Kategori: Hoppetuss

God morgon världen!

Igår fyllde vår lördagsbaby Hoppetuss en hel vecka – en hel vecka har gått och det så fort!

Veckan har bjudit på sjukt med glädje – ja hur beskriva det man känner som fått ett efterlängtat kärleksbarn att hålla i famnen? Men även många nya lärdomar – även efter den första mycket omtumlande BB-tiden där det var lika delar härligt hotelligt (maten, tillgången till personalen) som smärtsamt och slitigt (amningsstarten, när bedövningen började släppa).

Den mesta utmaningen här hemma är ju förstås att hantera Ivars sömnrutiner (eller icke-rutiner) och att se till att han ökar som han ska och mår så fint som möjligt samtidigt som man själv inte går under. Hur chill och flexibel man än anser sig så är det lätt att frustrationens tårar sipprar fram när ingenting annat än frenetiskt snuttande med korta vilo- och skrikpauser duger mellan åtta på kvällen och två på natten. Man googlar spädbarn + sömn, man läser om att det är på exakt samma vis för typ de flesta andra och det är bara att bita ihop och go with the (milk) flow men man känner sig så otillräcklig när han är där upplagd på den enorma kudden, förbaskat skör och mycket arg och knyter sina små späda armsisar, sparkar av sig sockorna och gör en mycket ynklig min.

Tuff tuff tuff låter det först ur näsan, accelererar sedan till tufftufftufftuff och så kommer skriket AAAH!

Hoppetuss Hoppetuss mammas lilla beeebis! och en ny omgång amning och bärande. Och sedan rätt som det är så däckar han och sover gott i många timmar. På morgonen är han en solstråle. Vi är mörbultade men har också fått sova och på dagen är vårt lilla barn en mild sömntuta som knappt gör något väsen utav sig.

Dagarna är speciella. Mycket värdefulla är de, trots att det knappt sker något anmärkningsvärt egentligen. Men alla momenten – amning, blöjbyte, klädombyte, promenad, tröstande – tar sin lilla tid och så vill man vi ju också hinna bara ligga ner med Hoppetuss utslagen och leende på något av våra bröst (vi tävlar lite om vem som får hålla i honom) och bara njuta av tillvaron och varandras värme. Snart är denna tiden förbi i och med att Jonas tio dagar är slut och jag blir själv hemma med Ivar på vardagarna ett tag.

Den här helgen vigs åt familjebesöken (min sida igår, Jonas sida idag) och sedan har vi ett gäng lugnare dagar vigda åt gos, skötsel och promenader.

Idag tänker jag börja smyga in lite arm- och ryggövningar (ergonomin är inte alltid på topp i ett litet hushåll och när man är ny som förälder). Promenaderna får bli lite längre för varje dag. Monarken får jag nog avvakta med någon vecka till. Jag måste vara försiktig. Trots att jag läker fint så vill jag inte störa läkningsprocessen genom att hetsa fram.  Dessutom är jag fortfarande allmänt sliten efter förlossningen. Så pö ån pö, med allting – det får ta den tiden det tar.

Nu blir det frukost ”på fåtöljen” – en nybliven klassiker då jag både ammar och äter själv samtidigt, en rätt cool kretsloppsliknande grej när man tänker efter. Sedan ska jag sova mera. Och drömma om fantastiska bergsvägar, torra men med små bäckar glaciärvatten som rinner ned från berget, så man kan stanna till och fylla på flaskan nästan hur ofta man vill.

Är konstant törstig, konstant sömnig och konstant leende. Åh Hoppetuss vårt lilla tuff-tuff-tåg!

Puss från lya ciclistas tre invånare.

Hoppetuss

Det är mitt i tävlingssäsongen för min bästa cykelgren cyclocross. Vart jag än ser, ute som i de sociala medierna, kokar det av cyklistliv. Det tävlas i cross, körs gruslopp och sena mountainbiketurer, velodromcyklas och kittas upp delar till nästa säsongs maskinbyggen.

Jag sluter den fluffiga morgonrocken tätare om mig och Ivar, baxar barnets mun till bröst nummer två (den vänstra), sträcker på de äntligen slätrakade bleka benen och skänker ett par tankar åt min cyklistkropp –

cyklistkroppen 2.0.

Eller är det cyklistkroppen 3.0? 4.0? Helt ärligt så känns det som att det tidigare har hänt ”värre” grejer min kropp än att ha burit på ett barn.

Innan jag började sportcykla och så småningom bättra på hälsan (för prestationens skull) var jag inte direkt nå hälsosam mot kroppen. Jag levde ett lika delar manodeppigt som dekadent liv där ovanorna avlöste varandra som festerna jag flydde till för att slippa bearbeta och reflektera (läs: exakt samma hon gör som cyklist, eskapism som eskapism om än med bilavgaser istället för tjära i lungorna).

Utan överdrift var min kropp i rätt taskigt skick där back in 2011. Småmullig (på ett icke-fint utan mer snabbmat-missbrukish sätt), hostig, nervig, ängslig och med omfattande psoriasisutslag. Längtandes efter en förändring. Efter att gräva fram den Riktiga Katja. Hon den där uppvuxen i den finaste naturen, hon den unga lovande simmerskan, hon den orädda gruscyklisten som kunnat stå på pakethållaren och cykla, trädklättrerskan, hon med de outtröttliga långa benen.

Och förändringen kom <3

Graviditeten har förstås inneburit en stor påfrestning på kroppen, inget att säga om den saken. Jag har gått upp i vikt, förlorat en del core, blivit lös om fogarna, blivit sydd kors och tvärs där nere inte minst i mellangården, tappat i mileage med mera.

Men jag inbillar mig att jag har också återhämtat mig, sett till att inte varit förkyld en endaste gång. Ätit (nästan) bara bra och nyttigt käk, rädisor fisk och grejs. Utvecklat mina mountainbikeskills. Vilat skallen från att bara köra på, en mycket läglig paus. Tänkt igenom mina mål, mina tidigare misstag och läst på en del.

Min plan kvarstår förresten. Den är ju att jag ska vara som starkast och på topp som tävlingsåkare när jag är runt fyrtio-fyrtio fem. Jag är kvinna (vi är ju ena ”late bloomers” inom cykel), har bra förutsättningar men började tävliggsatsa rätt sent i livet så det känns rimligt med det tidsperspektivet. Sedan får vi se om det blir race eller myscykling liksom.

Nu sitter jag alltså här med min cyklistkropp 2.0. Min mammakropp! Centralköket dagbädden suttennutten. Så stark så cool och äntligen är naveln inåt igen (har navelfobi så den där gravidgrejen med utbuktande naveln har scared the shit outta me).

Vägen till att bli mitt bästa jag på cykel kommer inte längre att vara som förr. Jag kommer att behöva träna klokare, mer effektivt och mindre mellanmjölkigt. Det blir om än viktigare att behålla glädjen och fokusen eftersom tidsmarginalerna inte kommer att finnas där som förr.

Det känns redan nu tufft och utmanande – men också skitkul! Att träna mållöst har aldrig varit min grej. Njutfrilufta, på eller utan cykel gör jag gärna planlöst. Men träna dag efter dag ”bara för att”? Det får andra göra så dricker jag Cola och tittar på.

Alltså ser jag utvecklingen av min cyklistkropp 2.0:s racepotential som en rolig utmaning. Jag vet att det blir jobbigt och stundtals svårt, det kan till och med skita sig helt –

men i det spännande okända ligger mystiken, eller hur?

Jag kommer alltid, alltid sätta min son, vår tid tillsammans och hans bästa i första hand.

Men han får nog finna sig i att det blir ett och ett annat katjaknä omplåstrat även i framtiden

– för

#morsanärcyklist ✌🏽

(och hoppas förstås att det inte kommer att ta alltför lång tid innan rumpan är monarkvänlig igen…)

Puss!

Cykel Hoppetuss

Igår fyllde vår Hoppetuss hela fem dagar och det måste ju förstås firas lite – vi gillar siffran fem i den här familjen.

Vår yngsta familjemedlem började dagen med att ha sovit ordentligt i sin egen säng och för andra natten i rad.

och även om ”sova en natt” inte riktigt är samma för en nyfödd som för en vuxen så är det mer än okej för mig. Hellre några timmar effektiv däckning än noll timmar djup sömn whatsoever som under graviditeten.

Mindfullnesskingen som jag är passade jag på att ta igen lite antecknande – Ivars lilla privata dagbok – och nyhetsläsande under den första av dagens hundratio amningsstunder

för resten av tiden beundrades det mest, en himla ömsesidig aktning får en ju hoppas!

Jonas tog också igen lite kvalitetsskärmtid mellan blöjbyten och kockandet. Säkert hela sex minuter eller något.

Utanför vårt hus pågick som vanligt markarbeten… men maskinljuden verkade inte störa Ivar så då bet vi ihop vi också. Det kommer nog att bli fint tids nog, lagom till vi ska sälja ungefär

Så blev det dags för det jag både längtat till och bävat inför – Ivars första skeppssättning… barnvagnspromenad ute i Den Stora Världen

(eller bostadsområden Kristiansborg och Vega)

Ärligt talat så tror jag inte att Ivar riktigt var med på det Stora – inte medvetet i alla fall. Nyammad och stinn hade han slocknat strax innan vi gick ut och sov under hela den timmeslånga promenaden i den mest strålande solsken en höstdag kunde bjuda på.

Desto mer medveten var jag. Om hur nytt och annorlunda allting såg ut, lät och förnimmades ute. Husen, löven, byggarbeten, människorna, luften mot läpparna, möten, trafiken. Sakta fick jag gå, mycket sakta för det gjorde ont men också för att hinna titta ner in i vagnen och rätta till hättan.

Så fick Jonas vara den som mest drog vagnen, så höll jag i honom och så gick vi, gata efter gata, Jonas, Ivar och jag.

Hemma väntade fika och så kom bäste grannen next door på besök och grattis och lite musik- och livetsnack.

Puss! 🐣

Hoppetuss Kärlek

Förlåt, jag får inte fram många vettiga blogginlägg just nu… Jag har försökt. Men det går inte. Jag vaknar fortfarande upp ur förlossningens och BB-tidens dimslöjor, jag processar fortfarande och känslotårarna, de rinner bokstavligen ner i mobilen jag skriver från och dränker orden. Allt är i alla fall bra, allt är fint och den stora vågen av kärlek som stavas Ivar bär oss tryggt på sin kam genom de pyssliga dagarna och de sömnlösa spädnätterna.

Och ingenting är normalt vilket jag antar är fullkomligt normalt när två har blivit tre varav en är en liten bebis att rå om samtidigt som man själv läker och lär sig.

Låt oss låta nuet diktera skrivandet. Vi hörs snart.

Rock’n’blues.

Puss.

Hoppetuss Kärlek

Här är han vår nya familjemedlem, vår leende bäbis, här är vår lilla skruttenöt i mjölkchokladtäcke, här är han – Per Ivar Alexander. Per som i sin fars barn. Alexander som i sin mors barn. Ivar som i tilltal.

Här är han sedan kvart över ett på natten lördagen den fjortonde oktober –

ler

skriker

snuttar

tittar

sover

bubblar

är stilig i landstingsmössa

och storlek femtio-kläder

och jag kan inte sluta förundras –

här är ju vår Hoppetuss!

(och bloggisen är av förståeliga skäl rätt försummad just nu. Häng med oss på backstage på insta och FB så länge, där har ju Hoppetuss redan haft en liten premiär – tack för alla grattis kära ni! 🐣)

Hoppetuss I väntan på kattungen