Hej.

I hela mitt liv har jag varit usel på att vänta. Född otålig, av två lika otåliga föräldrar, syster till en otålig bror… kan faktiskt inte komma på någon i min familj som gillar att vänta. Otåligheten har varit både till en tillgång och till en förbannelse. Den har fått mig att gå flera busstationer och se nya gator för orka stå och vänta på bussen. Den har fått mig att rita, att skriva, att läsa, att städa, att fråga chans, att våga satsa och så vidare handlingskraftigt.

På det djupare planet har min otålighet alltid hängt ihop med rädslan att det som känns bra nu kan ta slut precis när som helst. Jag misstänker att det förmodligen är ett slags uttryck för psykologisk otrygghet. En uppväxtgrej. Dessutom har det visat sig att det faktiskt stämmer. Fast åt båda hållen. Faktiskt så kan det som känns dåligt också ta slut när som helst. Vilket gör det hela ännu mer rörigt… och stärker otåligheten.

Min otålighet har sabbat en del förstås också. Dels så har jag alltid utgjort en värdelös gängmedlem (gäng som i tjejgäng alltså, inte MC-gäng, det sistnämnda är nog mer min grej) eftersom jag aldrig klarat av att vänta på folks när de ska

sminka sig
gå på toa
shoppa kläder och prydnadssaker
välja mat i plockbuffén
bre mackor ordentligt
osv. saker som tar tiiid

(kommer ihåg jag under pluttiden ibland ljög för mina kompisar och sa att jag måste plugga och joinar dem först vid fikat efter shoppingturen bara för att slippa utsättas för själva shoppingplågan)

Och dels så jag väl lidit en hel del själv av att inte fixa väntan så bra. Jag vissnar typ när jag väntar. Allting känns grått och trist, maten smakar blä och jag kan inte riktigt koncentrera mig innan jag vet beskedet. Mardrömmen är kanske-beskeden, eller återkommer någon gång efter ett visst klockslag-beskeden. Att dejta för att ”få se hur det känns” funkar inte för mig – sicken slöseri med känslorna!

Ja ni kan ju ana hur plågsam graviditetstestperioden var. Varje gång jag misstänkte att jag var gravid – vilket jag alltid gjorde sisådär tio dagar innan beskedet skulle vara rättvist – så köpte jag ett gäng svindyra (ännu en kvinnogrej det går att tjäna feta pengar på) kisstickor och kissade och plågades av negativa besked trots att jag visste att det aldrig skulle gå att få ett positivt svar! Men hellre kissa och bli dissad än att gå runt och vänta eller hur?

Och självklart blev svaret positivt första dagen jag faktiskt gav upp för denna omgången.

Livet är världsbäst på att jäklas med en ibland – och jag har märkt att ingenting ger sig på första försöket för mig heller (för tro mig, livet händer mellan blogginläggen också, ni får den ärliga men ändock inte hela bilden och det är för ert eget bästa det lovar jag er) – men jag är världsbäst på att jävlas tillbaka.

Så efter att jag har blivit gravid så har jag upptäckt att jag har blivit en jäkel på att vänta. Något hände liksom!

Fast okay, det är inte riktigt helt och hållet enbart min viljekrafts förtjänst. Denna graviditeten i sig är en fantastisk plats i livet och kanske det bästa som har hänt mig på jättelänge, kanske till och med någonsin. Samtidigt som jag längtar till att få träffa vårt barn så känner jag att varje dag av denna uppbyggnad, denna lärdom, denna förberedelse som dessa nio månader är behövs.

Helt seriöst är det lika spännande varje dag! Bara den grejen att jag kan må fett fint ena dagen och sedan vara helt däckad andra dagen. Intressant. Eller hur musik-, konst- och litteraturupplevelsen förändras vartefter. Luktsinne besitter jag då inget sedan födseln men färgerna, så extra vackra de är. Balanssinnets förändringar (händer alla gravida, har med relaxin att göra) gör att jag har blivit ett ess på att hitta nya cykelsitt- och ståställningar och paradoxalt nog utvecklar min cykelteknik mer än jag stjälper den. Och den dagen jag inte kan cykla? Då blir det pianokurs och kanske börjar jag tävla i scrabble igen. Dessutom handlar väl graviditeten lika mycket om att bilda skallen som vårda den sönderomtalade kroppen? Borde kanske fräscha upp min tyska, och kan jag gå en busshållsplats dit så är jag glad för det också. Och simma, det funkar väl för alla?

När jag försöker att hitta fysiska anledningar som teoretiskt borde dra ner graviditetsupplevelsen av att det som sker så fallerar jag. Även när det uppstår stunder – som när jag bokstavligen sovit max två-fyra timmar per natt en vecka i sträck på grund av WED/RLS och alla mardrömmar som förföljer mig om nätterna, eller som när förstoppningen inte släpper på flera dagar, eller som i lördags då jag och en kompis irrade omkring i det stora slukande möbelvaruhuset (varför näthandlar jag inte allt?) när det kändes som att ländryggen skulle gå itu – stunder då jag för några ögonblick känner smärta eller mycket oro, så klarar jag inte av att ta de på så stort allvar. Att ge dem alltför mycket plats. Kanske i stunden. Men inte i längden.

Jag sitter helt ärligt inte inne på varför just jag känner så och tänker inte luska i det heller eftersom det är i princip omöjligt och framför allt, rätt destruktivt att jämföra sitt eget mående med hur andra mår, eller med hur normen (hemskt, hemskt ord) är för hur man förväntas må. Men de som tror att det beror på att man inte vet vad fysiskt och psykiskt ont är kan gärna fortsätta tro det. Jag bjuder på den.

Idag är jag tacksam för att få vänta på det allra finaste och jag är inte särskilt noga med att smörja in magen med den dära gravidoljan heller. Jag hoppas innerligt att det blir kvar en bristningsrand eller två, för att den dagen jag är otålig över småsakerna i livet påminna mig att även väntan är en del av livet –

så bäst att göra något roligt av denna väntan medan tillfället ges.

Puss!

(och självklart kan bilden ändras om ett tag – kanske sitter och grinar och är urless på det hela om ett gäng veckor. Men en sak är säker – naturen får ha sin gång och jag är ödmjuk för och känslomässigt och vetenskapligt nyfiken på vad den hittar på)

I väntan på kattungen Kärlek

Jag frågade Jonas igår, kan älska någon så mycket, som inte är född än, visst kan man det?

Ja det kan man, sa Jonas, och jag känner precis så också. 

Och inne i bröstet svällde tanken så överväldigade så att jag
somnade med fötterna på huvudkudden och huvudet i sängens fotända.

Nya vägar. Jag älskar att det alltid, i alla lägen, även de mest hopplösa lägen, även när man inte tror det själv, även då finns det alltid nya vägar att ta i livet. Vilken nåd egentligen, vilket påhitt, även rent fysiskt! – att även den kortaste promenaden hemifrån till mataffären går att göra om till ett äventyr. Och vill man inte slå på stort med ett äventyr så går det att välja den lugnaste vägen. På så sätt vet jag att jag aldrig kan bo på ett ställe som låser in mig i ett slags fordon – ofta motordrivet sådant – för att ta mig hem. Vad hemskt det vore. Tänk att inte få välja vägen. Tänk att binda sig själv till bara en väg, oavsett hur vacker den ter sig i början.

Farten och vägens praktiska bekvämlighet är mindre viktiga nu under graviditeten. Jag låter henne varsamt lirka mig förbi de farligaste och de tråkigaste vägarna – och låter henne visa mig nya vägar. Jag vet att jag alltid kan gå av om jag inte kan hoppa över ett hinder. Jag vet att om jag får ont i bäcken så kan jag alltid sätta mig ner och titta omkring, och tittar jag mig omkring så ser jag plötsligt fler vägar och stigar än den som ledde mig till platsen. Och då är det bara att göra om rutten inne i sitt sinnes gps.

Om jag hinner så tar jag en tur på lite nya, eller nygamla skogsvägar ikväll. Kanske kör jag med låne-mtbn istället för crossen, för att vänja kroppen vid rakstyresittställningen som kanske får ersätta bockstyreställningen på skogsvägarna i sommar.

Puss.

Cykel I väntan på kattungen

Helgens knän i ”ärvebibsen”

Hej! Skriver i mobilen från det idag skakiga tågis till Stockholm, ni får därför ursäkta om det smyger in lite typos här och var.

Tänkte blogga min träningsstatus här. Som rubriken antyder så går min träning mer och mer åt gravidträningshållet. Övergången är förstås naturlig och inte överraskande på något sätt. Men skillnaden är påtaglig från den icke-gravida träningsrutinen.

I början av graviditeten fick jag en släng av mållöshetspanik, kommer ni ihåg? Jag satt och var livrädd att hamna i kravlöshetens fälla och till slut lägga ner träningen ty varför träna utan syfte och mål liksom?

Men graviditeten är klok den. Lika bra som hon är på att få en att se sakerna för vad de är, lika bra är hon på att vägleda ens kropp – även på träningsbanan.

Min träning just nu styrs visserligen inte av något tävlingsförberedande schema. Den styrs inte heller av lustan att komma före den och den i nästa race. Istället styrs träningen av tre klockrena målsättningar som har utkristalliserats helt på egen hand faktiskt:

ett. Målet att komma ut och njuta

två. Målet att underhålla kroppens rörlighet och styrka

tre. Målet att få cykla

Dessa tre mål är precis lagom för mig just nu. Tvåan är det fysiskt tuffaste målet eftersom jag blir tyngre, otympligare och flåsigare för var vecka. Jag får vara uppfinningsrik och anpassa rundorna, utrustningen, säkerhetstänket och nivån därefter vilket är rätt spännande i sig. Jag känner mig snyggare än någonsin. Men att behålla elegansen på cykel är en annan utmaning men det får bli ett annat inlägg ;)

Så – den senaste tiden har jag cyklat (snittar cirka 10-12 mil i veckan), simmat, gymmat lite och gått.

Jag må inte ha mycket core att ta i med, men helgens backkörning i dalaskogarna har visat att benen är starka.

Tack och lov verkar bäckensmärtorna komma och gå lite vilket gör att jag ändå kan gå ofta och en del.

I veckan ska jag ta itu med att anpassa mtb:n som jag lånat av Valle så jag kan börja cykla med den den dagen magen blir för stor för bockstyrecykeln. Men den dagen den sorgen!

Så, status gravidträning – den rullar på och det var faktiskt länge sen jag var så motiverad att röra på mig.

Det är min bäbis med förresten känner jag nu. Dags att lägga ner telefonen och lägga handen på magen istället. Blir inte klok på om det är en fossing eller en handis som jympar?

Säkert fossingen. Sådan mor sådant barn. Puss!

Gravidträning I väntan på kattungen

Kort jag & Jonas

Som bekant är den bästa semestern den som inte bokas alltför långt i förväg, den som sker nånstans där det inte är platt, där det finns att se och lära sig, där det är vackert och där man inte måste fixa nånting annat än kanske skicka in lite olja mellan kedjelänkarna i cykeln samt bestämma sig för om man ska ta en frukostcroissant till eller två. Och där man är med de man tycker om förstås och det hade ju jag så klart denna helgen, hela två stycken varav en liten gullig en i magen. I veckan fick jag nog av Västerås och hemmalivet och sa till Jonas att nä nu far vi och han höll med. Här är vår minisemester torsdag till fredag i en geografisk lista. Varsågoda!

➳ I Tällberg bodde vi, nämligen på gamla posthotellet Gyllene Hornet. Enkelt, rent och svalt var det. Skönt med tanke på hettan ute.

➳ På vägen mellan Kullsbjörken och Norra Bertilsbo (nämligen Lindbergsvägen) dog jag vägkärlekdöden. Älskar vägar som först går upp, upp och sedan ner, ner. Långa stigningar. Långa utförskörningar. Och skog. Helt fantastiskt.

➳ I den med svenska mått mycket branta backen upp mot Vidablick gav min gravida cyklistkropp upp. Efter strax över 700 höjdmeter på typ fem mil kändes det inte särskilt beklagligt.

➳ På Fricks Konditori i Rättvik gick vi på bloggdejt med den grymma cyklistfamiljen Helena, Cecilia och Hasse – aka Helena Enqvist, Hasse Gustafsson och Cecilia Nordgren. Det var en cool känsla att äntligen träffa dem jag har följt så länge. Det blev många skratt och jag fick äntligen svaret på varför jag inte klarar av att bära cykelmössa under min S-Works Prevail-hjälm – Helena har nämligen samma problem, med mösskärmen som åker ner över ögonen.

➳ På Dalecarlia avnjöt vi en för liten, dock vegansk (är inte helvegan men köper alltid grönt ute för att främja valfriheten) portion mat till den bländande kvällssolen över Siljan. Okay jag fattar varför de kan ta så ohemult betalt.

➳ Uppe i Fyrklöverns Stugby hängde vi äntligen med min gamla goa vän Sari som jag inte träffat på hur länge som helst. Det är något med Saris sätt som gör att även efter en kort pratstund så känner man att allting blir bra och löser sig. Vi snackade allt från förlossningssmärta till motorcyklar. Gu vad jag uppskattar sånt nu. Graviditets- och barnrelaterade samtal med vettiga, jordnära kvinnor med humorn i behåll. Efteråt tog Sari sin fetpojke till Orsa medan vi fortsatte vidare mot Leksand.

➳ I Leksand var det så hemskt varmt att vi trodde att vi skulle gå åt men vi åt istället. Nämligen en grekisk sallad. Inomhus förstås. Pust.

➳ Vid flottbron (en av Sveriges två enda!) vid Gagnef Kyrkby avnjöt vi en paus, en varsin glass och dagens första fossingdopp nämligen i Dalälven.

➳ I Grängesberg köpte vi en varsin bulle och kaffe på Gulf och åkte sedan runt och tittade lite på det som återstår av det forna gruvsamhällets produktiva glans. Tyvärr hade gruvmuseet stängt men vi promenixade ändå runt i disponentområdet och planerade för framtida besök hit, till det lilla stora samhället i fantastiska Bergslagen. Grängesberg berörde mig djupt. Till skillnad från exempelvis Falun har inte samhället riktigt återhämtat sig från gruvnedläggningen, även om Spendrups finns kvar. Men naturen finns kvar och vem vet, någon gång blomstrar kanske orten igen.

➳ I Malingsbo var jag något utmattad av bilkörningströttman så där satt det fint med dagens andra och sista fossingdopp nämligen i den förnäma Campingtjärn (jepp, den heter så)

➳ Hemvägen toppades ändå av synen på två magnifika älgar på vägen mellan Malingsbo och Baggå (59.911514, 15.477159 för älgspotting). En mammaälg och en fjolårsbäbisälg! Vi försökte närma oss dem lite försiktigt med kameran men vågade ändå inte komma för nära.

Med denna lista kan vår lilla semester te sig som stressig för den icke-äventyrslagda. Men det var den verkligen inte. Vi hann med både sovmorgnar, långa frukostar, tidningsbläddrande och ett gäng promenader. Men viktigast av allt var ändå att vi hade tid för oss och bara oss. Ja tack mer tack.

Hoppas ni också hade en bra långhelg, både ni som var lediga och ni som knegade. Puss!

I väntan på kattungen Kärlek Landsväg Livsstil

Dagens cyklistros går förstås till Hemköp <3

Min vana (ty ett gäng gånger är en vana hette det väl?) trogen tänkte jag fira min graviditetsvecka med en romantisk cykeltur med bäbisfar. Jag hade sovit uselt, ute var det fruktansvärt hett och så hade det brunnit i en industribyggnad så luften i stan var inte sådär jätteparty heller. Jonas som i egenskap av en icke-gravid person hade skickats ut på en längre tur skulle höra av sig vid en viss tid så jag kunde börja cykla mot Borgåsund där vi skulle få det romantiskt läs doppa fötterna i vattnet, socker, kolhydrater, pussar på munnen och klappar på bäbismagen.

Tji fick jag! Väl ute på prärien läs ute ur cityn insåg jag rätt snabbt att detta inte skulle bli cykelturen jag skulle komma ihåg som gemytlig, behaglig eller ens dräglig. Det rådde 27 grader Celsius, det rådde kastvindar och över det rådde ett upprättsittande vindfång till gravid cyklist med hettan som värsta väderfiende nummer ett sedan barnsbena.

Haha alltså som jag led under de ynka milen till lill-industriorten Kolbäck som jag hamnade i efter att i stundens hetta (sorry) tagit fel avfart från femtiosexan jag cyklade på en bit. Som jag förbannade mitt beslut att överhuvudtaget cykla! Tänk vilken skillnad – från de gröna svala siljanskullarna till våra platta, öppna åkrar med dammiga kråkekajor svajandes i vinden.

Väl framme i Kolbäck tog jag in på Hemköp. Det fanns en liten caféhörna, och det fanns vaniljhjärtan två för tio och det fanns mineralvatten och Resorb. Efter att ha handlat dessa skatter satte jag mig ner i caféhörnan och inväntade min man som såg lagom picklad ut efter sina åtta+ mil Galten runt.

Fysisk som en annan är blev jag skönt mellow av lite energi i kroppen. Tårarna som hade uppstått på grund av hettanpaniken hade torkat. Vaniljhjärtan var nybakta och fortfarande varma, med mycket vaniljgegga i. Kaffet var starkt. Jonas var stenhet. En vänlig expedit kom och snackade lite cykel med oss och gav oss en knippe gratis bananer ba så där för synd om två svetton.

Och när jag reste mig upp för att lämna detta vårt dråpligt romantiska ställe så fladdrade det till i magen. Det hade fladdrat till förut, småduttat, småkittlat. Nu var det inte längre kanske. Nu var det en liten hand eller kanske en utsökt liten fossing som skrapade lite inne i min livmoder.

Bäbissparkarna!

Vi som tror på ödet tror även på talet tjugoett. På något sätt hade jag vetat att det var vecka tjugoett det skulle ske. Och tänk att något som började som den jävligaste turen på länge blev till den ljuvligaste morsdagsupplevelsen!

På vägen hem kom regnet. Svala, starka, bestämda droppar som kylde ner och lindade in. I mig fortsatte bäbisen härja och dansa och klappa mig inifrån ibland, och åh som det dansade inne i min själ!

Nu kvällste och choklad. Puss (och storyn om minisemestern kommer imorgon).

I väntan på kattungen Kärlek Landsväg Lida med stil Livsstil