Hej folksis, läget då?

Just nu känner jag mig

skönt blasé

Inte för att jag någonsin varit en som har koll på det där med storhelgerna och annat kalendariskt (eller heter det kalendrigt?) men sedan jag har blivit gravid – eller snarare insett att jag är gravid, för det tar ett tag att sjunka in kan jag lova er! – så är det på något sätt ännu mindre intressant med vad kalendern visar. De enda dagarna jag håller stenkoll på är förstås onsdagarna för det är då mina gravvisveckorna börjar. Sedan försöker jag ha koll på mina barnmorske- och ultraljudtider men där är det svårare för dem har även Jonas koll på. Och så fort jag inte är ensam om att behöva ha koll på någonting så släpper jag liksom ansvaret. Samma sak under cyklingen eller bilkörningen. Cyklar eller kör jag själv så hittar jag lätt och kommer sedan ihåg de nya vägarna. Så fort jag inte är ensam utan kör med någon annan som kan så släpper jag undermedvetet ansvaret och när turen är slut så vet jag knappt var vi har varit! Knäppt men så funkar det. Jag har förstås inget som helst dåligt samvete för att jag inte kommer ihåg diverse datum på fritiden. Snittar man 2-5 möten och typ 20 spontana samtal om dagen på jobbet samt har en ansvarsposition i åtta projekt samtidigt så är skallen i behov av annat än att komma ihåg saker i det privata också. Speciellt om man fortfarande inte kan sitt eget telefonnummer ty så gott som sifferblind. Tur det finns kalendrar, papper, pennor, sms-påminnelser, mobiler och pojkvänner <3

oskönt nervös

Nästa vecka är det dags för Studieförsök nr 2. Jag är en mallig försökskanin så jag kallar mina ultraljudtillfällen för Studieförsök. Jag och bäbis är med i en rädda framtida barn-studie så våra ultraljud är rätt torra tillfällen då det mäts och antecknas och där krångliga begrepp haglar över mina tårdränkta moderskinder. Studieförsöket nr 1 var så vackert och mäktigt att jag darrade och febrades kvällen ut. Sedan blev jag lugnare men nu är det samma känsla igen. All oron, all förväntan, sedan oron igen. På det sättet ogillar jag det välsignade tillståndet. Aldrig får man vara viss och ifred. Nu längtar jag till att barnet börjar sparka så jag slipper vara orolig varje gång magen inte småvärker som den annars gör.

snygg

Jag må känna mig urtråkig som är naturligt mörkblond istället för onaturligt eldröd men jäklar va håret mår bra! Det gör det säkert för jag cyklar lite mindre nu också. Färre turer är lika med färre hjälmsvettillfällen. Resten kan ni räkna ut själva. Och huden, helt fantastisk. Peppar peppan. Graviditeten är ett långt projekt, kommer säkert att åka på diverse åkommor längre fram. Men en måste ju njuta när tillfället ges aight?

träningssugen

Träningssuget är som kaffesuget. Försvinner aldrig. Eller okej, imorse när jag cyklade till jobbet med den våta regnsnön sökandes innanför kjolen så var kanske inte träningen det jag tänkte på. Men annars så! Förra veckan blev inte särskilt lyckad träningsmässigt då jag var mest sjuk. Mest promenader. Söndagscyklingen blev lyckad, igår var jag tvungen att vila. Idag är jag dock pigg nog att gymma så gym får det bli. Är vädret fint imorgon så cyklar jag på morgonen. Torsdag blir det definitivt cykling och någon gång i helgen med.

bilfri

Gammpassaten blev såld igår! Det var både skönt och småsorgligt förstås för jag gillade ju gammpassaten. Killen som köpte bilen fick med sig Turbärsburken (som legat i passaten lika länge som den har existerat, ungefär), en engångsgrill och ett gäng festliga blandskivor med raggartema. Rulla fint nu SYD och ge fan i att paja det första du gör för då skäms jag lite. Utan SYD är jag bilfri ett tag till. Rogivande, till nästa gång man behöver frakta något tungt eller fara långt. Men det är sedan det, får bli en ny bil då.

cornichonsugen 24/6

Joråsåatt.

Puss på er och hoppas ni mår bra denna tisdag!

Bilderna till inlägget är förstås
målade av den fantastiska
Fat Cat Art-mästaren för det är precis så jag känner
mig nu när jag är gravid.
Som en expanderande, fluffig, rödlätt sak mitt i livets konst.

I väntan på kattungen Kärlek Livsstil

Sjuka pojkvänner är som ena superkändisar. Skygga och omedgörliga. Men någon bild måste jag ju ha till inlägget, som har slarvat och inte tagit någon vettig bild under dagens cykeltur? Så då fick det bli ett just-in-time-photo: mina trötta ben, min skygga kändis och min Ridley.

Idag vaknade jag ganska förstörd efter en av dessa drömmar som hade kunnat varit sanna, eller som upplevs som sanna i alla fall. Vaknade mitt i en flott Broder Daniel-spelning som var mer som om Queen hade satt upp den visuellt men det var BD:s låtar som spelades och Henrik Berggren som sjöng. Och bilen där vi två satt samtidigt som spelningen pågick i sekvenser vägrade bromsa och vi visste att vi skulle vakna igen men vi gjorde inget åt det utan skrattade och fortsatte styra bilen nerför backen, på den tomma knöliga cykelbanan, ner mot havet.

Eftersom Jonas vaknade förkyld vart det ingen cykling för honom utan han fanns kvar där i sängen och jag låg där hur länge som helst, ville inte släppa taget om honom. Det dracks kaffe och åts marsipanbröd och kändes på magen och pussades på älskade, levande, mitt och drömmen började blekna med små minnesskvalpar kvar, och så BD på hjärnan förstås.

Jag åt en snabb frulle och lycrade upp mig för det ombytliga aprilvädret. Tanken var ett par timmars jobb och någon timme cykling men då jag hade glömt helgpasserkortet hemma så blev det bara cykling (buhu liksom) istället. Och en tung tanke på att behöva gå upp riktigt tidigt imorgon bitti för att fixa med det som hade behövt blivit fixat idag. Men cyklingen var härlig, speciellt med tanke på att det var första turen efter förkylningen. Jag hade tydligen klätt mig perfekt för en lugnare tur – långbenta paddade tights, långärmat underställ med varmare sportbh under, tunna yllesockor på fossingar, och så softshelljackan på överkroppen. Tyvärr är kissnödigheten allmänt hög i mitt graviditetsskede så jag måste stanna lite väl ofta för att riktigt trivas hela vägen. Men det var en liten petitess. Fick kanske tjugo procent medvind, resten kant- och motvind men sådant bekymrar mig inte så värst nuförtiden för har inga fartkrav utan ska bara fram ju. Strava här ↓

Puss and we’re alright, we’re alright yeah yeah yeah yeah yeah.

 

English: Last night, I dreamt both strange and beautiful and woke up in vain but also with some good music on my mind. Then I went out riding, and now I’m home taking care of my poor sick boyfriend. Have a nice Sunday!

Cykel I väntan på kattungen Kärlek

Det känns så himla annorlunda. Tomt? Ja, kanske känns det lite tomt utan en digital flygbiljett till min älskade apelsinö i den mobila fickan. Eller till något annat ställe som bjuder på berg, hav, klara färger, fantastiskt starkt kaffe latte (på dubbelespresso och med minimalt med mjölk, och i en liten glasmugg förstås) och torra prassliga ödlor som springer över vägen rakt framför ens hjul. Nu svär jag i min egen kyrka men det är faktiskt inte själva cyklingen som jag saknar just nu – utan den heta, saltstinna luftens och den oändliga horisontens evighetslöften.

Samtidigt vet jag att det är här jag ska vara just nu. Här hemma, med min Jonas och vår fantastiska bäbis som växer till sig dag för dag. Här är luften kall, och min hals är fortfarande något förkyld. Här är min lägenhet med sina slitna trägolv att trampa runt på. Här någonstans är vår nya lägenhet, den som vi inte hittat än men som vi letar efter i lugn och ro. Här lever min lilla familj och öarnas och apelsinöarnas evighetslöften får allt locka några andra i vår, för vi haft fullt upp med att skapa här hemma.

Så jag sjunger sånger om fjärran länder och havet och bäbisen dansar i magen.

I väntan på kattungen Kärlek

Så himla tung och loj, omöjlig att få upp ur sängen i tid! Ramlar in i köket, hårburret står upp, ögona är oseende, skägget snett, kroppen sover än. Får en lätt puss på magen.

Svart kaffe. Sluta spela Nintendo under frukosten!

Men du sitter ju med tidningen?

Och jag går och leder min svarta biltematralla och du leder din svarta awol och jag kan inte låta bli att småskutta ibland, och ibland när vi råkar pussas i otakt så slår läpparna mot varann

AJ!

Och jag saknar skydd mot separationer och jag har lärt mig att formellt kunna säga hejdå och du far iväg mot dina jobbäventyr.

Och jag vet, med dig vet jag, att vi ses på kvällen. Och jag fylls med glädje.

Skickar sms. En gullig kattunge som är blind och svansen är triangel. En unge som röker med en läbbig påskhöna bredvid, kortet är svartvitt. Kort fråga om en bokad tid.

Den korta pausen mellan möten på jobbet, passar på att kissa, blunda, åter fyllas upp av värmen. Värmen har bott i magen ända sedan vi hånglade i din retrosoffa till tonerna av någon domedagsmusik. Och fastän jag ville bli din inredning så slog jag an med en pryd ton och drog hem för att typ sova, men det var ju sista gången.

Jag är rädd om dig, dagligen rädd om dig. När jag somnar om natten så ber jag min vanliga simpla bön där jag så länge jag minns i tur och ordning nämner dem jag ber om att få behålla, få se glada, friska, lyckliga. Du är med i den bönen.

Du ligger med ryggen mot mig med nackfluffet ständigt utsatt för pussanfall, min mage som har sitt perfekta rum i den utsökta krökningen av ländryggen.

Jag ligger och bearbetar de senaste nyheterna jag har läst, på hur jag ska lösa något jobbproblem, på det helfestliga och helmärkliga att det jympar en hel egen person inne i min mage, vilken helg som passar bäst för mig och brorsan att åka till Göteborg, och om boken jag läser nu blir bättre senare eller om recensenten har sämst smak.

Jag drar lite extra hårt i polisonghåret och väcker dig bara för att fråga

Sover du?

Åh jag har precis somnat.

Kommer allt bli bra Kärlek?

Ja, det kommer det.

Säg jag lovar!

Jag lovar.

Sedan somnar jag, och jag drömmer mina drömmar och då och då springer jag och kissar.

Kallt om fossingarna, kallt porslin mot hakan. Jag är kvar i drömmen, åh nej, kommer de att tvinga mig att fly staden? Spring, spring, det är åter krig och hon skriker och jag måste rädda henne

Vaknar upp, kriget är över. Du har bytt ställning, jag stoppar om dig. Du tar hand om mig varenda sekund av vår tid, ihop som isär. Det finns mycket litet ont som jag inte kan bota genom att tänka på dig.

Kalla det vad ni vill.

Jag kallar det att älska Jonas Wiking.

I väntan på kattungen Kärlek

I Stockholm bor min lillebror, mamma och pappa. I Stockholm bor mina vänner, min brors klasskompisar, mina bekanta, kollegor, hemlösa som jag någon gång bjudit på en cigg och som bjussat mig och mina polare tillbaka på en och en annan historia under våra oändliga kvällar som lösdrivande ungdom på stan, mina cykelkamrater. Alla de som inte är mina men som är lika värdefulla för någon annan bor också i Stockholm. Tänk att Stockholm har öppnat sitt till synes kyliga men innerst inne varma hjärta för någon som har missbrukat gästvänligheten, som har satt sig i en lastbil och som har kört ner levande människor så vissa av de inte lever längre. Det är en sorgens fredag. För bara några dagar sedan skedde terrorattacken som kostade många oskyldiga liv i min gamla hemstad St Petersburg. Idag, just nu, pågår attacken mot min andra hemstad Stockholm.

Jag har pratat med mina nära. De är hemma nu. Det gör mig lugnare, men tar förstås inte bort sorghinnan från hjärtat. Stockholm – jag lider med dig. Jag hoppas också att alla ni mina cykelvänner med anknytning till Stockholm är i säkerhet och mår så bra som det går i en situation som detta. Skit i alla meningslösa uppmaningar att inte spekulera hit och undra dit. Spekulera. Prata med varandra. Ring. Undra. Gråt. Hata. Älska. Känn. Men ge inte vika. Känn ingen rädsla. Det som sker är tyvärr varken nytt eller oväntat men får för den delen inte bli normalt.

Någonsin.

Och ni unga och friska – ge blod om ni kan. Ba gör’t, helt ofarligt men räddar andras liv.

💔

Kärlek