Kategori: Kärlek

Till alla päron oavsett åldern på era skatter -stanna er passion trogna! Oavsett vad den är. Kärleken till barnen är större än att den ska behöva hashtaggas och bevisas för omgivningen.

Mors! Ligger saltnypan i handen? Bra för då kör vi min empiriska studie på saker träningsgalna föräldrar säger och vad de – vi  host host – egentligen menar:

🗯 Glad mamma, glad bebis! – när man tränar för sitt eget högsta nöjes skull men känner ett litet men naggande tendens från samhället att skuldbelägga dem som inte lägger all sin vakna tid på att ”ta hand om sitt barn”

🗯 Jag tränar inte för viktens/utseendets skull, jag tränar för att orka leka med mitt barn! – när man inte vill bli dömd som ”ytlig”. Varje gång någon säger så så tänker jag men hur har alla andra icke-tränande mödrar klarat av att vara och leka med sina barn i alla tider? Måste varit jätte-, jättesvårt för dem. Not. Och vad är det för fel med yta förresten? Vi är allt fåfänga flockdjur vi människor. Och inte är vi sämre personer för det.

🗯 Jag ska bara gå/cykla/springa till butiken för vi har… ehm… snart slut på tandkräm! – när man bara måste ut och röra på apostlahästarna men skäms liiite inför sin unge eller sin partner…

🗯 Mitt barn mår bra av frisk luft. Och av hög hastighet. Och av att gunga runt i vagnen medan jag tränar backar. Det är sövande! – när man inte riktigt kan förklara för sina icke-tränande bekanta varför man är ute på två backiga barnvagnspromenader à en mil vardera… om dagen

🗯 Den här tiden med småbarn när man inte hinner träna… det är en så himla, himla kort tid i ens liv. Jag har inte aaalls bråttom utan tar det som det kommer! – när man egentligen inte gör annat än längtar till ett rejält endorfinpass ute i spåret/på hojen/på gymmet men måste ha ett litet mantra för att inte förgås för mycket.

Ja hörni. Det är så lätt att döma en förälder. Speciellt en mamma, för av någon himla anledning är det just mammarollen som ställer så orimligt höga krav på en person som har gått från icke-mamma till att vara mamma på så kort tid. Alla de ovanstående ”hycklerierna” är egentligen inga hycklerier. Självklart vill vi vara de bästa och mest närvarande föräldrar till våra älskade barn. Och självklart tränar vi inte enbart för ytans skull. Och självklart stannar vi hemma om vi måste även om den där tandkrämen är slut. Men likt förbannat förklarar vi oss. Förklarar oss. Ursäktar oss. Skriver om våra enkla önskemål om lite egentid och träning våra kroppar och knoppar mår bra av så att det passar in i mallen för hur en förälder bör vara och bör tänka.

Och det gör mig lite ledsen. Kan vi inte bara sluta döma och lita på varandra? Vara glada åt varandra och heja på varandra? Sluta missunna varandra saker? Och framför allt – sluta tro att vi vet allt om den andres situation?

Jag tror vi alla skulle tjäna på det – för skambefriad och ärlig förälder, glad unge. Det är sedan gammalt.

Puss alla kämpar därute!

#empati

Hoppetuss Kärlek

Hoppetuss Hoppetuss! Titta, det snöar nu! För första gången i år – för första gången i ditt liv snöar det min bebis. Med snön kommer ljuset och glädjen. Borta för stunden är de grådassiga novembertonerna. Världen kläs i vitt och allting blir lite festligare, lite renare och lite… nyare?

Du snusar sött i barnvagnen. Det är nästan bara den ännu småplatta nosen och en liten bit av den stickade jordgubbsmössan som syns i det ombonade dunklet. De stora mjuka snöflingorna yr runt om vagnen och landar på suffletten men inne i din liggdel är det varmt och mysigt. Får jag krypa in hos dig? Senare när vi kommit hem efter vår långa promenad genom skogen i förvandling och jag tar upp dig för att rapa efter amningen så tittar du storögt genom fönstret bakom min axel.

Du är för ung, för ny precis som vintern. Du kommer inte att minnas denna första snön, på din enmånadsdag den fjortonde oktober. Men jag kommer att minnas den åt dig, precis som jag minns att jag plötsligt reagerade på att det regnade ute, efter att inte ens noterat omgivningarna eller tittat ut genom fönstret i vårt BB-rum.

Idag är du en månad vår Ivar. En kort tid i en vuxen människas tillvaro – en viktig och stor tidsintervall i en liten bebis liv! Du växer så det knakar. Mest på längden i och för sig, men då får det vara så. En tjockkindad sardin är du utsträckt i min famn, både lång i din vita ärmlösa body och oändligt minimal i ett. Ibland är du precis som en komplett liten pojke och ser nästan äldre ut än din månad. Då är ögonen outgrundliga och kloka. Ibland är du hur ömkligt späd som helst. Ögonen i kors och en skvätt mjölkkräk i mungipan. Jag blir inte alltid klok på dig. Ändå är du självklar ända sedan första tuff tuff AAHHH!-skriket den där fredagsnatten.

Grattis Ivar. Vi älskar dig så. Och förlåt att du har fått en chokladkakefläck på din kind ser jag nu. Det ingår när man är Katjas barn förstår du… 

så låt mig pussa bort den. Win-win!

Puss.

Hoppetuss Kärlek

Mitt ljus är trasigt. Det har slagits sönder, slukats bit för bit. Vi håller hårt i vår bebis, hans underbara ljus får inte skymmas. Det blir bra min ängel, mamma är här med dig. Men jag orkar inte blogga på ett tag. Förlåt.

Kärlek

God kväll från mobilbloggande morsan här. Fortfarande har jag inte lyckats med ett endaste datorinlägg… men vad gör väl det? Lite svårare att korrläsa och länka bara men men.

Inatt hade vi sovit hela 3 x 3 timmar (3 timmar sömn – 30 min amning & blöjbyte & nattning – 3 timmar sömn – etc.) vilket får räknas som godkänt. Därför blev det åter en långpromenad för mig och Ivar. Japp, blir en del promenadier här på bloggen i dessa tider men det för att jag inte får cykla ens på Monarken ännu. No bikes no likes jag vet, men stå ut oki.

Hösten, hjärtskärande fiiin.

Så även min Ivar som dagen till ära sportade sina nya vantar i varianten blårandigt (vi har ett par i ceriserandigt också men blårandigt är finare till höstfärgerna).

Jag var helt okay jag med om jag får säga det själv (och då bryr vi oss inte om de rödsprängda ögonen). Säg vad man vill om att vara gravid – men jäklars vilken tjock och fin kalufs man får! Synd man kommer att tappa typ hälften av den under amningen om man ska tro de som vet.

(och jag hoppas att ni fattar att jag egentligen promenixar med håret i svans och tjockmössa på, hade väl blåst av vägen som en annan maskros annars… men vad gör man inte för ett foto)

Den vindtäta ”gundan” på!

Och flarren med kolsyrat vatten med. Jag skäms nästan att berätta det men under graviditeten aka den alkoholfria tiden så har jag blivit som tokig i smaksatt kolsyrat vatten. Kanske för att det är någorlunda roligare att dricka det till maten än typ vanligt tråkkranvatten. Med det sagt betyder det inte att jag förköper mig på flaskvatten – men ibland så måste jag bara. Som idag. Så. Gott.

Vi började med att klämma i oss en kaffe och en gobit på shellmacken i närheten av där vi bor och fortsatte sedan på motionsspåren i Rocklunda upp till Villa Utsikten. Det blåste satan, blev alldeles svettig och genomblåst i ett.

Sedan blev vi… ok jag då, smått uttråkade av att gå på de snälla raka spåren och härjade till det något genom att gå och köra upp och ner på lite tuffare stigar och spår! Ångrar inte ett dugg att vi satsade på en liten offroadtraktor till barnvagn.

Det ökända SM-dropet ju! Fast okay, vi tog the cowards way ner faktiskt.

Sedan gick vi till kyrkogården och jag la fem rosor på Peters grav. Idag är det fem år sedan han togs ifrån mig och de andra. Jag är sällan dit, till kyrkogården. Det är svårt att förklara liksom men… Jag förknippar inte det stället med Peter. Känner inte att det är där han är, för vi möts på andra platser jag inte kan förutse i förväg, det bara sker, hans ande är lika fri och egensinnig nu som när han levde, den har alltid tid för ett snack, väcker ofta minnen som får det att knipa till djupt inne i bröstet, men det sker inte på kyrkogården.

Men idag kände jag för att gå dit, lägga de rosorna på den där stenen och stå och glo lite.

Kanske för att oktober inte längre är lika med svärta.

Kanske för att oktober idag är lika med den största kärleksnåd av dem alla.

Tuff-tuff-tuff… Whäää! lät det ut vagnen så det var bäst att lämna minnenas stiltje.

Ute hade det blåst upp till en rejäl nästan-storm! Vi passade på att åter smyga in i skogen, gick (något avsiktligt) smått vilse men hittade sedan hem igen. Pust!

Te till mor och mjölk till son. En rask och varierande mil vart det, är nöjd med dagens insats. 

Puss och hoppas ni har en bra måndag.

Hoppetuss Kärlek

Igår fyllde vår Hoppetuss hela fem dagar och det måste ju förstås firas lite – vi gillar siffran fem i den här familjen.

Vår yngsta familjemedlem började dagen med att ha sovit ordentligt i sin egen säng och för andra natten i rad.

och även om ”sova en natt” inte riktigt är samma för en nyfödd som för en vuxen så är det mer än okej för mig. Hellre några timmar effektiv däckning än noll timmar djup sömn whatsoever som under graviditeten.

Mindfullnesskingen som jag är passade jag på att ta igen lite antecknande – Ivars lilla privata dagbok – och nyhetsläsande under den första av dagens hundratio amningsstunder

för resten av tiden beundrades det mest, en himla ömsesidig aktning får en ju hoppas!

Jonas tog också igen lite kvalitetsskärmtid mellan blöjbyten och kockandet. Säkert hela sex minuter eller något.

Utanför vårt hus pågick som vanligt markarbeten… men maskinljuden verkade inte störa Ivar så då bet vi ihop vi också. Det kommer nog att bli fint tids nog, lagom till vi ska sälja ungefär

Så blev det dags för det jag både längtat till och bävat inför – Ivars första skeppssättning… barnvagnspromenad ute i Den Stora Världen

(eller bostadsområden Kristiansborg och Vega)

Ärligt talat så tror jag inte att Ivar riktigt var med på det Stora – inte medvetet i alla fall. Nyammad och stinn hade han slocknat strax innan vi gick ut och sov under hela den timmeslånga promenaden i den mest strålande solsken en höstdag kunde bjuda på.

Desto mer medveten var jag. Om hur nytt och annorlunda allting såg ut, lät och förnimmades ute. Husen, löven, byggarbeten, människorna, luften mot läpparna, möten, trafiken. Sakta fick jag gå, mycket sakta för det gjorde ont men också för att hinna titta ner in i vagnen och rätta till hättan.

Så fick Jonas vara den som mest drog vagnen, så höll jag i honom och så gick vi, gata efter gata, Jonas, Ivar och jag.

Hemma väntade fika och så kom bäste grannen next door på besök och grattis och lite musik- och livetsnack.

Puss! 🐣

Hoppetuss Kärlek