Kategori: I väntan på kattungen

Vissa inlägg får en att må dåligt under skrivandet.
Jag grät när jag skrev detta inlägg. Jag vet inte om det är en terapeutisk effekt. Jag hade så gärna önskat att första delen inte behövde skrivas. Men den behövde tydligen det.
Låt gå i så fall.

Under vissa nätter, när jag inte kan sova utan vankar av och an i köket så att benen och armarna syrsätts och jag kan komma till ro i sängen, då kommer de mörka tankarna.

Den stora oron sköljer över mig och den handlar uteslutande om mitt babybarns säkerhet, livsglädje, möjligheter. Tänk om? tankarna snurrar runt. Jag är rädd för de fallande möblerna, för de trimmade mopederna på cykelbanorna, för mobilerna i bilisternas händer.

Jag tänker på hur jag ska få mitt barn att alltid välja sin egen väg utan att ha för mycket ont på vägen. Att säga ifrån, även om tusen andra inte skulle hålla med. Att inte jämföra sig med andra, trots att det är så lätt att trilla dit nu med internet.

Jag tänker på de vännerna som har valt att omvandla sin en gång så sprudlande vänskap till något välmenande men totalt egalt. Jag tänker på hur många ord de använder för att förklara varför de inte har tid. Jag försöker istället att tänka på alla de som alltid hittar tiden att bry sig trots allt de själva går igenom, och om alla de nya människorna som jag lär känna trots – och tack vare – att jag är med barn.

Jag tänker på ljudet från apnélarmet, ljudet ingen i min familj någonsin glömmer och jag ber att varelsen i min mage kommer ut först när det är dags och inte en dag för tidigt.

Jag tänker på hur mycket jantelag och avundsjuka det tyvärr råder i graviditetsdiskussionerna, hur raskt kvinnorna som öppet vågar glädjas och väljer att visa det sköna, glada, fina, självsäkra, trots alla smärtor och all oron de går igenom, hur raskt de tas ner på jorden av de som minsann vet hur det är ”på riktigt” och bara måste få tala ut om det för en. Hur raskt jag tagits ner på jorden ett antal gånger. Hur försiktig jag har blivit med vad jag säger, skriver.

Jag tänker på hon med mage lika stor som min och jätteont i ryggen och hur hon tog över hela diskussionen med att prata om sin oro för postförlossningsdepression. Jag tänker på hur jag tyckte synd om henne, hennes ont. Log mot henne. Jag tänker på hur hon efter mötet, i hissen ner spydigt påpekade att jag förstås måste ha cyklat till mötet. Jag tänker på att jag plötsligt skämdes. Varför skämdes jag?

Jag tänker på att jag saknar min farmor och min mormor, som jag saknar så och som jag träffar för sällan.

Under de flesta dagarna, då jag fått i mig kaffe, lite mer sömn och lite mer klarhet i skallen, pussat på Jonas och bättrat på läppstiftet, då kommer de ljusa tankarna.

Jag tänker på att vi är en liten familj. Vi är i vecka 35.

Idag ska vi köpa en mycket viktig möbel.

Vårt babybarn väger nu som ett par bättre (men inte för dyra) 29” MTB-hjul, inklusive kassett.

Vår tvåa är liten men så mysig, så full av kärlek och böcker.

Jag blir bara snyggare för varje dag. Det må bero på att synen åter blivit sämre så jag ser färre och färre rynkor – men om det påverkar spegelbilden positivt så bring it on hehe.

Jag har ett roligt jobb som gör att jag kan gå runt och tänka på differentialsättningar de gångerna det hugger till av bäckensmärta i kroppens nedre delar.

Jag har underbara vänner som vi kommer att hitta på så roligt med, med eller utan ungar.

Min lillebror håller på och blir ett programmeringsgeni *stolt stolt*

Jonas-bäbisfar är snyggast och godast bäbisfar i världen. En betryggande insikt.

Jag är glad som både på nätet och irl hamnat i så många sammanhang med kloka, förstående och empatiska kvinnor. Ni äger. Vi äger.

Jag tänker på hur sjukt mycket spännande det finns i världen som bara väntar på att upptäckas av mitt barn, av oss tillsammans. Från bärselen, från barnvagnen, läshörnan, från cykeln, hästryggen, från bilen, från tåget, från skeppet, från fossingarna!

Det är (plusminus två) fem veckor kvar tills vi får träffa den bästa lillmänniskan i världen. Det kommer att göra satans ont och jag kommer att vara helt förstörd efteråt men nog lyckligast i världen. Och barnet – hon kommer att vara lyckligast hon med, om inte annat så för att det lär dröja ett gäng år innan hon inser vilken galning till morsa hon har välsignats med.

Det är inte så himla långt kvar tills jag kan börja intervalla järnet på inne-Monarken och ute-crossen igen.

Jag tänker nöjt att jag har nästan övertalat Jonas att så småningom skaffa en katt. En riktig cykelkatt.

Och jag tänker på att det är vetenskapligt funtat så, att all skit kommer om nätterna, så att man kan bearbeta det under vargatimmen för att lägga dagarna på det och dem som förtjänar ens tid och glädje och energi istället.

Puss på er.

© Katja.

I väntan på kattungen

Måndag vänner!

Igår skrev jag som ni vet ett halvt moralkakigt inlägg om att ständigt hitta på det roliga i det tråkiga. Jösses jag måste varit rejält trött, det värsta jag vet är moralkakor i bloggform. Så förlåt stort. Men nu hörni –

– igår höll det på att inte bli någon rolig utflykt trots den stenhårda regeln att fira varje graviditetsvecka med något spännande. Klockan började bli sent när vi lämnade det glada Hedesunda och vi hade både en tvättid och en sömntid att passa.

Jag var förresten smått öm i stjärten och ryggen efter att ha testat att cykla på en hybrid. Tro’t eller ej så hade jag aldrig sadlat en hybridcykel tidigare. Mitt cykelliv hade ju hittills bestått av antingen oväxlade standardcyklar typ trallor eller sportcyklar. Hade dock varit nyfiken på hur det är att cykla på en snabbare och lättare stadscykel med växlar ett tag. Tur då att Jonas mamma som är ungefär lika lång som jag hade kittat upp sig på en fin hybrid som jag fick testa.

Så hur var upplevelsen då?

Cykeln var det då inget fel på – även om världens kortaste rygg-Katja som vanligt kände att hon satt för utsträckt med armarna. Det kändes också märkligt att cykla på något som liknade en cross men som inte hade bockstyre utan ett styre som var varken mtb-brett eller bockstyre-smalt eller damtralle-bågigt?

Fast mest led jag eftersom jag helt enkelt var för gravid för några smalare och dropigare cyklar. Magen tryckte upp, vikten tryckte ner, ryggen smärtade… nåväl, en kortare tur till affären och tillbaka blev det och ett konstaterande – kanske värt att testa cykeln igen om en månad eller två hehe.

Men nog om cykelförsöket! Stärkta av äppelpajenmedvaniljsåsen begav vi oss hemåt och var på väg att banga utflyktandet men skärpte oss, gav upp att hinna hem i tid till tvätten och hamnade i…

gamla Näs bruk

vid Dalälven den breda!

Gamla Näs bruk visade sig vara en oanad pärla. Bruket, beläget strax utanför avestanära kyrkbyn By anlades en gång som ett dotterbolag till det på den tiden storslagna Horndals bruk. Även själva Näs bruk hade varit storslaget. Brukets kolhus (där man förvarade träkol som man behövde till stångjärnstillverkningen och masugnarna) var på sin tid en av de allra största byggnaderna i hela Norden. Mäktigt va?

Tyvärr finns inte kolhuset kvar i sin helhet. Några murbitar, täckta med slaggrester, står kvar här och var och är täckta med all världens vegetation och djurspillning. Det tog ett tag att hitta till bruksresterna, lite sorgligt gömda och förfallna bakom någon mindre underhållen mekanisk verkstad, även den gömd bakom en sopstation.

Men vi hittade förstås in, och vi klättrade runt på gamla husgrunder och öppnade torra trädörrar, och vi blundade och fantiserade om hur det måste varit att arbeta vid bruket en gång i tiden. Slitsamt, tufft, fattigt, omgivet av den vackraste naturen, rastbröd och kaffe till forsbruset.

En ensam solros växte bland rostiga järnbitar, omkullvälta trälådor, billiga plastmöbler någon hade helt sonika gjort sig av med, bleckkärl och oljiga trasor.

I den satt ett bi som efter några försiktiga blomskakningar visade sig vara så gott som fastlimmat i nektarn.

Jag plockade så varsamt jag kunde ut biet och lät det återhämta sig i gräset innan det kunde fortsätta färda sin tunga fluffiga kropp mot vidare bisysslor och vi fortsatte hemåt och kvällssolen sken oss rakt in i ögonen.

Som en ensam jättesolros, den där augustikvällssolen.

Puss.

Cykel I väntan på kattungen Livsstil

Inte ens den snällaste mtb-sittställningen är snäll nog när man börjar bli höggravid.

Vitlöksbröd och apelsinläsk, det kan man inte få för mycket av.

Kunskap är makt – men ignorance is också a bliss. Aldrig någonsin har det varit så viktigt att vara selektiv med var man hämtar sin information som under graviditeten. Sammanhang där gravida tipsar om gulligast babybodysar med kaninöron och ger varandra fysiska och cyberklappar på axeln? Ja tack! Sammanhang där gravida triggas till att äventyra sin och sitt barns hälsa för att uppnå osunda utseende- och träningsideal? Nej tack block tack.

Vila är också träning. Ibland svettig sådan. Försök själv att hitta ett bra sittläge i soffan med den hårda kulan precis överallt!

Folk bryr sig överlag för mycket om sådant som inte angår dem.

Man själv slutar bry sig om att bry sig om de som bryr sig för lite om vad man själv bryr sig om.

Gåstavar är ändå inte så himla dumt.

Väntan är både snabb och långsam, som ett slags ändlig oändlighet ungefär.

Namn är svårt. Flicknamn är svårast!

Cykellusten försvinner inte för att man är gravid. Tvärtom – man blir världsbäst på att meka med inställningarna för att få sig de där fjuttiga kilometrarna som stillar ens törst och ger en lyckotårar.

Racelusten försvinner inte heller för att man är gravid. Den går bara i ide.

Twin Peaks är läskigt om man har sovit för lite natten innan.

Insikten om hur lite man kommer ihåg från skolan kommer slående. Ska jag hjälpa till med läxläsningen? Hjälp! Jag som har miniräknarappen som lättast tillgängliga app på mobilen…

Sköna skor är den nya religionen och jo, jag äter hellre linssoppa i en månad än går runt i ett par tunnsulade platta saker igen.

Världen är ett ruggigt farligt ställe och modersoron blir ens mellannamn för… resten av livet verkar det som.

Gravidhjärnan består av åttio procent substans, resten av bomullsvadd. Okej, en procent choklad också.

Klänning + gravidbälte alt. gravidgördel (sexiga plaggnamn va?) är the kombot.

Att människor är genuint snälla och bryr sig är plötsligt viktigare än att man delar intressen.

Barnkläder är en djungel och storlekstabellerna är krångligare än när man beställer kinafälgar till racern.

Jag är tydligen inte bara en invandrare, jag är en sjujäkla vandrare också. Undrar om intresset kvarstår när jag är kapabel till att cykla överallt (även uppe på fjället) igen?

Tror man att arbetslivet är fullt av förkortningar så är det ingenting mot vad gravid- och småbarnslivet är… Från SM via VUL till BF någon?

Är man född utan luktsinne så är man, men de flesta andra förnimmelserna blir starkare. Färgerna, smakerna, musiken.

Förlossningen kommer nog att bli mitt livs hittills tuffaste race. Kuperat blir det också, med smärttoppar och -dalar. Bäst att inte glömma att packa ner de krispigaste vita sockorna i perfekt ankellängd i BB-väskan ✮

I väntan på kattungen

Hej. Idag har jag varit till Arlanda och jobbat en sväng. Älskar att mitt jobb är både teoretiskt och praktiskt – alla borde testa på att vara ingenjör! – men det var lite av en chock för kroppen att försöka somna när jag visste att jag skulle upp klockan sex. Det slutade med att jag inte lyckades somna alls. Är alltså rätt mosig i huvudet men vad gör det när det är soligt men svalt ute, och sängen hemma är nybäddad och väntar på mig ikväll! Trots att jag har ett par till semesterdagar kvar (tänkte softstarta denna veckan) så är ledigheten inte riktigt över än men firar ändå med att den lider mot sitt slut med att bjuda på ett gäng hittills opublicerade bilder från vår underbara, dråpliga, brokiga semester. Varsågoda:

Gör den där snygga koncentrationsminen under skogshojningen i (graviditets)vecka tjugofem – då vi tjuvstartade semestern i Hedesunda!

Letar efter midjan i skogen under en crossrunda med Jonas, Anna och Erik

Är plötsligt bredaxlad under en alltför varm promis i skogen på Ön

Är mitt blötaste, tröttaste och tyvärr dystraste jag under försöket uppe på Storulvån

Sakteligen upptinad på den härliga campingen i Tällberg

En av vägkompisarna uppe i Idre

Har snott lillebrors hatt och är skygg på Björnö

Är småtrind i gravidfejset och orimligt nöjd med att ha en varm och torr tröja på mig… sommaren alltså <333

Pekar med hela handen uppe på Storvätteshågna!

Minivandrar med lillebror och baby i de natursköna Svanå-hoodsen

Gosar med de små sockerliven hemma hos Jossan i Lumsheden

och petar ut en mygga ur näsan, som sig på semestern bör :*)

Puss!

Cykel I väntan på kattungen Kärlek

Hej folksis, det började egentligen imorse som trettioett frågor-inlägg men sedan kom solen, och bilkörningen hem från Hedesunda, och regnet, och promenixen i Gånsta i Enköping, och fikat med svärisarna emellan… och nu är jag för trött för trettioett (tanten är ju redan trettioett vintrar) så det får bli tjugoett frågor istället. Ändå ett lyckotal väl? Voilà, direkt ur Katjas huvud:

1. Vad vill varelsen heta, som bor i magen min? Jag gillar namn som börjar på J men alla kan ju inte heta något med J. Huvudbry!

2. Kommer musiken vara lika bra i Westworld säsong två – årets näst största händelse förutom vår bäbis entré haha – som den var i Westworld säsong ett?

3. Undrar vem hen kommer att likna först, och sedan sen, och sedan sen sen?

4. Var ligger mitt gamla bibliotekskort, det som jag pinsamt nog inte använt på säkert fem år? Måste redan nu till bibblan och börja skanna miljön och barnboksutbudet. Lidingöbibblan där brorsan är ”uppvuxen” är grym på barngrejer, hoppas Västerås bibbla håller samma mått.

5. Kommer min rygg återgå till sitt konstant småpaja läge när graviditeten är över? Den positiva tanken: shit tänk om gravvisen har fixat den! Den negativa tanken: shit tänk om den är bra för den vilar från de alltför utsträckta raceställningarna…

6. Måste jag byta till ett nytt skrivbord på jobbet, nu när magen är gigo och tar i precis allt?

7. Varför heter det ”hitta tillbaka till sin gamla kropp”, när man är inte gammal förrän man är typ, sextiofem ungefär? Jag tänker då inte gamla till mig förrän då, och om ens det.

8. Var ska vi bo, sedan när vi måste bo större?

9. Hur läskigt på skalan är det att gå på föräldraträffar och vara med i en social mammagrupp? Kommer de låter mig vara… jag? Kommer de att vara snälla mot mig?

10. Hur ont på skalan kommer det att göra de första gångerna tillbaka i (monark)sadeln på vintern?

11. Varför får man som gravid kvinna cirka hundra råd om hur man ska ”hantera” några ointressanta bristningar, ”undvika att äta för två”, vara ”fit” – och därmed reduceras till blott ett tomt kroppsskal till för andras ögon, hur mycket de som säljer på oss dieterna, prylarna och annat hälsohetsjox än intalar oss att det är för ”vår egen skull” (och eftersom vi kvinnor har lärt oss att hellre snygg än smart så köper vi skiten och springer djävulens ärende genom att bekräfta, bekräfta, bekräfta utseendenormen) – istället för att få ett endaste råd om hur man växer som människa, nu när man faktiskt har tid till sådant eftersom man är mindre fysiskt aktiv? Är fan ni som har bristningar och det i ert omdöme om kvinnornas välbefinnande, kära självutnämnda förståsigpåare 😡

12. Kommer Rabbids till Nintendo Switch vara så bra som det verkar?

13. När kommer min beställda Moleskine Baby Journal så jag kan fylla i den med massa ögonblick, urklipp ur bloggen och annat mys som värsta scrapbookern?

14. När ska min man fatta grejen med svamp så vi kan börja laga det hemma?

15. Nu är vi händelserna i förväg… men kommer jag att hinna/orka att titta på alla roliga crossrace på TV/datorn/IRL i höst mellan blöjbyten, amningar och klädtvättar?

16. Kommer min WED/Restless legs-sjukdom att bli bättre efter graviditeten eller är jag körd nu? Vill inte gå på tunga mediciner för att kunna sova :*(

17. Varför punkade Anna? Slangfan! (läs för övrigt hela berättelsen, är man inte avis? Jo fett bra avis och än mer pepp att köra den där Båven runt nästa gång det ges, om sig vill förstås!)

18. Vilken färg på Kånken Mini ska man ha till bebben? (känns som det är mest en föräldragrej, barnen kunde nog inte bry sig mindre men ni övriga medlemmar i CK Kommers fattar nog grejen)

19. När kommer jag att kunna cykla med en nummerlapp på bakfickorna igen? Kommer det att vara på en racer, en cykelcross eller kanske en mtb?

20.  Mother should I run for president? Mother should I trust the government? Mother should I build a wall?

21. Vilka äventyr, vilka utmaningar väntar?

Korten är från dagspromisen vid havet (Bönan)
och i den hemliga svampskogen i Hedesunda-hoodsen.
Pallar man inte fira vecka 31 med att cykla
så kan man alltid palla lite skogsguld istället eller hur?

I väntan på kattungen