Kategori: Kärlek

Alltid nytränad i lya ciclista

Gärna nykraschad (men alltid redo för fest) i lya ciclista

Oftast i kär i livet, mer sällan kär i städningen i lya ciclista

Med gångavstånd till stan är denna trivsamma lägenhet belägen. Lägenheten renoverades 2010 och har en tilltalande planlösning med ljus hall, vardagsrum med stort fönsterparti, renoverat kök, rymligt sovrum och helkaklat badrum. Genomgående parkettgolv och målade väggar samt bra förvaringsutrymmen. Nära Mälardalens högskola samt påfart till E18. (ur mäklarbeskrivningen)

Fan hörru Bomansgatan. Bomansgatan-uppe-på-backen, Bomansgatan-bakom-Gröna Woken, Bomansgatan-där-typ-alla-man-känner-har-bott-någon-gång, Bomansgatan-den-där-gatan-nära-högskolan.

Om en vecka bor vi, jag inte här längre. Min lilla, nätta, eleganta lya ciclista.

Det var i slutet av januari tvåtusentretton, nästan exakt tre månader efter jag hade begravt min Peter som jag, Grannen och Valle flyttade in mitt bråte. Till hjälp hade vi Grannens företagslastbil och Saris lilla pickup jag fick låna i en vecka att köra småpryttlarna i.

Köpaffären var hastig. Jag stod inte ut med att bo kvar på det en gång så festglada Klockartorpet. Gå runt och tänka och minnas, ett hålögt spöke i de tomma rummen som påminde om livet som inte längre var ett liv. Bomansgatan var det närmaste stan jag hade råd med, med maxlån och lite hjälp från min far.

Den nya lägenheten välkomnade mig. Ljus och charmig, gammaldags men smakfullt renoverad – tillräckligt mycket för en som ville trivas hemma utan att spendera alltför mycket tid eller pengar på att hemmafixa. En sådan som jag.

Då jag flyttat många, många gånger i mitt liv och kommer nog att fortsätta flytta har jag någonstans börjat se mina hem som geografiska bekantskaper snarare än geografiska platser. Lya ciclistan har sedan starten varit min fina bundsförvant.

Dess tjocka fyrtiotalsväggar har inrymt mycket och många – glädje, skratt, vänner, cyklar, vänners cyklar, vänners vänner, förälskelse, smärta, blod, gott käk, musik, sång och skrivande. Bland annat den här lilla bloggen har skötts ifrån denna lägga i hela fem år.

(hade jag haft ett glas rödtjut i handen så hade jag skålat med mig själv nu)

(varför med mig själv är för att Jonas nattar le bébé)

Det var här jag blev tävlingscyklist, sedan mountainbiker, sedan crossie (just i den ordningen, även om mtbn användes enbart till att vintercykla/crossa med i början). Det var här jag gjorde och kände massa fel men också massa rätt. Det var här jag tröttnade på att leva med konstant oro och ont i magen och bestämde mig för att för första gången i livet ta till mig ordentligt med mod och vända på skutan.

Men icke att förglömma det enkla – framför allt så trivdes jag här. I min anspråkslösa vrå i världen. På platsen där jag har varit helt och hållet mig själv. Katja med datorn in på toaletten, i fluffig morgonrock och med en chokladfläck i mungipan.

Nog är det många minnen som kära lya ciclista har bjudit på genom åren. De starkaste tillhör dock inte enbart mig utan delas med två till – varav en kanske inte riiiktigt kommer att minnas så mycket annat än i sina celler, möjligen i sitt undermedvetande.

För ni vet ju. Någon gång i början på januari förra året så gick det riktigt hett till på Bomansgatan.

Och nu är det tre människor som flyttar mot en större framtid för sig själva och sina cyklar. Hejdå Bomansgatan, vi kommer att minnas dig med värme.

Om vi fortfarande håller sams efter all städning och allt visnings- och flyttfix det vill säga. Hah och pust.

Nu ska jag ut och cykla och tänka ut vad vårt nya plejs ska heta. Lya ciclista 2.0 eller något nytt? Kom gärna med idéer. Puss!

P.S. Vill ni snoka runt i lya ciclistans visningsversion så ligger den ute på Hemnet. Kom och köp!

Kärlek Livsstil

Skitmåndag! *andas djupt tre gånger*

De nätta (ingen lätt sak när man har ett par ständigt trötta och svullna 41:or) italienska skorna jag köpte – och gick i! – i Uppsala i fredags är hopplöst för små idag. Fattar noll. Jag hade inga problem att gå i dem i värmen i fredags? Men idag går det inte. Får prova igen med strumpbyxorna i. Bajs. Har just nu inga andra vårskor som inte är sportiga och jag vantrivs med att se sportig ut när jag inte sportar. Mammaekonomin gråter och fötterna likaså. Lyllos någon på Tradera snart.

Mammaträningen utomhus jag skulle börja med idag sket sig också på grund av jackbyte. Stressad som jag var glömde jag förstås plånkan i den icke-sportiga jackan så nästan framme vid bussen så var det bara att vända hem igen. Ingen idé att ens försöka hinna till 10.00 till fots.

Blä! Lätt att jag tar ut ilskan på Monarken i eftermiddag.

Sitter nu på en paradalkisbänk i den lilla ”parken” utanför Lågprishotellet vid E18 och skriver detta medan Tuss, piffig som han alltid är och med en ny 6 mån+ napp, tuppsar järnet i barnvagnen.

Tänker på helgen som varit, underbar och intensiv, och blir lite gladare.

Vi har hängt så fint, jag, Plutten, lillebror, Jonas och andra.

Tänk att en tolvåring kan vara så fantastisk med barn. Men så är inte min lillebror vilken tolvåring som helst. Aldrig har jag träffat på någon med ett så gott, empatiskt och nyfiket inre. Trots alla svårigheterna som brorsan fått övervinna är han en trygg, positiv och liksom självtillräcklig individ som finner sig i vilket läge som helst och som gör det han tycker om utan att riktigt bry sig om andras tyckanden, även om han artigt nog lyssnar på andras åsikter om dittan och dattan. Filma talgoxar? Skoj. Programmera syntar? Skoj. Plocka isär en teve och sätta ihop det igen? Skoj. Cykla lite MTB? Skoj. Leka Ivar trött? Skoj. Skatta dig lycklig Tuss! Med en nära morbror som John kommer du att aldrig någonsin ha tråkigt under din uppväxt.

Vi har ätit massa mat. Fikat massa gott. Bytt till sommardäck på bilen. Sjungit oss hela på låtar till Ivar. Gått oss fotblöta i naturen. Bekänt hemlisar. Fått sexmånaderspresenter både av mor- och farföräldrar. Skypat med gammelfarmor. Lyssnat på fågelläten.

Känt våren smeka våra kinder

pyttesmå äppliga

lite större väderbitna

och skäggiga.

Tyvärr blev det ingen löpning för min del. WED/RLS slog till med full kraft så det blev ingen sömn alls natten till lördag och sömn på dubbla doser magnesium och smärtstillande resten av helgen. Benen gjorde så ont att jag knappt kunde gå i trappen. Men så är det ibland, förhoppningsvis dröjer det ett tag till nästa peak.

Men nu är det dags att ta tag i denna veckan. Måndagsmorgonen kan ju gå och dra något gammalt över sig, resten av dagen ska bli bra! Jag ska gå en egen powerwalk, bjuda coach Tony på födelsedagslunch, köra något bra monarkpass och börja packa så smått. I veckan har vi två lägenhetsvisningar, wohoo!

Ivar ska få sig ett sexmånadersbrev också. Och i veckan ska jag äntligen börja cykla ute kvällstid, GMFG!

Puss.

Kärlek Livsstil

Inläggsförsök ett, kort morgonsovstund

God tisdagsmorgon folks!

Haha, att det ändå var några som gick på elcykelkattenpranken. Hihi! Ett typiskt inlägg som var ett skärt nöje att skriva – just för att det var så pass icke-jag att skriva på det viset, men man vet ju aldrig haha.

Nåväl, det är inte längre den första utan den tredje april. Jag håller på med ett inlägg där jag sammanfattar träningen under årets första kvartal men den tar lite tid och plutten vaknar när som helst nu.

Tänkte berätta en annan grej så länge. En rolig grej! Har ju nämnt att vi ska flytta snart ja, aight?

Kolla så här ligger det till. Vi bor fint geografiskt och den berömda fyrtiotalisten lya ciclista är bra mysig men det är trångt, mycket trångt. Fyrtiotre hiss- och balkonglösa kvadratmeter på tre personer och bra med många cykelindivider, och då har vi ändå krympt parken så gott vi kunnat nu när Ivar är pyttis. Lägg till alla andra saker på det så får du något som i bästa fall kan gå som gemytligt kaos… 

Inläggsdel två, på bussen på väg hem från mammahänget

Vi behöver alltså större. På riktigt. Och tyvärr så har vi inte lyckats hitta något köpe-större i vår smak och inom vår budgets ramar. Inget barnvänligt i alla fall. Inte än.

Inläggsförsök tre, under långa sovstunden väl hemma

Blogga nu? Nä fanken jag hoppar på Monarken och kör en GCN-halvtimma istället.

Inläggsförsök fyra, ff trött Ivar äter på sin Sophie-giraff

SLUUUT efter halvtimmen, sura ben alltså! Skidorna och stockholmsmilen till fots igår alltså…

Så då har vi bestämt oss för en i smart lösning! Vi ska nämligen

Inläggsförsök fem, Tuss utslagen i sängsis med kaninsnutten över ansiktet

pausa ”bostadskarriären” 😬 och mellanlanda i en hyresrätt. Japp, en alldeles sprillans ny och alldeles kommunal sådan. En med tre rum och kök, en balle vi har beställt inglasning på ty jag nyttjar aldrig balkong annars (ogillar äta utomhus, har fågelfobi etc.) och en egen odlingslott utanför.

Katja och Jonas i en vit och fräsch nybyggd lägenhet? När vi normalt tycker att funkis är lite väl modernt ändå och gärna bor i sönderfallna praktpalats till lägenheter?

I början var jag skeptisk (precis som till att sälja mina ord till finaste samarbetspartnern Watt-LifE men sedan så… SKOJAR) men sedan tog förnuftet och nystartsglädjen över.

Tja varför inte? Jag har inte bott i nytt på hela fyra flyttar (har flyttat över fjorton gånger i mitt liv men det är en annan historia) och vi kommer att bo där ett kortare tag, under tiden vi letar något nytt eget. Läget är stadsligt men ändå grönt, den nya lekparken utanför är grym, cykelbanorna går åt alla väderstreck och fasaden är mysig, i trä. Det känns förbaskat skönt att allting (egen tvättmaskin, drömmer jag?) finns i lägenheten och att det är en hyresrätt så man slipper bry sig. Plus att jag älskar blandningen man får till grannarna när man bor i hyresrätt.

Nä men nu brer jag på igen. Hur som! Det har blivit en småromantisk grej för oss att gå/åka/cykla förbi husbygget och titta till vår lilla hyrestrea.

Vilket jag gjorde häromveckan på min trekkis!

Stod där och solade oss, mig och trekkisen alltså, och lyssnade på byggarbetsplatsens pigga ljud.

Tänk så roligt! Vår lilla familj, in i en nybyggd mysig trea i ett familjevänligt och superduperekovänligt hus. Det känns bra i hjärtat. Och om jag tänker odla något på lotten?

Det kan ni ge er fan på. Blommor att sätta i vas och ha på bordet och måla av först när de börjar vissna för de är som vackrast då.

Puss och om 25 dagar prick flyttar vi! 🔑

English: In 25 day’s, we’re moving to our new rental flat where we’re going to live until we’ve found something permanent. I’m excited and it feels good.

Kärlek

God morgon! Tror ni att jag slängt på ett digitalt rosa skimmer över bilden? Nope, det är kvällsljuset som är så just nu. Persikoljuset! Apelsinkrokantljuset! Nougatljuset! Smaka på solen-ljuset!

Jag ska strax ut och omfamna ljuset och den kvarliggande vintern (minus minus minus här uppe i Gästrikland där vi är idag) och skida någon mil. Men ville visa upp er den fina intervjun i VLT (plus de andra MittMedia-tidningarna som eventuellt har med artikeln, har inte riktigt kollen där). Tänk att det har gått hela tre år sedan den förra passionerad cyklist bloggar-intervjun jag gjorde med tidningen. Då bredde jag ut mig om cykel cykel cykel på tre sidor. Denna intervju av den något intimare sorten även om cyklingen är förstås med eftersom jag helt enkelt har det som religi… host, livsstil. Men lite surrealistiskt var det ändå att hålla i trycksaken och läsa att jag faktiskt hade blivit

m a m m a.

Fränaste titeln av alla jag någonsin haft om jag får säga det själv! ✌

Vill ni läsa intervjun om i sin helhet så finns den nu digitalt här.

Nu ska jag ut i spåret och sedan ska vi åka och se konst! Puss och ha en underbar gul fredag.

Kärlek Livsstil Om cykel Träna med barn

Igår blev det vårligt, all huden var borta* och jag lät det negativa ta över utan att kunna göra något åt det –

VÅREN ÄR ÅRETS PMS.

Vårchocken sammanföll med ett par digitala suck som gjorde mig trött och ledsen.

Så jag stoppade in Ivar i cykelvagnen och sprang fast jag hade tänkt vila. Jag sprang ryckigt, varvade heta spurter med andfådd gång, den fula Shock Absorber-behån jag hade inhandlat på XXL gjorde ett gediget jobb, tänk om det fanns lika effektiva behåar som höll fast ens känslor så de stannade innanför bröstet?

Jag sprang ifrån våren med sitt hemska tomma ljus. Jag sprang ifrån olusten. Jag sprang ifrån att vara arg på mig själv, som låtit mig att lägga för stor vikt vid oväsentligheterna. Jag sprang ifrån det brutna löftet om att avstå Twitter med sina mången ”allvetande” gaphalsar. Jag sprang ifrån ett annat löfte, det att inte låta något som sägs på nätet komma nära hjärtat. Men våren hade kommit, och huden var borta. Jag sprang och tänkte på Jonas ord i bilen på väg hem från ett cykelsammanhang, ord som retade mig först men som jag nu är tacksam över att han sa till mig. Jag sprang med mitt nappande, lyckliga, unika barn i vagnen, och ju mer jag sprang desto mer jag kände att nej,

jag vill inte bli så

vi är inte så

min son får inte bli så.

Och jag tänkte på Edith Södergrans odödliga (och på sin tid mycket kritiserade, hon var ju ett fruntimmer och de ska le och behaga!) ord om sitt skapande som hon vägrade trycka in i dåtidens slätstrukna diktmallar ”på rim”:

Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.

Två andra hjältar som upptäckt sina dimensioner är Anna och Fredric ”Cykelpappan” Johansson som ihop med undertecknad kommer att utgöra kvällens CYKLISTPODDEN-trio (hoppas kunna få ut podden imorgon eller på lördag). Känner ni inte till Fredric? Oroa er inte. Efter det här avsnittet gör ni det. Vi kommer att prata cykelpapparollen, MTB, lite fails (så klart!) samt hur det är att falla för cykel i vuxen ålder. En salig blandning helt enkelt och snackämnen som ofta återkommer bland oss ”vuxna” cyklister.

Med önskan om ett mångdimensionellt och sjysst nätklimat för alla

/Katja i samarbete med Edith (och på tal om samarbete, såg ni att Specialized söker folks i Sverige? Sök sök sök alla grymma!)

* vårdepression är inte att leka med folks, googla ”årstidsbunden depression” på egen risk

Kärlek