Kategori: I väntan på kattungen

Hej folksis! *ställer in skärpan*

Vi tar en liten paus från den allmänna gravidledighetsdagboken. Det är bara att inse – jag är obra på att vara både med mina mått inaktivt ledig och otålig. Det må se ut som att det enda jag gör är glider runt och mår fint fysiskt men det är mest det att jag inte orkar lägga någon energi på att beskriva alla smärtor som sticker mig än hit än dit under de relativt korta stunderna som jag faktiskt är ute och rör på mig.

Nåväl! Idag företog jag och magdjuret oss en liten fotopromenad genom höstsköna Västerås. Fast först Konserthuset-lunch med Tony och Gustaf och så lite cykelhäng på det.

Tony hade precis fått sin nya Merida fixat av Västerås mest celeste mekaniker Thomas på Bianchi Café & Cycles. Det är faktiskt lustigt hur många av oss i cykelgänget som har börjat komplettera med eller övergått till mtb. Mig inklusive. Vad hände liksom? Äsch. Kul är det i alla fall. Blir fler att träna ihop med när det väl är dags.

Efter lunchen fick jag plötsligt mycket långa modell-/giraffben.

Även om de svullna gravidfötterna inte kändes särskilt modell-ish…

Men nog dög de små fyrtioettorna till att sparka lite löv

– rakt ner från bron mot de konstant övergödda svartåänderna. Jag fattar inte hur mycket plats det finns i magarna på dessa ändå rätt blygsamma fåglar. Att de inte spricker?

Jag gick alltså längs med ån och tog sedan SM-backen upp till Blåsbo. Överallt kryllade det av snart övermogna ploppbär (vad heter de egentligen?). Passa på och ploppa nu gott folk, snart är de för mjuka och då blir inte ljudet detsamma.

Falkenbergska kvarnen där jag en gång studentknegade som något slags telefonundersökare lockade med en lunch till vattenfallets brus men mätt och ljudkänslig som jag var blev det ett nej tack.

Färgkontrasterna bjöd på nästan barnslig variation. Här, värsta gröna klorofyllfesten.

Här däremot var höstlövpartyt i full gång.

Fast uppe på soliga Blåsbo påminde de vissna solrosorna och fallfrukten som såg ut som misslyckade kanelbullar om att sommaren inte riktigt gått och lagt sig än.

Nä sommaren den lurade kvar även under de oavsett årstid skumma och smått hotfulla brofästen.

Till slut blev jag omspurtad av två glada hjälmjäntor i min Eftersvettbacke. Anledningen till det fräscha namnet är för att den ettriga lilljäkeln (som är förstås längre och brantare än vad den ser ut på kortet) ligger på hemvägen från Friskis Rocklunda där jag kör både gym och wattintervaller… Även idag bjöd Eftersvettbacken på lite fotgängarsvett. Tur jag var så gott som hemma!

Väl så gott som så gott som hemma var jag tvungen att kika ner genom rutan i vår lilla saabis. Ett märkligt fäste hade blivit installerat sent igår kväll. Ett fäste till det lilla Maxi-Cosi babyskyddet…

åh herregud det kan ju hända när som helst nu..!

🙊

Höstpuss på er!

I väntan på kattungen Livsstil

Hej från hon den blivande hönsmamman här, en osminkad trött en i morgonrock sörplandes på halvljummet kaffe.

Natten var svår och avslutades med en mardröm som innefattade en sax och min mjukiskanin. Det kan bero på det rätt blodiga Twin Peaks-avsnittet vi såg strax innan läggdags. Det kan också bero på att jag känner mig stressad pga. vissa familjegrejer, eller på att jag handlade bäbissax (till naglarna) häromdagen.

Eller nä just fan.

Det måste bero på att jag ju åtgärdades hos frisören igår. Med hjärtat i stressgropen gjorde jag en sådan där teknisk cykelgrej och liksom vågade hoppet – dvs. vågade bestämt säga att jag var missnöjd med mitt kycklinglika utseende.

(jag är alltså normalt personen som knappt vågar använda rabattkuponger på Ica ”för att inte vara besvärlig” så ni fattar vilken grej det var för mig)

Efter två timmars gnuggande och hårhärjande till så blev det till slut skitbra. Jag känner mig jättefin. Ovanligt ljus men sådär sval – kommer vara så fint till mitt senaste paxplagg Classic Jersey II i färgen mörkblå (äntligen är de tillbaka!). Nu gäller det bara att hålla uppe vanan med att kamma håret och kanske inte vänta två år till med nästa besök. Och följa cykelfrisör-Elins grymma hårvårdstips så klart!

Saken behövde firas. Egentligen hade jag och coach Tony tänkt sticka till Specialized Concept Store i Stockholm för att hämta hans nya Tarmac-ram men ramhämtningen löste sig på ett annat sätt. Så vi bestämde oss för glass istället. Det blev att dela på en rejäl bunke Ben & Jerry’s (den med kakbitar) på fyra glada galningar. Glad att se kompisarna/kollegorna, glad att få skratta så vi nästan kissade på oss. Gott med glass i magen! Gott att få slappna av och förtränga dagens orostankar och sorgeämnen.

Sedan kom Jonas och var magnifik fin som nycyklad. Nycyklade män alltså, det bästa.

Och sedan blev det promenix hem till hemlagade hamburgare, googla babyskydd till bilen, kolla på Twin Peaks, få ett nytt anfall förvärkar (?) och gonatt på det.

Idag ska jag ut i det fina vädret och gå med eller utan stavar har jag tänkt. Får jag ihop några kilometer så är jag glad. Jäklars vad kroppen gör ont nu… men gå, det måste jag, det är för vackert ute för att inte gå.

Puss!

P. S. Jag hoppas att ni står ut med mina många rätt cykellösa inlägg i dessa höggravida tider. Fast jag litar på er, ni har ändå varit med alla mina ziljoner förkylningar, halsflussar, depperioder, krascher och diverse andra livets bonkningar. Den här gången finns det i alla fall en riktigt rolig anledning eller hur? <3

I väntan på kattungen Livsstil

Morgon läsare!

Hade som tanke att ledighetsblogga igår men det sket sig då dagen blev knasig och slutade i en tårindränkt däckning.

Men vi backar skivan.

Igår var alltså min första dag av mammaledigheten! Jag hade vetat med mig att det skulle bli en psykologisk utmaning för mig sällan klarar av att vara ångestbefriad under ledighet ”arbetstid” på grund av ovana (arbetsnarkomani), skuldkänslor inför de som jobbar (uppväxtgrej) och lathetsångest (rastlöshets-/cyklistgrej?)

Igår vaknade jag dock fullt bestämt att inte låta ledighetsångesten ta makt över min dag! Planen var följande: att äta lugn frulle – ta det lugnt (luddigt begrepp men vad gör normala lugna människor, typ tittar på teve?) – bege mig till stan för att handla ett par smågrejer och ljusa upp/klippa upp håret hos frisören – sedan sätta mig ner på bibblan med datorn och skriva lite på bokidén jag har just nu.

Det där med friseringen skulle bli min lilla före-mammaskap-present till mig. På något sätt kändes det okey att lägga den dyra penningen på lite fåfänga, särskilt ned tanke på att det gått minst två år sedan det senaste besöket (gick och klippte mig när jag och Jonas började träffas). Vem vet när jag får sköta om mitt yttre nästa gång liksom?

Promenaden ner på stan tog lite tid. Jag hade börjat få något som liknade förvärkar (tror jag? Aldrig fött barn så dunno) i söndags, igår stack det också rejält i nedre delen av magen och så ischias-ish lårsmärtor på det… nåväl – vädret var barnsligt kul, ljummet regn, superblåst, höstlövvirvlar, härj! så humöret var på topp och jag gick och småsjöng för mig själv mellan småvärkarna.

På något sätt kändes det så rätt att min kropps förberedelser skulle starta just nu, i det vilda och kyliga liksom!

Sedan gick det utför. Då ”min” salong inte hade någon drop in-tid tog jag in på en annan, förvisso rätt ansenlig salong och bad om en klassisk lugn blondering typ ”naturligt blond”. Något gick dock snett så efter en timmes förvisso mysig färgning, nyansering och schamponering så hade personen i spegeln brunt hår med dassigt grå slingnuanser i. Hej Katja tjugo år äldre och tio år deppigare liksom! Fasan var enorm. Jag ville gråta men kved ändå fram att nej nej, gör mig blond! med kalla nyanser ja men blond!

Frisören medgav att det kanske blivit en liten miss och jag fick behandlas en timme till. Personen i spegeln hade nu äntligen blont hår. Men inte ”naturligt blont” som jag brukar ha och hade önskat mig, utan typ…

vitt med lite gult och lite rött-blont?

:’(

Jag var dock så hemskt trött på att sitta därinne så jag betalde för mig och gick. Försökte roa mig med lite häng i bokaffären och sen i sminkaffären men varje gång jag såg mig själv i spegeln så kom tårarna och känslan av orättvisan. Trots att både Jonas och mina kompisar jag hade skickat selfies med färgen till försäkrade mig om att jo, jag såg bra ut med denna… nyans så var självkänslan krossad för dagen.

Jag gick hem, duschade, fick ingen mer ro, hade ont, hjärtat var idel gnäll, allt var skit. Det är något med håret alltså. Jag bryr mig sällan om en trasig strumpbyxa, eller om mina avbitna naglar. Men när håret blir hemskt..! Speciellt när man halvt skämmandes lagt ut en rejäl penning. Och när man redan lider taskig hårkvalité av all hjälmanvändning.

Som ett plåster på såret lyckades jag dock sova inatt, om än med små gnäll varje gång jag skulle upp och gravidkissa och såg mig själv i spegeln.

Idag är min ledighetsdag två och dagens utmaning är om än värre än gårdagens ”finna mig i att vara ledig på arbetstid”-challenge. Jag ska gå tillbaka till salongen och kräva (läs: be snällt med en mumlande röst för det är så sjukt läskigt att reklamera saker IRL) att de åtgärdar min nyans.

Jag må vara skör som en liten kyckling och orolig som en panelhöna nu under dessa sista dagar som höggravid – men jag tänker inte se ur som något av dessa små fjärderfän!

Ledighetsutmaningen fortsätter. Bäbis – ta och kom, allt roligare att vara lediga ihop.

Puss!

I väntan på kattungen Livsstil

Och så kom den – årets oktober-månad!

Fem år efter sitt svartaste jag är oktober åter här och jag räds inte längre.

Morgonen är fin. Nu yl den fortfarande snälla vinden, härjar upp de röda löven från marken, får dem att dansa. Milt är det ute, skirt grått och inga skarpa skuggor.

En perfekt morgon för tidningsläsning, för kaffepåtår, för att lugnt bestämma sig för hur denna söndagen ska spenderas.

Jag försöker att lära mig detta nya lugna tempot. Egentligen måste jag inte, men då min graviditet har handlat om precis allt utom vila så måste jag lägga band på mig och lära mig att vila så jag får i alla fall lite av den varan innan bebisen gör entré och det blir åter härj tjugofyrasju.

Fortfarande måste jag anstränga mig för att sitta still och bara vara istället för att vakna med ett ryck, slänga i mig lite gröt och kaffe och en liten bit choklad, klä på mig långtights, stå och stampa otåligt medan Jonas yrvaket klär på sig sina kläder för kom igen, vi måste sticka nu! Nu!

Men vi har ju hela dagen på oss, kan han undra då, varför sticka ut precis just nu?

Men förstår du inte, det är nu jag är pigg! Det är nu det vill sig, det är nu benen dansar!

Idag dansar inte riktigt benen. Eller benen inne i mig gör det nog men inte de yttre benen. De är tröttis. Hela jag är tröttis. På ett bra sätt antar jag – eftersom jag har fått sova drägligt i nästan enochenhalv natt vilket är nästan lurigt mycket.

Jag planerar ingenting rörande förlossningen eller första tiden med barnet, allt jag kan göra är att ana och ladda med all den lilla energin som finns kvar i mig. Men en sak vet jag med mig – det blir inte mycket hemmahäng för mig och lilla livet om fysiken så vill förstås. Det är inte för inte som vagnen vi har skaffat kan utrustas med tre slags olika hjul med eller utan slang och däck (recension kommer). Det är mycket jag längtar till att hitta på med bebisen men barnvagnsutflykter tar nog priset!

(hehe får se hur kaxig jag är en svinkall novembermorgon med snöblandat regn och total mörker att mötas av utanför hemmet… fast jag hoppas ändå inte att det stoppar mig och bebisen, är ju inte för inte som cykelcross är min favvosport hehe)

Oktober. Gravidvecka trettionio, en mage och ett inre som ändrar form var och varannan timme.

Och nu kom solen fram. Ut med oss och andas in hösten, kylan, kärleken, ut, nu, nu. Det är nu det händer, det är nu vi måste ut. Vänta inte för länge. Ut nu!

Vad ska ni hitta på idag? Cykla? Gå? Lova mig att komma ut på ett eller annat och njuta av oktober. Tagga #oktober, tagga #höstlöv, tagga #älskahösten 🍁♥️

Puss.

I väntan på kattungen Kärlek

Hej.

Fan folks det enda som håller mig från att deppa ner mig totalt är alltså… vettefan, vissa nätter är det nog ingenting som gör det. Inatt deppade jag ihop totalt. Kände mig så grå, så destruktivt avundsjuk på ungefär hela den levande världen när jag för hundrande gången satt där i köket, skedade i mig resterna av gårkvällens dillstuvade potatis och bläddrade i en modeblaska. Sedan, det vanliga stirrandet fram till frukosten. Ibland är jag förvånad över hur pass ”bra” fysiska gravidvärden jag har med tanke på hur lite jag får vila. Men det kanske är just det. Fysiken kämpar allt den så allt det negativa sätter sig på psyket istället. Och det är nog det som gör mig mest arg (och än mer deprimerad) att sömnlösheten gör mig till en mycket känsligare, sårbarare, retligare, otryggare och ångestfyllda person än vad jag kämpar för att vara. Och tyvärr, en olyckligare person. Mitt i allt den största lyckan. En helskruvad känsla. Lätt att skaka av sig de dagarna jag har sovit ut – hemskt svårt att skaka av sig de andra dagarna. Bara det att jag sitter och lägger min energi på att skriva om detta gör mig lite olycklig. Vill inte skriva om sådant! Vill inte navelskåda! Vill tänka på allt det fina i världen, vill njuta av det jag har, fan.

Vill sova.

Idag är en lång och cool dag egentligen. Hade jag sovit ut så hade bloggtonen varit helt annorlunda, för kolla här:

Dagen började med ett besök hos barnmorskan. Kanske vårt sista besök för den här graviditeten? Ingen vet, det är ju bäbis egen hemlighet som vännen Sari sa till mig igår. Bara bäbis vet. Som det känns nu så trivs hen hur bra som helst i magen, därinne är det tryggt och ombonat och alltid nära till både sömn och lek för leks, det gör det mest hela tiden! Har jag sagt att jag gillar vår barnmorska? Jo men det har jag. En cool person. Idag fick vi i alla fall till slut trycka fram några förlossningsönskemål och vi hade bara ett som kändes rimligt utifrån våra erfarenheter och icke-erfarenheter – vården, ta hand om oss så som ni ska och så länge som vi behöver det. Amen.

Sedan drog vi till Stadshuset och skrev på lite viktiga föräldraskapsrelaterade papper. Någon gång kommer vi att gifta oss (fast inte i detta Stadshus, förknippar det med lunchrestaurangen och den eviga detaljplaneutställningen) och då blir det säkert fler papper men än så länge räcker det med dessa få.

Sedan jobbade jag en sväng, och sedan drog jag, Tony och Gurra till Stadshuset igen för att – tadaa! – få oss en festlig avskedslunch på Stadshusrestaurangen.

För gissa vad kära vänner. Idag är min alltså, sista arbetsdag före mammaledigheten. Det är stort. Det betyder mycket. Måste landa i ledigheten. Ledigheten?

Har jag tur så kommer sömnen blir bättre när jobbstressen släpper.

let’s ride on –

in i oktober. In i bäbisdimman. Ta hand om oss.

I väntan på kattungen