Kategori: Kärlek

Hej.

Ligger i sängen, utslagen järnet. Har spelat kubb (vårt lag vann) i Hedesunda, sett förbi Untra Vattenkraftverket (mäktigt skyddsobjekt jag svär asså), ätit Untra Gårdsglass (världsklass!), kört mer bil, handlat mina första gravidbyxor – någonting måste en ju vandra i?, köpt snacks och annat sött och gott, fraktat lite av Jonas bohag (Jonas lyfte, lugna nu), röjt hemma, skickat ett gäng-sisådär femtio omaka, gamla sockor till andra sidan och köpt två tågbiljetter nämligen:

Västerås – Duved!

Kul va? Vi ska upp till underbara Jämtland och härja* i fjällen. Jämtlandstriangeln om sig vill – eller korta dagsutflykter i återtakten om vädret eller kroppen säger ifrån.

Äntligen! Hemester är verkligen inte min grej. Hur kan man bli utvilad om man befinner sig i samma miljö som när man inte har semester?

Jonas packar. Imorgon måste vi hinna med att få ut det sista ur hans lägenhet innan vi överlämnar nyckeln till nästa hyresgäst.

Jag är smått… mycket nostalgisk och känslosam, på den tiden vi hann vara två innan jag blev med barn så skedde många fina stunder i den lägenheten. Hade gärna bott där om vore den större än en etta.

Jo, okay, dövar nostalgin med att skriva lite packlistor inför imorgon typ:

 

Och bäbisen sparkas, åh som den sparkas! Idag böljade det faktiskt i (på) magen min, så häftigt, så svindlande, tappade lite fattning där.

Tredje trimetestern! Så fort tiden går. Åh jag ber varje dag, snälla hoppas du trivs inne i mig, hoppas jag gör rätt, jag gör mitt bästa.

Nu ska vi försöka komma till ro här, häftiga äventyr väntar oss imorgon. Jag kommer att underrätta er så gott jag hinner/orkar/förmår – #gravidvandrare (och #gravidtågromantiker) lär bli hashtaggen.

Puss och god natt!

* ”härja” när man är gravid är att vilja göra mycket men ty ens krafter är begränsade och ens befogenheter att ta ut sig likaså, ta det så piano det bara går och förstås, anpassa tempot, längden, boende etc. efter dagsformen. Det är att ha roligt under ett världens ansvar. Så oroa er inte oki? <3

I väntan på kattungen Kärlek Livsstil

Bästa ölkaggade gubbs med knäna utåt – I feel you, åh I feel you.
Utmanaren är här – må den största vinkeln vinna!

Nädå. Ni vinner.
Den dagen vinkeln blir för stor slutar jag hoja förstås.

Lova att hoja dubbelt så mycket och åt mig med
under tiden att jag kommer vara borta från scenen.

(kort från gårdagens runda)

Inatt var jag ledsen. Jag led onda tankar och av törst och hunger, sov otroligt lite och vaknade uttorkad, solstingad och om än ännu ledsnare trots att jag hade glada kvällsminnen från gårdagskvällens kompishäng på stan och nattpromenixen hem att tänka tillbaka på. Tyvärr var inte någon större fysisk ansträngning att tänka på så jag slog ifrån mig mtb-cykeltankarna – och i ärlighetens namn var inte cykelsuget speciellt stort ändå denna heta söndagsmorgon.

Jag behövde hitta tillbaka till tryggheten och leendet och är man för trött för att återskapa sig själv så finns det bara ett botemedel – byta miljö och aktivera hjärnan ihop med den som älskar en förstås! Så jag och Jonas gjorde just det. Packade ner oss och våra kameror i bilisen och bestämde lite luddigt en för oss ny destination. Tog oss via småvägarna först till ner Strängnäs för en jätteportion Slagstaglass var. Sedan gasade vi på till Mariefred och praktfulla Gripsholms slott, för att där låta våra kroppar omslutas av de murade väggarnas murriga svalka, låta våra näthinnor fyllas med intryck av de femtusen plus (!) porträtten innanför slottsrummens väggar.

Historien, så brutal, så sann, så mytisk. Gårdspionerna, så fluffiga och tunga i ett. Den borttappade duniga fiskmåsungen inne på slottsgårdens gräsmatta. Blomsterkolorerade sidentapeterna som skulle få självaste Josef Frank att grönska till av avund (alternativt sno idén vilken den gode designern nog gjorde allt ändå). Kungar till höger och adliga fruntimmer till vänster, och så alla diktare och andra diverse personligheter, den ena oklokare än den andra. Penseldragen i porträtten, sällan till hundra procent korrekta, naiva proportioner, men så levande, så bjärta till skillnad från det moderna, ständigt medvetna, konceptuella.

Vi checkade förstås även av det gulligt uppstoppade Lejonet, drog en varsin grymt god pastarätt på cafét nära slottet och styrde kosan hem.

Lärdomarna, bäbispratet, vägarna, kärleken, de målade nunorna, allt skrattet gjorde sitt.

Terapin lyckades. Jag var åter trygg.

Kameran låg kvar i väskan. Jag är nu om möjligt ännu tröttare men livslusten är tillbaka. med en melankolisk touch men så är det vissa dagar. Tänker på allt roligt som väntar mig, oss, tänker på lejonet på Gripsholm, exotiskt, leende, missförstått.

Lejonet på Gripsholm förblir därmed en gåta. Varifrån har det kommit? Varför har det hamnat i en svensk museisamling? Kanske kan forskarna någon gång hitta dokument som gör det möjligt att besvara frågorna. Annars är lejonet dömt att förbli ett mysterium – och ett vittne till hur vi människor inte kan låta bli att omgärda våra föremål med berättelser och förklaringar som i grund och botten har ytterst litet med verkligheten att göra.

(SvD)

Puss och blir mycket rolig cykelblogg i veckan ska ni se!

Kärlek Mellan rundorna

Hej.

I hela mitt liv har jag varit usel på att vänta. Född otålig, av två lika otåliga föräldrar, syster till en otålig bror… kan faktiskt inte komma på någon i min familj som gillar att vänta. Otåligheten har varit både till en tillgång och till en förbannelse. Den har fått mig att gå flera busstationer och se nya gator för orka stå och vänta på bussen. Den har fått mig att rita, att skriva, att läsa, att städa, att fråga chans, att våga satsa och så vidare handlingskraftigt.

På det djupare planet har min otålighet alltid hängt ihop med rädslan att det som känns bra nu kan ta slut precis när som helst. Jag misstänker att det förmodligen är ett slags uttryck för psykologisk otrygghet. En uppväxtgrej. Dessutom har det visat sig att det faktiskt stämmer. Fast åt båda hållen. Faktiskt så kan det som känns dåligt också ta slut när som helst. Vilket gör det hela ännu mer rörigt… och stärker otåligheten.

Min otålighet har sabbat en del förstås också. Dels så har jag alltid utgjort en värdelös gängmedlem (gäng som i tjejgäng alltså, inte MC-gäng, det sistnämnda är nog mer min grej) eftersom jag aldrig klarat av att vänta på folks när de ska

sminka sig
gå på toa
shoppa kläder och prydnadssaker
välja mat i plockbuffén
bre mackor ordentligt
osv. saker som tar tiiid

(kommer ihåg jag under pluttiden ibland ljög för mina kompisar och sa att jag måste plugga och joinar dem först vid fikat efter shoppingturen bara för att slippa utsättas för själva shoppingplågan)

Och dels så jag väl lidit en hel del själv av att inte fixa väntan så bra. Jag vissnar typ när jag väntar. Allting känns grått och trist, maten smakar blä och jag kan inte riktigt koncentrera mig innan jag vet beskedet. Mardrömmen är kanske-beskeden, eller återkommer någon gång efter ett visst klockslag-beskeden. Att dejta för att ”få se hur det känns” funkar inte för mig – sicken slöseri med känslorna!

Ja ni kan ju ana hur plågsam graviditetstestperioden var. Varje gång jag misstänkte att jag var gravid – vilket jag alltid gjorde sisådär tio dagar innan beskedet skulle vara rättvist – så köpte jag ett gäng svindyra (ännu en kvinnogrej det går att tjäna feta pengar på) kisstickor och kissade och plågades av negativa besked trots att jag visste att det aldrig skulle gå att få ett positivt svar! Men hellre kissa och bli dissad än att gå runt och vänta eller hur?

Och självklart blev svaret positivt första dagen jag faktiskt gav upp för denna omgången.

Livet är världsbäst på att jäklas med en ibland – och jag har märkt att ingenting ger sig på första försöket för mig heller (för tro mig, livet händer mellan blogginläggen också, ni får den ärliga men ändock inte hela bilden och det är för ert eget bästa det lovar jag er) – men jag är världsbäst på att jävlas tillbaka.

Så efter att jag har blivit gravid så har jag upptäckt att jag har blivit en jäkel på att vänta. Något hände liksom!

Fast okay, det är inte riktigt helt och hållet enbart min viljekrafts förtjänst. Denna graviditeten i sig är en fantastisk plats i livet och kanske det bästa som har hänt mig på jättelänge, kanske till och med någonsin. Samtidigt som jag längtar till att få träffa vårt barn så känner jag att varje dag av denna uppbyggnad, denna lärdom, denna förberedelse som dessa nio månader är behövs.

Helt seriöst är det lika spännande varje dag! Bara den grejen att jag kan må fett fint ena dagen och sedan vara helt däckad andra dagen. Intressant. Eller hur musik-, konst- och litteraturupplevelsen förändras vartefter. Luktsinne besitter jag då inget sedan födseln men färgerna, så extra vackra de är. Balanssinnets förändringar (händer alla gravida, har med relaxin att göra) gör att jag har blivit ett ess på att hitta nya cykelsitt- och ståställningar och paradoxalt nog utvecklar min cykelteknik mer än jag stjälper den. Och den dagen jag inte kan cykla? Då blir det pianokurs och kanske börjar jag tävla i scrabble igen. Dessutom handlar väl graviditeten lika mycket om att bilda skallen som vårda den sönderomtalade kroppen? Borde kanske fräscha upp min tyska, och kan jag gå en busshållsplats dit så är jag glad för det också. Och simma, det funkar väl för alla?

När jag försöker att hitta fysiska anledningar som teoretiskt borde dra ner graviditetsupplevelsen av att det som sker så fallerar jag. Även när det uppstår stunder – som när jag bokstavligen sovit max två-fyra timmar per natt en vecka i sträck på grund av WED/RLS och alla mardrömmar som förföljer mig om nätterna, eller som när förstoppningen inte släpper på flera dagar, eller som i lördags då jag och en kompis irrade omkring i det stora slukande möbelvaruhuset (varför näthandlar jag inte allt?) när det kändes som att ländryggen skulle gå itu – stunder då jag för några ögonblick känner smärta eller mycket oro, så klarar jag inte av att ta de på så stort allvar. Att ge dem alltför mycket plats. Kanske i stunden. Men inte i längden.

Jag sitter helt ärligt inte inne på varför just jag känner så och tänker inte luska i det heller eftersom det är i princip omöjligt och framför allt, rätt destruktivt att jämföra sitt eget mående med hur andra mår, eller med hur normen (hemskt, hemskt ord) är för hur man förväntas må. Men de som tror att det beror på att man inte vet vad fysiskt och psykiskt ont är kan gärna fortsätta tro det. Jag bjuder på den.

Idag är jag tacksam för att få vänta på det allra finaste och jag är inte särskilt noga med att smörja in magen med den dära gravidoljan heller. Jag hoppas innerligt att det blir kvar en bristningsrand eller två, för att den dagen jag är otålig över småsakerna i livet påminna mig att även väntan är en del av livet –

så bäst att göra något roligt av denna väntan medan tillfället ges.

Puss!

(och självklart kan bilden ändras om ett tag – kanske sitter och grinar och är urless på det hela om ett gäng veckor. Men en sak är säker – naturen får ha sin gång och jag är ödmjuk för och känslomässigt och vetenskapligt nyfiken på vad den hittar på)

I väntan på kattungen Kärlek

Lila delar flåsig som salig stigfarare.

…trodde jag att det var måndag hela dagen. Precis som i filmen Måndag hela veckan typ? Trodde det var gravidhjärnan tills minst tre kollegor till erkände att de trodde samma sak.

…köpte jag tre par urläckra trosor i den stolta storleken 44-46. Hög midja för babykulan och fett med spets – är man en bredhöftad femme fatale i sitt bästa tillstånd så är man!

…tog jag bort länken till min blogg från ett gäng allmänna portalers hälso- och sportkategorier. Det behöver inte kännas så för alla, men för mig har det länge känts avigt att folks ska hitta min blogg genom att söka på kategorier där sjuttio procent av bloggarna är kroppsfixerade och som förklädda till ”hälso-/fitspiration” uppmanar till självspäkning, ätstörningar och dylikt jag inte vill sätta Cykelkatten i samma sammanhang med. Har dock tipsat ett gäng portaler om att instifta en cykel- respektive äventyrarkategori. En svarade ja, vi fixar’t snart <3

…hängde jag med lillebror och mamma som är bruna och fina efter en veckas semester på en medelhavsö

…åt jag en skrovlunch med en gammal kär kollega. Som jag saknat hennes vassa hjärna och goa humör

…grattade jag en annan kollega till bäbismagen lilla och petade lite på den. Blir själv påpetad då och då. Mysigt och gulligt när det känns rätt, mer mänsklig värme åt folket!

…sörjde jag bilderna från tisdagens mtb-tur på Upplandsleden. Korten som min älskade fotograf råkat formatera bort från kameran :'( nåväl, får väl ordkonstnära om turen istället

…åkte jag tåg x 3 gånger, buss x 1 gång, spårvagn x 2 gånger och tunnelbana x 4 gånger. Välkomna till min pendlarvardag! (gnäller inte, hinner ju läsa massor klokt och mindre klokt och blogga och sådant under tiden)

…längtade jag ändå lite ut till krångelikrångliga stigar och grusvägar som aldrig tar slut

…funderade jag på vilken bild som skulle få representera cyklisten Katja i den kommande intervjun i en cykeltidning nära dig.

…beställde jag en riktigt läcker cyklig sak men vilken får ni se sedan *nana nana na*

…åt jag minst en croissant men ville ha tre eller fem till. Älskar att mina gravidcravings är alltid åt livets goda-hållet. Är i och för sig hela grejen men cravings kanske?

Idag är vi i Hedesunda och Gävle, jag distansjobbar nu och sedan ska vi på Jonas kusins studenten. Hoppas hinna blogga om tisdagens mtb-äventyr på tåget hem ikväll. Hur som – hörs

och kul att så många gillade, kommenterade i diverse kanaler och blev pepp av gårdagens tävlingsinlägg. Glad att någon blev glad liksom, och tveka aldrig komma in med era funderingar, farhågor och erfarenheter. Tillsammans gör vi cykelsporten roligare, mer inkluderande och bättre för alla! Puss.

Cykel Kärlek Livsstil Mellan rundorna

Kvällshej från en utslagen mountainbikecyklist! Jäklars vad jag åkt dit. På mtb alltså. Vill inte cykla något annat än mtb just nu. Men mer om dagens tur imorgon. Nu ska ni få höra om det vi gjorde igår.

Igår var vi nämligen och såg hästocross! Eller det heter ju terrängritt på svenska. Men när min kompis Frida som tävlar i det skulle förklara grenen för mig så drog jag självklart direkt paralleller till den cykelgrenen som låg närmast i tanken vilket är förstås cyclocross.

I korta drag så finns egentligen tre väsentliga skillnader mellan hästocross och cyclocross (förutom den där fordonsbiten förstås). Ett – i hästocross så får man inte provrida banan innan man startar. Två – det är inte meningen att man ska hoppa av hästen under loppet. Och tre – i hästocross så startar man en och en, i cyclocross så manglar alla på samtidigt, i alla fall i början. Men annars så är stämningen och glädjen ungefär detsamma – förutom att det ser mycket läskigare ut att se sköra människor på mäktiga djur hoppa över farliga hinder. Men när man vet hur många timmar och hur mycket energi dessa kvinnor (för det är oftast kvinnor som tävlar i terrängritt på amatörnivå i Sverige) lägger på träningen så kan man inte annat än att lita på dem och deras hästar.

Igår var det alltså Frida som tävlade i fälttävlan i Strömsholm. Frida hade anlänt redan i fredags och slaggade över hos oss tillsammans med två ridkompisar från sin hemmaklubb Högbo Ridklubb. Vi slog till på tacos och snacket kretsade kring hästar, cyklar och att vänta barn (Fridas ena kompis hade nyligen fått sin första bäbis). Skitmysigt och en fin present fick jag också *rörd* På lördagsmorgonen gick tjejerna upp tidigt för att hämta hästarna och tävla i sina respektive klasser. Jag och Jonas gjorde något så romantiskt som att frakta en masse Jonas gamla prylar till återbruket och panta flaskor (varav en del uråldriga och ihopknöglade) för nästan 650 kronor.

Sedan bar det av till Strömsholm, fika hästläpp™ på Markan och glo på loppet. Det gick bra för Frida! Inte ett hinder fel och bra tid. Glad ryttare och ångande het Trollis-häst.

Hästfolket alltså. Fint folk det. Både mänskorna och djuren. Någon gång ska jag lära mig rida också. Övervinna min helt onödiga rädsla för de stora djuren – som jag egentligen finner helt fantastiska! Men det är sedan det någon gång. En sak i taget. Puss!

Kärlek Livsstil