Kategori: Hoppetuss

Hej.

Idag var ingen vanlig cykeldag och inte ens en vanlig dagdag heller. För idag spelade vi in första avsnittet av världens värsta bästa cykelpodd wii!

Jag och min baby Beastie Boy började dagen med att klä oss varma och gå en solig vinterpromenad förbi Netonnet för att införskaffa mic nummer två ty jag hade enbart en mic till min gamla podcaststudioutrustning från Behringer anno 2008 (eller 2007? Minns inte) samt choklad till kaffet. Väl hemma skulle jag lira ihop ljudsystemet ihop med min bärbara Mac Pro men självklart fattades det ju en sladd så det sket sig… hade ju glömt att jag 2008 hade en stationär historia med fler ingångar.

Det blev en inspelning ändå, med lite sämre teknik. Det gäller att passa på när den andra halvan bor på andra sidan Mälaren närmare uttryckt fem landsvägsmil ifrån mig.

Japp – det var ingen mindre än Grön Cyklist aka Anna Lindén även känd som min bättre cykelhälft (och gästbloggare under kategorin Annas äventyr) som är min ordinarie medpoddie.

Och Ivar. Som gärna småskrattade lite med oss (eller åt oss? Lutar åt det senare) då och då. Jag tror jag låter de ljuden vara kvar efter mixningen.

Hur blev det? Precis som ett första avsnitt kan bli. Tänk första plätten. Inte helt perfa tekniskt och formmässigt, men ruggigt efterlängtad och mycket smarrens för det. Vi hade roligt och det känns som att vi förmedlade bra det vi hade att säga.

Nu återstår handpåläggningen. Blir så spännande att skicka ut resultatet till er läsarfolks.

Jag ser redan fram nästa inspelningsdagen. Det blir ett helt annat tema – och en annan, cykelkunnig och folkkär medpoddie.

Puss.

Cyklistpodden Hoppetuss

Hej.

Skulle ju igår blogga om förgårdagens episka istur men hade för ont i hjärtat (bokstavligen) för att förmå mig göra annat än att liggandes insupa min gudomliga Ivars kroppsvärme och fosterställningsbada bort det mest intensiva. Bada badkar är som cykling. Eller som kvällsjobb. Ni som vet vet.

Men förgårdagens tur! Min andra efter förlossningen. En av de sista i år.

Hur kändes det då?

Eftersom det var tungt och halt i ett och jag behövde driv, var lite för ivrig och något överklädd (noob again, ni vet) så fick jag upp pulsen och svetten fort. Övervikten jag bär på och motvinden ut till vändpunkten i byn Vinnersjö gjorde förstås sitt också. Ut var det alltså tungt. Det gjorde dock inget mentalt utan jag gladdes åt friheten och cykelkänslan. Inte ens ljuden från bromsbelägget mot det något skeva bakhjulet och vevpartiet dämpade känslan.

Väl framme i Vinnersjö fick jag en glad överraskning – Jonas (och Hoppetuss i sin maxicosi) hade kört ”följebil” och stod redo med kameran och hejaropen vid vändpunkten. Det var bara att skärpa sig och ta fram de där extra watten på vägen hem… inte minst för att inte låta kroppen bli kall och riskera få hemskheten mjölkstockning.

Fast egentligen har jag för lite stats för att verkligen förstå turens ansträngningsnivå. Även om det var hur mysigt som helst att äntligen slippa den trista upprätta sittställningen så var det svårt att fördela kraften perfekt. Inte minst för att magmusklerna inte är tillbaka ännu. Som att jag knappt hade någon kraft i magen. Vilket säkert också stämde. Lite deprimerade men det är bara att acceptera. Jag har på grund av min onda rygg lärt mig många bra coreövningar så det är väl ”bara” att träna upp bålen igen. Lägger upp dem i något inlägg *antecknar*

I övrigt hade jag fullt upp med att koncentrera mig på cyklingen. De två gångerna jag lät tankarna sväva iväg på något annat än den utan att överdriva rätt krävande iskörningstekniken blev också de två gångerna jag var på väg ut i diket. Åh så härligt det är med teknisk körning på det sättet!

Med andra ord så fick jag uppleva rätt mycket på denna strax över timme cykling Basemile Snowdown-style. Pulsen, farten, cykelkrånglet, mot- och medvinden, ett par kroppsliga tillkortakommanden, istekniken, snön, att benen fortfarande fanns där…

Men något var nytt. Något jag inte haft tidigare, trots att det varit mig ynnest att sedan sportcykeldag ett omges av en skara hejande cyklande och icke-cyklande vänner och världens grymmaste hejare till lillebror –

– en alldeles dunig, mjuk, småtung, rosenrosig liten pojk som utan att veta om det själv hejade på sin mamma.

Jag… vill gråta.

Puss och sladd och Jonas kort kommer upp så småningom.

P.S. Gruppen Vintercyklisterna väntar på era #vintercykling- och #festive500-upplevelser ❄️💨 

Hoppetuss Vintercykling

I början tordes jag knappt lyfta och bära på det lilla knytet. Idag bär jag honom så oförskämt opedagogiskt mycket att barnet säkert kommer att bli sist med att börja gå ty palla gå när man är söt, vallas runt mellan mamma och pappa och får tusen pussar så fort man är minsta lilla ledsen.

Ja hörni – vår lilla puff puff-farbror Hoppetuss har gått och fyllt två månader. Tiden har gått ruskigt fort, hur mycket av den har gått åt det fysiska, den rena omvårdnaden? Jag finner det alltid lustigt när det skrivs och snackas så mycket utveckling, metoder etc. om de första barnveckorna. Faktum är att den första bebistiden hos människor är inte helt olik den hos däggdjuren i skogen: det är mat, och det är skydd, och det är anknytning, fast den sker liksom i förbigående, medan man ombesörjer mat och skydd. Ja någonstans där i det fysiska och praktiska gror och växer kärleken sig större och större till sitt barn. Och rätt som det är så fixar man inte hur mycket kärlek man känner och det gör lite småont hela tiden för den lilla varelsen är så fullständigt värnlös och beroende av ens kärlek.

Samtidigt finns den andra, första kärleken kvar och trampar lågmält men icke enbart tålmodigt. Det händer förstås att jag och Jonas ballar ur lite lätt på varandra. Det blir lätt så när dagarna har till synes drunknat i alla göromålen och den lilla människan snor all uppmärksamhet. Vi är inte längre blott två individer med all tiden och all energin till för att förverkliga oss själva och bejaka varandra. Vi är ett team nu. Det är ju så sant som det slår mig här och nu – föräldraskap är ju precis som cyklingen en individuell lagsport där alla osjälviskt jobbar för att alla i laget ska få skina på sitt sätt. Men där vår bebis är den solklara lagkaptenen.

Men ju längre tiden går desto mer reder vi ut det hela märker jag tydligt, för att Ivar utvecklas, för att vi lär oss om honom och våra nya jag och för att vi ser till att ha kul på vägen och finna glädje i vårt nya liv just varje dag. Inte för att vi måste, utan för att vi är sådana, annars hade vi inte varit ihop och fått till en så fin och härlig liten klimp som Hoppetuss som charmar alla, från kassapersonalen på Willys till lunchande ABB-chefer. Så grattis Ivar – du är underbar, och redan nu är du en unik personlighet att räkna med.

Puss på magen din.

din trogna vattenbärare mamma Katja

Hoppetuss

Vi kryddar inlägget med en lagomt vardaglig musmatta anno 2013.
Motivationen står dock sig än idag! 

Hej. Det är inte ofta som jag tar det beigea ordet ”vardag” i min mun men denna vecka kan inte beskrivas som annat än vardaglig – även om det är ruskigt festivt stundvis, inte minst med tanke på all den underbara snön som inte vill sluta falla på oss här i gurkstan!

Just nu är Ivar inne i en öknings-/medvetandeuppbyggnadsperiod där han behöver mig och min uppmärksamhet cirka dygnet runt – förutom när han sover (och gärna då också). Till och med när han snuttar  vilket sker ungefär all hans vakna tid – så vill han ha min fokus och håller stenkoll på mig så jag inte får för mig att titta bort, kolla mobilen, läsa eller göra något annat än att beundra hans dinerande. Att jag ens lyckas skriva detta inlägg är ett under haha! Lika bra att säga upp alla digitala tidningsprenumerationer… när hinna ha koll på omvärlden när jag har en hel bebisvärld att ha koll på i min famn?

Den enda ”luckan” jag har hemma (förutom på kvällen då Jonas är hemma men det är även då Hoppis är som mest orolig, snuttig och needy) är på förmiddagarna då babyn är utsövd, mätt och mild. Det är då man får pressa in alla aktiviteterna typ Monarken, lunchen, svara på mailen, kanske kolla upp vilket datum det är.

Det kan förstås vara lite frustrerande och låsande timvis och det händer att jag saknar att ha någon släkting boendes här i stan som kan avlasta mig någon gång dagtid (Jonas gör så gott han kan men någon måste ju jobba också) samtidigt som jag vet att det är en kort period och tycker ändå att det är rätt coolt att den lilla människan är så glad åt mitt sällskap. Tids nog är han stor nog att hänga hos sina släktingar annorstädes. Det går så fort!

Turligt är åka barnvagn/vara ute grejen med stort G. Hoppetuss är en riktig social i ur och skur-bebis och trivs hur bra som helst i vagnen, i bilen samt hängandes med mig på stans caféer, hemma hos folk och i naturen. Han blir lugn och glad så fort han får sin yllekrage på sig. Jag längtar till våren då han är mentalt mogen nog att åka framåtvänd i en joggingvagn och hänga med mig på mamma-baby-jympa! Jag funderar på hur ha råd med allt roligt även om det blir begagnat. En joggingvagn, en lastcykel (typ Bullitt), en ny MTB till mor och så flytta till större på det… 😩

Nu till varför det känns vardagligt. Jo! Det för jag är krasslig sedan i söndags och därav smått inaktiv och därför deppig. Jag vill ju vara ute och härja med Tuss och träna inomhus på Monarken! Istället tar vi småååå kooorta promenader och sitter hemma och kollar igenom SVT Plays dokumentärutbud och väntar tills jag blir frisk. Men det varken bryter ut helt eller blir helt bra heller. SÅ tråkigt men det är typ första gången jag är sjuk sedan vi plussade så ska väl inte klaga.

Snacka om hej dagbok-stuk på bloggen just nu. Jag längtar till att göra maffiga (och kanske datorskrivna och -illustrerade?) cykeltemade inlägg men var sak tar sin tid.

Har faktiskt ett gäng roliga cykliga saker på gång. Men vad dessa blir får ni också veta inom sin tid (typiskt bloggare att säga så). Hoppas bara jag hinner med dem…

Nu ska jag stretcha mina knän som av någon anledning far illa av barnvagnspushandet och stämma mammadejttid inför imorgon. Vem vet – kanske är jag helt friskis då och kan roa min bebis med en halvtimma monarkkörning till glad musik! Har fått ett gäng tips på korta intensiva pass som jag tänker beta igenom och ”recensera” här på bloggen men det när jag blir frisk.

Hah, nu ska jag sluta babbla. Ser ni hur det blir när jag får en liten lucka? Open the flood gates liksom.

Puss!

Hoppetuss Livsstil

Ingen Johnny Depp dock självaste Ivar Pepp!

Måndagshej på er!

Kommer ni igång den där rullen där Johnny Depps karaktär och hans advokat (?) knarkar och hallucinerar sig genom Vegas och ser ut därefter? Fear and loathing in Las Vegas heter den dock.

Inte för att jag knarkar eller så (förutom saffransgifflar och bilder på mina drömhojar) men det är mer ofta än sällan jag känner mig som någon i Vegas-rullen. Håret ser ut som en exploderad pastafabrik, morgonrocken är knuten à la Hugh Hefners (imaginära) mormor och det är något mycket trött och mycket galet i blicken.

Till skillnad från killarna i filmen är det inte jakten på den amerikanska drömmen i kombot med fy på dig-substanser som får mig att se ut på detta viset hemma – nä, det är förstås kampen för Mättnad, Sömn och Glad Hoppetuss som gör det.

Eller kampen och kampen. När allting flyter på känns det så lätt, så lätt, och jag tenderar till och med att tänka i världsfrånvända ”det gäller att ha rätt inställning så löser sig allt”-termer. Men som i helgen, då en övertrött  förstoppad bebis brutit mot alla våra rutiner och vars krånglande mage och hjärtskärande hjälplöshet (i kombot med sömnvägran) drivit mig till ett litet tårögt vansinne nattetid – ja då är det inget snack om någon ”inställning”. Då är det en kamp. Då åker den skeva Vegas-looken fram.

Den heliga amningen spelar förstås en snygg roll i det hela. Nattetid och dagtid är den – än så länge – tillräcklig. Kvällstid räcker den dock inte alltid trots det konstanta snuttandet så då måste flaskan fram för att få fart på magen och mätta bäbisen ordentligt inför natten (läs: få honom att sova längre också, ego ego). Den vackraste fördelen med flaskan är dock att Jonas får vara med och mata och att barnet tittar upp på en istället för att stirra in i ens bröstvårta (älskar varje gång det sker!)

Säg vad man vill men så är flaskan överlag förbaskat egopraktiskt för en modern aktiv förälder som vill hinna med allt och inte vill finna sig i att amma dygnet runt för att hålla flödet uppe. Man slipper amningshormonstrulet (det som troligtvis ligger bakom mina värkande ben), att känna sig otillräcklig som inte producerar matmängder som en redig ko och en person som jag vars produktion följer ens psykiska mående i stort kan ju bjuda på ett jämnare flöde. Dessutom kan man alltid langa över bäbis till någon annan och dra ut och cykla eller köra gokart till exempel.

Och alltså, man har ju fått kämpa med att få den här amningen att kännas som något naturligt läs inte kännas (smärta, ömma, bekymra) särskilt. Ergonomin är fortfarande inte riktigt okay här hemma, det blir till att köpa en ny fåtölj i veckan. Smärtan – först nyligen har de sablars tuttarna slutat göra ont. Greppet, psykologin… Alla sårande kommentarer om Ivars (för övrigt fullkomligt normala, men han är en långslank fellow) vikt från de som borde veta bättre men som klämmer ur sig saker ändå. Det har funnits ett gäng tillfällen då jag tänkt att nä nu jävlar, jag ger upp…

Men jag har gett upp tanken på att ge upp lika fort när jag rannsakat mitt samvete. Tuss gillar ju faktiskt mina bröst och det är han som måste få bestämma så länge det funkar i alla fall. Amningen är en viktig del av hans lilla stora bebisvärld och jag kan inte neka honom den så länge han själv inte ratar bröstet. När han väl ammas så njuter han uppriktigt av en god måltid. Han tröstas. Ute på våra äventyr, på stan, i naturen och hemma hos folk, är amningen oumbärlig. Det är så praktiskt att ta fram bröstet istället för att hålla på med flaskpryttlarna. Jag har maten i mig och med mig. Trots alla bestyr och svindyra amningsklänningar så känns det mäktigt och mysigt, en känsla jag tycker om. Och märkligt nog så går det alltid smidigare inför publik än när jag sitter själv och bökar.

Jag tror att vi har löst det på ett diplomatiskt sätt med 85 % modersmjölk och 15 % ersättning. Det har funkat fint de senaste veckorna och min pojke har varit nöjd, mild till humöret och sjusovig nattetid vilket har genererat ett glatt och harmoniskt hushåll för alla. Utom den här förstoppningshelgen då. Fast då hjälpte precis ingenting fram tills den stora Förlösningskvällen igår.

Ingen dag med en liten bebis är den andra lik, trots att det kan kännas så. Ständigt påminns jag om vilka personliga kvalitéer som tålamod, ödmjukhet inför naturens gång och tilltro till morgondagen som jag måste jobba med. Trots att Hoppis välmående ligger i våra händer så är det han, med sin villkorslösa bebiskärlek, som får mig att växa.

Så jag knyter fluffmorgonrocken lite tightare om min ledbrutna sömnlösa kropp, drar i mig ännu en kopp styggt starkt kaffe och en saffransgiffel på det, diskar kvällsflaskorna och lägger Hoppetuss vid bröstet. Han är så oerhört fin och skör, för honom gör jag allt och lite till och alla metoder duger gott så länge lyckan bor i hans kloka bebisögon. Det är det enda för mig naturliga.

Puss på er alla kämpar därute, glöm inte att handla saffransgifflar till kvällskaffet!

Hoppetuss