Kategori: Infra

God morgon. Efter ännu en sömnlös nattvandrarnatt med lika delar ofrivillig motion som frustration (och ett par hjälpsamma vänta och se hur det blir när du får barn-nätkomments på det) så började min morgon på en neggo not. För att inte offerkofta ner mig totalt så gjorde jag kaffet extra starkt, klädde de eländiga benen i ett par extra snygga gravidstrumpbyxor och mig själv i min rödaste klänning. Jag kan inte påstå att jag blev piggare men humöret svängde i alla fall från ofruktbar uppgivenhet till frisk ilska. Att plinga lite extra ljudligt och glo lite extra ilsket på de så kallade ”medtrafikanterna” i sina plåtkarosser och utan fungerande blinkers (sure) gjorde susen för stämningen. Idag ser jag banne mig rött. Bjuder därför på en riktigt störig lista, kryddad med både purpur cyklistilska och en nypa salt. Så voilà – den arga stadscyklistens röda lista:

Most punchable face: Han den där ynglingen i lyxbilen eller hon den där i ”familjesuvven” (sorry men stereotyperna stämmer för det mesta ute på stans vägar) som inte rör en fena när hen svänger rakt ut framför en utan att ens försökt blinka, stanna till eller få till någon ögonkontakt. Fett läskigt, fett punchable. Men man hinner ju tyvärr inte. Istället står man där med hjärtat i gropen och försöker memorera regnumret fast man kommer att glömma efter några hundra meter.

Får humöret att svänga från glatt till argt: Alla oskyddade trafikanter-fientliga trafiklösningar som man måste passera dagligen. Och när man ändå passerar dem så tänker man – hur kommer det sig att vi som bor i ett av världens rikaste länder inte har råd med att bygga våra städer någorlunda säkra? Hur kan alla skattemiljoner som med jämna mellanrum satsas på ökad cyklism inte användas till konkreta infrastrukturella åtgärder? Varför är inte säkerheten för våra oskyddade trafikanter inte vara ett lagstadgat måste i alla kommunens planer och åtgärdsprogram? Och så fortsätter det att mala i hjärnan.

Jag gör mitt bästa. Både i mitt dagliga arbete som infrastrukturingenjör (även om jag inte jobbar direkt med cyklismen), som bloggare, som offentlig debattör. Men fanken, handlingskraften måste ju komma från fler än oss som är ute och faktiskt cyklar.

Senaste publika utbrottet i trafiken: Jag tror inte på att balla ur i trafiken, oavsett vilket fordon jag framför. Det leder bara till ännu mer elände. Se bara på alla bilisternas utbrott – usch vilka hemska olyckor dessa leder till.

Men få saker retar mig så mycket som en radda ynglingar som går i bredd på den (oftast oseparerade) GC-banan så att ingen, varken cyklister eller fotgängare, kan passera smidigt och säkert. Så helvetiskt oförskämt. Nu är jag gravid och inte så himla smidig av mig så jag får tyvärr hoppa av cykeln och förnedras genom att ropa URSÄKTAAA och vänta på att gänget skingrar sig. Men helst skulle jag vilja cykla rakt in i gänget. Inte så att någon skadas direkt men så att de typ, får hoppa åt sidan och skämmas och så.

Mest ilskeframkallande trafikljud: Bilisterna som helt oprovocerat (eller det blir ju provocerat, eftersom vi cyklister uppenbarligen provocerar dem) tutar på oss som cyklar, och gärna så plötsligt som möjligt. Fy skäms på er, era dräpare.

Stadscyklisttypen som får mig att se rött: Styrsurfarna är ju en trist grupp om man nu ska dra ihop folks över en kam. Här försöker man ligga på rätt sida, ta hänsyn etc. men så kommer någon flummare och facebookchattar samtidigt som hen vinklar runt och skiter fullständigt i att ens försöka bry sig om sina medtrafikanter.

Men hetsmotionärn är väl inte heller någon partypersonlighet. Inte mitt i stan i alla fall. Försöker se värsta raceig ut och skiter i att stanna mot rött eller väja för gamlingar, som vore det raceigt och coolt. Alltså grabben. Tagga ner på att välta omkull mammor och valpar mitt i city så räcker benwatten till när det väl är dags att prestera på riktigt. Vilket kan göras ungefär precis var som helst förutom just mitt i stan där man kanske ska försöka visa lite… hänsyn och fartanpassning?

Cykeldebattören som gör att jag snedtänder: De är ju ett gäng tyvärr. Men säg han som drar ihop cyklisterna till en homogen grupp? Han som använder begreppet ”väg” som något slags exklusiv zon för bilisterna only? Eller hon som prompt ska påtala att det minsann handlar om att ta hänsyn och vara snälla mot varann så löser sig allting i en tråd om någon bevisligen farlig trafiklösning där det går åt en cyklist i månaden cirka. Hörru din självutnämnda Moder Teresa, vad sägs om att vara lite konstruktiv istället för pekpinnig?

Dummaste trafikidén: Den om att dra ihop alla som inte kör bil i en enda stor salig röra, bestämma sig för att vi inte kräver något utrymme och utforma vägarna därefter. Applåder!

Originallistan från Clara

Hehe erkänn, det blev en riktig ilsken lista. Jag hoppas att ingen blev alltför kränkt… och blev någon det så beklagar jag det, fast ändå inte. För tänk om vi levde i ett samhälle med både trygga trafiklagar och sjyssta trafikantattityder? En trafikvärld utan ilska, utan oro, utan osäkerheten. En utopi, eller?

Jag hoppas att ni får en glad onsdag med så få ilskeframkallande trafikstunder som möjligt 👄 Och vill ni skriva av er – varsågoda, kommentarsfältet är ert!

Cykel Infra Punk

Exempel: Louise, cyklist och någons mamma

I centrala Stockholm finns det en trafikplats som heter Tegelbacken. Den binder ihop trafiken till och från stadens samtliga väderstreck. I slutet av 1800-talet byggdes de två första järnvägsspåren genom Stockholm och Tegelbacken. Trafikmängden på dessa spår mellan Stockholms Centralbangård och Stockholms södra station uppgick till tio tåg per dygn. Det innebar att tågen som då var i en klar minoritet fick stanna för hästdroskorna, cyklisterna och bilisterna som korsade järnvägen på Tegelbacken. Så småningom byggde man ut järnvägsnätet i övriga Sverige och så även i Stockholm. Fler och snabbare tåg passerade Tegelbacken. Ibland hände att någon skadades eller dog i korsningen. Om det berodde på ren oaktsamhet, stadens krogtäthet eller att folk även då hade bråttom är oklart. Troligtvis var orsakerna flera. Man blev i alla fall tvungen att till slut även planskilja järnvägen från de övriga lederna. Idag passeras Tegelbacken av uppåt 550 tåg per dygn. Järnvägen renoveras och eftersom tågtransporterna inte bedöms minska utan tvärtom välkomnas öka, satsas stora medel på infrastrukturella anpassningar för att främja tåget som ett av nutidens och framtidens främsta transportsätt. Järnvägen är omringad av ett skyddsstängsel och det är idag förbjudet att gå eller framföra ett fordon på spåren.

Exempel: Emma Johansson, Sveriges genom tiderna bästa proffscyklist

Exemplet ovan är inget stockholmshistoriskt unikum – överallt sker det förbättringar och laganpassningar som syftar till att öka säkerheten för slutanvändarna, nämligen landets medborgare. Det unika idag är dock särbehandlingen av en av de äldsta och idag växande resenärsgruppen nämligen cyklisterna. Just den gruppen som ihop med ryttarna och bilisterna på 1800-talet hade förtur mot de tio tågen genom Tegelbacken. Idag i miljölandet Sverige år 2017, är situationen för trafikantgruppen cyklisterna helt annorlunda. Trots alla studier och statistiken som pekar på att cyklismen är framtiden och trots det växande antalet cyklister är säkerhetssituationen för dessa lika och i vissa fall värre än vad den var på tiden få hade råd med cykel. Trots att vissa infrastrukturella förbättringar sker om än i sakta takt och om än småskaligt och ofta utan att ta hänsyn till den stora variationen inom gruppen cyklisterna så händer så gott som ingenting på den enda nivån som bevisligen avgör skillnad mellan liv och död (eller skada) – nämligen på lagnivån.

Exempel: Johan, cyklist och någons pappa

I dagens Sverige finns det nämligen gratis att preja cyklisterna. Priset är noll svenska kronor för att vålla cyklistens obehag, orsaka en skada på cyklisten och/eller hennes cykel. Lika fritt fram är det att döda en cyklist. Om det beror på oaktsamhet, djävulskap eller att man idag också har bråttom är intressant men utgör ingen rättssäker grund. Trots alla anmälan och skräckexempel som väller in till polisen och medierna (både de officiella och de sociala) så läggs ärenden ned. Man kan tycka precis vad man vill om myndigheternas och mediernas inställning men det ska man inte behöva tycka till. På samma sätt som den bilisten som kör mot rött straffas med lagen om förbud mot att köra mot rött så ska den bilist som kör för nära – närmare än minst 1,5 meter till cyklisten – straffas genom lagen. Lika självklar som lagen är som reglerar förhållanden mellan tågen, bilarna och motorcyklarna, lika självklar måste lagen bli inkluderar cyklisterna i sitt reglerande.

Det är spännande och föredömligt att cyklismen får allt mer plats i det politiska medvetandet – till exempel genom den nya svenska cykelstrategin som presenterades nyligen. Men lika lite som häststrategin hade hjälpt änkan till ryttarens  som i avsaknad av säkerheten och reglementet kördes på av ett ånglok på 1800-talets Tegelbacken och dog, lika lite hjälper den hoppingivande, men icke-verkställande cykelstrategin människorna som idag, precis idag, skadas eller dödas på grund av säkerhets- och lagavsaknaden.

Beslutsfattarna, skärpning. Ni har alla underlag. Ni har alla medel. Ni har alla bevisen. Ta tag i säkerheten, ta tag i lagen. Visa vägen. Det är redan för sent för många, men det är är aldrig för sent för resten. Lagstadga för våra liv och gör det idag.

Katja, infrastrukturingenjör som jobbat med bland annat Tegelbacken,
cyklist och någons blivande mamma

Cykel Infra

Hörru våren, kom tillbaks, allt är förlåtet! Hur kul var det liksom att bryta sig igenom den kalla, våta, hemska snöbarriären när jag cyklade till jobbet imorse? Inte kul någonstans.

Desto mer tacksamhet känner jag för att vi har fått två visserligen kyliga, men ändå rätt soliga cykeldagar i helgen. Eftersom jag var rätt mör efter tiomilarn i lördags så satt det perfekt med en riktig myspysrunda med cafét Gula Stallet i Målhammar som mellanlandning. Målhammar är en doldisherrgård med tillbehör någon mil utanför Ängsö, i mitt tycke Västerås flottaste naturreservat. Det kryllar av får och kulturtanter som kommer till gårdens galleri. Och igår var vi hela fem cyklister på stället – jag, Jonas, Tony och så ett bekant cykelpar som till skillnad från oss crossies hade tagit ut sina racerar.

Överlag märktes det att cykelvåren, den hade börjat! Trots att vi inte körde de allra vanligaste vägarna (ja inte alla i alla fall) så mötte vi en och en annan hjulryttare – en och en annan mtbare, en grannklubbis, ett gäng blårange ungdomslöften övandes snygg linjecykling. Och så några glada standardcykelfamiljer på de bredare cykelbanorna utanför staden. Kul! Här i Bilbältet Västmanland är varje cyklist guld värd. Och det glädjer mig att så många är ute trots att den ”officiella” motionssäsongen inte börjat ännu.

På kvällen gjorde jag ett ryck och tvättade bilen några kilometer bort från där jag bor. Varje gång jag kör bil i stan – och det händer sällan, eftersom jag inte har bilen till att köra i stan – så slår det mig hur många potentiellt farliga korsningar mellan bil- och cykeltrafiken det finns i Västerås. Främst handlar det om utfarter med låg eller obefintlig siktsträcka för båda trafikslagen, men även obelysta korsningar, otydliga korsningar. Alltså ska man vara rent krass och skitnödig så är problemet ur vägen så länge man som motorfordonsförare och cyklist bromsar in och så gott som stannar iföre varje sådan korsning. Verkligheten ser inte ut så. Människor är människor – stressade, distraherade, glömska. Människor kan vara barn, människor kan vara äldre. Västerås stads nuvarande inställning – det går väl inte att göra så mycket åt’t, cyklister får väl skaffa reflexväst – till situationen med de mången farliga korsningar skrämmer mig helt ärligt. Det finns för fanken hur många lösningar som helst om man anstränger sig lite. Tillfällig trafiksignaldirigering – höga farthinder och belysning – sätt upp ett rött stoppmärke till att börja med!

Usch nu vart jag riktigt deppig.

Nä, nu måste vi tänka positivt här. Helgen har varit fantastisk – jag åt en supergod spenat- och ricottaostpizza på kvällen – skypade och skrattade så mycket med min älskade mormor igår! – och nu går vi enligt min gamla skolkompis Nitzan mot ljusare tider så att det kanske blir en eller kanske två kvällsrundor nu i veckan.

Idag ska jag vila efter tre träningsdagar, hoppas ni får en glad måndag. Puss!

English: Today, I’m thankful for the the sunny weekend. I’m also glad there are so many riders out there already, and a bit sad because of how little our municipality actually does for the cyclists’ safety.

Cykel Infra Landsväg

Hej god morgon glad måndag och så!

Hur har er helg varit? Min har varit hur bra som helst – hade ju lillebror på besök och så hade vi ett peppt uppstartsmöte för nästa höstens stora blårange-evenemang – förutom panikångestattacken på grund av stressen igår kväll. Fett jävla onödigt men något jag tyvärr fått lära mig leva med så ingen stor grej egentligen även om det känns så i stunden.

Annat som i stunden känns som det aldrig kommer att lösa sig är vår regerings mycket snack-lite verkstad-inställning till att verkligen underlätta för människor att resa miljövänligt. Det statligt ägda SJ tänker nämligen modernisera sin tågflotta – och bland annat köpa in nya snabbtåg för miljardbelopp. Men några planer på att erbjuda cykelplatser (alltså, vi snackar enstaka platser, på nåder alltså!) finns det tyvärr inte ens i tanken:

Och när jag frågar varför så får jag följande svar:

vilket är det mest intetsägande och osakliga svaret ever typ. Vem räknas till resenär då? Uppenbarligen enbart de som tar så lite plats som möjligt för så hög kostnad som möjligt (om ni undrar om regionaltågen så är det ett nein där med). Planeten tackar er SJ – som trots alla studier (här är en av dem) om att möjligheten att ta med sig cykel på tåget gör att betydligt fler väljer tåg – ändå väljer att maximera den kortsiktiga vinsten istället.

Nog om världens tråkerier. Här kommer ett par positiva klickisar istället:

ett. Min kära vän Anna – friluftsälskaren och äventyrspassionistan som gjort ett gäng succégästinlägg här på CK – har efter år av påtryckningar äntligen dragit igång sin egen blogg. Och vilken också! Få pennor flyter så fritt och poetiskt som hennes, läs det här ba:

Och då sa Jonatahan, att klubben borde göra svarta kläder som var stilrena. Helsvarta.

”Med en rosa rand på?”, föreslog Henrik.

”Ja”, sa Jonathan, och då förstod jag att han cyklat Dalsland Runt, och vi pratade gemensamma bekanta och började drömma oss bort till äventyrens sommarcykelturer, och Henrik hade dagens stiligaste kompislapp.

Alltså genialt eller? In och läs Annas blogg Grön cyklist – bokmärk den – kommentera den – få henne att fortsätta så slipper jag vara den som tjatar.

två. Kommer ni ihåg Sophieemmy-bloggen? Det var min favvotävlingsblogg av två elitsatsande cyklisten som verkligen skrev hur det var att tävla i cykel. Sophie Sundström är ett nytt och välkommet tillskott i vårt lag CK Valhall Damelit och Emmy Andersson har gått och blivit en i det belgiska laget De Sprinters Malderen och med en ny blogg. Jag diggar Emmys cykelmotto Jag älskar att cykla men jag tränar inte för att det är kul utan för att bli bäst på tävlingar, för det är kul och jag ser fram emot många roliga poster om livet som tävlingscyklist i Belgien! Här är Emmys nya blogg.

Och jag då? Jovars! Den här veckan är jag något mindre sugen på blodapelsiner men bra mycket mer på ratatouille vilket är både märkligt och inte egentligen. Jag tänker hinna med minst några cykelpass inne eller ute och så simma och gymma en sväng på det. Så rörigt i skallen, är inte van att träna ”för att må bra” men det verkar vara det som gäller just nu vilket är en utmaning i sig hehe. Vi har dessutom två lägenhetsvisningar att gå på, ena lägenheten är lite för modern för min smak men läget är kanoners så man kanske kan stå ut med moderniteterna ändå ett tag.

Och till slut ni kära läsare – som jag tycker bör hålla lite extra koll på Cykelkatten den kommande tiden. Vem vet, det kommer kanske en rolig tävling snart.

Puss!

English: Some words about how I’m doing, about Swedish Railway’s refusal to allow bikes on trains, about two good blogs and about me longing for cycling and ratatouille. 

Annas äventyr Cykel Infra Livsstil Mina tips

29613961556_d15566ea4f_o

Hej folksis. Vet ni vad jag gjorde i måndags eftermiddag?

Satt i ett plasttält på Sigmatorget i Västerås ihop med följande kloka: en Västerås stads projektledare, en folkhälsostudent, en ordförande för Cykelfrämjandet Västerås, en riksidrottsförbundschef aka VCK-Maria, en miljöpartist och en moderat. Rödtotten i randig klänning och med kraschade knän fick äran att representera tävlingscyklisten och skribenten Cykelkatten.

Samtalet hette ”På cykel i innerstaden” och var en del av stadens Tyck till om Västerås-initiativ. Syftet var lika självklart som komplext – att slå ihop våra cykelengagerade huvven för att med våra erfarenheter och åsikter bidra till Västerås stads arbete med att göra Västerås till en bättre cykelstad.

Och som vi gjorde det! Jag förväntade mig helt ärligt fler skilda åsikter, ett slags debatt – men det häftiga var att alla var i princip överens om vad som gjorde Västerås till en både duglig och mindre duglig cykelstad, samt vad som behöver göras för att staden ska gå från duglig till säker och trivsam för cyklisterna.

Trots att jag förstås tycker en hel del om den urbana cyklismen i staden så valde jag i mina uttalanden att fokusera på vikten av att

dels på allvar i alla lagstiftnings-, planerings- och utförandeskeden behandla den cyklande människan som ett eget utrymmes- och säkerhetskrävande (ah men ni minns väl min debattartikel i DN på temat) fordon

och

dels ha med cyklingen, och cyklisterna i allt planeringsarbete som sker. Inte genom enstaka enkäter och punktinsatser och parenteser – utan genom ett systematiskt, lag- och kompetensstärkt arbete.

Torrt?

Visst. Det är ett torrt, gediget, kanske tråkigt skulle vissa tycka, arbete som måste ske för att göra stadens gator säkra för alla människor. Men tänk så roligt när färre dör, färre skadas, fler tar sig ut. Glada säkra cyklister – vinglare som snabbisar, glada säkra fotgängare, glada bilister. Inga krockar. Alla gör sin grej på sitt sätt, för det finns förutsättningar.

Summa summarum – bra grej av Västerås stad, roligt att prata cykel med andra engagerade och kunniga – och låt oss hoppas att arbetet inte stannar här.

Puss och vad tycker ni är nyckeln till en säker och cykelvänlig stadsmiljö?

Infra