Kategori: Kärlek

Förlåt, jag får inte fram många vettiga blogginlägg just nu… Jag har försökt. Men det går inte. Jag vaknar fortfarande upp ur förlossningens och BB-tidens dimslöjor, jag processar fortfarande och känslotårarna, de rinner bokstavligen ner i mobilen jag skriver från och dränker orden. Allt är i alla fall bra, allt är fint och den stora vågen av kärlek som stavas Ivar bär oss tryggt på sin kam genom de pyssliga dagarna och de sömnlösa spädnätterna.

Och ingenting är normalt vilket jag antar är fullkomligt normalt när två har blivit tre varav en är en liten bebis att rå om samtidigt som man själv läker och lär sig.

Låt oss låta nuet diktera skrivandet. Vi hörs snart.

Rock’n’blues.

Puss.

Hoppetuss Kärlek

Enda (hårt instagrammade som sig borde 2012) kortet jag tog under den cykelturen – 

vid grillen i Köping… 

Morgon! Regnmorgon, ruskmorgon. Jag bloggar från sängen i ett svagt försök att vila kroppen efter gårdagens gångmil (råkade på riktigt gå vilse i ett för mig nytt område i Västerås och mobilbatteriet hade dött så jag kunde inte gpsa ut mig) och en sömnfattig natt med idel värk i de rastlösa benen. Men snart kommer bästa Frida hit och då kommer allt kroppsligt elände vara glömt och förlåtet vet jag med mig.

Idag är det ju en sådan där #throwbackthursday och då tänkte jag dra den om Thåström!

(för ni vet väl att Thåström har släppt en ny skiva och turnerar just nu runt om i landet? Vad jag tycker om skivan törs jag inte riktigt raljera om än så länge men det första intrycket är nog ”småtråkig pratig i likhet med förra”. Kommer dock förstås att ge den fler chanser – vem vet, kanske passar den just en mulen höstdag som denna?)

Ett av mina starkaste Thåström-minnen är dock inte riktigt musikalisk. Inte i början i alla fall… Häng med:

I mars 2012 var jag mycket, mycket nybörjare till cyklist. Jag hade nyligen blivit med min första racer (en vit Specialized Dolce Sport med zoraväxlar), jag hade precis insett detta med att man sitter fast i pedalerna och jag hade gjort mina första SPD-vurpor till bostadsområdets skadeglädje. Jag hade också precis startat Cykelkatten – för att dokumentera mitt nyvunna sportcyklingintresse! – och i och med att jag hade konstant ont i den smått skadade (överansträngning, skidor) och smått ovana ländryggen så handlade de flesta turerna om att hålla ut så länge det gick innan ryggen satte stopp och de flesta inläggen om mina olika besök till länets sjukgymnaster. Det var ändå en festlig nybörjartid! Peter, åh Peter – gick det någon dag utan cykling, punk och fest? Hur hållbart hade det varit i längden? Förmodligen inte alls, men det fick vi aldrig leva och se.

På lördag den 24 mars hade Thåström sin spelning på Conventum i Örebro, cirka tio mil cykelväg från Västerås. Tio mil var mycket för mig på de än tiden. Speciellt om det skulle gå fort. Och fort skulle det gå, eftersom vi hade bestämt oss för att cykla till Örebro och konserten. Planen var bombsäker: vi skulle cykla till Köping. I Köping skulle vi ta tåget till Örebro. I Örebro skulle vi cykla till hotellet där våra vänner väntade på oss. Ombyte, förkrök – samlat tåg till arenan och Thåström.

Planen visade sig vara bomb- men inte SJ-säker. Vi hade mycket riktigt cyklat ner till Köping och börjat bärsa och lyssna på musik från mobilen för att liksom fira kvällen redan där… men när det folktomma lördagståget kom och vi började lasta in oss och våra racers så kom en hårpomagerad tågvärd och bad oss att stiga av. Men vad i..? Fick man inte ta med sig cyklarna ombord? De små tunna ömtåliga maskinerna, mindre än de flestas jätteresväskor?

Tågvärden var stenhård och inte ens bönerna om att cykeltransportgrönisarna vi skulle få en! endaste! chans rubbade den glanshåriga tågvärdens uppfattning.

Utkörda, smålulliga och inte så lite stressade fann vi oss kvar på Köpings station. Det började bli tight om tid. Kanske bara två timmar kvar tills den för att vara en gammal punkare punktlige Thåström skulle gå upp på scenen. Vi hade ändå inget val än att fortsätta cykla – cykla till Thåström.

Det gick trögt. Ölen hade retat upp urinblåsorna. Peter var stressad. Min rygg värkte. Ischiassmärtan gick ner i benen. Jag var tvungen att stanna till var femte kilometer för att massera den. Vi började inse att det förmodligen skulle skita sig med spelningen. Fan fan fan.

Någonstans i en lång utdragen backe så hördes glada brummande ljud. Jag som låg efter Peter (som trots att han tog hand om sitt cykelklena sällskap ändå låg bra före, klassiker för alla ojämna par) vände mig om och såg ett mindre tåg av raggare som fraktade fräna amerikanare på släp bakom små pickupbilar.

Plötsligt stannade en av bilarna till. Rätt som det var stannade hela tåget. Utan att vi hade vinkat till dem så erbjöd sig det rara gänget att skjutsa oss stackars cykelidioter dit vi nu skulle. Flickan var ju helt slut, det såg man ju!

Uppraggade och mycket tacksamma fann vi oss i att åka med, med cyklarna tryggt inlastade i pickupbilarna och med varsin gudomligt ljummen raggarpilsner skänkt av våra chaufförer. Hela vägen in till Örebro fick vi skjuts, så gott som ända till hotellet.

Snabbt ombyte. Varmt, skönt, så trött hade jag nog inte varit på länge. Lite mat, lite dricka… lite hotellrumshäng.

Thåström hade hunnit sjunga de flesta låtarna när vi till slut anlände till Conventum. Men vad gjorde det? Vi hann sjunga med i minst tre låtar, och sedan gick vi ut i foajén och där spelade Asta Kask och då vart det dans och röj och sedan minns jag inte så mycket mer av den kvällen.

Dagen efter tog jag tåget hem (Peter cyklade hem men jag var för trött). Så fick jag cykla hem cykeln senare.

Vilken pärs! Och vad har vi lärt oss av detta?

Troligtvis ingenting, jag är lika mycket tidsoptimist idag som då, även om jag kan cykla långt och rätt fort och ryggen är det så gott som pli på (peppar peppar).

Eller jo. SJ – de kan man fortfarande inte räkna med cykelmässigt. Det kan man däremot göra med människorna. Det är i alla fall alltid värt att testa, eller hur?

Skål och låt musiken aldrig sluta spela och hjulen snurra.

Puss!

P.S. Senare den våren var jag till Stockholm. På Centralen hade SJ smackat upp stora affischer med snacket om tågens miljönytta och samåkningens glädje. Och gissa vems fysionomi som präktigt glänste på det förstorade fotot på ena affischen.

Den hårfagre tågvärdens, så klart. 

Kärlek Punk

Och så kom den – årets oktober-månad!

Fem år efter sitt svartaste jag är oktober åter här och jag räds inte längre.

Morgonen är fin. Nu yl den fortfarande snälla vinden, härjar upp de röda löven från marken, får dem att dansa. Milt är det ute, skirt grått och inga skarpa skuggor.

En perfekt morgon för tidningsläsning, för kaffepåtår, för att lugnt bestämma sig för hur denna söndagen ska spenderas.

Jag försöker att lära mig detta nya lugna tempot. Egentligen måste jag inte, men då min graviditet har handlat om precis allt utom vila så måste jag lägga band på mig och lära mig att vila så jag får i alla fall lite av den varan innan bebisen gör entré och det blir åter härj tjugofyrasju.

Fortfarande måste jag anstränga mig för att sitta still och bara vara istället för att vakna med ett ryck, slänga i mig lite gröt och kaffe och en liten bit choklad, klä på mig långtights, stå och stampa otåligt medan Jonas yrvaket klär på sig sina kläder för kom igen, vi måste sticka nu! Nu!

Men vi har ju hela dagen på oss, kan han undra då, varför sticka ut precis just nu?

Men förstår du inte, det är nu jag är pigg! Det är nu det vill sig, det är nu benen dansar!

Idag dansar inte riktigt benen. Eller benen inne i mig gör det nog men inte de yttre benen. De är tröttis. Hela jag är tröttis. På ett bra sätt antar jag – eftersom jag har fått sova drägligt i nästan enochenhalv natt vilket är nästan lurigt mycket.

Jag planerar ingenting rörande förlossningen eller första tiden med barnet, allt jag kan göra är att ana och ladda med all den lilla energin som finns kvar i mig. Men en sak vet jag med mig – det blir inte mycket hemmahäng för mig och lilla livet om fysiken så vill förstås. Det är inte för inte som vagnen vi har skaffat kan utrustas med tre slags olika hjul med eller utan slang och däck (recension kommer). Det är mycket jag längtar till att hitta på med bebisen men barnvagnsutflykter tar nog priset!

(hehe får se hur kaxig jag är en svinkall novembermorgon med snöblandat regn och total mörker att mötas av utanför hemmet… fast jag hoppas ändå inte att det stoppar mig och bebisen, är ju inte för inte som cykelcross är min favvosport hehe)

Oktober. Gravidvecka trettionio, en mage och ett inre som ändrar form var och varannan timme.

Och nu kom solen fram. Ut med oss och andas in hösten, kylan, kärleken, ut, nu, nu. Det är nu det händer, det är nu vi måste ut. Vänta inte för länge. Ut nu!

Vad ska ni hitta på idag? Cykla? Gå? Lova mig att komma ut på ett eller annat och njuta av oktober. Tagga #oktober, tagga #höstlöv, tagga #älskahösten 🍁♥️

Puss.

I väntan på kattungen Kärlek

En stor vinfläck har ätit sig in i den vita färgen på köksväggen. Jag har försökt få bort den med alla medel men då åker även färgen av. Herre kul fest det var den kvällen. Möblerna är rätt få och rätt kantstötta om än med en viss diskret elegans. De flesta kommer från något av våra livet före vi-liv. Kanske var sakerna gedignare förr? Vi har växter som lever värdiga liv och växter som hör mer till andra sidan än till denna men som vi är för lata och något för blödiga för att ta bort. Vandrade pinnar till presentorkidéer och trygga garderobsblommor. Vi har en daterad jordglob som lyser med mystiskt sken kvällstid, en katt i återvunnen plåt från Göteborg och en annan i plast som säger Mjau när man går förbi fast batteriet är slut nu. Det dräller av sönderälskade gosedjur lite här och var i lägenheten. Drivor med böcker – att högarna aldrig minskar trots alla böcker som ger sig ut i världen genom Myrorna! – av sådan varierande utgåva att ingen mäklarassistent i världen skulle  kunna färgkoordinera dem ens om hon skulle tillåtas det. Vi har en näve cyklar, några uppe på väggen, några nere på golvet. Antalet varierar, de lånas ut till vänner och lämnas in på service hejvilt och ibland säljs någon och så kommer någon ny och så fortsätter det.Pumpen jag vann på någon crosstävling står ständigt redo, och det ligger cykelkomponenter och hjälmar uppe på symaskinsbordet från Jonas familjehem, precis sådant bord som fanns i min familjs hem på landet en gång i tiden. Trägolven är varma och trösklarna låga. Köket är vitt och modernt och pyttelitet och genom fönstret ser man harfamiljen roffa åt sig de snåla gräsresterna efter Riksbyggens omfattande dränledningsbyte. Kommer gästerna så åker de emaljerade pallarna fram, de som tjänar som nattduksborden nattetid. Och då, nattetid, när till och med den närliggande europaväg arton håller käft, hörs den mäktiga serverns lätta tandgnissel då den ger sig på ännu en algoritm att knäcka inför morgondagen. Uppe i vardagsrummet tronar Monarken; i förrådet väntar Emmaljunga NXT90 på att komma upp och lera ner sina fräna terränghjul. Fast för att komma åt den måste man först genom ryggsäcksarmén, mandolinen, gitarrerna och cykeldelskassarna. I apotekarlådan samsas tävlingskraschförbanden med de extra barnvagnshjulslangarna. En tom förpackning ryska filterlösa arbetarcigg från den grafiskt snygga eran. Bredvid lådan ligger mina penslar och målarfärger. Akvarell, akryl, olja, fast jag målar aldrig med olja. Mitt munspel som åker fram när omvärldsbevakningen bjuder till melankoli. Kylskåpet står aldrig tomt på choklad. På den fristående spegeln sitter vykorten från familjernas och kompisars senaste resor.

Och garderobs- och byrålådorna, de har lite smått börjat fyllas på med pyttisting, de första kanske riktigt genomtänkta, men så försiktiga, törs jag verkligen?-inköpen, precis som emmaljungan, precis som den grå spjälsängen med plats för växtvärkiga ben. Pyttistingen med täckta sömmar, löjligt runda benöppningar, tygkrås på byxrumpan. Rosa, gröna, vita, marinblå, vissa fluffiga, andra något stramare i bomull, de flesta så lena att tyget knappt känns mot den väderbitna vuxenkinden. En brioand i trä som gör Jonas galen när den lämnas kvar i sängen eftersom jag ”råkat” förleka lite med den i väntan på dess riktiga ägares ankomst.

Pyttistingen som samsas med stortingen. När är man redo? Ena dagar tror jag att jag inte att jag någonsin kan vara redo att mäkta den mest ansvarsfulla uppgiften av dem alla. Märkligt nog inger det en stor tröst, att inte vara mätt och trött och bombis på någonting. När jag traskar, smådansar, ibland nästan går på alla fyra (gravidåkommor, klassiskt) omkring och plockar lite i vår lilla, varma, kaotiska men alltid städade lägenhet, när jag trampar på någon gammal legobit min lillebror (eller var det Nadjas ena pöjsch?) har lämnat efter sig, så fylls jag med en stor, ren, glad känsla. Bebisvärlden i min mage, vår värld här i lägenheten, vi är hemma, vi är här i världen.

I väntan på kattungen Kärlek

Folksis, ni vet att jag är värdelös på att låtsas. Jag önskar jag vore en stabil bloggare med väl valda och igenkännande termer för varje livets företeelse men jag är ju tyvärr inte det. Just nu mår jag så ruggigt dåligt i själen att hela kroppen är bokstavligen förlamad. Har inte riktigt kunnat gå på tre dagar. Men i mig slår i alla fall ett hjärta med fulla slag och det är mitt barns. Så jag lägger den lilla energin som finns kvar på att äta och göra annat för att hon ska ha det så bra det går. Vi hörs när energin räcker till annat.

Kärlek