång som framgång.

Och gläds åt både små och stora händelser som sker hos våra virtuella medcyklister.

Och bidrar med all kunskap vi har och äger – varsågoda!

Som brinner med samma eld oavsett om vi bor i Rättvik, i Säter, på Söder i Stockholm eller befinner oss på träningsläger i Belgien.

Som tillåter varandras svagheter – och dömer ingen efter vare sig kropp kön nationalitet eller meriter.

Som driver med varandra men sårar aldrig varandra.

Stor eloge till oss – den bästa klubben för inbördes beundran <3

Nu får vi fanken fortsätta i samma veva – både on- och offline. Lova mig.

Puss!

Kärlek

Grattis Grannen!
Granna mannen
med två långa starka
ben.
Nu går du och fyller år
som brev på posten
nu igen!

Sluta leka blyg och gnälla
”Men jag fyller inte jämt”
Fyrtitvå delat på två
Blir ju faktiskt tjugoett!

Ha den nuffran i åtanke
Varje gång du hör
”omogen”
Livet är ju till för
skratt
och att kastas ut från krogen!

Puss

din vän
Katten

Förra årets Grattis-dikt till Grannen finns att läsa här.

Kärlek

Att helt gå upp i sitt glassätande som här i Italien är en trött cyklist ynnest

Vet ni, livets gång är bannemig som en kulglass med tre kulor (tar nästan alltid tre kulor). Först kommer den beska kulan, typ mörk choklad. Det är när det händer massa skit som gör livet beskt med undertoner av svartaste lakrits. Sedan kommer den supersöta kulan, kanske pistasch eller nötkola. Det är när det plötsligt uppenbarar sig en ljusning efter all skit och man greppar efter den lilla tråden ut ur mörkret. Passar på att glädjas åt det lilla man har men kulan smälter så fort, så fort, passa på och njut medan den varar. Till sist är det den syrliga bärfyllda kulan kvar. Den är långt ifrån lika besk och jobbig som den första kulan men inte heller simpelt söt som mellankulan. Den sista kulan är den sura eftersmakens efter allt som hänt, den är lärdomens kula. Det är cynismens kula. Man har kommit ut på den andra sidan och tror sig vara lite äldre, lite klokare, lite mer sarkastisk och skyddad mot sin egen och världens dumhet.

Men så är det inte många meter kvar till nästa glasstånd.

Det är förresten fredag, underbart, ses på vägarna i helgen, ni vet var min Strava bor! Puss.

Kärlek

Jag vet ingenting om er och ni vet ingenting om mig. Det enda vi har gemensamt är att vi är cyklister på den tjugofemkilometerlånga (pust, bara ordet!) stigningen uppför berget med byn Fosse som toppdestination. Första gånger jag ser er är någonstans vid Breanio; den yngre av er står och hämtar andan med hela världen nedanför berget som vy. Vi hälsar artigt och jag trampar förbi. Senare, när det är min tur att pusta ut, kommer du ikapp mig. Medan vi väntar in den äldre av er förhör vi oss om det vanliga – vart ska vi, vilket land kommer vi ifrån och var bor i här i Italien. När den äldre är ikapp kör vi inte längre om varandra utan fortsätter cykla nästintill ihop, om än i lite olika fart beroende på vilken lutning den aktuella knäppan har. Vi säger inte så mycket mer till varandra. Vi cyklar i tyst samförstånd. Vi ska upp.

Uppe i Fosse är det tyvärr siesta. Byn har försatt sig i dvala och kommer inte att vakna till liv förrän om någon timme eller två. Jag ser dock att en liten bar har öppet och styr kosan dit. Ni följer med och vi beställer en varsin panini, varsin Cola och så kaffe på det. Ni tar två paninis var. Vi samtalar lite lätt om vad vi jobbar med där borta, hemma. Ni har speciell franskklingande brytning och berättar att ni ska ner till staden där ni bor. Ni har lite bråttom eftersom ni har varit ute hela dagen. Jag har bråttom med men har en stigning till framför mig idag så jag passar på och går på toa. När jag är tillbaka är ni redan på era cyklar. Det sista den äldre av er säger innan ni klickar i och susar gatan ner är att mitt kvitto är betalt. Hepp. Jag hinner inte ens säga tack.

Jag fyller mina flaskor med färskt kranvatten – så fantastiskt gott vatten här i norra Italien! – och ler.

Ni är två belgare från Brygge och jag har en svart Specialized och munnen full av salami. Och jag vet att så länge jag cyklar så har jag vänner överallt. Även om det enda just vi tre har gemensamt är att vi är cyklister på den tjugofemkilometerlånga (pust, bara ordet!) stigningen uppför berget med byn Fosse som toppdestination.

Kärlek Katja's out in the big world