Fråga inte varför färgerna är så psykedeliska men här är ett kort
från när vi i lördags gick från havet till bilen och det började regna varmt
mysigt sommarregn och väl i bilen fick jag termoste och wienerbulle!
Bäst va.

Hej. Fick igår ett återfall. Post-Göteborg-förkylningen hade inte alls släppt utan antog liksom en annan form igår så efter världens snigelpromenad hem då benen knappt bar mig var det bara att acceptera fallet, duscha sig ren fån dagens måsten och däcka i väntan på mat och kärlek från Jonas. Blev först lite deppig – herregud antingen en normal vecka utan en endaste inplanerad jobbresa eller dylikt stressigt, redo att lägga på friluft, träning och något annat vettigt kvällstid och så är jag sjuk igen :'( – men sögs rätt fort in i boken jag läser nu. Boken, som är så djävulskt bra skriven att det inte går att vara deppig utan man vill nästan vara sjuk så länge man läser den i alla fall!

Med andra ord blir det väldigt lugnt idag med. Trots att vädret tigger och ber om att man ska göra utesaker så blir det en diss. Jag ska stoiskt hålla mig inomhus i liggande ställning, äta kanelgifflar och #lidamedstil. Planen är förstås att krya tillräckligt för att få ut något friluftigt av resten av veckan i alla fall.

I helgen är det Västerås Cityfestival så fly stan och köra mtb någonstans långt, långt ifrån civilisationen är en plan. Egentligen är jag fortfarande sugen på att dra till Högbo och köra alla de stigarna jag skulle ha kört om jag varit frisk i helgen men vi får se, kanske tar något närmare hemma denna gången. Även min än så länge petita (förutom när jag putar med den skoliosunge-style) bäbismage växer sig allt större för varje dag. Det gör mig rätt så medveten om att det inte är alltför många någorlunda tekniska cykelturer kvar innan jag får finna mig i att ”bara” rulla. Vilket är absolut ingenting jag är ledsen över, äntligen softa junk miles med gott samvete liksom, men det gäller liksom ändå att passa på och cykla stig så länge kroppen tillåter det.

Det som måste ske nu är dock att laga cykeln. Antingen så är kedjan för uttöjd eller så är drevet shletet (eller något annat, finns alltid en möjlighet till när det kommer till cykelstrul!) men det som sker är att kedjan inte lossnar från drevet när man växlar ner till lilla klingan. Det händer inte varje gång men tillräckligt ofta. Resultatet är att det blir totalstopp och rätt obehagligt millisekunderna innan man lyckas klicka ur. Eftersom jag självklart inte vill utsätta mig för några risker så låter jag bli helt i att gå ner på lillklingan vilket gör backarbetet i bästa fall kämpigt och i värsta fall omöjligt. Så här har vi en sak som måste fixas om det ska bli något stigcyklande i helgen.

För övrigt har jag och Jonas redan nu börjat diskutera (läs: gnabbas) om vilket slags cykel som är bäst lämpad för distans (ah men femton mil plus ni vet) med bäbis. Vi borde kanske välja vilket slags barnvagn vi ska ha också? Barnvagnar verkar så himla omständigt och framför allt dyrt. Nästan som snygga hojar med bäbisanpassning. Eller ännu dyrare? Fy fanken vilken djungel fast lite spännande ändå. Kanske lika bra att vänta in i det sista med att köpa något sådant ifall man ångrar sig och återköpstiden är slut, typ.

Nä slutbabblat nu – nu har ni kanonkoll på statusen min liksom. Snart kommer det ett inlägg om helgens mtb-körning i Hedesunda, ska bara få lite ordning på bilderna. Puss!

Cykel Gravidträning I väntan på kattungen Lida med stil

Att komplettera graviddieten med pastellfiskar är förstås
inget måste utan mer ett tips från coachen, liksom.

Hej.

En fråga som jag har fått flera gånger är hur jag lägger upp träningen under graviditeten. Första gången någon ställde frågan var jag inte speciellt långt gången och lät förstås bli att svara offentligt. Nu när jag har varit gravid och tränande person i tjugofem+ veckor känner jag mig mogen för ett utförligare bloggsvar så här kommer det. Observera bara att detta inte är något hej jag är gravid för första gången men kommer här ändå med en drös tips-inlägg utan mer hur jag tänker i frågan oki? Då kör vi.

Alla graviditeter är olika. För en del kommer det helt naturligt, detta med att bära på ett eller flera barn med allt vad det innebär. För de andra kommer det som en fysisk och/eller psykisk chock. Ingetdera är konstigt och ens upplevelse av graviditeten är styrd av många faktorer som har att göra med både med ens fysiska och mentala förutsättningar, miljön osv. För oss moderna människor är graviditeten kanske den allra tydligaste och på många, många år första riktiga kontakten med vårt ursprung. Vilket kanske förklarar varför vi blir allt ifrån fundersamma till rentav vilsna i något som förvisso alla kommer ifrån, men som vi själva aldrig – eller på ett annat sätt i våra tidigare eventuella graviditeter – upplevt tidigare. Från att kunna kontrollera det mesta så är vi plötsligt inte i stånd att kontrollera särskilt mycket utan mest är på ett visst sätt och får gilla läget.

När jag blev gravid och framför allt började känna av graviditeten, började jag direkt söka efter saklig träningsrelaterad information som riktar sig till gravida träningspersoner. Har man inte råd att anlita en erfaren, medicinskt sakkunnig tränare så finns det inte mycket konkret att tillgå i träningslektyrvägen för gravida, och särskilt inte gravida cyklister. Det gick dock rätt fort att finna ett antal ”förhållningsregler” som förekommer i så gott som alla medicinskt sakliga träningsråd till gravida:

✦ träna stabiliteten

✦ undvika ramla

✦ underskatta inte vikten av vila

✦ låta bli lyfta tungt

✦ sluta lita på magmusklerna (alltför mycket i alla fall)

✦ respektera dagsformen.

Och då kan man ju undra – går det ens att lägga upp träningen på ett fungerande sätt med tanke på all den personliga upplevelsen och all måendet och icke-måendet och alla förhållningsreglerna?

Är det inte bättre att bara flyta med så att säga? Visst, mår man bra av att inte planera – fine och då är den saken biff.

Men jag och med mig många andra mår bra av att kunna planera och ha någonting att längta till, om än kortsiktigt. Så mitt svar är – jo, det går visst att lägga upp träningen! Så länge man accepterar att upplägget är just ett upplägg och inget måste så man ställer in sig på att det inte är ett misslyckande om planen inte håller utan en naturlig del av processen.

För att få en bra balans mellan plan och verkställande har jag hittills tänkt en vecka i taget. Men till skillnad från det klassiska måndag: lätt rull, tisdag: korta intervaller etc.-upplägget har jag istället tänkt i lustfyllda banor: Vad är jag sugen på att hinna träna i veckan? Vad skulle vara bra att försöka hinna med?

Eftersom jag är en galen cyklist så har cyklingen förstås stått högst på agendan. Men istället för att tänka: jag måste hinna cykla si och så många mil så tänker jag: jag vill hinna med i alla fall ett eller kanske till och med två pass i naturen. Eftersom jag har tidigt känt av bäckensmärtor så tänker jag att ett par promenader så länge jag klarar av det, det kan nog vara bra. Men jag bestämmer ingen speciell dag, eller lägger upp värsta tidsmålet, utan följer just dagsformen-tänket. Det enda som är ”heligt” är helgcyklandet – hittills landsväg, sedan CX, nuförtiden mtb, så småningom lätt grusrull misstänker jag, jag är tacksam för all cykling jag kan unna mig! – men inte ens det är ett måste utan mer en rolig grej att se fram emot.

I praktiken innebär det att jag under en vecka snittar ett par lite tuffare pass varvat med ibland tuffare, ibland lättare vardagsmotion i veckan. Vad som är tufft och vad som är lätt är självklart individuellt (försök snälla bästa att inte jämföra dig för mycket med andra – inte ens jag som tävlar på elitnivå ska jämföra mig med andra som tävlar på samma nivå för vi har så himla, himla olika förutsättningar, kroppar, gener, skallar etc. etc.) och varierar mycket från vecka till vecka. Men tack vare att mitt upplägg bygger på tränings- och äventyrsglädjen – det enda som funkar oavsett vad den nyckfulla gravidkroppen bjuder på! – så håller den vecka efter vecka, även om ena veckas ”tuffaste” pass kan totalt bestå av två timmars slöare stavgång (fördelade på två tillfällen) medan en annan vecka kan innehålla flera mil teknisk mtb-körning toppat med ett gäng mil rull på det.

Så om jag ska avsluta med ett konkret förslag på hur du kan lägga upp din träning under graviditeten så är det följande dela upp planeringen i korta perioder (mycket hinner hända i gravidkroppen på en vecka, därav all veckoräkning vi gravvisar håller på med!) och fyll planen med vad du vill träna snarare än hur mycket och när du ska hinna träna det. Avvik med gott samvete – den stora mäktiga masterplanen för graviditeten vore väl ingen riktig plan om den inte innehöll utrymme för avvikelser, eller hur?

Må gott och puss! ✦

English: Today’s blog is an answer on a reader question I’ve got a few times – how do i set up a training plan during my pregnancy? The short answer is – plan what you want to train or experience instead of plan how much training you have to make or which days you have to train. And don’t forget to deviate from the plan – it’s a natural part of it. 

Gravidträning I väntan på kattungen

Hej.

Det vore förstås en ren lögn att säga att det är fysiskt lätt att cykla MTB (och då menar jag förstås riktigt MTB som i terräng, backar, stockar, stenar, spång och så vidare det vill säga inte bara rulla grus på en hoj med ett brett styre så klart) när man är i gravidvecka tjugofem och man har precis kommit ut ur en hemsk förkylning. Det är tufft! Det är svettigt, det är krämpigt, det är ibland gnälligt och ibland rentav smått helvetiskt som när gravidhormonerna slår till och man blir urförbannad på sin stackars man som gör sitt bästa för att behaga sin gravida flickvän med det roligaste, finaste och wow-faktor-högsta-stigvalet. Men det är också fruktansvärt skönt, roligt, sammanbindande och utvecklande.

Och när de neggo hormonerna slår av så slår de glada, endorfinblandade lyckogravidhormonerna in. Och då har bäbisfar full sjå med cykla så fort att han inte blir sönderpussad av det plötsligt så kärlekskranka bolldjuret på crescenten.

Hah. Vecka tjugofem mina damer och herrar – firades med min (för jag har förstås köpt den av Valle nu, vore osjysst att låna en cykel så länge utan att betala för sig) mountainbike och min mountainman här i tallrika Hedesunda. Nu ska vi packa inför hemresan – och ni kan vara säkra på att det kommer ut ett gäng fina berättelser om årets midsommaräventyr i bloggen i veckan. Ty helgen har varit lika delar märklig som magisk, tack Frida, tack Jonas, tack grävlingen, bävern och elektrifieringen.

Spännande, va? Puss och hoppas ni hade en underbar midsommar!

Gravidträning I väntan på kattungen

Hej.

I hela mitt liv har jag varit usel på att vänta. Född otålig, av två lika otåliga föräldrar, syster till en otålig bror… kan faktiskt inte komma på någon i min familj som gillar att vänta. Otåligheten har varit både till en tillgång och till en förbannelse. Den har fått mig att gå flera busstationer och se nya gator för orka stå och vänta på bussen. Den har fått mig att rita, att skriva, att läsa, att städa, att fråga chans, att våga satsa och så vidare handlingskraftigt.

På det djupare planet har min otålighet alltid hängt ihop med rädslan att det som känns bra nu kan ta slut precis när som helst. Jag misstänker att det förmodligen är ett slags uttryck för psykologisk otrygghet. En uppväxtgrej. Dessutom har det visat sig att det faktiskt stämmer. Fast åt båda hållen. Faktiskt så kan det som känns dåligt också ta slut när som helst. Vilket gör det hela ännu mer rörigt… och stärker otåligheten.

Min otålighet har sabbat en del förstås också. Dels så har jag alltid utgjort en värdelös gängmedlem (gäng som i tjejgäng alltså, inte MC-gäng, det sistnämnda är nog mer min grej) eftersom jag aldrig klarat av att vänta på folks när de ska

sminka sig
gå på toa
shoppa kläder och prydnadssaker
välja mat i plockbuffén
bre mackor ordentligt
osv. saker som tar tiiid

(kommer ihåg jag under pluttiden ibland ljög för mina kompisar och sa att jag måste plugga och joinar dem först vid fikat efter shoppingturen bara för att slippa utsättas för själva shoppingplågan)

Och dels så jag väl lidit en hel del själv av att inte fixa väntan så bra. Jag vissnar typ när jag väntar. Allting känns grått och trist, maten smakar blä och jag kan inte riktigt koncentrera mig innan jag vet beskedet. Mardrömmen är kanske-beskeden, eller återkommer någon gång efter ett visst klockslag-beskeden. Att dejta för att ”få se hur det känns” funkar inte för mig – sicken slöseri med känslorna!

Ja ni kan ju ana hur plågsam graviditetstestperioden var. Varje gång jag misstänkte att jag var gravid – vilket jag alltid gjorde sisådär tio dagar innan beskedet skulle vara rättvist – så köpte jag ett gäng svindyra (ännu en kvinnogrej det går att tjäna feta pengar på) kisstickor och kissade och plågades av negativa besked trots att jag visste att det aldrig skulle gå att få ett positivt svar! Men hellre kissa och bli dissad än att gå runt och vänta eller hur?

Och självklart blev svaret positivt första dagen jag faktiskt gav upp för denna omgången.

Livet är världsbäst på att jäklas med en ibland – och jag har märkt att ingenting ger sig på första försöket för mig heller (för tro mig, livet händer mellan blogginläggen också, ni får den ärliga men ändock inte hela bilden och det är för ert eget bästa det lovar jag er) – men jag är världsbäst på att jävlas tillbaka.

Så efter att jag har blivit gravid så har jag upptäckt att jag har blivit en jäkel på att vänta. Något hände liksom!

Fast okay, det är inte riktigt helt och hållet enbart min viljekrafts förtjänst. Denna graviditeten i sig är en fantastisk plats i livet och kanske det bästa som har hänt mig på jättelänge, kanske till och med någonsin. Samtidigt som jag längtar till att få träffa vårt barn så känner jag att varje dag av denna uppbyggnad, denna lärdom, denna förberedelse som dessa nio månader är behövs.

Helt seriöst är det lika spännande varje dag! Bara den grejen att jag kan må fett fint ena dagen och sedan vara helt däckad andra dagen. Intressant. Eller hur musik-, konst- och litteraturupplevelsen förändras vartefter. Luktsinne besitter jag då inget sedan födseln men färgerna, så extra vackra de är. Balanssinnets förändringar (händer alla gravida, har med relaxin att göra) gör att jag har blivit ett ess på att hitta nya cykelsitt- och ståställningar och paradoxalt nog utvecklar min cykelteknik mer än jag stjälper den. Och den dagen jag inte kan cykla? Då blir det pianokurs och kanske börjar jag tävla i scrabble igen. Dessutom handlar väl graviditeten lika mycket om att bilda skallen som vårda den sönderomtalade kroppen? Borde kanske fräscha upp min tyska, och kan jag gå en busshållsplats dit så är jag glad för det också. Och simma, det funkar väl för alla?

När jag försöker att hitta fysiska anledningar som teoretiskt borde dra ner graviditetsupplevelsen av att det som sker så fallerar jag. Även när det uppstår stunder – som när jag bokstavligen sovit max två-fyra timmar per natt en vecka i sträck på grund av WED/RLS och alla mardrömmar som förföljer mig om nätterna, eller som när förstoppningen inte släpper på flera dagar, eller som i lördags då jag och en kompis irrade omkring i det stora slukande möbelvaruhuset (varför näthandlar jag inte allt?) när det kändes som att ländryggen skulle gå itu – stunder då jag för några ögonblick känner smärta eller mycket oro, så klarar jag inte av att ta de på så stort allvar. Att ge dem alltför mycket plats. Kanske i stunden. Men inte i längden.

Jag sitter helt ärligt inte inne på varför just jag känner så och tänker inte luska i det heller eftersom det är i princip omöjligt och framför allt, rätt destruktivt att jämföra sitt eget mående med hur andra mår, eller med hur normen (hemskt, hemskt ord) är för hur man förväntas må. Men de som tror att det beror på att man inte vet vad fysiskt och psykiskt ont är kan gärna fortsätta tro det. Jag bjuder på den.

Idag är jag tacksam för att få vänta på det allra finaste och jag är inte särskilt noga med att smörja in magen med den dära gravidoljan heller. Jag hoppas innerligt att det blir kvar en bristningsrand eller två, för att den dagen jag är otålig över småsakerna i livet påminna mig att även väntan är en del av livet –

så bäst att göra något roligt av denna väntan medan tillfället ges.

Puss!

(och självklart kan bilden ändras om ett tag – kanske sitter och grinar och är urless på det hela om ett gäng veckor. Men en sak är säker – naturen får ha sin gång och jag är ödmjuk för och känslomässigt och vetenskapligt nyfiken på vad den hittar på)

I väntan på kattungen Kärlek

Jag frågade Jonas igår, kan älska någon så mycket, som inte är född än, visst kan man det?

Ja det kan man, sa Jonas, och jag känner precis så också. 

Och inne i bröstet svällde tanken så överväldigade så att jag
somnade med fötterna på huvudkudden och huvudet i sängens fotända.

Nya vägar. Jag älskar att det alltid, i alla lägen, även de mest hopplösa lägen, även när man inte tror det själv, även då finns det alltid nya vägar att ta i livet. Vilken nåd egentligen, vilket påhitt, även rent fysiskt! – att även den kortaste promenaden hemifrån till mataffären går att göra om till ett äventyr. Och vill man inte slå på stort med ett äventyr så går det att välja den lugnaste vägen. På så sätt vet jag att jag aldrig kan bo på ett ställe som låser in mig i ett slags fordon – ofta motordrivet sådant – för att ta mig hem. Vad hemskt det vore. Tänk att inte få välja vägen. Tänk att binda sig själv till bara en väg, oavsett hur vacker den ter sig i början.

Farten och vägens praktiska bekvämlighet är mindre viktiga nu under graviditeten. Jag låter henne varsamt lirka mig förbi de farligaste och de tråkigaste vägarna – och låter henne visa mig nya vägar. Jag vet att jag alltid kan gå av om jag inte kan hoppa över ett hinder. Jag vet att om jag får ont i bäcken så kan jag alltid sätta mig ner och titta omkring, och tittar jag mig omkring så ser jag plötsligt fler vägar och stigar än den som ledde mig till platsen. Och då är det bara att göra om rutten inne i sitt sinnes gps.

Om jag hinner så tar jag en tur på lite nya, eller nygamla skogsvägar ikväll. Kanske kör jag med låne-mtbn istället för crossen, för att vänja kroppen vid rakstyresittställningen som kanske får ersätta bockstyreställningen på skogsvägarna i sommar.

Puss.

Cykel I väntan på kattungen