Kategori: Hoppetuss

Korten är ett gäng veckor gamla – från vår första barnvagnspromenad ute i regnet. Då var jag glad som kunde gå ett par kilometer utan att få för mycket ont. Sakta gick det – därav sådan påpälsning. Men kul hade vi bland pölarna i alla fall. 

Ute pinkregnar det för andra dagen i rad. Idag nästan mer än igår. Lydigt stämmer jag in i klagokören. Artigt håller jag med de som uppriktigt plågas av detta vädret.

Sedan ler jag i smyg, drar jag på mig mina tåligaste plagg, drar på regnskyddet på barnvagnen och sticker ut på äventyr. Och pölarna är stora och luften så rå och frisk och åh så skönt det är att traska omkring och hitta nya gator och vägar och njuta av nuet samtidigt som jag ser fram emot hur jag – och så småningom vi! – ska erövra lerhålen och pölarna på våra mönstrade cykeldäck. Att njuta av nuet samtidigt som man ser fram emot morgondagen är verkligen en ynnest eller hur?

Jag är ständigt småtrött, går på konstant sömnunderskott, min rygg är småpaj, jag drömmer om en dag med en hellugn bebismage och färre timmar med smärtsamma gallskrik som krossar mammahjärtat men allt är lika fort glömt och mitt hjärta helt igen när vi är ute och det glada regnet smattrar på mina kläder och vagnsufletten. Då och då stoppar jag in handen och känner på den svala lillnosen, får ett par sömniga puff puff puff tillbaka och drar igång att småsjunga någon låt som passar in i gångrytmen.

Puss och puff puff från pölarn och pyret.

Hoppetuss

Hej söndag!

Shit alltså nuförtiden är man inte kaxig när det gäller bloggandet (eller toagåandet, ätandet, läsandet, med sina vänner pratandet…) – hundra påbörjade inlägg och ändå uppdateras bloggen sällan! Nåväl. Det är Farbror Blöjstjärt som styr och jag är glatt hans lydiga mammaslav. Som hämnd tänker jag tvinga honom att ta cykelposekort på mig när han är gammal nog att hålla i en kamera… moaha!

Här kommer sammanfattningen av veckan. Tänker förresten börja med de där små veckoplaneringsinläggen igen – bra att strukturera upp… (OBS inget löfte, kan inte lova någonting just nu)

Så, veckan! Rolig och aktiv och social. Och vintrig. I alla fall fram till torsdagen då allting bara smälte bort…

I måndags tog vi bussen ut till Vallby och hängde (hur länge då? Tiden bara försvann) med Agneta, hennes man Erik och deras glada hund Charlie. Agneta hade jag lärt känna för mååånga år sedan under en pedagogikkurs vi läste ihop – så roligt att bekantskapen har kvarstått. Ivar förresten, han sov mest, åt ibland och var söt i sin hoodie med kattmotiv. Efteråt tog vi en bra omväg hem och jag njöt av vintern som äntligen hade nått staden!

I tisdags var vi på en ”blind” mammadejt med en trevlig tjej från Gävle. Denna dagen var det ruggigt och blåsigt ute men vi gick en bra sväng ändå – hon var nämligen ny i stan och jag ville visa henne lite av den delen hon inte hade sett ännu. Efteråt skarvade jag och Ivar på en bit till ut till postuthämtningsstället där jag skulle hämta paketet från Boob innehållandes en och en annan läcker amningsklänning plus lite annat.

I onsdags träffade vi en till mamma och hennes lilla grabb. Denna dejt var inte riktigt blind – vi hade träffats via gemensamma vänner förr. Vi gick en rejäl promis i det vintriga och avslutade med att fika kaka/amma våra små på för stunden folktomma caféet Kalle på spången. Så roligt med en lika teknik- och träningsintresserad mammaperson. Plus att hon lärde mig byta blöja direkt i vagnen. Så. Pro! *stolt* På kvällen hängde vi hemma hos coach Tony. Faschinerande med alla tävlingscyklar och rörliga cykeldelar tyckte min son som var på skrikhumör men tystnade så fort vi befann oss i monarkrummet *stolt igen*

I torsdags tog jag paus i mammadejtandet och gick på lunchdejt med Jonas istället. Hoppis hade bjudit på ett gäng tuffa magknipkvällar och vi vuxna hade knappt hunnit se på varandra så det behövdes. Sedan gick jag och Ivar resten av dagens promenad i total tystnad, med enbart regnet smattrandes mot vagnens regnskydd. Så romantiskt. Tyckte jag i alla fall, barnet sov.

I fredags skulle jag egentligen ta bussen ut till Skultuna för att fika The Räkmacka och sedan gå hem (rätt långt men man kan ju amma emellan där). Men så blev det lunch på stan och psykologisnack med coach Tony istället – och ett gäng k så långt bort från Black Friday-kommersen som möjligt.

Fy fan vad jag älskar att hänga med mitt barn. Han är rolig, krävande, klok, filosofisk, sjukt söt – en riktig komplett människa med ett eget humör.

I helgen blev det släkthäng… och ont om sömn ty pigg från fyra på natten-bebis två nätter i rad. Häpp. I alla fall någon i den här familjen som är duktig på att gå upp tidigt.

Vi hörs snart igen. Ska försöka slutföra lite viktiga och struntiga inlägg. Gilla förresten Cykelkattens FB-sida så länge. Förr brydde jag mig inte så mycket om den men nu är det bra många som kommenterar där (och på Insta och på Twitter och i div grupper och på mail och typ överallt utom just på bloggen era små latmaskar ♥️) istället för här på bloggen. Och ni vill väl inte missa snacket? Puss!

Hoppetuss Livsstil

Till alla päron oavsett åldern på era skatter -stanna er passion trogna! Oavsett vad den är. Kärleken till barnen är större än att den ska behöva hashtaggas och bevisas för omgivningen.

Mors! Ligger saltnypan i handen? Bra för då kör vi min empiriska studie på saker träningsgalna föräldrar säger och vad de – vi  host host – egentligen menar:

🗯 Glad mamma, glad bebis! – när man tränar för sitt eget högsta nöjes skull men känner ett litet men naggande tendens från samhället att skuldbelägga dem som inte lägger all sin vakna tid på att ”ta hand om sitt barn”

🗯 Jag tränar inte för viktens/utseendets skull, jag tränar för att orka leka med mitt barn! – när man inte vill bli dömd som ”ytlig”. Varje gång någon säger så så tänker jag men hur har alla andra icke-tränande mödrar klarat av att vara och leka med sina barn i alla tider? Måste varit jätte-, jättesvårt för dem. Not. Och vad är det för fel med yta förresten? Vi är allt fåfänga flockdjur vi människor. Och inte är vi sämre personer för det.

🗯 Jag ska bara gå/cykla/springa till butiken för vi har… ehm… snart slut på tandkräm! – när man bara måste ut och röra på apostlahästarna men skäms liiite inför sin unge eller sin partner…

🗯 Mitt barn mår bra av frisk luft. Och av hög hastighet. Och av att gunga runt i vagnen medan jag tränar backar. Det är sövande! – när man inte riktigt kan förklara för sina icke-tränande bekanta varför man är ute på två backiga barnvagnspromenader à en mil vardera… om dagen

🗯 Den här tiden med småbarn när man inte hinner träna… det är en så himla, himla kort tid i ens liv. Jag har inte aaalls bråttom utan tar det som det kommer! – när man egentligen inte gör annat än längtar till ett rejält endorfinpass ute i spåret/på hojen/på gymmet men måste ha ett litet mantra för att inte förgås för mycket.

Ja hörni. Det är så lätt att döma en förälder. Speciellt en mamma, för av någon himla anledning är det just mammarollen som ställer så orimligt höga krav på en person som har gått från icke-mamma till att vara mamma på så kort tid. Alla de ovanstående ”hycklerierna” är egentligen inga hycklerier. Självklart vill vi vara de bästa och mest närvarande föräldrar till våra älskade barn. Och självklart tränar vi inte enbart för ytans skull. Och självklart stannar vi hemma om vi måste även om den där tandkrämen är slut. Men likt förbannat förklarar vi oss. Förklarar oss. Ursäktar oss. Skriver om våra enkla önskemål om lite egentid och träning våra kroppar och knoppar mår bra av så att det passar in i mallen för hur en förälder bör vara och bör tänka.

Och det gör mig lite ledsen. Kan vi inte bara sluta döma och lita på varandra? Vara glada åt varandra och heja på varandra? Sluta missunna varandra saker? Och framför allt – sluta tro att vi vet allt om den andres situation?

Jag tror vi alla skulle tjäna på det – för skambefriad och ärlig förälder, glad unge. Det är sedan gammalt.

Puss alla kämpar därute!

#empati

Hoppetuss Kärlek

Hej.

Vill börja med att säga – grattis Emma Johansson och hennes Martin till halvvägs in i graviditeten! Hur roligt är det inte med en proffscykelbebis på gång? In och gratta Emma på hennes Insta, ni som inte gjort det ännu 😀

På tal om barn (otippat, jag vet) – vad härliga promenaderna är denna veckan då det äntligen snöat till sig ordentligt här i Västerås. Ljust och tyst är det, och rullar lätt. Inne i vagnen ligger min bebis inlindad i sina filtar, puffar lätt med näsan, smackar på sin napp och skänker mig glädje.

Så har vi vår dagsrutin med morgonamning, pussanfall och frulle till Katja innan vi tar oss ut i det fria. Ibland träffar vi någon kompis eller någon mamma (jag har kommit igång ordentligt med dejtandet haha), ibland är det bara vi två. Med mig har jag lite vatten, någon idé om vart vi ska och plånboken förstås för kaffets skull.

Ofta går vi i ett svep – men fikas det på staden så hinns det kanske med en amningsstund med ett tillhörande blöjbyte. Så kan vi gå ännu längre efteråt! Ofta går vi en stund för oss själva efter att vi har sagt hejdå till dagens sällskap. Ensamheten hjälper balansen på traven. Väl hemma är det så skönt att landa i soffan – två nyrastade rosiga ena! Amma läsa skriva titta äta göra några ryggövningar blunda och plötsligt är det kväll och plötsligt är jag trött.

Mot slutet av dagen börjar jag längta till Jonas kommer hem. Allt är det gladare och lättare att vara två föräldrar. Ibland blir det en extra promenad på de knastriga vintergatorna i närheten. Ibland blir det ett gäng timmar tröstande och vyssjande och knappt några ord hinns sägas mellan bebisläten. Men rätt som det är så är det dags för kvällsfikat för te, det är heligt det. Vilken tur att det alltid är någon av de ”vuxna” som har köpt med sig något gott hem till teet.

Och så håller vi på. Jag gillar’t.

Puss!

Hoppetuss

Hej kväll.

Vår skära, snälla tuff tuff-tåget Hoppetuss är inne i en svår period just nu. Fram till nyligen var han en mild och lugn bäbis på förmiddagar för att sedan gnällaccelerera lagom till Jonas hemkomst vid sexsnåret och bjuda på lite stånk och neverending snuttande under kvällen. Men sedan ett gäng dagar tillbaka lider stackaren av magknip som tyvärr besvärar honom även dagtid. Alltså är det gnäll och stånk och neverending snuttande hela dagen lång som gäller just nu. Med hjärtskärande gallskrik på kvällarna. Man skulle kunna tro att jag borde fixa det bra för jag gillar opera och metal. Och har hört på mycket barnaskrik förr, med en sladdisbror jag följt ända sedan förlossningen och allt. Och älskar att bära runt på Ivar för han är ju så förbaskat otroligt dunig och mjuk att pussa på och det gör man enklast när han är i famnen. Men riktigt så lättlugnat är inte mammahjärtat. Det finns de som säger att man ba ska ta det piano och med en axelryckning men jag fixar inte axelryckningar. Jag hatar när han har ont eller ser ut att ha ont. Jag vill inte att han någonsin har ont. Ont är till för vuxna tåliga ena. Inte för små barn.

Så jag gråter en sväng ihop med Ivar, turas om att trösta med Jonas, ammar ammar ammar, letar mig galen efter lösningar, stöter på goddag yxskaft-”det är bara normaaalt”-förklaringar och… till slut händer saker i magen som gör att Ivar mår bättre lagom till natten. Och om nätterna sover vi för det mesta gott. Utmattade hela gänget.

Undrar om det är övergående eller om det är det som i folkmun kallas kolik och kommer att hålla på länge. Oavsett så är det förbaskat synd om vår lilla älskade människa.

Snälla håll tummarna!

På den glada sidan så har vi haft en fin, aktiv och romantisk helg och jag och Ivar myste hemma hos en gullig fd pluggkompis halva dagen idag. Tiden går så fort när man hänger med Agneta! Snacka om energipåtankning. Imorgon ska vi på vår andra mammadejt. Och så har jag tre saffransgifflar i magen.

Gnatt.

Puss.

 

Hoppetuss