Kategori: Hoppetuss

Hej fredagsfolket!

Hur är läget? Här är det mest horisontellt. Min pöjsch har efter tre dagars misstänksamhet äntligen fattat grejen med babygym. Idag blev det över trettio bebisegentid därinne men sedan måste jag krypa in och pussas, typiskt bekräftelsekrävande beteende från min sida. Ibland känns det som att det är Ivar som leker med mig och Ivar som rastar mig istället för tvärtom. Nåväl, än så länge är han för liten för att be mig att dra åt fanders och lämna honom ifred med sina leksaker så vi kör på.

På tal om rastning så är jag ledsen. Så ledsen så jag knappt orkat blogga. Anledningen är inte otippat benen. Jag vet inte om det är amningshormonernas fel eller något ”kiropraktiskt” men sedan två veckor tillbaka upplever jag rätt svåra bensmärtor. Det känns som tandvärk fast inne i benen, bara molar på. Benen bär inte riktigt. Vissa dagar orkar jag knappt gå till näraffären, och om kvällarna kommer jag ibland inte upp ur soffan. Från början trodde jag att det var träningsvärk men när det blev sämre och sämre trots att jag vilade ordentligt så förstod jag att det måste vara något annat. Frågan är bara vad? Och går det att hjälpa det utan att inskränka på annat, till exempel amningen? Fett tråkigt är det i alla fall. Jag känner mig handikappad. Just nu är det bara att glömma allt vad långpromenad och benövningar heter. Jag äter smärtstillande varje dag, känns också B. Jag hoppas verkligen att det kan fastställas vad det är så problemet kan avhjälpas. Det måste det göra.

Nu sover Hoppetuss sin förmiddagssömn så jag ska försöka hoppa upp på monarken och rulla en stund. Hoppas det går. Fan.

Puss från den lyckliga morsan med de olyckliga benen.

Hoppetuss

Hur snygg är jag inte i min nya classic jersey va, va? 😻 

Måndag läsarfolks! Har ni sovit gott?

Vår sjusovarpojk drog till med 23-08 inatt – med bara en mat- och härjpaus à ca en timme. Alltså ungen brås på sina päron, det är en sak som är säker. Desto mindre bebissömn (och Katjas vilotid) dagtid men alltså, det är helt ok om vi får sova om nätterna.

Åh vilken skönt slö helg vi har haft. Eller vi har haft besök, hängt med folks, familjeflanerat, spanat in bocken, och så, men inte varit i närheten av mina vanliga bautapromenader. Och bra det. Benen behövde eh… återhämta sig. Ja det låter sjukt men man kan tydligen få träningsvärk även av att . Det märkte jag i torsdags då jag tog och Ivar tog tåget till Sala för att träna åka tåg med bebis och mina ben ömmade hela den ganska korta tiden vi hängde i goda silverstaden.

Nåväl – jag längtar så oerhört mycket till att få cykla. Kort, långt, spelar ingen roll, inte i början. Trots de ganska så hippie-ish bostadsförhållanden vi lever i just nu så saknar jag ingenting. Förutom cyklingen, för den är min drog, min religion, min snutte och min lösning på alla problemen i världen ungefär.

Eftersom jag har sytts på ett gäng ställen i paddingområdet – och eftersom vi har lagt all tiden på att få vardagen att fungera (i fredags var till exempel första gången på många veckor vi kunde hålla en sammanhållen konversation på kvällen eftersom Hoppis mage inte krampade och han var soft) så har jag inte stressat fram någon medveten träning. Amningen, promenaderna och allt bebisfixet har varit träning nog.

Men den här veckan smyger jag äntligen in cykel i vardagen. Imorgon bitti ska jag på efterkontroll hos min barnmorska och även om det känns bra därnere så vill jag göra det rätt och få ett medicinskt okay innan jag utsätter underlivet och rumpan för trycket och nötningen på sadeln. Efter det – kanske redan imorgon men annars from onsdag – blir det till att börja med korta pass på min kära monark. Så benen börjar komma ihåg hur man gör, och längtan stillas. I helgen tar jag kanske en första utomhustur?

Jag ser fram emot detta första träningsåret med helt nya förutsättningar! Trots – eller snarare tack vare att jag är en tävlingscyklist – så vet jag vikten av att ha roligt när man cyklar. Inte ett pass förgäves, inget pass ba för att träna, brukar latmasken/livsnjutaren jag tänka. Och så får det vara även framöver ett tag. Lustfyllt och med precis lagom fokus.

Ensamheten hjälper balansen på traven bloggade jag för nån vecka sedan. Idag är jag och Ivar således osociala och ska dra ut på en lååång promenix ut i det fina vädret med ett stort, mäktigt syfte –

köpa en uppsättning dreggellappar på en affär typ en mil bort hemifrån.

Högt och lågt, torrt och blött mina vänner.

Puss och ni håller väl tummarna för Cykelkattens cykelstjärt imorgon?

Hoppetuss

Korten är ett gäng veckor gamla – från vår första barnvagnspromenad ute i regnet. Då var jag glad som kunde gå ett par kilometer utan att få för mycket ont. Sakta gick det – därav sådan påpälsning. Men kul hade vi bland pölarna i alla fall. 

Ute pinkregnar det för andra dagen i rad. Idag nästan mer än igår. Lydigt stämmer jag in i klagokören. Artigt håller jag med de som uppriktigt plågas av detta vädret.

Sedan ler jag i smyg, drar jag på mig mina tåligaste plagg, drar på regnskyddet på barnvagnen och sticker ut på äventyr. Och pölarna är stora och luften så rå och frisk och åh så skönt det är att traska omkring och hitta nya gator och vägar och njuta av nuet samtidigt som jag ser fram emot hur jag – och så småningom vi! – ska erövra lerhålen och pölarna på våra mönstrade cykeldäck. Att njuta av nuet samtidigt som man ser fram emot morgondagen är verkligen en ynnest eller hur?

Jag är ständigt småtrött, går på konstant sömnunderskott, min rygg är småpaj, jag drömmer om en dag med en hellugn bebismage och färre timmar med smärtsamma gallskrik som krossar mammahjärtat men allt är lika fort glömt och mitt hjärta helt igen när vi är ute och det glada regnet smattrar på mina kläder och vagnsufletten. Då och då stoppar jag in handen och känner på den svala lillnosen, får ett par sömniga puff puff puff tillbaka och drar igång att småsjunga någon låt som passar in i gångrytmen.

Puss och puff puff från pölarn och pyret.

Hoppetuss

Hej söndag!

Shit alltså nuförtiden är man inte kaxig när det gäller bloggandet (eller toagåandet, ätandet, läsandet, med sina vänner pratandet…) – hundra påbörjade inlägg och ändå uppdateras bloggen sällan! Nåväl. Det är Farbror Blöjstjärt som styr och jag är glatt hans lydiga mammaslav. Som hämnd tänker jag tvinga honom att ta cykelposekort på mig när han är gammal nog att hålla i en kamera… moaha!

Här kommer sammanfattningen av veckan. Tänker förresten börja med de där små veckoplaneringsinläggen igen – bra att strukturera upp… (OBS inget löfte, kan inte lova någonting just nu)

Så, veckan! Rolig och aktiv och social. Och vintrig. I alla fall fram till torsdagen då allting bara smälte bort…

I måndags tog vi bussen ut till Vallby och hängde (hur länge då? Tiden bara försvann) med Agneta, hennes man Erik och deras glada hund Charlie. Agneta hade jag lärt känna för mååånga år sedan under en pedagogikkurs vi läste ihop – så roligt att bekantskapen har kvarstått. Ivar förresten, han sov mest, åt ibland och var söt i sin hoodie med kattmotiv. Efteråt tog vi en bra omväg hem och jag njöt av vintern som äntligen hade nått staden!

I tisdags var vi på en ”blind” mammadejt med en trevlig tjej från Gävle. Denna dagen var det ruggigt och blåsigt ute men vi gick en bra sväng ändå – hon var nämligen ny i stan och jag ville visa henne lite av den delen hon inte hade sett ännu. Efteråt skarvade jag och Ivar på en bit till ut till postuthämtningsstället där jag skulle hämta paketet från Boob innehållandes en och en annan läcker amningsklänning plus lite annat.

I onsdags träffade vi en till mamma och hennes lilla grabb. Denna dejt var inte riktigt blind – vi hade träffats via gemensamma vänner förr. Vi gick en rejäl promis i det vintriga och avslutade med att fika kaka/amma våra små på för stunden folktomma caféet Kalle på spången. Så roligt med en lika teknik- och träningsintresserad mammaperson. Plus att hon lärde mig byta blöja direkt i vagnen. Så. Pro! *stolt* På kvällen hängde vi hemma hos coach Tony. Faschinerande med alla tävlingscyklar och rörliga cykeldelar tyckte min son som var på skrikhumör men tystnade så fort vi befann oss i monarkrummet *stolt igen*

I torsdags tog jag paus i mammadejtandet och gick på lunchdejt med Jonas istället. Hoppis hade bjudit på ett gäng tuffa magknipkvällar och vi vuxna hade knappt hunnit se på varandra så det behövdes. Sedan gick jag och Ivar resten av dagens promenad i total tystnad, med enbart regnet smattrandes mot vagnens regnskydd. Så romantiskt. Tyckte jag i alla fall, barnet sov.

I fredags skulle jag egentligen ta bussen ut till Skultuna för att fika The Räkmacka och sedan gå hem (rätt långt men man kan ju amma emellan där). Men så blev det lunch på stan och psykologisnack med coach Tony istället – och ett gäng k så långt bort från Black Friday-kommersen som möjligt.

Fy fan vad jag älskar att hänga med mitt barn. Han är rolig, krävande, klok, filosofisk, sjukt söt – en riktig komplett människa med ett eget humör.

I helgen blev det släkthäng… och ont om sömn ty pigg från fyra på natten-bebis två nätter i rad. Häpp. I alla fall någon i den här familjen som är duktig på att gå upp tidigt.

Vi hörs snart igen. Ska försöka slutföra lite viktiga och struntiga inlägg. Gilla förresten Cykelkattens FB-sida så länge. Förr brydde jag mig inte så mycket om den men nu är det bra många som kommenterar där (och på Insta och på Twitter och i div grupper och på mail och typ överallt utom just på bloggen era små latmaskar ♥️) istället för här på bloggen. Och ni vill väl inte missa snacket? Puss!

Hoppetuss Livsstil

Till alla päron oavsett åldern på era skatter -stanna er passion trogna! Oavsett vad den är. Kärleken till barnen är större än att den ska behöva hashtaggas och bevisas för omgivningen.

Mors! Ligger saltnypan i handen? Bra för då kör vi min empiriska studie på saker träningsgalna föräldrar säger och vad de – vi  host host – egentligen menar:

🗯 Glad mamma, glad bebis! – när man tränar för sitt eget högsta nöjes skull men känner ett litet men naggande tendens från samhället att skuldbelägga dem som inte lägger all sin vakna tid på att ”ta hand om sitt barn”

🗯 Jag tränar inte för viktens/utseendets skull, jag tränar för att orka leka med mitt barn! – när man inte vill bli dömd som ”ytlig”. Varje gång någon säger så så tänker jag men hur har alla andra icke-tränande mödrar klarat av att vara och leka med sina barn i alla tider? Måste varit jätte-, jättesvårt för dem. Not. Och vad är det för fel med yta förresten? Vi är allt fåfänga flockdjur vi människor. Och inte är vi sämre personer för det.

🗯 Jag ska bara gå/cykla/springa till butiken för vi har… ehm… snart slut på tandkräm! – när man bara måste ut och röra på apostlahästarna men skäms liiite inför sin unge eller sin partner…

🗯 Mitt barn mår bra av frisk luft. Och av hög hastighet. Och av att gunga runt i vagnen medan jag tränar backar. Det är sövande! – när man inte riktigt kan förklara för sina icke-tränande bekanta varför man är ute på två backiga barnvagnspromenader à en mil vardera… om dagen

🗯 Den här tiden med småbarn när man inte hinner träna… det är en så himla, himla kort tid i ens liv. Jag har inte aaalls bråttom utan tar det som det kommer! – när man egentligen inte gör annat än längtar till ett rejält endorfinpass ute i spåret/på hojen/på gymmet men måste ha ett litet mantra för att inte förgås för mycket.

Ja hörni. Det är så lätt att döma en förälder. Speciellt en mamma, för av någon himla anledning är det just mammarollen som ställer så orimligt höga krav på en person som har gått från icke-mamma till att vara mamma på så kort tid. Alla de ovanstående ”hycklerierna” är egentligen inga hycklerier. Självklart vill vi vara de bästa och mest närvarande föräldrar till våra älskade barn. Och självklart tränar vi inte enbart för ytans skull. Och självklart stannar vi hemma om vi måste även om den där tandkrämen är slut. Men likt förbannat förklarar vi oss. Förklarar oss. Ursäktar oss. Skriver om våra enkla önskemål om lite egentid och träning våra kroppar och knoppar mår bra av så att det passar in i mallen för hur en förälder bör vara och bör tänka.

Och det gör mig lite ledsen. Kan vi inte bara sluta döma och lita på varandra? Vara glada åt varandra och heja på varandra? Sluta missunna varandra saker? Och framför allt – sluta tro att vi vet allt om den andres situation?

Jag tror vi alla skulle tjäna på det – för skambefriad och ärlig förälder, glad unge. Det är sedan gammalt.

Puss alla kämpar därute!

#empati

Hoppetuss Kärlek