(gravidvecka alltså, inte sån där byråkratisk vecka)

…att cykla förstås!

Cykelturen blev ett skönt, klassiskt västmanländskt rullpass som hade gärna fått vara längre men vi skulle på en viktig visning. Jag hade cirka en och en halv timme på mig. Körde ut till snälla medvindar, behagligt dis och ljumna grader, hejade på alla till och med de hjälmlösa sådana och stannade till och umgicks (verbalt) en sväng med den på ålderns höst något luggslitna men fortfarande gulliga Tillberga-Kaninen. Sedan kom regnet och motvinden och kissnödigheten och sen kissnödigheten igen och sedan den jobbiga steksolen men då jag hade så kort tid på mig så njöt jag för fulla muggar ändå. Och ännu mer njöt jag av att landa och bre ut väl hemma. Att cykla i vecka nitton är skönt – att vila i vecka nitton är inte fy det heller!

…att gå på visning

Visningen hölls i en elegant, högt belägen sekelskiftslya med utsikt över Mälaren. Trygg, rymlig och tjockväggad, inga öppna planlösningar och flytande gränser mellan ute och inne här inte. Vi blev båda förtjusta i den – men förblir ändå osäkra ty vi vet fortfarande inte om det finns cykel-/och barnvagnsförråd (det sistnämnda nästan viktigast) i marknivå. Imorgon får vi veta det och då slår vi till – om ekonomigudarna vet. Men det vet vi också först imorgon när vi varit till banken, palla kolla upp tråkmomentet ekonomin innan det är skarpt köpläge liksom.

…att fika morotskaka!

För det finns ju bara en nackdel med bakverket morotskaka – att det inte är många tuggor tills det tar slut.

…att ge en efterlängtad present till sina en gång outtröttliga men numer ofta trötta fossingar

nämligen ett par riktigt sköna, nästan som formgjutna fritidsskor. Vilka det blev ska jag visa sedan när jag vant mig vid att jag plötsligt äger ett par skor som är i färg.

Jag har varit glad hela dagen. Glad när jag vaknade ur ännu en mardrömsnatt (har alltid varit en mardrömmare, nu när jag är gravid kommer de oftare, säkert något slags bearbetning, men lika tröttsamt för det eftersom jag ju självklart minns varenda liten detalj) och insåg att mardrömmen varit en dröm. Sedan glad åt cyklingen, glad åt bäbis, glad åt Jonas, glad åt några timmars ledighet.

Nu har jag en grav, tärande söndagsångest och det är förstås inte bra. Och jag ska ta tag i det också, och nu är det några timmar kvar av denna underbara dag och jag ska laga lasagne, pussa på min man och tänka, tänka, tänka att allting löser sig för vi är unga, kära, handlingskraftiga och måste se till att vårt barn har det bra och det kräver att även föräldrarna mår bra. Nu, inte sedan.

Puss!

Bonus: Baby animals & their moms (because it’s Mother’s Day)

Cykel I väntan på kattungen Kärlek

Och så har det hänt igen, något som hände då och då även förr men händer oftare nu när jag väntar bäbis – att orken runnit av mig knappt jag hunnit hem från jobbet. Och trots att jag till synes inte gjort särskilt mycket fysiskt idag – gått upp, klätt på mig, gått mina tjugo minuter till jobbet, gått min lilla lilla lunchpromenad, gått mina tjugo minuter hem – så är ögonlocken tunga, så tunga, och de sista metrarna hem fick jag nästan prata högt med mig själv för att inte somna mitt på trottoaren. Väl hemma ramlar jag ner i köksstolen och den annars rätt hårda pinnmöbeln känns som den mjukaste sammetsfåtöljen. Vart har energin tagit vägen? Och jag som skulle cykla idag! Ohörbart tickar klockan och snart har en timme gått, och jag är fortfarande kvar tung i stolen, slöbläddrar i någon damtidning som på ena sidan låter avklädda kvinnor med höga bmi posa i underkläder och svara på frågor om hur det är att vara en fet stark kvinna i samhället och på de nästföljande tjugo sidorna så kommer de olika hälsoprofilerna med tips om hur man hittar den bästa förbränningen för den snabbaste viktgången och sidan därefter handlar om mellanmål och då nickar jag till för jag är hungrig… men damtidningens tips handlar om mellanmål som ökar förbränningen och innehåller varken socker eller mjöl och i mitt kylskåp finns det ingen sådan mat inser jag. Jag borde ha handlat, men jag var för trött. Jag häller upp den sista skvätten havremjölk och skrapar ihop några nävar majsflingor och en näve rostade solrosfrön och det får bli mellisen.

Jag nästan gråter en sväng. Åh så lätt det är att känna sig svag när kroppen inte följer ens tankeplaner! Den kanske är sann, klyschan om att gravida kvinnor är svagare versioner av sitt normala jag – något slags ideal man enligt vissa bör krampaktigt hålla sig vid och prompt komma tillbaka till så fort som möjligt, helst några timmar efter förlossningen, om den moderna vårdpolitiken får bestämma alltså?

Tänk där cyklar de, mina kompisar. Och här ligger jag (bytt från köksstolen till sängen under inläggets gång, har en chokladbit här också om man nu ska lida med stil). Ett stycke okammat icke-gammalt jag. Med fyrtioett i svullna fötter och bleka, fluffiga ben insmorda svindyr men hemskt illaluktande natursalva som påstås öka cirkulationen.

Och innerst inne vet jag att jag inte är svag. Jag är helt enkelt gravid. Och trött. Trött för att jag har jobbat, för att jag har känt, för att jag har mått, för att jag har tränat. Och för att jag är gravid. Har en bäbis som glatt härjar i magen utan att ta något som helst hänsyn till träningsplaner hit och ambitioner dit. Och tur det. Lär arbetshästen Katja att stanna upp och ta det lugnt. Jag och bäbis i magen, vilket team vi redan är! Värsta hälsogurus, bra mycket klokare än alla hälsotidningsgurusar ihop.

Så det så och puss!

I väntan på kattungen

Hej!

Hur ser den gravida cyklistens cykelstall ut egentligen? Förutom stadstrallan som är transport only så är det tre ting som samsas om min cykliga uppmärksamhet nuförtiden. Här är det första två och de är hårda:

Först ut är förstås min idag allt-i-allo-cross, min röda Ridley X-Fire som ni ser på de flesta cykelinläggen under den senaste tiden. När jag blev varse om att jag väntade bäbis så sålde jag min racer som jag haft i nästan fyra år. Racersadeln åkte upp på crossen. De mönstrade lerdäcken togs av och ersattes med ett par slänta conti-tjugofemmor, sittandes på ett par inte för lätta men för en gravid person heldugliga träningshjul. Anledningen till att det blev just crossen som sparades är förstås dess bekväma geometri. Som dessutom går att göra ännu bekvämare eftersom det är gott om distanser att justera styrhöjden med. Eftersom jag inte kör längre än max tio mil och ser mastigt ut. Kurvtagningen blir eh… understyrd men trygg. Tänk Volvo! Jag erkänner att jag känner mig rätt pompös och upprätt med min konfiguration när jag ligger inne i en slick landsvägsklunga men jag lovar – jag slutar dyka upp på samlingarna om jag tvingas använda ett tyskt touringstyre för att sitta bekvämt hehe. Skämt åsido så syftar alla anpassningar till att göra det skönare i och med den växande magen, samt tryggare med tanke på den förändrade balansen. Det viktigaste är att jag får komma ut och cykla eller hur?

Min andra hårda kompis är ingen annan än den glada kliniskt vita monarken jag hämtade i Stockholm en kall vinterkväll. Då hade jag inte en tanke på att den skulle användas till annat än kompletteringsintervaller då vädret var för dåligt för att köra ute. Som gravid är jag glad åt den också, till och med ännu gladare! Hittills har jag inte kört monarken så mycket helt enkelt för att jag har kunnat cykla ute. Bara ett par gånger. Men ju omfångsrikare och flåsigare jag kommer att bli desto lättare blir det för mig att ta de kortare passen inomhus. Och sedan kommer ju förstås post-förlossningsrehabben och bäbistiden utan någon större träningsfritid – då känns det bra att ha den stadiga kompisen monarken ståendes där redo för hellre-korta-än-inga-alls träningspass. Precis som vilken annan cyklist som också är förälder. Men det är sen det. Än så länge är det sommar, väntan och mest uteträning som gäller – så långt jag klarar av det förstås.

Sist men inte minst har vi den gravida cyklistens softa kompis. Och det är förstås ingen annan än soffan. Upp med benen i högläge, in med en chokladbit i munnen, fram med en grym bok eller slå på en cykeltävling i datorn. Att chilla är nämligen precis som vilken träning som helst – något som bör utövas ofta och ihärdigt!

Det var de tre – en tight och stadig stab, mina materiella cykelkompisar som räcker gott och väl just nu. Puss!

Cykel Gravidträning I väntan på kattungen

Trots den retliga fartsänkningen…

är leendet lika stort som cykelglädjen och tacksamheten.

(från ramnästuren för ett par veckor sedan)

Hej! Nu när jag har varit gravid i snart fyra månader och tränat lika mycket börjar det bli ganska tydligt hur graviditeten har förändrat och håller på och förändrar min träning. Och så här är det nu i vecka sexton:

✰ periodiseringen är grejen numer. Och då menar jag inte fem stenhårda cykelpass ena veckan och fem lugna distanspass andra veckan. Utan mer cykling eller gym ena dagen – nöja sig med en lugnare promenad dagen efter. Självklart orkar jag om jag måste träna hårdare två dagar i rad, det är inte det. Men kroppen verkar föredra den här varannan dag-träningsrutinen och jag lyder. Det viktigaste för mig är att få röra på mig varje dag oavsett nivån på ansträngningen – inte minst för mina RLS/WED-symtom är värre nu än vanligt.

✰ är helt klart mer flåsig nu. Det är inget unikt för mig – nästan alla gravida är ena flåsmonster – men det är lite märkligt och lustigt varje gång. Av alla moment här hemma är jobbets tre trappor upp värst. Trappan upp till päronens hus på Lidingö tar i och för sig ändå priset. Fyrtio fem trappsteg of hell.

✰ blir mycket fortare trött nu. Trots att jag cyklar, går eller tränar något annat i ett lugnt tempo så blir jag trött. Kanske inte muskulärt men desto mer allmänt på något sätt. Blir sömnig, och slö.

✰ Jag fryser mer nu. Det beror säkert på ett antal faktorer men en av dem är nog att jag helt enkelt cyklar lugnare. Det är en ovan känsla. Jag är normalt tjejen som cyklar utan handskar i minusgrader för ”orka handsvett” liksom. Nu är jag ett påbylsat knyte bakom styret. Men kanske bra? Kanske kommer jag tåla sommarhettan (min kropps värsta fiende) bättre? *hoppas hoppas*

✰ jag har en sämre eller snarare förändrad, balans. Misstänker att detta är bara början – magen är inte så jättestor nu. Men balansförändringen beror inte bara på magens storlek. Det är kanske den enda förändringen som verkligen stör mig. Men jag biter ihop och anpassar mig.

✰ jag är fegare eller om vi uttrycker det politiskt korrekt, mer försiktig. Det hör nog både ihop med min förändrade balans och att man inte längre har enbart sig själv att ansvara för fysiskt. Jag tänker förstås sakta men säkert jobba bort fegheten när det är serious cycling shit dags någon gång igen men tills vidare är jag en liten darrig skogshare och det får vara okay.

✰ jag är förstås omfångsrikare och tyngre. Förutom omaket med att leta nya träningskläder och att farten i backarna är längre så är det en tydlig och välkommen förändring. Kroppen är så fantastiskt grym på att veta hur äta och se ut för syftet och så känns det fint att bidra till att vi är alla slags olika cyklister där ute på vägarna. Både kropps- och livsskedesmässigt!

Puss och här är en kul berättelse på temat.

English: Four months into my pregnancy, there have been some changes in the way I’m training and experiencing the training. The changes fascinate me although it’s quite a job to get used to this new version of me!

Cykel Gravidträning I väntan på kattungen

En mobilsnap från bäbiskuleperspektivet.

Hej.

Just nu under graviditeten så passar jag som jag berättat tidigare att träna sånt jag i vanliga fall skiter i inte riktigt tänker på att träna för tråkigt om än nödvändigt (även om jag har blivit mycket mycket bättre på det under de senaste två åren vilket har gett grymma cykelstyrkeresultat). Jag har dessutom ett viktigt bak-i-huvudet-mål – att bibehålla tillräckligt mycket styrka och smidighet för att inte hamna i skadeträsket igen när det väl är dags att återuppta den cykelspecifika träningen. Och för att förstås vara en rörlig morsa som orkar härja, leka och äventyra med bäbis men det är ju en självklarhet.

Därför styrketränar jag nu med en nyfunnen glädje. Igår tränade jag dessutom på ett lite gymmigare gym än det vanliga F&S-gymmet nämligen Actic på Kristiansborgsbadet. Har ett klippkort där så lika bra att utnyttja. Alltså Friskis är grymt fräscht och rent och trevligt etc. men det är så himla snällt och reko där med träning ska aldrig handla om prestation utan bara om glädje-lappar på klädskåpen att det är lite svårt att känna sig riktigt farlig därinne. På Actic däremot är det lite råare, lite fulare, lite mer metall, lite mer svart skinn och yeah liksom. Alltså jag vet att det är en himla löjlig grej det men jag tror det finns de som håller med mig. Jag kommer ändå alltid vara en F&S:are 4life men det är kul att vidga sina gymvyer med jämna mellanrum. Så jag vidgade gymvyerna igår och testade minst tre för mig nya maskiner. Varav en riktigt otäck en där armarna fick vinklas i helt omöjliga vinklar innan man kunde påbörja själva övningen.

Tittade under träningen på alla duktiga cyklister som svettades inne i spinningsalen en glasruta bort. Och på alla babysimföräldrar en annan glasruta bort. Drack kallt härligt vatten ur min träningsbidon och ute härjade aprilsnön.

Idag kan jag fortfarande röra på armarna men känningarna är på väg. Imorgon blir en stel dag men då står utomhuscykling på schemat och vem behöver överkroppen då? *blinkar tydligt*

Puss!

P.S. Har förresten av en tjejkompis fått kritik om att det är mycket graviditet i bloggen just nu. Farhågorna uttrycktes över risken för läsarbortfall. Så är inte fallet utan tvärtom, tack för omtanken. Cykelkatten har aldrig varit en renodlad träningsblogg utan en icke-kommersiell, personlig blogg med cyklingen och träningen som den röda tråden. Och sedan är det bara att gilla läget – kvinnor blir gravida ibland. Märkligt att ingen uttrycker samma omtanke om ens bloggs läsarbestånd när man är sjuk eller bortrest och offline i en månad. Att författa en personlig blogg utan att nämna det största som händer en just nu och påverkar det mesta av ens vardag vore helt omöjligt (jag försökte ju i början där men blev nästan deppig av att smyga runt). Och varför skulle jag ens vilja göra det? 

Gravidträning I väntan på kattungen Träning