Kategori: I väntan på kattungen

Hej. När jag tittar tillbaka på min graviditet så ser jag tillbaka på en brokig tid med en del förvirring, en känsla av att inte riktigt platsa in i Det Goa Gravidgänget men först och främst en tid med många sjujäkla härliga vardags- och helgäventyr och fett med rå lycka. Så häromnatten slogs jag av en tanke lika ljus som natten var mörk. De gångna nio månaderna av min väntan fick sig aldrig det erkännandet de förtjänar. Folks ba ”Fatta du har burit på ett barn!” och folks ba ”Bra jobbat”’ men själv… Själv så har jag liksom knappt fattat, så fort det gick. Och liksom ba förminskat min egen upplevelse för ”tänk på de som haft det tuffare” etc. Så nu unnar jag mig och bloggen ett postgraviditetens manifest. Fri från självklanderiet och ursäkter. Idel egoboost på träningsbloggslang. Voilà här kommer det:

Jag har sovit i snitt en natt av veckans sju och inte tillåtit mig att ta ut sömnlöshetens mardröm över andra i min närhet.

Jag har läst ut ett gäng riktigt bra böcker.

Jag har gett mig fan på att lära mig något nytt om världen under varje sömnlös natt.

Jag har varit en festlig och kunnig speaker/DJ på cykelrace.

Jag har uppdragslett, samordnat, räknat fram, författat och levererat ett gäng grymma tekniska projekt och handlingar som kommer att gagna några av Stockholms och Mellansveriges utemiljöer.

Jag har tjänat pengs som kommer att bidra till att bekosta ett bättre boende för min familj.

Jag har nästan väggat igen men var klok nog att dra i nödbromsen i tid. Jag har tagit emot hjälp.

Min gravida kropp har varit stark och helig ty den har burit fram ett barn. Jag har skitit i att snacka ner den för att vinna nå jävla rosa igenkänningspoäng hos de som inte klarar av att glädjas med andra utan måste få höra lite elände för att inte känna sig ”utanför”.

Jag har varit en duktig chaufför och en sjysst hejarklack åt min pojkvän och åt mina cykelkompisar. Jag har försökt att vara en god släkting och en sjysst vän.

Jag har varit klok nog att hålla mig borta från destruktiva forum och bloggar (shit verkligen tidens anda…)

Jag har känt mig både Xena och klen och varit både tacksam och tagit det för givet. Jag har varit mänsklig.

Jag har slutat följa dem som inte ger mig något positivt och lyssnat på extra mycket de som gör det. Jag har hängt med de som jag bryr mig om och som bryr sig om mig.

Jag har återupptagit mountainbiking och tränat klokt och tekniskt och blivit en bättre cyklist.

Jag har lett några roliga landsvägsträningar för min hemmaklubb VCK och låtit mig ha skoj utan något race i sikte.

Jag har hållit #lidamedstil-fanan högt i flotta klänningar och gravidshorts (och typ sopsäck uppe på fjället men nu är detta ett allvarligt inlägg så)

Jag har vandrat många terrängmil varav ett par uppe på fjället. Jag har brutit ihop uppe i Jämtland, tagit tåget hem, bytt om och kört dagen efter upp till fjället igen.

Jag har skapat en förbaskat snygg och underhållande gravidmountainbikeblogg. Och cykelblogg med för den delen. Med fokus på meningen med livet.

Jag har varit orolig, hormonell och ängslig, jag har varit hemsökt av demonerna från förr men för det mesta har jag varit simpelt lycklig ihop med min Jonas.

Och jag har i brutala plågor men med lika mycket skratt som smärta fött fram världens finaste bebis.

För första gången i mitt trettioettåriga liv klaffade det hela vägen och det är inte minst min egen förtjänst.

If anybody asks you who I am, just stand up tall look ‘em in the face and say…

Tack graviditeten! Kudos till dig och till mig ♥️

I väntan på kattungen Lida med stil

Här är han vår nya familjemedlem, vår leende bäbis, här är vår lilla skruttenöt i mjölkchokladtäcke, här är han – Per Ivar Alexander. Per som i sin fars barn. Alexander som i sin mors barn. Ivar som i tilltal.

Här är han sedan kvart över ett på natten lördagen den fjortonde oktober –

ler

skriker

snuttar

tittar

sover

bubblar

är stilig i landstingsmössa

och storlek femtio-kläder

och jag kan inte sluta förundras –

här är ju vår Hoppetuss!

(och bloggisen är av förståeliga skäl rätt försummad just nu. Häng med oss på backstage på insta och FB så länge, där har ju Hoppetuss redan haft en liten premiär – tack för alla grattis kära ni! 🐣)

Hoppetuss I väntan på kattungen

Säg vad man vill om 1177 men inte är de några partytyper heller. Till exempel så påstår de uslingarna att det där med att gå i trappor/backar för att dra igång förlossningen utan är en envis myt. Typiskt. Men vad kan en stackars otålig kvinna göra om inte ändå göra ett litet försök… ifall det kanske ändå funkar, just för henne och just denna gången?

Så igår gjorde jag just det. Ett backförsök. Häng med genom kameran!

Västerås är ju inte direkt känt för några backar. Jag brukar säga att vi får världens bästa uppvärmning eftersom vi i snitt cyklar åtta-tio mil innan närmaste backe värd namnet uppenbar sig. Men vi har ett naturreservat ute på ön Björnön. Och där finns det en gammal övergiven skidbacke. Vintertid åker folks pulka i backen. Sommartid är den lämnad mountainbikers och trailrunners backträningar. Själv brukar jag ibland dra dit med crossen och rasta lillklingan och lungorna.

För att inte säcka ihop mitt i backen värmde jag upp genom att trampa runt på de sceniska stigarna.

Det är så himla roligt att fota hösten. Till skillnad från sommaren då allting är ungefär lika grönt och blir till ett enda klorofyllmos så gör de olika växtsorternas förfallnyanser att fonden blir som ett slags kulisser. Lager på lager!

Och var gång jag företog mig en pinkpaus (gravida företar sig många, många pinkpauser) så uppenbarade sig det nedersta kulisslagret. Med de peppa fasta falläpplisarna och de skräckinjagande svampen som mest påminde om djuphavsmonster.

Hej från pölselfietjej förresten!

Så närmade jag mig backen. Grillplatsen var dagen till ära befolkad av ett glatt gäng individer bestående av fyra människor och minst fem lösspringande hundar varav tre var av större kampfhundsort. Jag stålsatte mig mot min kampfhundrädsla och trampade bestämt förbi. Självklart var det inte någon av kampfhundarna som ens tittade åt mitt håll så mina fördomar om dessa krossades ännu en gång. Skönt det.

Framme vid backen! Först fick jag driva igenom vassen och löven och annat naturbråte. Sedan trampade jag så bestämde och så ”trappgångsliknande” uppför, just på den stigen där liften en gång i tiden transporterat glada skidåkare.

Det tog sin lilla tid och ett par-tre kortare flåspauser men så kom jag till slut upp.

Yey dagens POM! (ni kan ju gissa vad P står för)

Vila mot en stubbe. Uppe var det mulet och lite kargt sedan de hade avverkat skogen för flygtrafikens skull.

Men se där – cyklistens bästa vänner, de goa mjuka fåren betade runt och var sällskapssjuka!

Och lika finessbefriade som vanligt. Fråga inte varför men blotta åsynen av mig fick hela klanen att dra igång en synkroniserad pinkpaus.

Joråsåatt jag drog väl vidare ner mot på andra sidan backen och kilade mig in på en utmärkt vandringsled.

Har ni förresten tänkt att Herr Gårman gör sig som snyggast höst- och vintertid? Måste vara något med den blåa färgen mot det gula och det vita.

Framme vid bilen hade jag förstås helt glömt varför jag varit ute och traskat där ute på Björnön i första hand. Benen värkte härligt och det kändes faktiskt rätt skitsamma om myten om trapp-/backträningen faktiskt var en myt. Det viktigaste var att jag hade fått i mig ännu en härlig naturupplevelse och en massa frisk luft – något som helt klart skulle göra gott för bäbisen oavsett om den fick för sig att stanna kvar i magen en stund till eller göra en snar entré…

Puss så länge.

I väntan på kattungen Min gravidträning

Ett kortishej från en som kämpar på med rörligheten! Idag är en vacker dag och jag har gjort mig fin och långpromenadredo men så vägrar ena benet lyda helt. Smärtan är helt störd! (tänk strålande rakt ner i benet så att det tappar all kraften)

Så nu hänger jag på en busshållsplats och tar bussen dit jag ska så får vi se om benen unnar mig promenad idag eller om det blir att sitta på en parkbänk och läsa tidning istället.

Puss och hörs ikväll!

bussdjuret

I väntan på kattungen

De där kängorna och när jag var gravidast uppe på fjället
(eller nä… gravidast var säkert någon renko)

Hej folksis!

Jag säger då som den gode Johan – sicken måndagsmåndag.

Ute har det spöregnat. Tankarna (läs: drömmarna) går mot vattengång men nej, magdjuret har förskansat sig inne i Katja och kör hellre vattenjympaintervaller än förlöser sin trånande mor. Kör hårt du lille tuss, jag är också en simmerska i grund och botten… *försöker le tålmodigt*

Igår söndag blev det ett något annorlunda firande av gravidvecka 40. Jag hade tyvärr åter bestraffats med en helt sömnlös natt så psyket var inte riktigt på topp men jag kämpade på. Först gled vi runt och frös häcken av oss på stigarna runt Anundshög (min idé, trots feta förvärkar så skulle det ju prompt gås, trots Jonas försiktiga Är du säker på att du inte vill hem?-uppmaningar). Det var dock sådär vemodigt vackert med alla löven som revs av träden, yrde runt oss, blöta, klibbiga, purpurröda och ockriga. Även en och en annan mountainbiker kunde synas till, tappert lagandes punka med stelfrusna handskklädda händerna eller studsandes över de hala rotpartierna.

Sedan åkte vi och köpte ett särskilt multiverktyg på Biltema och fikade muffins på Willys. Resten av kvällen fortsatte Jonas sovrumsrenoveringen medan jag försökte göra allt för att somna men råkade påbörja en ny fantastiskt bra bok… och så övergick kvällen i natten.

Idag vaknade jag fast besluten om att inte låta denna veckan bli som förra – en enda förväntans tid, en enda leda! Lika bra att skärpa sig och göra något produktivt utav väntan. Det blir ändå som det blir.

Så idag företog jag mig ett gäng måndagiga saker.

Jag har tvättat våra (tras)mattor.

Jag har ansökt till ett gäng distans-utan-sammankomster-kurser för att jag inte står ut med tanken att de där små grå under det blonda svallet stagnerar under tiden jag hänger hemma med bäbisen. Vad det blir tänker jag inte avslöja än men tänk åt coaching och pedagogik-hållet. Jag hoppas att det kommer att gå – och gör det inte så har jag i alla fall lärt mig någonting på vägen.

Jag har bestämt mig (men inte hunnit med) för att äntligen tvätta min cross skinande ren med alla de lyxigaste rengöringsmedlen jag har. Så att den blir extra motiverande däruppe på väggen liksom.

Jag har äntligen köpt mig ett par senhöst-/vinterskor. Jag handlar skor ytterst sällan och just nu har jag prick noll varmare skor. Eller jo, ett par vandringskängor har jag men är ju inte riktigt vandringskängor utanför skogen-typen jag. Har dock ändå tänkt till praktiskt och köpt ett par som trots att de inte ser sportigt-hurtiga ut är grovsulade och ska tåla slask och lera. Fy fan på att pröva skor som höggravid… ontigt, svettigt, jobbigt. Idag kom jag på varför jag har dröjt så länge med att göra det.

Och så har jag haft Ingela och hennes lille Adrian på fika här också. Nygräddade bullar, snack och rita med glada färger, det är grejer det.

Jag har egentligen velat snurra lite på Monarken också. Inte med något som helst motstånd eller så utan mest för sakens skull. Vem vet, kanske hjälper det den lilla Kungligheten på traven?

Får se om jag gör det imorgon. Om kroppen sig vill ska jag annars ut på gravidäventyr i den närliggande rocklundaskogen. Och då åker vandringskängorna minsann på.

Om någon snäll hjälper mig att ta på dem och knyta dem det vill säga…

puss och nu blir det till att laga pasta som den cyklist man ändå är innerst inne.

I väntan på kattungen