Kategori: Hoppetuss

Hej och jag vill börja med att säga – stort tack till alla er som tagit er tid att lyssna på första avsnittet av CYKLISTPODDEN. Efter bara en dag ute ligger podden redan på åttonde femte (!) plats bland svenska podcasts inom kategorin Sport och fritid, mysigt inklämd mellan fotbolls- och styrketräningspoddar.

Jag är superstolt och i och med det ännu mer övertygad om att CYKLISTPODDEN behövs. Inte minst för att den och Ridpodden är de enda podcasts skapade av kvinnor bland de trettio mest lyssnade podcasts.

Jag hoppas att ni kommer att gilla även de kommande avsnitten och gör ni inte det så måste ni lova att säga till på skarpen okay? Som en liten teaser kan jag nämna att nästa avsnitt kommer att handla om något som har hänt precis alla alla alla cyklister. Hehe och måste be Anna att kontrollera så jag inte säger liksom i var och varannan mening *tourettes*

Nu ska vi fortsätta jympa till Rancid i vårt renoveringsprojekt till sovrum.

Puss och glöm inte att gilla CYKLISTPODDEN på fb för bäst koll.

Cyklistpodden Hoppetuss Power to the readers

Hej från polarexpeditörn!

Carpa (som i ”carpe diem”, precis som på svanktatueringar jajemen) är btw ett hemskt nyord eller hur? När jag hör carpa så ser jag framför mig en fet firre i en damm som gottar sig i solen med magen full av flugor han fångat på morgonen. Just därför kul att ha med det i rubriken en gång för alla. Hihi.

För en gångs skull längtar jag lite till våren. Våren är ju som bekant min deppigaste årstid då jag helst flyr undan det tomma ljuset genom att antingen jobba så långa dagar som möjligt eller att cykla och träna mig så trött som möjligt hemma och utomlands (och fy fan vad cyklingen har gjort vårdepressionerna uthärdligare! Evigt tacksam). Men i år går det förstås inte att stuva undan våren. I år får jag skärpa mig ordentligt. För i år ska vår nya människa uppleva den, sin första vår, sin första glada bebisvår! Kommer Ivar att komma ihåg denna våren? Knappast som ett konkret bildminne. Men nog i sin lilla kropp, i sina celler. Då anser jag honom dessutom så pass trygg att han får börja åka (och sova? Om han förblir sin vana trogen) framåtvänd i en joggingvagn, hörandes på sin mammas flås och glada sånger under löpturen. Som jag ser fram emot dessa turer, och även alla andra äventyr som den drägligare temperaturen och all grönskan för med sig!

Men förstås längtar även cyklisten Katja till våren. Och där spelar ljuset just en viktig roll. Under detta första år som mamma har jag som bekant bestämt mig för att ge fan i träningsmåsten vilket har inneburit att jag skitit i att träna ute när det har varit för mörkt eller för djävligt (även om jag har kört några pass i rejäla minusgrader men det har varit på helg- och dagtid). Den varan har jag normalt inga problem med men har man en liten bebis hemma så vill man hålla sig någorlunda pigg, frisk, med fungerande matbröst och – no shit – utsövd. Enda cykelmålet i år är dessutom passa på när tillfällen ges och njut Katja. Och handen på hjärtat har jag den här första bebistiden knappt orkat göra annat kvällstid än i bästa fall hinna dricka mitt te och sedan däcka ihop med Hoppis, även om det blir lättare och lättare att stanna uppe till ”sent” på kvällen eftersom han sover längre pass nattetid.

Och just därför längtar jag till våren och dess kvällsljus. För då är det inte mörkt och jävligt sju på kvällen. Då är det ljust och då är jag lite mindre slut som artist och vill och kan med gott samvete komma ut och få mig ett par timmars utecykling även till vardags. Ojoj så härligt det kommer att bli.

På tal om så är det ju helg redan imorgon. Och självklart blir det till att cykla! Ute är det förresten ruggigt vårligt med alla plusgraderna och de skumt varma vindarna. Men vi ska inte låta oss luras än.

Nu ska jag smörja in lite Voltaren strax ovanför knäna (är av min husläkare diagnostiserad med överansträngda ben på grund av alltför långa promenader med tung vagn och i ny position typ ”du fattar väl att du inte kan gå enochenhalvmil varje dag med så mycket tyngd att dra”), packa ner Hoppis i den lilltraktorn och gå en – kort, jag lovar! – promenad ner på stan för att handla en speciell sångbok och äta lunch med ett par vänner. Fast innan det ska jag göra typ hundra ryggövningar. Varför tjatas det i medierna så mycket om den där förbenade synliga mammamagen när den är den sista som gör ont i en småbarnsmammas kropp? Märkligt eller hur.

Nåväl – längta till våren men ta vara på denna januarufredagen. Det ska vi göra nu jag och min babyplutt. Puss på er.

Hoppetuss

Yo Hoppetuss mammas lilla beeebis!

Igår kände jag mig tillräckligt kry för att göra det jag hade tänkt göra sedan din månadsfödelsedag den fjortonde häromveckan:

nämligen ta dig dit där du hade bestämt dig för att påbörja färden ut ur ditt lilla bo inne i mig för tre+ månader sedan

för att skriva klart det tredje grattisbrevet i sin rätta miljö 🌚

Så jag lastade in dig, lilltraktorn och mig på landsbygdsbuss nummer 511

och en halvtimme senare var vi framme i Hallstahammar!

Bruksorten med de radikala papperskorgarna

en cykelglad rondell

och självklart bästa Stenströms där jag direkt passade på att beställa en reservdel till crossen och råkade kära ner mig i en MTB på köpet. Ja, din mamma är konstaterat hopplös men det kommer du också att bli ska du se. Kanske inte just i cykel utan i något annat… vem vet?

Medan du sov så gott som det anstår en tremånaders bebis rullade jag din vagn över krökta kanalbroar

genom en hungrig valmage

förbi vita små slott till moderna grosshandlarvillor

och genom den gängliga björkparken.

Med snön rakt i ansiktet kunde jag ändå urskilja meddelandet på skylten. Vi var nästan framme.

Och lagom till det började skymma så äntrade vi äntligen

Åsby Hem & Trädgård!

Vi rullade in i den särskilda toalettbyggnaden och jag log åt minnet av hur jag aldrig så yr klev ut därifrån till Frida som väntade utanför och skräckslagen (föda barn är lite läskigt innan man har gjort det en gång) väste fram att det börjat hända saker så jag måste ringa lasarettets förlossningsavdelning nuuu

Men du mitt kära sovande nappdjur kunde inte bry dig mindre åt sådana vuxenminnen så jag mindes klart, pinkade klart och rullade in oss rakt in i djungeln.

Hej exotiskt djur!

Afton gammaldags sötma!

Tjenare tuttvasobjekt och prästkragesnippobjekt!

Förbi all den härliga kitschinredningen

rakt in i målfållan.

För du förstår Hoppetuss, din mamma hann ju aldrig dricka något kaffe den där torsdagen den tolfte oktober för jag och Frida fick raskt (fast med tre bakelser i en påse förstås, det finns ju faktiskt gränser för hur raskt saker och ting får ske) bila hem till Västerås och den något nervöse pappan din som hade fått skynda hem från jobbet.

Så jag drack klart mitt efterlängtade kaffe, du snuttade klart din favvotutte och sedan drog jag ner vagnsufletten och vi gled runt i djungeln och du tittade storögt omkring på alla färger, lampor och alla andra de fascinerande tingen som stod och hängde framme.

Utanför började snöstormen tillta. Ven och yrde gjorde den, och det var dags att skynda ut.

Det hade varit för riskabelt att ta bussen hem så jag bestämde mig för det finaste kollektiva färdmedlet vi vet i vår familj –

tåget.

Fast denna Cajsa Varg skulle åt andra hållet typ Fagersta och vidare.

Vårt tåg var cirka trettio minuter sent men det gjorde inget

för du sussade så sött i vagnen medan jag levde i ett stycke filmisk vintersaga. En pappa kom förbi med sin lilla dotter som tittade in hos dig och tjöt förtjust Bäääbis! 

De väntade otåligt på att mamman skulle anlända med tåget.

Äntligen på! Varmt och torrt på bergslagståget. Sakta tinades mamma upp.

Och en kvart senare var vi framme i din hemstad, glada vinter-Västerås.

Och grattis-brevet? Det har du precis läst. Vårt lilla sagobesök är presenten till oss båda 💫⭐️

Jag älskar dig.

Din mamma Katja 

De första två grattis-på-månadsdagen-breven finns att läsa här respektive här.

Hoppetuss

Hoppetuss är mjuk överallt. Mjuka fötter, mjuka lår, mjuka fingrar triangelformade som kattungesvansar, mjuka ljusa bomullskläder och rödlätt silkeslent hår lite ojämnt fördelat på det barnsligt stora huvudet. Hoppetuss är så mjuk, så varm, så härlig att mamma har svårt att låta bli honom ens när han somnar till på dagen och mamma borde vila själv. Nä, då tar mamma tag i Hoppetuss, lyfter upp den avslappnade småtunga kroppen och lägger babyn tätt tätt intill sig i sängen och så ligger de där, under filten, Hoppetuss värmefuktig i håret och så mamma, vaken och med näsan i drömmen bakom örat på Hoppetuss. Så liten Hoppetuss är i dessa stunder, så oerhört kär. Mamma kan inte, vill inte somna in ordentligt – så värdefullt det är att bara ligga, småblunda och småpussa på sin ljuva klimp. Tänka är han på riktigt, är han min, tänka på allt i världen man vill ge honom, och allt i världen man vill honom bespara, tänka på hur det blir och hur det kanske inte blir, tänka och pussa och bli inte än mindre klok men än mer kär i den lille Hoppetuss.

Mamma är ingen stark person, det har hon inte varit på länge. Lika obeskrivligt lycklig som hon är för Hoppetuss, lika ledsen är hon för det där andra som Hoppetuss är för liten för för att förstå sig på. Men för Hoppetuss är mamma starkast i världen. Så stark att han vill åka runt i mammas famn med halsen utsträckt och uppsynen nyfiken mest hela dagarna. För så stor och full av intryck är Hoppetuss lägenhetsvärld, så full av gnistrande lampor, surrande fläktar, plingande elektronik, babblande människor, prasslande papper! Spännande men ändå tryggt är det hemma med kända syner, dofter och ljud. Desto mer är det utanför hemvärlden. Prompt ska mamma ut och dra runt Hoppetuss i vagnen och peka och visa och förklara på flera språk. Alldeles rund om de gråa ögonen blir lille Tuss, skelar lite och blundar snart om. För åh så härligt är det att sova i vagnens åkpåse, timme efter timme, medan mammas långa ben bär henne och Hoppetuss på släta asfaltsbanor och gungiga grussvägar och hon sjunger på låtar som Hoppetuss kommer själv att upptäcka och bli golvad av om några år. Mamma är lite avis på Hoppetuss på det sättet. För hon minns första gången hon hörde Bohemian Rhapsody. Och första gången hon läste En världsomsegling under havet. Och första gången hon hoppade från bastuns tak ner i snöhögen under för så mycket snö var det den vintern! Tänk så mycket som mamma redan gjort som Hoppetuss kommer att få testa för första gången. Smaken av kiwi. Doften av solvarmt trä. Synen av ett mäktigt valskelett på ett naturhistoriskt museum. Känslan av att bli kär för första gången. Och tänk så mycket som mamma inte har en aning om men som hon kommer att prova och uppleva tack vare sin Hoppetuss.

Men den här tiden måste upplevelserna och äventyren portioneras ut försiktigt. Trött är mamma, så trött att hon en gång somnade till på bussen efter bara en hållplats. Mamma ammar och vyssjar, matar och smeker, pratar och leker… dygnet runt är det fullt liv i den lilla lägenheten. På kvällen kommer pappa hem. Så festligt det känns, aldrig är han så efterlängtad som då! På kvällen är också Hopetuss mage i obalans sedan så länge mamma och pappa minns. Festligt är det förvisso – men även bra skrikfestligt. Livet är så annorlunda nu, tänker mamma och försöker hinna växla några ord med pappa mellan vyssje- och matningsvarven. Kommer det att bli lugnare? Jadå, säger han. Kommer vi att klara detta, klara oss? Jadå, säger han och mamma vet att han talar sanning. Sedan minns mamma sällan mycket… oftast somnar hon samtidigt som Hoppetuss, utmattad, uttorkad, med den eleganta amningsklänningen på, så tjusigt med kräks på axeln.

Nattetid är Hoppetuss ett säreget platskrävande nappdjur. Egentligen borde han alltid sova i sin egen säng – hundrafyrtio centimeter är ändå i det trängsta laget för två vuxna och en snabbt växande spädis. Men så gott Hoppetuss somnar inkilad mellan mamma och pappa som snällt får balansera på var sin sida sängen för att deras tuss ska få ha sin trygga zon. Så fint han ligger på sidan och för ihop sina korta böjda babyarmar mot bröstet. Tyst sover Hoppetuss, knappt hörs hans andetag. Börjar det puffas så vet mamma – då är det dags för mat och blöjbyte. Upp i sittläge, fram med bröstet, upp med hungrig bebis. Många tankar snurrar i huvudet på mamma. Nattetankar, märkliga tankar. Mamma sörjer, mamma älskar, mamma längtar, mamma genomlever, försöker hålla den värkande ryggen rak, analyserar om och om igen. Tryggt håller hon i sin Hoppetuss som grymtar på. Väx du Ivar min, väx dig stark och fri och god!

Snart gryr dagen, snart är det ljust och dags för nya påhitt för lille Hoppetuss och hans mamma. Men först – lite sömn… liiite till sömn… snälla söta Hoppetuss…

Hoppetuss

Hej.

Idag var ingen vanlig cykeldag och inte ens en vanlig dagdag heller. För idag spelade vi in första avsnittet av världens värsta bästa cykelpodd wii!

Jag och min baby Beastie Boy började dagen med att klä oss varma och gå en solig vinterpromenad förbi Netonnet för att införskaffa mic nummer två ty jag hade enbart en mic till min gamla podcaststudioutrustning från Behringer anno 2008 (eller 2007? Minns inte) samt choklad till kaffet. Väl hemma skulle jag lira ihop ljudsystemet ihop med min bärbara Mac Pro men självklart fattades det ju en sladd så det sket sig… hade ju glömt att jag 2008 hade en stationär historia med fler ingångar.

Det blev en inspelning ändå, med lite sämre teknik. Det gäller att passa på när den andra halvan bor på andra sidan Mälaren närmare uttryckt fem landsvägsmil ifrån mig.

Japp – det var ingen mindre än Grön Cyklist aka Anna Lindén även känd som min bättre cykelhälft (och gästbloggare under kategorin Annas äventyr) som är min ordinarie medpoddie.

Och Ivar. Som gärna småskrattade lite med oss (eller åt oss? Lutar åt det senare) då och då. Jag tror jag låter de ljuden vara kvar efter mixningen.

Hur blev det? Precis som ett första avsnitt kan bli. Tänk första plätten. Inte helt perfa tekniskt och formmässigt, men ruggigt efterlängtad och mycket smarrens för det. Vi hade roligt och det känns som att vi förmedlade bra det vi hade att säga.

Nu återstår handpåläggningen. Blir så spännande att skicka ut resultatet till er läsarfolks.

Jag ser redan fram nästa inspelningsdagen. Det blir ett helt annat tema – och en annan, cykelkunnig och folkkär medpoddie.

Puss.

Cyklistpodden Hoppetuss