Kategori: Hoppetuss

Vi kryddar inlägget med en lagomt vardaglig musmatta anno 2013.
Motivationen står dock sig än idag! 

Hej. Det är inte ofta som jag tar det beigea ordet ”vardag” i min mun men denna vecka kan inte beskrivas som annat än vardaglig – även om det är ruskigt festivt stundvis, inte minst med tanke på all den underbara snön som inte vill sluta falla på oss här i gurkstan!

Just nu är Ivar inne i en öknings-/medvetandeuppbyggnadsperiod där han behöver mig och min uppmärksamhet cirka dygnet runt – förutom när han sover (och gärna då också). Till och med när han snuttar  vilket sker ungefär all hans vakna tid – så vill han ha min fokus och håller stenkoll på mig så jag inte får för mig att titta bort, kolla mobilen, läsa eller göra något annat än att beundra hans dinerande. Att jag ens lyckas skriva detta inlägg är ett under haha! Lika bra att säga upp alla digitala tidningsprenumerationer… när hinna ha koll på omvärlden när jag har en hel bebisvärld att ha koll på i min famn?

Den enda ”luckan” jag har hemma (förutom på kvällen då Jonas är hemma men det är även då Hoppis är som mest orolig, snuttig och needy) är på förmiddagarna då babyn är utsövd, mätt och mild. Det är då man får pressa in alla aktiviteterna typ Monarken, lunchen, svara på mailen, kanske kolla upp vilket datum det är.

Det kan förstås vara lite frustrerande och låsande timvis och det händer att jag saknar att ha någon släkting boendes här i stan som kan avlasta mig någon gång dagtid (Jonas gör så gott han kan men någon måste ju jobba också) samtidigt som jag vet att det är en kort period och tycker ändå att det är rätt coolt att den lilla människan är så glad åt mitt sällskap. Tids nog är han stor nog att hänga hos sina släktingar annorstädes. Det går så fort!

Turligt är åka barnvagn/vara ute grejen med stort G. Hoppetuss är en riktig social i ur och skur-bebis och trivs hur bra som helst i vagnen, i bilen samt hängandes med mig på stans caféer, hemma hos folk och i naturen. Han blir lugn och glad så fort han får sin yllekrage på sig. Jag längtar till våren då han är mentalt mogen nog att åka framåtvänd i en joggingvagn och hänga med mig på mamma-baby-jympa! Jag funderar på hur ha råd med allt roligt även om det blir begagnat. En joggingvagn, en lastcykel (typ Bullitt), en ny MTB till mor och så flytta till större på det… 😩

Nu till varför det känns vardagligt. Jo! Det för jag är krasslig sedan i söndags och därav smått inaktiv och därför deppig. Jag vill ju vara ute och härja med Tuss och träna inomhus på Monarken! Istället tar vi småååå kooorta promenader och sitter hemma och kollar igenom SVT Plays dokumentärutbud och väntar tills jag blir frisk. Men det varken bryter ut helt eller blir helt bra heller. SÅ tråkigt men det är typ första gången jag är sjuk sedan vi plussade så ska väl inte klaga.

Snacka om hej dagbok-stuk på bloggen just nu. Jag längtar till att göra maffiga (och kanske datorskrivna och -illustrerade?) cykeltemade inlägg men var sak tar sin tid.

Har faktiskt ett gäng roliga cykliga saker på gång. Men vad dessa blir får ni också veta inom sin tid (typiskt bloggare att säga så). Hoppas bara jag hinner med dem…

Nu ska jag stretcha mina knän som av någon anledning far illa av barnvagnspushandet och stämma mammadejttid inför imorgon. Vem vet – kanske är jag helt friskis då och kan roa min bebis med en halvtimma monarkkörning till glad musik! Har fått ett gäng tips på korta intensiva pass som jag tänker beta igenom och ”recensera” här på bloggen men det när jag blir frisk.

Hah, nu ska jag sluta babbla. Ser ni hur det blir när jag får en liten lucka? Open the flood gates liksom.

Puss!

Hoppetuss Livsstil

Ingen Johnny Depp dock självaste Ivar Pepp!

Måndagshej på er!

Kommer ni igång den där rullen där Johnny Depps karaktär och hans advokat (?) knarkar och hallucinerar sig genom Vegas och ser ut därefter? Fear and loathing in Las Vegas heter den dock.

Inte för att jag knarkar eller så (förutom saffransgifflar och bilder på mina drömhojar) men det är mer ofta än sällan jag känner mig som någon i Vegas-rullen. Håret ser ut som en exploderad pastafabrik, morgonrocken är knuten à la Hugh Hefners (imaginära) mormor och det är något mycket trött och mycket galet i blicken.

Till skillnad från killarna i filmen är det inte jakten på den amerikanska drömmen i kombot med fy på dig-substanser som får mig att se ut på detta viset hemma – nä, det är förstås kampen för Mättnad, Sömn och Glad Hoppetuss som gör det.

Eller kampen och kampen. När allting flyter på känns det så lätt, så lätt, och jag tenderar till och med att tänka i världsfrånvända ”det gäller att ha rätt inställning så löser sig allt”-termer. Men som i helgen, då en övertrött  förstoppad bebis brutit mot alla våra rutiner och vars krånglande mage och hjärtskärande hjälplöshet (i kombot med sömnvägran) drivit mig till ett litet tårögt vansinne nattetid – ja då är det inget snack om någon ”inställning”. Då är det en kamp. Då åker den skeva Vegas-looken fram.

Den heliga amningen spelar förstås en snygg roll i det hela. Nattetid och dagtid är den – än så länge – tillräcklig. Kvällstid räcker den dock inte alltid trots det konstanta snuttandet så då måste flaskan fram för att få fart på magen och mätta bäbisen ordentligt inför natten (läs: få honom att sova längre också, ego ego). Den vackraste fördelen med flaskan är dock att Jonas får vara med och mata och att barnet tittar upp på en istället för att stirra in i ens bröstvårta (älskar varje gång det sker!)

Säg vad man vill men så är flaskan överlag förbaskat egopraktiskt för en modern aktiv förälder som vill hinna med allt och inte vill finna sig i att amma dygnet runt för att hålla flödet uppe. Man slipper amningshormonstrulet (det som troligtvis ligger bakom mina värkande ben), att känna sig otillräcklig som inte producerar matmängder som en redig ko och en person som jag vars produktion följer ens psykiska mående i stort kan ju bjuda på ett jämnare flöde. Dessutom kan man alltid langa över bäbis till någon annan och dra ut och cykla eller köra gokart till exempel.

Och alltså, man har ju fått kämpa med att få den här amningen att kännas som något naturligt läs inte kännas (smärta, ömma, bekymra) särskilt. Ergonomin är fortfarande inte riktigt okay här hemma, det blir till att köpa en ny fåtölj i veckan. Smärtan – först nyligen har de sablars tuttarna slutat göra ont. Greppet, psykologin… Alla sårande kommentarer om Ivars (för övrigt fullkomligt normala, men han är en långslank fellow) vikt från de som borde veta bättre men som klämmer ur sig saker ändå. Det har funnits ett gäng tillfällen då jag tänkt att nä nu jävlar, jag ger upp…

Men jag har gett upp tanken på att ge upp lika fort när jag rannsakat mitt samvete. Tuss gillar ju faktiskt mina bröst och det är han som måste få bestämma så länge det funkar i alla fall. Amningen är en viktig del av hans lilla stora bebisvärld och jag kan inte neka honom den så länge han själv inte ratar bröstet. När han väl ammas så njuter han uppriktigt av en god måltid. Han tröstas. Ute på våra äventyr, på stan, i naturen och hemma hos folk, är amningen oumbärlig. Det är så praktiskt att ta fram bröstet istället för att hålla på med flaskpryttlarna. Jag har maten i mig och med mig. Trots alla bestyr och svindyra amningsklänningar så känns det mäktigt och mysigt, en känsla jag tycker om. Och märkligt nog så går det alltid smidigare inför publik än när jag sitter själv och bökar.

Jag tror att vi har löst det på ett diplomatiskt sätt med 85 % modersmjölk och 15 % ersättning. Det har funkat fint de senaste veckorna och min pojke har varit nöjd, mild till humöret och sjusovig nattetid vilket har genererat ett glatt och harmoniskt hushåll för alla. Utom den här förstoppningshelgen då. Fast då hjälpte precis ingenting fram tills den stora Förlösningskvällen igår.

Ingen dag med en liten bebis är den andra lik, trots att det kan kännas så. Ständigt påminns jag om vilka personliga kvalitéer som tålamod, ödmjukhet inför naturens gång och tilltro till morgondagen som jag måste jobba med. Trots att Hoppis välmående ligger i våra händer så är det han, med sin villkorslösa bebiskärlek, som får mig att växa.

Så jag knyter fluffmorgonrocken lite tightare om min ledbrutna sömnlösa kropp, drar i mig ännu en kopp styggt starkt kaffe och en saffransgiffel på det, diskar kvällsflaskorna och lägger Hoppetuss vid bröstet. Han är så oerhört fin och skör, för honom gör jag allt och lite till och alla metoder duger gott så länge lyckan bor i hans kloka bebisögon. Det är det enda för mig naturliga.

Puss på er alla kämpar därute, glöm inte att handla saffransgifflar till kvällskaffet!

Hoppetuss

En hjälplös förstoppad baby, en ynklig utmattad mor och en trötten stoisk far – förutsättningarna är inte de bästa för en aktiv söndag. Men plötsligt så snöar det feta florsockerflingor och världen känns allt lite mjukare och lite snällare. Vi är ute, går långt och härjar med vagnen offroad i vacker natur där vi trivs och ikväll blir det pizza. Jag ser fram emot en glad vecka med massa ivarlek, ett par-tre monarkpass, någon mammadejt och att jag kanske får hjälp med att reda ut vad som gör ont i benen då och då.

Puss och hoppas er värld är också vacker idag!

Hoppetuss Lida med stil

Hej fredagsfolket!

Hur är läget? Här är det mest horisontellt. Min pöjsch har efter tre dagars misstänksamhet äntligen fattat grejen med babygym. Idag blev det över trettio bebisegentid därinne men sedan måste jag krypa in och pussas, typiskt bekräftelsekrävande beteende från min sida. Ibland känns det som att det är Ivar som leker med mig och Ivar som rastar mig istället för tvärtom. Nåväl, än så länge är han för liten för att be mig att dra åt fanders och lämna honom ifred med sina leksaker så vi kör på.

På tal om rastning så är jag ledsen. Så ledsen så jag knappt orkat blogga. Anledningen är inte otippat benen. Jag vet inte om det är amningshormonernas fel eller något ”kiropraktiskt” men sedan två veckor tillbaka upplever jag rätt svåra bensmärtor. Det känns som tandvärk fast inne i benen, bara molar på. Benen bär inte riktigt. Vissa dagar orkar jag knappt gå till näraffären, och om kvällarna kommer jag ibland inte upp ur soffan. Från början trodde jag att det var träningsvärk men när det blev sämre och sämre trots att jag vilade ordentligt så förstod jag att det måste vara något annat. Frågan är bara vad? Och går det att hjälpa det utan att inskränka på annat, till exempel amningen? Fett tråkigt är det i alla fall. Jag känner mig handikappad. Just nu är det bara att glömma allt vad långpromenad och benövningar heter. Jag äter smärtstillande varje dag, känns också B. Jag hoppas verkligen att det kan fastställas vad det är så problemet kan avhjälpas. Det måste det göra.

Nu sover Hoppetuss sin förmiddagssömn så jag ska försöka hoppa upp på monarken och rulla en stund. Hoppas det går. Fan.

Puss från den lyckliga morsan med de olyckliga benen.

Cykel Hoppetuss

Hur snygg är jag inte i min nya classic jersey va, va? 😻 

Måndag läsarfolks! Har ni sovit gott?

Vår sjusovarpojk drog till med 23-08 inatt – med bara en mat- och härjpaus à ca en timme. Alltså ungen brås på sina päron, det är en sak som är säker. Desto mindre bebissömn (och Katjas vilotid) dagtid men alltså, det är helt ok om vi får sova om nätterna.

Åh vilken skönt slö helg vi har haft. Eller vi har haft besök, hängt med folks, familjeflanerat, spanat in bocken, och så, men inte varit i närheten av mina vanliga bautapromenader. Och bra det. Benen behövde eh… återhämta sig. Ja det låter sjukt men man kan tydligen få träningsvärk även av att . Det märkte jag i torsdags då jag tog och Ivar tog tåget till Sala för att träna åka tåg med bebis och mina ben ömmade hela den ganska korta tiden vi hängde i goda silverstaden.

Nåväl – jag längtar så oerhört mycket till att få cykla. Kort, långt, spelar ingen roll, inte i början. Trots de ganska så hippie-ish bostadsförhållanden vi lever i just nu så saknar jag ingenting. Förutom cyklingen, för den är min drog, min religion, min snutte och min lösning på alla problemen i världen ungefär.

Eftersom jag har sytts på ett gäng ställen i paddingområdet – och eftersom vi har lagt all tiden på att få vardagen att fungera (i fredags var till exempel första gången på många veckor vi kunde hålla en sammanhållen konversation på kvällen eftersom Hoppis mage inte krampade och han var soft) så har jag inte stressat fram någon medveten träning. Amningen, promenaderna och allt bebisfixet har varit träning nog.

Men den här veckan smyger jag äntligen in cykel i vardagen. Imorgon bitti ska jag på efterkontroll hos min barnmorska och även om det känns bra därnere så vill jag göra det rätt och få ett medicinskt okay innan jag utsätter underlivet och rumpan för trycket och nötningen på sadeln. Efter det – kanske redan imorgon men annars from onsdag – blir det till att börja med korta pass på min kära monark. Så benen börjar komma ihåg hur man gör, och längtan stillas. I helgen tar jag kanske en första utomhustur?

Jag ser fram emot detta första träningsåret med helt nya förutsättningar! Trots – eller snarare tack vare att jag är en tävlingscyklist – så vet jag vikten av att ha roligt när man cyklar. Inte ett pass förgäves, inget pass ba för att träna, brukar latmasken/livsnjutaren jag tänka. Och så får det vara även framöver ett tag. Lustfyllt och med precis lagom fokus.

Ensamheten hjälper balansen på traven bloggade jag för nån vecka sedan. Idag är jag och Ivar således osociala och ska dra ut på en lååång promenix ut i det fina vädret med ett stort, mäktigt syfte –

köpa en uppsättning dreggellappar på en affär typ en mil bort hemifrån.

Högt och lågt, torrt och blött mina vänner.

Puss och ni håller väl tummarna för Cykelkattens cykelstjärt imorgon?

Cykel Hoppetuss