Kategori: Kärlek

Igår blev det vårligt, all huden var borta* och jag lät det negativa ta över utan att kunna göra något åt det –

VÅREN ÄR ÅRETS PMS.

Vårchocken sammanföll med ett par digitala suck som gjorde mig trött och ledsen.

Så jag stoppade in Ivar i cykelvagnen och sprang fast jag hade tänkt vila. Jag sprang ryckigt, varvade heta spurter med andfådd gång, den fula Shock Absorber-behån jag hade inhandlat på XXL gjorde ett gediget jobb, tänk om det fanns lika effektiva behåar som höll fast ens känslor så de stannade innanför bröstet?

Jag sprang ifrån våren med sitt hemska tomma ljus. Jag sprang ifrån olusten. Jag sprang ifrån att vara arg på mig själv, som låtit mig att lägga för stor vikt vid oväsentligheterna. Jag sprang ifrån det brutna löftet om att avstå Twitter med sina mången ”allvetande” gaphalsar. Jag sprang ifrån ett annat löfte, det att inte låta något som sägs på nätet komma nära hjärtat. Men våren hade kommit, och huden var borta. Jag sprang och tänkte på Jonas ord i bilen på väg hem från ett cykelsammanhang, ord som retade mig först men som jag nu är tacksam över att han sa till mig. Jag sprang med mitt nappande, lyckliga, unika barn i vagnen, och ju mer jag sprang desto mer jag kände att nej,

jag vill inte bli så

vi är inte så

min son får inte bli så.

Och jag tänkte på Edith Södergrans odödliga (och på sin tid mycket kritiserade, hon var ju ett fruntimmer och de ska le och behaga!) ord om sitt skapande som hon vägrade trycka in i dåtidens slätstrukna diktmallar ”på rim”:

Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.

Två andra hjältar som upptäckt sina dimensioner är Anna och Fredric ”Cykelpappan” Johansson som ihop med undertecknad kommer att utgöra kvällens CYKLISTPODDEN-trio (hoppas kunna få ut podden imorgon eller på lördag). Känner ni inte till Fredric? Oroa er inte. Efter det här avsnittet gör ni det. Vi kommer att prata cykelpapparollen, MTB, lite fails (så klart!) samt hur det är att falla för cykel i vuxen ålder. En salig blandning helt enkelt och snackämnen som ofta återkommer bland oss ”vuxna” cyklister.

Med önskan om ett mångdimensionellt och sjysst nätklimat för alla

/Katja i samarbete med Edith (och på tal om samarbete, såg ni att Specialized söker folks i Sverige? Sök sök sök alla grymma!)

* vårdepression är inte att leka med folks, googla ”årstidsbunden depression” på egen risk

Kärlek

Idag är

bara du

och jag.

Idag är just en sådan dag

jag försöker ha så många av som möjligt. Inga måste-ärenden. Inga sociala sammanhang. Inga storslagna idéer och påhitt. Du har busat och sovit, jag har rullat ur skidmjölksyran ur benen och tittat på serie. Sedan har vi lekt och nu är vi ute i våren och bara är. Kanske går vi in på något café, kanske struntar vi i det. Och sedan ska vi hem och snacka på rim. Puss.

Kärlek

Hej cykelvänner! Tisdagssnack här.

Fast först – tack för responsen på gårdagens inlägg hörni. Jag känner mig modig. Grunden är lagd, byggnationen är igång. Tids nog är huset uppe med solvarma, skinande väggar, huset som vakar tryggt och godmodigt ut över dalen. Där kommer vi att sitta med nycyklade ben och dricka vårt te och må vi.

Status nu:

Ligger nu och vilar en kortis under tiden Miraklet (som lillebror kallar Ivar) snusar i sin sängsis.

Filar på detta inlägget och på Cykelkattens CV som snart kommer upp på bloggen – ett steg i min modighet är att våga stå upp för och ta skäligt betalt för när jag i mina olika roller bidrar med mina kunskaper, idéer och erfarenheter till ett färggladare, sjysstare och roligare Cykelsverige.

Status innan:

Vi har varit ute på en rejäl repa – först en livsstilsintervju och fotografering med en tidning. Vi pratade mitt paradämne #cykelkärlek och jag avslöjade lite framtidsplaner. Lovar att berätta när storyn är ute. Sedan körde vi en sjysst promenix ute i blåsten. Alltså vädret just nu kan inte bestämma sig. Är det vinter? Är det vår? Rått och jävligt är det i alla fall, brr.

Multisportvagnen:

Igår byggde jag och Ivar – japp just så, klart Miraklet hjälpte till att hålla verktygen åt morsan – till slut ihop charioten (vart aldrig av i helgen, för skoj med lillebrorbesöket och annat). Är mycket pepp på en första repa med den imorgon. Kommer att bli svårt att hålla mig i skinnet och inte ”förspringa” mig så jag får ont någonstans. Men så. Spännande! Så fort det blir barmark så kommer jag att cykla med vagnen.

Mountainbiken:

Which brings me to the subject – cykel. Stenströms ringde. Ikväll ska vi äntligen hämta hem min rosa skönhet – min specialmoddade Trek Procaliber 6. Är det inte för brutalt halt i helgen så tänker jag provskitaner den på bästa katjamanér redan på lördag. Oavsett så lovar jag en otäckt snygg fotosession med den.

CYKLISTPODDEN:

Which brings me to tisdagssnacket’s last subject: i veckan är det poddags igen! Denna gången med en mycket härlig gäst som kommer att prata MTB, kombot cykel + föräldraskap med mera roligt och viktigt. Ser ni förresten att det går att lyssna på CYKLISTPODDEN direkt i webbläsaren här inne i bloggen? Ba att klicka på play.

Så. Strax vaknar Miraklet upp, bäst jag avslutar. Puss på er!

Cyklistpodden Kärlek Livsstil

Hej.

En av de vanligaste frågorna jag fick som gravid var Vad tänker du hitta på under mammaledigheten?

Frågan förbryllade mig. Vadå hitta på? Är inte typ sova äta försöka göra en människa av nyfödingen och cykla när tiden finns det man gör när man är föräldraledig? Är inte det ett heltidsjobb i sig?

Sedan fick jag det förklarat för mig. Det är tydligen en vedertagen grej att man som modern och ”stark” kvinna gärna förverkligar sig själv just när man är mammaledig. Nu anser jag inte att jag är en alltför ”stark” (en drulleterm btw, som vore kvinnor i grunden svaga?) kvinna men till slut så fattade jag grejen – mina vänner och bekanta förväntade sig nästan att en som jag skulle använda mammaledigheten till att nå helt nya behovstrappehöjder. Jag är ju annars känd som en som gärna jobbar tolvtimmarsdagar med komplexa projekt och kör elitcykelsatsning, föreningsengagemang och så cyklig frilans på det. Samtidigt som jag har alltid haft tid för familjen och vännerna.

Och så gjorde jag mina gulliga vänner besvikna genom att göra precis tvärtom. Trycka mjukt på bromshandtagen och låta cykeln fortsätta i lugnare fart ett tag framöver.

Jag bestämde mig för att ta min mammaledighet på allvar. Att helhjärtat ägna mig åt barnaskötsel – om än på ett äventyrligt Katja-vis. Att våga vara i det goda. Att inse hur jävla illa det har varit och att träna på att inte återvända dit. Och att försöka skrapa ihop resterna av det sönderrivna katjahuset och bygga upp ett nytt och tryggare slott där jag faktiskt törs vistas och le utan att ta till allehanda flyktmedel för att slippa känna oro. Det är en rätt så vardaglig – och tyvärr, även varnattlig – process som går ut på att bearbeta, läka och lära sig av. Och på att tillåta sig själv att acceptera att man behöver en periods mental vila. I den biten ingår att tacka nej.

Så jag har valt att tacka nej – till stort, mindre stort, privat och offentligt.

Tacka nej till sådant som jag tackat ja och mått dåligt av hela mitt liv, något tyvärr för privat för att berätta här (offentlighetens baksida). Tacka nej till att i förväg boka några som helst resor utomlands eller långt utomsocknes hemma i Sverige. Tacka nej till mina normalt sett höga träningskrav på mig själv. Tacka nej till att skaffa elitlicens för 2018. Tacka nej till medverkande i Svenska Cykelmässan. Tacka nej till något större cykelföreningsengagemang (även om jag förstås tänker göra ett gäng träningsledar- och flaggvaktpass för kul). Tacka nej till bloggrelaterade strösamarbeten. Tacka nej till att sända CYKLISTPODDEN regelbundet utan enbart när det känns bra. Tacka nej till powerwoman-ish utbildningen jag blivit antagen till. Tacka nej till “bostadskarriären” och faktiskt flytta till en renoveringsfri hyreslägenhet – mer om det i ett eget inlägg. Tacka dagligen nej till en massa småsaker och småmåsten som växer sig och blir stora monster när man egentligen inte riktigt orkar eller vill. Etc etc etc.

Nej.

I början var det läskigt. Att tacka nej alltså. Att trotsa omgivningens påverkan och underliggande förväntningar på hur Katja / Cykelkatten borde göra, träna och jobba.

Men jag vore väl inte jag om jag inte överraskade – och inte minst mig själv? The shit har faktiskt hit the fan lite för många gånger under de senaste åren. Och om en period av nejsägande är det som krävs för att må bättre och bli en bättre person i längden så rycker jag på axlarna och säger gladeligen nej.

Nu ska jag och Ivar montera ihop tuktuk-Thulen till bästa bergochdalebit (på repeat!) Som läsare behöver ni med andra ord inte vara oroliga – Katja tänker cykel även när andra har gått och lagt sig. Hah. Puss!

English: I’m learning to say no. 

Kärlek Lida med stil

Hej.

Bland alla myter om barnuppfostran – och de är det gott om! – finns det en seglivad myt om att det är bra att utsätta barn för sociala saker så att de lär sig att stå ut med intryck och det sociala. Myten är troligtvis skapad av den typen närsynta individer som tror att bara för att någonting stämmer bra för de själva så stämmer det för alla. Barn är dock precis som alla andra människor. Olika. Vissa är kolugna, andra är kolugna till synes fast stormiga inombords, en del är heta utåt men kolugna inombords, en del är både heta utåt och inuti och resten är någonting annat eller mittemellan det ovanstående. Anledningen är större än alla metoder i världen. Anledningen stavas genetik – även om miljön självklart påverkar också.

Trots allt som hände och inte hände under min uppväxt var jag ändå känslig för alla intryck, visuella som akustiska och det från dag ett. Det bästa jag visste var att få vara ifred och det i tystnaden. Tystnaden skrämde aldrig mig, lika lite som natten eller skogen. Även om jag trivdes i storstan med all dess levnadsglada anonymitet så var det först på landet – där det var flera kilometer mellan husen och där skogen stod tät och alla sågverken ännu inte hade placerats ut och käkat upp halva området (det gör ont att öppna Google Earth!) – som jag kände att jag kunde vila ut. Fysiskt genom att vara ute och gå, springa, klättra i träd, cykla, ligga och vila nere i mysmossan eller bygga koja i kompisens hölada. Redan då vilade jag bäst upp i rörelse. Och mentalt. Genom att bli ett med tystnaden. Lyssna till skogens små och maffiga ljud. Snön som föll ner från trädgrenarna med en mjuk duns, kanske ett spår efter det osynliga lodjuret. Brak och smäll när någon tall kunde ge vika och rasa ner i vattenbrynet. De organiska ljuden. Jag var ensam. Fri för en stund. De kunde inte nå mig. Jag älskade tystnaden, dess ärlighet och att den inte krävde och inte kvävde. Den bara gav, den villkorslösa lindringen som jag som liten förstås inte begrep mig på utan bara tog emot. Så fortsätter det fungera än idag, jag måste till mitt själsliga hem naturen och tystnaden när hjärnan behöver urladdning.

Jag märker att min son är lik mig på det viset. Ett socialt intryck för mycket och dagen förvandlas till en känslomässig soppa där den lilla själen förgäves försöker följa sin rytm men den övermättade hjärnan inte låter resten av kroppen komma till ro. Efter några mer eller mindre medvetna försök att ”vänja” honom har jag insett att allting måste ske i små, små smakportioner. Precis som maten. Livets smaksensationer. Ett kryddmått i taget. Sedan vila. Lunka på. Ha mysigt ”tråkigt” ihop. Helst hemma eller ute i det fria. Röra, leka, sjunga och dansa – men i trygghet. Allt eftersom kan portionerna bli större och större och när någonting går från nytt till bekant så hamnar känslorna dit de ska. Och inte dansar vilt ovanpå kroppen och retar alla sinnen till utmattning. Jag är sådan. Min son är sådan.

Jag hanterar det genom att ständigt söka balans mellan stimulansen och tystnadens lindring. Han är hjälplös och därför har jag som hans förälder ansvaret att balansera upp åt honom.

Och förresten. Jag trodde att jag uppskattade tystnaden innan jag fick barn.

– – – talande tystnad – – –

Det går inte riktigt att förklara hur mycket mer jag uppskattar den nuförtiden. Det är ju nämligen något med barnaskrik och -gnäll. Så öronbedövande som möjligt ska det vara. Säkert för att man ska hjälpa babyn så fort som möjligt. Och man gör det. Men ibland hjälper det inte. Och gnället fortsätter. Timme efter timme. Med små pauser då det ändå fortsätter dåna i öronen. Så tack gode uppfinningsgud för öronpropparna. Tack skogen. Tack naturen. Tack rörelsen. Tack tystnaden. Och tack Ivar för att du är den du är och får mig att stanna upp och komma ihåg att respektera tystnaden och vårt behov av den.

Kärlek