Kategori: Hoppetuss

Hej.

Först ba innan jag har glömt. Jag har tills vidare inaktiverat mitt twitterkonto. Har gått och varit småless på tjänsten ett bra tag och igår var det dags. Twitter är ett fantastiskt redskap för snabb tillgång till cykelnyheter och bra kontakt med andra nördar men tyvärr så måste man först gallra igenom en masse ovidkommande jox och halvt glömt vad man är ute efter innan man är framme vid det man är faktiskt intresserad av. Det där korta skrivformatet gör det dessutom inte svårare för alla de där självutnämnda experttyckarna att klämma ur sig sina svarta eller vita (aldrig både och!) påståenden och en annan som mår fysiskt illa av antingen-eller-åsikter blir bara provocerad och (av egen maskin så klart) involverad i onödan. Efteråt känner jag mig alltid som en redig idiot som har suttit och diskuterat exempelvis barnuppfostran med någon snubbe utan barn bara för att snubbens barnuppfostranåsikt råkat kommit upp i mitt flöde. Snubben är efter diskussionen fortfarande säker på sin sak medan jag mår illa och är sur på mig själv som har gått i den mediala fällan. Är man som jag – HSP och filterlös i skallen så bör man nog avstå sådana tjänster. Jag kommer förstås att sakna Twitter och surra hoj med alla underbara och kommer ni exempelvis ihåg när jag representerade Sverige och roade typ hela twittervärlden med cykel, punk och kärlek via @sverige? Kul trivia förresten, det hörde efteråt av sig flera utländska journalister och bett om min åsikt i samband med att så många @sverige-folks blivit näthatade under sina respektive mandatperioder. Det roliga var att jag slapp näthatet och provocerade tydligen bra färre utomlands än här hemma med mitt cykelsnack (vilket säger en hel del om attitydskillnaderna mot cyklisterna i de olika länderna). Hade alltså ingen åsikt att ge… här är mina @sverige-hits om någon har tråkigt. Framöver kommer jag att förutom här (så klart) finnas på Instagram, Cykelkattens facebooksida och i era hörlurar genon Cyklistpodden förstås. Så ingen stor förlust med andra ord. Kommer dessutom fortsätta att tipsa om bra cykelkonton att följa för den som har twitter. Får jag återfall så säger jag förstås till.

Känns skönt! Ivar är liten bara en gång och den lilla tiden jag kan tänka mig att lägga på annat än att njuta av honom vill jag ska vara antingen givande eller riktigt avkopplande (som att skissa gulliga cykeltjejer när man ammar till exempel). Sådant som stör den positiva kreativiteten eller den viktiga avkopplingen får fara ut genom fönstret.

Fy fan vad kort tid man är hemma med sitt barn egentligen. Får ibland lite ångest över att jag ”måste” börja jobba igen om ett halvår. Shit, vara borta från min mjuka, rosa, pratglada Hoppetuss flera timmar om dagen varje dag? Jag vet att han kommer att få det superhärligt med sin far men vaffan, jag har väl inte skaffat Hoppetuss för att vara borta från Hoppetuss? Nåväl. Det är ett tag dit och vem vet, kanske får även jag lära mig att arbeta hemifrån vissa dagar.

Uh blev lite ledsen nu. Saknig i förväg eller hur man ska säga?

Måste strax ut och vädra oss innan dagens tristaste uppgift kallad tvättstuga.

På tal om trist – februari är på många sätt normalt sett en småtrist månad om man inte råkar bo i något soligt snöparadis (eller utomlands i värmen förstås). Det händer lite på den inhemska cykeleventsfronten och den första vårklassikern körs inte förrän i slutet av månaden så det är rätt torrt även på tevegluttarsidan. Kvällarna är fortfarande mörka och den där pannlampeentusiasmen har liksom lagt sig vid det här laget. Distanspassen är förvisso härliga men man ser i smyg fram emot att kränga av de där dubbdäcken och sätta på de finaste, snabbaste tunnisarna och känna kraften gå in i farten och inte ner i snömodden, typ. Trots att man nöter järnet på gymmet och kör sina inneintervaller och utetimmar så är formen något oklar. Man vet att man är både starkare och lite klenare, beroende till vilka kvalitéer man ser till. Har man tur och tid och cash så får man sig någon veckas höjdmetercamp på exempelvis Gran Canaria och får ett avbrott i träningsvardagen. Är man en mer allmän träningsperson så roar man sig med skidåkning eller kanske långfärdsskridskrillande. Tja – nog finns det att göra både för den som försäsongstränar inför de kommande racen och den som nöjesmotionerar men ändå, nog längtar vi alla till ljuset och till den riktiga cykelsäsongen, då precis alla vi känner är lika taggade och fulla av livslust? (vi människor är inte så olika djur och växter som vi gärna inbillar oss)

Det finns förstås något behagligt även i denna månadens lunk. Efter storhelgerna och annat energikrävande tjafs runt nyår så brukar det vara mycket, mycket skönt att veta att man har ett gäng lugnare veckor med kvalitativ och kvantitativ träning innan vårens alla förehavanden på gott och ont rubbar rutinen.

I år är det förstås varken småtrist eller särskilt rutinigt. Det är precis tvärtom. Varje dag med en kärleksunge är ett nytt makro- eller mikroäventyr, varje utevistelse en ren välsignelse (jag överdriver inte) och varje träningspass känns like a virgin – på gott och på ont förstås.

Jag har förresten justerat mina cykel- och tävlingsplaner för i år. Blir ett eget inlägg om det.

I lördags var vi till Stockholm och Söder <333, igår var vi till Örebro och nu ska vi ut och hänga med en mamma här i Västerås. Ikväll ska vi på en lägenhetsvisning i ett vackert och blandat område, håll tummarna. Och så ska vi börja med gym på lokal (!) denna veckan.

Nu har ni livskollen. Puss och måndag på er och glöm inte att se ikapp cyklocross-VM på Youtube – en så sjukt häftig bana och tuff fajt.

Hoppetuss Livsstil

Kort Jonas

(notera btw min löstagbara överdragskjol i ylle från Ivanhoe – det överlägset bästa plagget att ha med sig i skötväskan!)

Hej.

Om ni hoppas på något bloggdjupt här eftersom bilden visar oss vid havet för någon vecka sedan så har ni kommit fel. För det första är havet rätt grunt just här vid Bönan och för det andra så orkar jag faktiskt inte vara särskilt djup just nu. Tyvärr är jag fortfarande ruggigt skör och dessutom mitt inne i en viktig men svår process så blir stressad, panikerad och svårnattad av minsta lilla över gränsen så försöker hålla alla mina icke-ivarrelaterade förehavanden på en lustfylld och icke-dränerande nivå. Har därför bestämt mig för att strunta i att tacka ja till de där kurserna jag hade tänkt läsa i vår. Min hjärna får sig massvis med bildning och näring ändå –

till exempel så har jag ett gäng cykliga uppsatser att läsa igenom och poängsätta. Har nämligen i år äran att sitta med i juryn för Cykelfrämjandets årliga stipendieutdelning till bästa cykelrelaterade uppsats. Känns gott att både uppdatera mig kring lite nya idéer och bidra till forskningen kring ökad cyklism.

Fast nu ska jag göra ett gäng rygglyft (ni ser ju till och med på bilden att jag har ont i ryggen!) och sedan ska vi ut på ett litet fredagsäventyr i det vintriga.

Imorgon är det helg och då vet ni vad som gäller 🕶

Puss och ha en glad fredag!

Hoppetuss Infra

Hej och jag vill börja med att säga – stort tack till alla er som tagit er tid att lyssna på första avsnittet av CYKLISTPODDEN. Efter bara en dag ute ligger podden redan på åttonde femte (!) plats bland svenska podcasts inom kategorin Sport och fritid, mysigt inklämd mellan fotbolls- och styrketräningspoddar.

Jag är superstolt och i och med det ännu mer övertygad om att CYKLISTPODDEN behövs. Inte minst för att den och Ridpodden är de enda podcasts skapade av kvinnor bland de trettio mest lyssnade podcasts.

Jag hoppas att ni kommer att gilla även de kommande avsnitten och gör ni inte det så måste ni lova att säga till på skarpen okay? Som en liten teaser kan jag nämna att nästa avsnitt kommer att handla om något som har hänt precis alla alla alla cyklister. Hehe och måste be Anna att kontrollera så jag inte säger liksom i var och varannan mening *tourettes*

Nu ska vi fortsätta jympa till Rancid i vårt renoveringsprojekt till sovrum.

Puss och glöm inte att gilla CYKLISTPODDEN på fb för bäst koll.

Cyklistpodden Hoppetuss Power to the readers

Hej från polarexpeditörn!

Carpa (som i ”carpe diem”, precis som på svanktatueringar jajemen) är btw ett hemskt nyord eller hur? När jag hör carpa så ser jag framför mig en fet firre i en damm som gottar sig i solen med magen full av flugor han fångat på morgonen. Just därför kul att ha med det i rubriken en gång för alla. Hihi.

För en gångs skull längtar jag lite till våren. Våren är ju som bekant min deppigaste årstid då jag helst flyr undan det tomma ljuset genom att antingen jobba så långa dagar som möjligt eller att cykla och träna mig så trött som möjligt hemma och utomlands (och fy fan vad cyklingen har gjort vårdepressionerna uthärdligare! Evigt tacksam). Men i år går det förstås inte att stuva undan våren. I år får jag skärpa mig ordentligt. För i år ska vår nya människa uppleva den, sin första vår, sin första glada bebisvår! Kommer Ivar att komma ihåg denna våren? Knappast som ett konkret bildminne. Men nog i sin lilla kropp, i sina celler. Då anser jag honom dessutom så pass trygg att han får börja åka (och sova? Om han förblir sin vana trogen) framåtvänd i en joggingvagn, hörandes på sin mammas flås och glada sånger under löpturen. Som jag ser fram emot dessa turer, och även alla andra äventyr som den drägligare temperaturen och all grönskan för med sig!

Men förstås längtar även cyklisten Katja till våren. Och där spelar ljuset just en viktig roll. Under detta första år som mamma har jag som bekant bestämt mig för att ge fan i träningsmåsten vilket har inneburit att jag skitit i att träna ute när det har varit för mörkt eller för djävligt (även om jag har kört några pass i rejäla minusgrader men det har varit på helg- och dagtid). Den varan har jag normalt inga problem med men har man en liten bebis hemma så vill man hålla sig någorlunda pigg, frisk, med fungerande matbröst och – no shit – utsövd. Enda cykelmålet i år är dessutom passa på när tillfällen ges och njut Katja. Och handen på hjärtat har jag den här första bebistiden knappt orkat göra annat kvällstid än i bästa fall hinna dricka mitt te och sedan däcka ihop med Hoppis, även om det blir lättare och lättare att stanna uppe till ”sent” på kvällen eftersom han sover längre pass nattetid.

Och just därför längtar jag till våren och dess kvällsljus. För då är det inte mörkt och jävligt sju på kvällen. Då är det ljust och då är jag lite mindre slut som artist och vill och kan med gott samvete komma ut och få mig ett par timmars utecykling även till vardags. Ojoj så härligt det kommer att bli.

På tal om så är det ju helg redan imorgon. Och självklart blir det till att cykla! Ute är det förresten ruggigt vårligt med alla plusgraderna och de skumt varma vindarna. Men vi ska inte låta oss luras än.

Nu ska jag smörja in lite Voltaren strax ovanför knäna (är av min husläkare diagnostiserad med överansträngda ben på grund av alltför långa promenader med tung vagn och i ny position typ ”du fattar väl att du inte kan gå enochenhalvmil varje dag med så mycket tyngd att dra”), packa ner Hoppis i den lilltraktorn och gå en – kort, jag lovar! – promenad ner på stan för att handla en speciell sångbok och äta lunch med ett par vänner. Fast innan det ska jag göra typ hundra ryggövningar. Varför tjatas det i medierna så mycket om den där förbenade synliga mammamagen när den är den sista som gör ont i en småbarnsmammas kropp? Märkligt eller hur.

Nåväl – längta till våren men ta vara på denna januarufredagen. Det ska vi göra nu jag och min babyplutt. Puss på er.

Hoppetuss

Yo Hoppetuss mammas lilla beeebis!

Igår kände jag mig tillräckligt kry för att göra det jag hade tänkt göra sedan din månadsfödelsedag den fjortonde häromveckan:

nämligen ta dig dit där du hade bestämt dig för att påbörja färden ut ur ditt lilla bo inne i mig för tre+ månader sedan

för att skriva klart det tredje grattisbrevet i sin rätta miljö 🌚

Så jag lastade in dig, lilltraktorn och mig på landsbygdsbuss nummer 511

och en halvtimme senare var vi framme i Hallstahammar!

Bruksorten med de radikala papperskorgarna

en cykelglad rondell

och självklart bästa Stenströms där jag direkt passade på att beställa en reservdel till crossen och råkade kära ner mig i en MTB på köpet. Ja, din mamma är konstaterat hopplös men det kommer du också att bli ska du se. Kanske inte just i cykel utan i något annat… vem vet?

Medan du sov så gott som det anstår en tremånaders bebis rullade jag din vagn över krökta kanalbroar

genom en hungrig valmage

förbi vita små slott till moderna grosshandlarvillor

och genom den gängliga björkparken.

Med snön rakt i ansiktet kunde jag ändå urskilja meddelandet på skylten. Vi var nästan framme.

Och lagom till det började skymma så äntrade vi äntligen

Åsby Hem & Trädgård!

Vi rullade in i den särskilda toalettbyggnaden och jag log åt minnet av hur jag aldrig så yr klev ut därifrån till Frida som väntade utanför och skräckslagen (föda barn är lite läskigt innan man har gjort det en gång) väste fram att det börjat hända saker så jag måste ringa lasarettets förlossningsavdelning nuuu

Men du mitt kära sovande nappdjur kunde inte bry dig mindre åt sådana vuxenminnen så jag mindes klart, pinkade klart och rullade in oss rakt in i djungeln.

Hej exotiskt djur!

Afton gammaldags sötma!

Tjenare tuttvasobjekt och prästkragesnippobjekt!

Förbi all den härliga kitschinredningen

rakt in i målfållan.

För du förstår Hoppetuss, din mamma hann ju aldrig dricka något kaffe den där torsdagen den tolfte oktober för jag och Frida fick raskt (fast med tre bakelser i en påse förstås, det finns ju faktiskt gränser för hur raskt saker och ting får ske) bila hem till Västerås och den något nervöse pappan din som hade fått skynda hem från jobbet.

Så jag drack klart mitt efterlängtade kaffe, du snuttade klart din favvotutte och sedan drog jag ner vagnsufletten och vi gled runt i djungeln och du tittade storögt omkring på alla färger, lampor och alla andra de fascinerande tingen som stod och hängde framme.

Utanför började snöstormen tillta. Ven och yrde gjorde den, och det var dags att skynda ut.

Det hade varit för riskabelt att ta bussen hem så jag bestämde mig för det finaste kollektiva färdmedlet vi vet i vår familj –

tåget.

Fast denna Cajsa Varg skulle åt andra hållet typ Fagersta och vidare.

Vårt tåg var cirka trettio minuter sent men det gjorde inget

för du sussade så sött i vagnen medan jag levde i ett stycke filmisk vintersaga. En pappa kom förbi med sin lilla dotter som tittade in hos dig och tjöt förtjust Bäääbis! 

De väntade otåligt på att mamman skulle anlända med tåget.

Äntligen på! Varmt och torrt på bergslagståget. Sakta tinades mamma upp.

Och en kvart senare var vi framme i din hemstad, glada vinter-Västerås.

Och grattis-brevet? Det har du precis läst. Vårt lilla sagobesök är presenten till oss båda 💫⭐️

Jag älskar dig.

Din mamma Katja 

De första två grattis-på-månadsdagen-breven finns att läsa här respektive här.

Hoppetuss