Kategori: Kärlek

It’s a kind of magic.
It’s a kind of magic.
A kind of magic.

One dream, one soul

alltså jag Katja

One prize, one goal

att få cykla.

One golden glance of what should be.

att för en stund förloras i rörelsen, dansa på känsla på pedalerna, ut genom munnen

It’s a kind of magic.

One shaft of light that shows the way.

när cykeldatorns lyse slås på, cykelglasögonen på

No mortal man can win this day

fast cykling är väl gudomligt?

It’s a kind of magic.

vinterväglagsmagikkk! 

The bell that rings inside your mind

måste ut måste ut

Is challenging the doors of time.

åh! En ledig stund, nu kör jag

It’s a kind of magic.

aha

The waiting seems eternity.

har väntat hela långa veckan

The day will dawn of sanity.

Is this a kind of magic?

No shit it is! Få cykla i det vackraste vintervädret 

There can be only one.

hela luftrummet fullt av små, små snöflingor, mjölkvita slöjan

This rage that lasts a thousand years

så känns det i alla fall innan jag har har cyklat av mig

Will soon be done.

inte helt. Cykling fixar inte alla de trötta såren, raderar inte ut alla farhågorna. Men den ger en kraften att tro lite mer på sig själv och… äsch man mår helt enkelt bra en stund.  

This flame that burns inside of me.

efter några kilometer på den spårigaa 272:an svänger jag in på Vinnersjövägen med underbart, mjukt före av packad snö och känner hjärtat pumpa blod och benen leverera kraft 

I’m hearing secret harmonies.

helt tyst är det bland tallarna, det enda som hörs är min crossmaskins mekaniska läten, mina egna organiska andetag och att musiken återvänder

It’s a kind of magic.

MAGIC MAGIC

This rage that lasts a thousand years
Will soon be done.

done and dusted. Strava här. Glad att jag körde med mycket tryck i däcken. Lite stötigare men bra bättre ”skär” och gjorde det tryggare i snön. Tänk som högprofil i lera – blir mer precist liksom. Underbar tur. Rådjur vilandes i snön uppe på åsen. Ivars äppelkinder väl hemma. My kind of magic.

Kärlek Vintercykling

Hej det är så skönt att slippa vara någon himla målgruppsanpassad förebild för här kommer det –

jag känner mig i perioder som världens klenaste cyklist. Och då jämför jag mig förstås inte med andra – vilka det nu skulle vara, som sådan där amatörtävlingscyklist vet jag bättre än att mäta mig med andra än i realtid med de i samma klass på fysiska race – utan enkom med mig själv.
Jag är postgraviditetsöverviktig (och allmänt mycket hungrig) och därmed fortfarande tung. Det märks i backarna kan jag säga! Tur jag inte har någon bergscykelresa inbokad i år så jag slipper backförnedringens offerkoftiga tårar (även om bastuvärmen nog skulle hjälpa kilona ner på traven). Eller kanske otur. Beror på hur man ser på saken.

Mitt flås är under all kritik. Jag låter som en sönderrökt borstbindare var gång jag företagit mig en intervall eller två. Hittills har jag inte kört ett enda pass med pulsbandet på men jag-vill-inte-veta. Eller jo, det vill jag förstås men jag måste nästan ha en whisky redo ståendes bredvid monarken för att lugna nerverna efter att resultatet kommer svartpåvitt i cykeldatorn. Lägst wattage i världen, ungefär.

Corestyrkan är också rätt låg. Jag är annars queen of core (QOC) och har ofta roat mig med att impa på gymfolksen genom att uppvisa värsta coreövningar med tunga vikter. Nu roar jag mest min babyson genom att med förvriden min ramla ihop i en hög på golvet efter att ha genomlidit mina tio reps lamast core i stan.

Benen, de rakas mer sällan än vad som anstår en som en gång myntat #lidamedstil-devisen . Snart kan jag faktiskt binda borst… nä don’t even go there. Turligt nog har jag ljusduniga ben så jag kommer undan med det

Fast shit nu vet ju ni om det. Lovar dock att ha rakat dem när det är dags för oss att cykla ihop :*)

Och så ryggen, främst ländryggen. Ojoj så klen den känns igen. Den som hade tagit tre års nötande att köra in…

Klen, så klen. Vissa (tröttare) dagar undrar jag om jag någonsin blir mitt starkaste jag.

Egentligen kan man ju tycka att jag snackar strunt. Frågar man exempelvis Hoppetuss så kommer han att svara följande:

Min mamma är starkast i världen. Outtröttligen bär hon runt på mig hela dagarna, lyfter upp mig från mitt babygym där jag är king of sprättande (KOS), mitt babyskydd, min babysitter, vagnen, sängen, skötbordet, soffan, myskuddisen, dansar runt med mig, bär runt på min vagn trappa upp och trappa ner, traskar mil efter mil med den tunga vagnen med mig i i de brötiga vinterförhållanden så att knäna värker, lagar mat, tvättar, diskar, städar, handlar, bär ännu mer, kånkar, sjunger sånger, träffar sina vänner och andra mammor så jag får nya bebisvänner, håller koll på mig nattetid och dagtid och alltid. Trött är hon hela tiden men orkar ändå. Och jo mamma cyklar också. Det säger pappa för jag sover varje gång hon är ute så jag har ingen koll själv riktigt. Sval är hon dock varje gång efteråt och smakar lite saltigt när man ska äta efteråt. 

Eller så kommer han att svara oäähaiii-ghee och le sitt stora tandlösa leende istället. Vilket betyder ungefär samma sak som ovan

och då påminner jag mig om att jag visst är mitt starkaste jag. Starkare än någonsin, för jag orkar så många fler sysslor än förr. Cykelstyrkan, den kommer så småningom. Bråttom har jag då inte och jag är bombis på att tiden är min vän, för jag vill inte ha några skador eller känna stress över det som jag utövar enbart för lyckans skull. (Och så har jag förstås researchat metoderna och läst massor om kvinnliga cyklister som fått barn, men det är en annan femma)

Och visst kan jag ibland tillåta mig att sakna formen. Det hade ju tagit så många års hårt arbete att komma dit jag var innan jag bonkade (jobbet) och sedan blev gravid (livet). Då hjälper det att tänka att jobbet inte är gjort i onödan. Styrkan och farten finns där även om jag får gräva djupt. Tids nog är jag där igen –

– en QOM, en QOR och en QOS (som i queen av sprättande alltså).

Puss och ge aldrig upp att försöka vara snälla mot er själva även om det tar emot i början.

Kärlek

Hej tisdag!

Jag är så obeskrivligt sömnbristigt trött. Bra, då har vi sagt det för detta inlägget och kan gå vidare.

Vidare:

Så åkte vi (som i Katja och Ivar, Jonas klarade sig mirakulöst) på vår första gemensamma förkylning. Tack och lov så blev enbart jag sådär däckigt förkyld, Ivar blev ”enbart” mycket snuvig. Men det hela har inneburit en ganska så inaktiv förra vecka och helg träningsmässigt sett. Vi har i och för sig varit ute på några Ivar-och-mamma-äventyr med buss tåg och sånt och ägnat oss åt promenader med mammagänget men jag personligen har inte kunnat eller ens försökt mig på att träna aktivt typ kört monark eller sådant. Hade exempelvis hoppats på att kunna cykla nu i helgen men det var lika bra att vila lite till. Det är alltid drygt att vara sjuk men att vara sjuk och ta hand om en liten bebis är fem gånger drygare. Och om det är en sak jag har lärt mig av alla mina otaliga förkylningar som allväderscyklist så är det att inte hetsa med träningen efter sjukdomen utan bli frisk först.

Herre så ur form jag är. Är faktiskt inte riktigt glad i min kropp just nu. Att få höra förtjusta Vad kvinnlig du är just nu!-kommentarer från välmenande nära gör det inte lättare direkt även om jag vet att de är äkta förtjusta <3. Men jag vill inte se ”kvinnlig” ut buhu. Vill vara fit och spänstig och stark och cyklistsenig liksom.

Nåväl. Det är en tidsfråga förstås och det är faktiskt hälsosamt att bjuda sin självbild på lite frågeställningar då och då. Fast ska jag vara ärlig så är det mycket sällan jag har tid att fundera över sådant… de gångerna jag har tid att fundera överhuvudtaget är under de nattliga amningarna fast då är det mer tankar som Har räkor någon hjärna? eller tyvärr sådant som inte räknas som pep talk.

Den här veckan i alla fall, då ska jag försöka smyga igång cykelträningen inomhus igen. ”Tyvärr” vill Hoppetuss sällan sova i annat än vagn eller min famn på dagtid och men han är å andra sidan rätt glad i sina leksaker som vaken – så länge vi ser varandra och han får svar på sina Agu, Eyyy och Ghii. Så det ska nog gå bra, bara jag skärper mig och tar inte så förbaskat långa promenader att jag är helt slut när jag kommer hem. Och låter bli att gosa honom så mycket att han blir än mindre självständig haha…

Vi avslutar detta lilla inlägget med lite linklove. Kommer ni ihåg det jag skrev på Insta om att på nätet (och IRL, men det är inte lika simpelt förstås) rensa i det negativa och enbart vila ögonen på det som ger en glädje och energi? Fast obs obs menar förstås inte rensa bort sådant som är viktigt men ”jobbigt” att se på. Att längta efter glädje är inte samma som att sätta sig i någon världsfrånvänd filterbubbla för ”jobbigt se lidande”.

Jo, det är ju förstås lika viktigt att fylla på med det positiva så här kommer lite tisdagssenergi straight outta Instagram:

📱 @specialbooksbyspecialkids är ett fantastiskt konto precis alla borde – ja, borde – följa. Konceptet är enkelt och brutalt viktigt. Chris reser runt i världen och intervjuar barn och vuxna med olika funktionsvariationer i syfte att ge dem en röst. Syftet är att öka förståelsen för att alla oavsett hur de ser ut eller mår förtjänar att bli behandlade som värdiga människor. Följ, bli kär i intervjupersonerna och så kanske vi minskar det där hemska normalitetsvurmandet lite till.

📱 #basemilesnowdown och #basemilesnowdown2018-taggarna på Insta – njut och fomoa för fulla muggar. BS är alltså ett event då ett gäng likasinnade cykelälskande människor ses, bor på ett slott, cyklar långt och snyggt i mimusgrader och mår sig i dagarna tre. Eventet må vara förbi för i år – men vintern är inte över än. Så ut och vinterhoja med er innan vintern är slut. Skit i att köpa någon speciell cykel. Kräng på ett par dubbdäck på din befintliga och off you go! Glöm inte kameran. Det är kanske som finast när det är vitt ute.

📱 Jag är som bloggtiteln förtäljer en sucker för cykelromantik i alla dess former. Tipsar därför om Ebbe och Eva – två stiliga cyklister som cyklar och är ihop och tar mängder med läckra och gulliga kort på varandra, sina kits, cyklar och fantastiska vyer under sina cykelturer. Följ för estetiken och kärleken.

Nu ska vi ut och promenixa med mammorna och rasta min nya Stelton-termosmugg jag är bra uppspelt över.

Puss och p.s. räkor har tydligen hjärna. Nattens fråga är därmed uppklarad.

Kärlek

Glad fredag folksis!

Som vanligt är ni latast att kommentera på bloggen men ivrigast i andra kanaler – har fått in hur många grymma ämnen som helst. Noterar dem allihop och det blir ett inlägg på det. Extra glad är jag att så många kommentarer inkom i gruppen Cyklande tjejer. Tänk så många grymma cykelgrupper det finns där ute – tack för mångfalden Internet <3

Tänk dock rara ni på att denna första omgången kanske inte blir alltför bombastisk – det är ju faktiskt en småbarnsmamma & Co. som kommer att prodda den. Fast å andra sidan är det lite meningen heller. Det ska vara och kännas mer som ett temainriktat cykelsnack över en kopp kaffe passionerade cyklister emellan snarare än ett välinoljat intervjuprogram. Nåväl. Vi får helt enkelt se allteftersom det flyter på och podda oss i form. Jag är övertygad att oavsett hur så det blir roligt, snyggt och alldeles lagom nördigt. Bonusen blir förstås ivarjollret (eller gallskriket beroende på när det aktuella avsnittet spelas in?) i bakgrunden.

Nästa vecka spelas de första två avsnitten in. Sedan hoppas jag att sonen låter mig redigera dem snygga för ert nöje och cyklig tillfredsställelse. Hoppas Tuss är på gott humör nästa vecka haha!

På tal om Tuss så är vi och åker buss just nu. Ute är det slask och bröt men jag tänker prompt cykla minst två – om än korta och ruggiga – gånger i helgen. Med start kanske redan ikväll då det ska frysa på lite. Japp, precis sådan är planen. Gosa med Ivar, cykla och bara vara. Min medicin.

Vi hörs snart igen – fortsätt skicka in era förslag på ämnen. Puss.

Förresten – fick igår av bloggkollegorna Hasse och Helena Enqvist veta om att en till cykelpodd är på gång – den av Helena ihop med Elna Dahlstrand. Spännande tycker jag och ser fram emot resultatet. Läs om podden på tjejernas respektive bloggar här och här.

Kärlek Power to the readers

Släng dig i väggen Picasso, du behövde aldrig amma och rita med en ledig hands finger samtidigt 😏

God morgon 2018.

Igår fick året en riktig vardagsrealistiskt finish. Två helslut bebispäron som åt på Max och sedan hämt-indiskt, en arg kvällstuss med mycket gas i magen, bröststrul och ont hela dagen och så trötthetsledsna Katjas däckning vid 22… fast jag var faktiskt uppe och ammade till 12-slagets fyrverkerier jippie!

Ja ni ser. En av blöjorna byttes på en David Lynch-ish skötbordstoa placerad ute i biltvätthallen på en mack i Sura. Kvällsmaten åts var för sig. Jonas presentmöbel till mig hanns aldrig packas upp. Och idén den där romantiska promenaden ner på kvällstan försvann någonstans mitt i kvällskaoset. Att blogga? Hah, lycka till!

Men ändå. Jag bar guldiga stjärnörhängen hela dagen och hade fått de bästa tre födelsedagspresenterna: en ledig dag med mina två kärlekar, att lillebror ringde och sa grattis och – det coolaste! – att Ivar på morgonen självmant vände sig från rygg till mage.

Och tack förresten för alla grattis. Att så många människor både här hemma i Sverige och utomlands tagit sig tid att gratta mig gör mig så uppriktigt glad. Tänk, va? <333

På sätt och vis är det kanske bara bra att det inte blev något inlägg igår. Hade säkert åkt ner i något nostalgiträsk och kört tillbakablickar på 2017. Men jag är redigt trött på att blicka tillbaka. I alla fall cykelmässigt. Den varan var ju mycket av 2017 då jag efter att lagt gravid-MTB:n och hela sportcyklandet åt sidan för den graviditeten mest levde på ”gamla meriter” och gamla kort. Less på gamla meriter och gamla kort! Vill ha nya ”meriter” och vill se framåt. Glad att det hanns med tre gravidmagefria cykelturer innan årets slut i alla fall.

2018 kommer att bli ett roligt cykelbloggår känner jag på mig. Jag kommer att utveckla Cykelkattens värld ytterligare. Jag kommer bland annat att äntligen hinna komma ut och dela med mig av cykelträningsmagin IRL, att göra mer verkstad utav frilanskreativiteten som fått för lite utlopp de senaste åren och att kanske till och med ta in ett eller ett gäng samarbeten (ärliga och målgruppsanpassade förstås). För första gången på många år känner jag att det nya året faktiskt är ett oskrivet blad och jag vill ge bloggen och mitt arbete med den lite mer av vad de faktiskt förtjänar. Och i år har jag faktiskt äntligen lite mer tid och energi till detta. Även om jag fortfarande inte riktigt vet när jag kommer att hinna blogga från datorn igen… #onehandedhero

Fast först ska jag torka lite kräks från min nytvättade morgonrock, dricka en kaffekopp till, pussa på mina två och sedan ta på mig utekläderna.

God fortsättning! Sluta aldrig äventyra. Stå aldrig still. Ät god pizza idag.

Puss.

Kärlek