Kategori: Kärlek

Just nu är det inne, detta med att diagnostisera, sätta namn på saker och ting och egenheter. När man förr talade om personlighetsdrag och karaktär pratar man idag i tidsenliga medicinskt klingande termer. Nåväl. Sådana som jag, personer som tar till oss lite för mycket, analyserar lite för hårt, tar åt oss lite extramycket av orättvisor och smågliringar knappt värda eftersmaken, ja vi har ju fått en egen diagnos. HSP – ”highly sensitive personality” – heter det visst nuförtiden och står för högkänslighet. Jag vettefan om jag vill tillskriva mig en käck term och börja köpa på mig självhjälpsböcker, men faktum kvarstår. Jag tillhör skaran, hej hej!

Vill ibland dunka skallen i väggen eftersom jag inte kan släppa någon kommentar någon random dummo har fällt. Jag kan inte bara acceptera. Min hjärna klarar i princip inte av att sortera bland nya uttryck vilket resulterar i fantastiskt långtidsminne men också vidunderliga drömmar, ofta åt thrillerhållet. Och sociala sammanhang och ”happenings”, ja det är hemskt vad det tar på min energi! Många tror att bara för att man är socialt utåtriktad och gärna finns, syns och deltar i sociala sammanhang så är man konstant ute efter social samvaro. Som om vore man uttråkad av att vara ensam och hela tiden sökte sig bort från sig själv. Men så är det inte alls i mitt fall. Jag älskar social samvaro och möten med andra individer. Men ni anar inte hur mycket energi det tar! Och hur njutningsfullt och grundläggande det är med ensamhet. De som står mig riktigt nära vet hur tysthetssökande och ensamvargande jag är när jag väl är hemma. En dag men många människomöten och -samtal resulterar ofta i att jag lägger mig ner i ett stilla, mörkt rum och bara ligger och andas alternativt läser en lugn bok. Jag har alltid älskat ensamhet.

Även under fester jag fixar (och jag älskar att fixa fester) är jag helst den som hellre observerar och mår av att alla trivs än helt enkelt trivs. Jag kan inte hjälpa det och jag finner mig i det. Och ju personligare människomöten jag varit med om, desto svårare blir det för mig att koppla bort alla intryck. Det är paradoxalt – men för oss lätt neurotiska högkänsliga personer så är det där med känslor en ständig kamp. Vi älskar ju att känna och få andra att trivas samtidigt som vi drunknar i allt detta känslohav som vardagen sköljer över oss!

Men en sak som jag inte kan drunkna nog i, det är naturens perfekt avvägda omfamning. Naturen är aldrig för mycket, den ger men kräver inget tillbaka. Den lyssnar på mitt hjärtas ojämna rytm och justerar den allt eftersom underlaget går från asfalt till packad sand till murrig mossa. Skogen balanserar upp färgröran i mina drömmar, sorterar in mina perfektionistiska planer i rätt prestationsfack, ger mig nya melodier att nynna på när jag blir för nevös inför förändringarna och ger mig en välbehövlig spark i baken när jag mentalt geggat ner mig för mycket i sådant som bara hämmar lyckan istället för att bygga upp den.

Kärlek

Ibland kan ett sms från okänt nummer göra ens dag, ens vecka. Tack Mange som skickade detta efter artikeln om Ride of Silence. Jag spar dina ord i mitt hjärta. Vägen är vår om vägen är rätt <3

Kärlek

2014-05-21 20.23.35 2014-05-21 20.26.03 2014-05-21 20.28.29

Foton: Tony Carlsson

Vilken magisk kväll, gårdagens Ride of Silence-kväll.

Så himla många dök upp, trots Vårruset-jippot. Aeroracerfolks i snortajt, ståliskittade folks, Ride of Hope-folks, folks som aldrig cyklat i klunga förut, folks på tralla, folks på mtb och till och med en velonaut. Sedan hade vi förstås med oss dem som ville komma men som inte kunde – på grund av jobb eller andra åtaganden.

Och sedan hade vi med dem som inte kunde komma för att de inte längre fanns alls kvar någonstans annat än i jordens samlade själ, våra hjärtan och i våra tankar och i våra rynkor och vackra grå hårstrån.

Och sedan hade vi förstås publiken och staden! För en gångs skull såg vi till att inte ta bakgator utan cyklade prydligt och stolt genom de centrala delarna av staden – med hänsyn till Vårruset och de lättklädda kvällsflanörerna så klart.

Kommentarerna och blickarna vi fick från stadsborgarna kändes för det mesta positiva. Vi slapp förstås inte undan den klassiska åh är det Tour de France ni kör?-kommentaren men annars var det mest åh, cyklister! och heja heja! vi fick höra.

Jag tror det vart bra, detta med Ride of Silence. Även om anledningen är becksvart så blev stämningen fridfull, värdig och ljus. Vi syntes – alltså fanns vi.

Tack alla underbara som deltog! <3

P.S. Och speciellt ni som inte cyklat med klubben förut. Himla modigt av er att våga ligga i klunga – gå gärna med i Västerås CK:s Facebook-grupp så kanske ni hittar en tur som passar er!

1. Ubbes stiliga celeste stålis bad om att bli fotad
2. Vi väntar in ”rödljuseftersläntarna” – alltså ser man typ hälften av alla som var med!
3. Alltid lika stiliga Johan och Petri
4. Foto: Eva Vicini, objekt: Katja & Eva
5. Bästaste Grannen hade tänkt ut rutten och cyklade jämte mig längst framme
6. Valle och Cecilia var härligt casual
7. Avslutningen på Bondtorget innan fikat på Bellman

Kärlek

Vet ni, jag är så glad att vara en cykelbloggare. Dels för att jag får blogga om det roligaste jag vet – förstås – men även av andra anledningar, typ dessa:

noll. Vi håller oss till ämnet. Och med det menar jag förstås inte att vi inte tillåter oss lite avstick då och då – man kan inte bara blogga watt, mil och höjdmeter – men den röda tråden finns där. Åh så härligt med folks med starka intressen!

ett. All kärlek till naturen. Gäller i och för sig alla friluftsälskande bloggare – men vi cyklister är ena bästa rackare på att uppskatta naturen och beskriva den så att man verkligen känner igen sig och vill. ut. med en gång.

två. Att vågar vara ärliga och så att säga ”skippar the crap”. Eftersom vi är en nischad, rätt så liten grupp likasinnade så finns det ingen anledning att tillfredsställa hela den breda mainstreammassan. Finns ingen anledning att luras. Därför kan vi vara ärliga och verkligen blogga från hjärtat om sånt som intresserar oss och alltså inspirerar våra läsare.

tre. Vi hjälps åt. Kastar jag ur mig en fråga så dröjer det inte länge innan jag får massa svar. Och eftersom alla vet lite bäst och kan lite mest så blir det ju en härlig soppa av kunskaper och åsikter vilket gör att vi utvecklas och lär oss nytt, hela tiden.

fyra. Vi är snälla mot varandra. Jag har nu bloggat i över två år – och kan räkna neggokommentarerna på mina tio… nej fem, nej tre fingrar kanske? Och då slickar jag ändå aldrig några rumpor med mina åsikter. Och vet ni vad jag tror det positiva stämningen beror på? Just ja, dels på att cykling automatiskt gör folks till bättre människor (vad elaka cyklisthaters än påstår om oss) och dels på att när man har roligt så pallar man inte störa sig på småsaker. Eller hur?

fem. Vi främjar jämställdhet och medmänsklighet. Eftersom vi håller på med en sport som främjar resande och utforskande så ser vi så mycket hela tiden! Vi lär oss att uppskatta solens värmande strålar under morgonrundan, den där mackan mot en varm cafévägg, den där snälla herren som hjälper oss att laga punka, den där snälla damen som lånar ut sin pump så vi kan bättre på trycket, den där fattiga bonden i bergen som låter oss dricka ur sin brunn. Vi noterar orättvisorna i sporten och vi har all makt i världen att påverka, bara vi är tillräckligt många som vill det. Vi är alla cyklister och vi vet att vi inte klarar oss utan varandras hjälp och pepp på vår väg upp till toppen.

Kommer ni på fler anledningar? Shoot :D Puss!

Kärlek

Hej.

Dagens första kontakt med sociala medier blev en tragisk historia. Tryck på bilden. Bli mörkrädd.

Ja, ni ser ju själva. Och vi blir nästan mer bestörta över sådana som Berglund och Malthed än över det faktum att en tjugosexårig cyclocross-flicka har blivit så brutalt mosad av en lastbil – under en träningsrunda – att hon avled. Twitter, Facebook (här Vacchis diskussionstråd) mm kokar av kommentarer från människor som är ledsna och rädda över att det finns de som på allvar verkar hata och mer eller mindre medvetet skada oss som cyklar.

Låt oss skita i att hata dem tillbaka. De är inte värda vårt hat. Däremot är de värda att motarbeta. Fett och bestämt och med stil – helt i linje med vad cykling handlar om.

Idag kan du göra olika saker för att visa ditt stöd till cyklingen och faktiskt, även JÄVLAS med sådana som Malthed, för det förtjänar de banne mig!

* Skippa bilen till affären, cykla till affären för att inhandla gott till fredagsmyset! Är det fint väder – ta racern. Skippa cykelbanan. Du är cyklist och du får och ska stolt kunna framföra ditt fordon på allmän väg.

* Glöm inte att fota dig snyggt och lägg ut, på din Twitter, på din Facebook, så att alla ser. Tagga #cykelkärlek #cykelglädje #cykel #cykla – ja vad som helst med vårt vaffoord i. Skryt och le!

* Stödja långcyklingen och arbetet mot mobbning genom att skänka en slant till insamlingen som Marcus och Fredric har startat. De ska cykla så långt de orkar under tjugofyra timmar – häftigt! (tack Öijer för länktipset)

* Gå med i din lokala CK om du inte redan gjort det. Cykling i grupp är roligare och tryggare och gör en till en mer teknisk, säkrare cyklist. Lovar! Dessutom stödjer du cykelsporten på din ort.

* Börja tävla. Cykling är en sport att räkna med. Vi vet det, låt resten av landet få veta det också.

* Bryt regeln och ha på din din cykelkeps när du är ute på stan i helgen.

* Krama om dem du tycker om och njut av livet.

Puss!

Kärlek