Kategori: Hoppetuss

God kväll från mobilbloggande morsan här. Fortfarande har jag inte lyckats med ett endaste datorinlägg… men vad gör väl det? Lite svårare att korrläsa och länka bara men men.

Inatt hade vi sovit hela 3 x 3 timmar (3 timmar sömn – 30 min amning & blöjbyte & nattning – 3 timmar sömn – etc.) vilket får räknas som godkänt. Därför blev det åter en långpromenad för mig och Ivar. Japp, blir en del promenadier här på bloggen i dessa tider men det för att jag inte får cykla ens på Monarken ännu. No bikes no likes jag vet, men stå ut oki.

Hösten, hjärtskärande fiiin.

Så även min Ivar som dagen till ära sportade sina nya vantar i varianten blårandigt (vi har ett par i ceriserandigt också men blårandigt är finare till höstfärgerna).

Jag var helt okay jag med om jag får säga det själv (och då bryr vi oss inte om de rödsprängda ögonen). Säg vad man vill om att vara gravid – men jäklars vilken tjock och fin kalufs man får! Synd man kommer att tappa typ hälften av den under amningen om man ska tro de som vet.

(och jag hoppas att ni fattar att jag egentligen promenixar med håret i svans och tjockmössa på, hade väl blåst av vägen som en annan maskros annars… men vad gör man inte för ett foto)

Den vindtäta ”gundan” på!

Och flarren med kolsyrat vatten med. Jag skäms nästan att berätta det men under graviditeten aka den alkoholfria tiden så har jag blivit som tokig i smaksatt kolsyrat vatten. Kanske för att det är någorlunda roligare att dricka det till maten än typ vanligt tråkkranvatten. Med det sagt betyder det inte att jag förköper mig på flaskvatten – men ibland så måste jag bara. Som idag. Så. Gott.

Vi började med att klämma i oss en kaffe och en gobit på shellmacken i närheten av där vi bor och fortsatte sedan på motionsspåren i Rocklunda upp till Villa Utsikten. Det blåste satan, blev alldeles svettig och genomblåst i ett.

Sedan blev vi… ok jag då, smått uttråkade av att gå på de snälla raka spåren och härjade till det något genom att gå och köra upp och ner på lite tuffare stigar och spår! Ångrar inte ett dugg att vi satsade på en liten offroadtraktor till barnvagn.

Det ökända SM-dropet ju! Fast okay, vi tog the cowards way ner faktiskt.

Sedan gick vi till kyrkogården och jag la fem rosor på Peters grav. Idag är det fem år sedan han togs ifrån mig och de andra. Jag är sällan dit, till kyrkogården. Det är svårt att förklara liksom men… Jag förknippar inte det stället med Peter. Känner inte att det är där han är, för vi möts på andra platser jag inte kan förutse i förväg, det bara sker, hans ande är lika fri och egensinnig nu som när han levde, den har alltid tid för ett snack, väcker ofta minnen som får det att knipa till djupt inne i bröstet, men det sker inte på kyrkogården.

Men idag kände jag för att gå dit, lägga de rosorna på den där stenen och stå och glo lite.

Kanske för att oktober inte längre är lika med svärta.

Kanske för att oktober idag är lika med den största kärleksnåd av dem alla.

Tuff-tuff-tuff… Whäää! lät det ut vagnen så det var bäst att lämna minnenas stiltje.

Ute hade det blåst upp till en rejäl nästan-storm! Vi passade på att åter smyga in i skogen, gick (något avsiktligt) smått vilse men hittade sedan hem igen. Pust!

Te till mor och mjölk till son. En rask och varierande mil vart det, är nöjd med dagens insats. 

Puss och hoppas ni har en bra måndag.

Hoppetuss Kärlek

Egentligen vart vi ju en familj långt innan Hoppetuss behagade göra entré. Hade vi inte undermedvetet känt att vi, Katja och Jonas, hängde ihop som en konstellation så hade det inte blivit till någon liten bebis liksom. Men det blev ju lite mer tydligt när jag blev gravid – och mycket mycket mer tydligt efter förlossningen då vi inte bara titulerar oss en familj utan måste ta och fungera som en mer eller mindre funktionell (vilket är lätt när man är utsövd och mindre lätt efter en tuff natt) sådan. Jag kommer ihåg tanken från tiden då lillebror (20 år yngre än mig) var liten – man satt där hålögd, helt slutkörd och ba att en sådan liten sak kan få tre vuxna personer och en katt helt utslagna.

Igår lördag var vi dock högst funktionella om än utan katt. Ivar hade bjussat på en kanoners natt (sömn 23.30-ish till 5, sen amning någon halvtimma, sen sömn till 9.30) så vi var sådär märkligt utvilade.

och herre min –

vår älskade hoppetuss Ivar och med det hela vi fyllde två veckor! ♥️

Ute sken den låga höstsolen, än fanns det färgglada löv att glädja sig åt så vi klädde oss friluftigt och drog ut på en lång promenad till, genom och förbi Rönnby (ett bostadsområde man från vårt håll når genom fina motionsspår och mountainbikestigar).

Åh så härligt det var att gå tillsammans, och gå långt och känna att det funkade – även om jag förstås blev amningshungrig (tänk sådär bonka-hungrig som på cykel när man missat frullen och gått på för hårt den första timmen) mitt i skogen så vi fick leta efter första bästa mathaket och hetsäta falafel för att inte bekymra vår son som minst sagt ogillar stå still i vagnen. Men efter det så blev det perfa stämning. Det var lagom svalt, lagom soligt, lagom lerigt och det hela avslutades med ett inköp av fikabröd och annat gott på Ica Grytan.

Snacka om att jag ramlade ihop i amningsfåtöljen – plötsligt gjorde det inget att ha en mästersnuttare fastklistrad vid brösten precis hela kvällen. Fanken som jag älskar den där sköna fysiska tröttnadskänslan. Jag tror Ivar uppskattade sin glada trötta mor han också – han fortsatte nämligen bo vid sin mammas barm även under mesta av den kommande natten, med ett gäng blöjbyten som förströelse mellan varven… moahaha. Vet ni sjuk grej? Jag må tro att nä, nu brister ryggen och tårkanalerna när han är som härjigast – men det är också då han är som mest bäbis, söt, arg, skör och så sjukt älskad i ett.

Men igår – nästan 1,5 mil i blandad terräng med min pojkvän och vår gulliga Hoppetuss. Inte illa pinkat om jag får säga det själv som knappt kunde gå någon kilometer i början av förra veckan.

Idag blir det eh… vila och sova och gå lite kortare tror jag. Nu har mästersnuttaren behagat däcka igen så bäst jag hoppar in i sängen och snor åt mig lite sömn jag också.

Puss och glad söndag på er!

Hoppetuss

Hej lördag.

Igår gjorde jag min första föräldralediga dag som solo mammaartist ihop med min lilla Hoppetuss!

Gissa om jag varit något nervös innan. Jag och Jonas hade ju hjälpts åt dag och natt under hans inledande pappadagar. Fått in något slags rutin om man nu kan ens tillämpa det ordet efter knappa två veckor.

Men inte behövde jag bekymra mig. Igår bestämde sig Ivar nämligen för att vara pigg och på hugget – bildligt och bokstavligt – under så gott som hela dagen. Vilket innebar att jag helt enkelt inte hade någon tid över till att sitta och reflektera över nästa tutt- eller blöjdrag. Ba köra!

Dagen blev ändå produktiv. Först låg vi och mös i sängen (en egen aktivitet man gör med bäbis). Sedan åt vi varsin frulle i soffan framför den danska dokumentären Att vinna till varje pris (se och förundras/förfasas). Sedan mös vi igen, och sedan kom vi äntligen ut!

Påklädningsmomentet alltså. Päron till sommarbäbisar slipper nog den…

Ute var det skönt, första milda dagen på ett tag. Det skulle gås rätt långt men inte för långt. Jag hade tyvärr överklätt mig något för mitt eget tempo (Katja – kan inte gå sakta när hon går själv) så det blev ett par strippningar mitt ute på ljusa dagen. Alltid lika roligt att inför publik ta av ”gundan” – min vindtäta kalsong jag har ovanpå strumpbyxorna under klänningen för att slippa kyla ner de vitala nedre regionerna under de kalla årstiderna (klänningtjejtipset nummer ett alltså!).

Promenaden tog oss ner mot Mälarstranden. Den hungriga modern lyckades till och med trycka i sig en burgare plus några klunkar Ramlösa inne på det timmen till ära folktomma Max innan det började protesteras hejvilt inne i emmaljungan.

Till slut blev det nästan en mil och rejält med frisk luft för mig och Hoppis. Väl hemma tänkte jag se Redbull Rampage men råkade däcka ihop med Ivar efter blöjbytet. Så kan det gå!

Idag är Jonas hemma och vi är på väg ut på en rejälare utflykt. Lycka till alla som tävlar i Malmöcrossen idag förresten. När jag blundar så är jag inne och matar på i ”kanelbullarna”. Visualiserar. Nästa gång så.

Puss.

Hoppetuss

Jag har upptäckt precis, att jag sedan lite över en vecka tillbaka kan

🔗 sitta lite längre på toa och klippa naglarna samtidigt

🔗 duscha, raka benen och borsta tänderna samtidigt

🔗 må mig störtlycklig och skrattig och ruskigt melankolisk och dyster som en grå blåsig novemberdag – samtidigt

🔗 torka barnabak och sjunga de mest påhittiga sångerna rakt ur fantasin – samtidigt!

🔗 amma och

läsa/skriva (fult, för det blir ofast med vänstra handen… men ändå)/äta/skypa/fika/typ allting som går att göra från en fåtölj – samtidigt

🔗 känna mig jättenaturlig liksom tryggt intuitiv och ganska barnerfaren och… utom mig av oro för min egen oerfarenhet och klumpighet – samtidigt

🔗 chatta med kompisar, pussa på en trind vadis på en däckad bebis och betala räkningar – samtidigt

🔗 blunda och minnas gårdagens äventyr, längta och planera för morgondagens episka påhitt och trivas alldeles perfa i justnuet. Samtidigt.

Och god morgon på er förresten.

Hoppetuss

God morgon världen!

Igår fyllde vår lördagsbaby Hoppetuss en hel vecka – en hel vecka har gått och det så fort!

Veckan har bjudit på sjukt med glädje – ja hur beskriva det man känner som fått ett efterlängtat kärleksbarn att hålla i famnen? Men även många nya lärdomar – även efter den första mycket omtumlande BB-tiden där det var lika delar härligt hotelligt (maten, tillgången till personalen) som smärtsamt och slitigt (amningsstarten, när bedövningen började släppa).

Den mesta utmaningen här hemma är ju förstås att hantera Ivars sömnrutiner (eller icke-rutiner) och att se till att han ökar som han ska och mår så fint som möjligt samtidigt som man själv inte går under. Hur chill och flexibel man än anser sig så är det lätt att frustrationens tårar sipprar fram när ingenting annat än frenetiskt snuttande med korta vilo- och skrikpauser duger mellan åtta på kvällen och två på natten. Man googlar spädbarn + sömn, man läser om att det är på exakt samma vis för typ de flesta andra och det är bara att bita ihop och go with the (milk) flow men man känner sig så otillräcklig när han är där upplagd på den enorma kudden, förbaskat skör och mycket arg och knyter sina små späda armsisar, sparkar av sig sockorna och gör en mycket ynklig min.

Tuff tuff tuff låter det först ur näsan, accelererar sedan till tufftufftufftuff och så kommer skriket AAAH!

Hoppetuss Hoppetuss mammas lilla beeebis! och en ny omgång amning och bärande. Och sedan rätt som det är så däckar han och sover gott i många timmar. På morgonen är han en solstråle. Vi är mörbultade men har också fått sova och på dagen är vårt lilla barn en mild sömntuta som knappt gör något väsen utav sig.

Dagarna är speciella. Mycket värdefulla är de, trots att det knappt sker något anmärkningsvärt egentligen. Men alla momenten – amning, blöjbyte, klädombyte, promenad, tröstande – tar sin lilla tid och så vill man vi ju också hinna bara ligga ner med Hoppetuss utslagen och leende på något av våra bröst (vi tävlar lite om vem som får hålla i honom) och bara njuta av tillvaron och varandras värme. Snart är denna tiden förbi i och med att Jonas tio dagar är slut och jag blir själv hemma med Ivar på vardagarna ett tag.

Den här helgen vigs åt familjebesöken (min sida igår, Jonas sida idag) och sedan har vi ett gäng lugnare dagar vigda åt gos, skötsel och promenader.

Idag tänker jag börja smyga in lite arm- och ryggövningar (ergonomin är inte alltid på topp i ett litet hushåll och när man är ny som förälder). Promenaderna får bli lite längre för varje dag. Monarken får jag nog avvakta med någon vecka till. Jag måste vara försiktig. Trots att jag läker fint så vill jag inte störa läkningsprocessen genom att hetsa fram.  Dessutom är jag fortfarande allmänt sliten efter förlossningen. Så pö ån pö, med allting – det får ta den tiden det tar.

Nu blir det frukost ”på fåtöljen” – en nybliven klassiker då jag både ammar och äter själv samtidigt, en rätt cool kretsloppsliknande grej när man tänker efter. Sedan ska jag sova mera. Och drömma om fantastiska bergsvägar, torra men med små bäckar glaciärvatten som rinner ned från berget, så man kan stanna till och fylla på flaskan nästan hur ofta man vill.

Är konstant törstig, konstant sömnig och konstant leende. Åh Hoppetuss vårt lilla tuff-tuff-tåg!

Puss från lya ciclistas tre invånare.

Hoppetuss