Kategori: Hoppetuss

Herre vad jag älskar vädret just nu! Varmt men ändå svala vindar, soligt men inte för utplånande! Firade igår med att kitta upp mig (eh…) på två Jumperfabriken-klänningar med rejäl kjolvidd och Monroe-fall. Jumperfabriken är lite som klänningarnas Rapha. Lite dyrare men håller hur länge som helst, kläderna har smickrande passform en mammakropp mår bra av och snitten är tidlösa.

Nu sitter jag och Ivar på bussen till Uppsala. Vi ska hänga där ett par timmar tills Jonas som hämtar min lillebror på Lidingö kommer och hämtar oss. Därefter åker hela gänget till Gästrikland där vi ska spendera helgen.

Med mig har jag ingen cykel denna gången. Jag träffar brorsan lite för sällan för att vara borta från honom så pass länge som ett cykelpass (med allt pickel före och efter) kräver. Istället har jag packat ner löparkläderna. Två pass – ett längre och lättare imorgon och ett kortare och tuffare på söndag – är målet. Får se vad benen gillar det. Är nöjd med veckans träning. Trots att Tuss gått och blivit natthungrig igen (!) så har jag ändå fått till tre kvalitetspass på Monarken sedan i måndags. Och nog räknas två dagars flyttstädning som träning också?

Nåväl. Jag ser fram emot helgen. Solen. Skogen. Äventyren och att umgås med mina tre favvograbbar – varav en som fyller hela sex månader imorgon.

Puss och hoppas solen ler mot er i helgen 🌞

Hoppetuss Om cykel

Kan inte få nog av dagar som idag, kan inte få nog av dagar med min honungstuss till pojke.

Snart sex månader, herre min, vart tar dagarna vägen? Gör vi mycket? Gör vi lite? Ju fortare tiden går desto större växer lusten att få vila i det här, just det här

vakna någon gång på morgonen, orka kolla klockan

ta upp dig ur sängen, en sömnig varmfuktig kanelbulle till kropp

massera din runda mage och ge dig kyssar överallt och snacka lite strunt

aghoo mama ghee phliphffs!

men också diskutera viktiga planer för dagen

oj har en halvtimme gått!

göra lite mat, räkna ett-två-tre… om skedar

äta. Lite lek på det och plötsligt är det sovadags igen

Jag tränar. Eller kanske läser lite, sitter i köket med en bok eller en tidning och en kopp presso. Eller kollar på Mad Men eller något annat. Eller gör rent hemma.

Eller sitter och är.

så hörs från sovrummet

puff 

a-puff

puff puff puff AAAHH!

skynda sig in. Ta upp kanelbullen. Kyssa överallt, tuff tuff

hej Hoppetuss! Ska vi gå till parken? Eller ner på stan? Eller åker buss någonstans? Träffa mammorna?

Aghee poo!

och rätt som det är så är det kväll. Har vi gjort mycket? Har vi gjort lite?

Nattning, pussa dig gonatt, du nattas av pappa.

Skriva lite, kanske detta inlägg. Titta på något. Dricka kvällste. Gå in, plocka av kaninisfilten från ansiktet och lägga handen på din mage,

fjäderlätt beröring, så mysigt

lätt puff

ojoj! Bäst att inte störa dig i sömnen.

Kan inte få nog, kan inte få nog av denna honungstiden.

Hoppetuss

Hej och glad alla hjärtans på er kära läsare.

Ni vet väl att jag tycker om er? Bra. Då är den biten avklarad så kan vi ta itu med den största kärleken –

för idag fyller mitt utanpå kroppen-hjärta tuff-tuff-tåget Hoppetuss hela fyra månader. Fyra månader! Att tiden går så fort? Från pytteplutt som mest sov med sin sköra tumsing i munnen till en flott knubbig pöjsch med lika nära till skrattet (dagtid) som till gnällnerven (kvällstid).

Vardagen med ett litet barn är en tuff vardag. Det är ont om tid till det mesta annat än just att ta hand om bebisen och att vara med den. Det stör mig inte för det är precis så det ska vara men fanken, nog är det skönt kvällstid när Jonas är hemma så jag får gå på toa utan att en viss ung man håller koll på allt jag gör därinne gungandes i sitt älskade babyskydd.

Jag tror starkt på den gamla klyschan att barn inte gör som man säger utan de gör som man gör (på tal om toa eller vadå?) Jag tror på att inkludera min Ivar i det mesta jag och vi hittar på fast på hans bebisvillkor förstås. Det snackas mycket om ”livspusslet” men jag vill att tiden med mitt barn ska kännas så lite ”pussel” och så mycket harmoni som möjligt – i alla fall så länge det går, tack arbetarrörelsen för föräldraledigheten med flera föräldraförmåner! Nyckeln till harmonin är enligt mig inte tio barnvakter och hundra schemaläggningsmetoder (även om det förstås kan underlätta för den som måste). Nyckeln till den är att helhjärtat följa barnets rytm och att ge honom den tiden och den uppmärksamheten den lilla människan behöver. För oss kommer det naturligt mer och mer för varje dag helt enkelt för att Ivar är en mästare på att signalera tydligt (115+ decibel?) varje gång han märker att mamma eller pappa inte är riktigt med i nuet liksom. Vem behöver mindfullnessappar när man har en unge liksom?

För mig handlar det också om att faktiskt ha roligt och givande ihop med min son – och just där kommer de gemensamma aktiviteterna i bilden! Lika mycket som han på ett naturligt sätt lär sig att anpassa sig efter oss och den världen han är född i, lika viktigt är det för mig och oss att anpassa vår värld efter vår son. Vissa saker är heliga för bebis – som till exempel sömn- och matrutinerna, den dagliga dedikerade musik- och dansstunden och minst en halvtimme utevistelse varje dag oavsett väder och tingens tillstånd. Men sedan kommer de där andra påhitten som än så länge mest är till mest för oss vuxna men som jag är övertygad om på sikt skänker Ivar samma kärlek till att finna rörelse, lärdom och nyfikenhetens glädje som vi redan känner och som vi båda fått med oss barndomsifrån. Det gäller att ”anamma” det sköna och det goda redan från början. Därför är Ivar en lika flitig museum- och skogsbesökare som tåg- och bussresenär.

Och därför är han med när mamma tränar, inne som ute. På tal om ute så är vår fyramånaders inte längre en sovande lillpirog varje gång vi är ute med vagnen (fast till slut så däckas det varje gång). Nu tittas det och roas så mycket mer vilket är roligare både för bebis och för mamma. För varje dag blir vår interaktion mer och mer synligt givande för hans utveckling – och som det kommer ut prat från den lilla dreggelmunnen! Fast kanske inte just under färden. Då stirras det mest. Men efteråt, ojoj!

Den strax under sjuttio cm långa kroppen är starkare och stadigare och barnet är tryggt och lugnt vilket gör att jag känner att vi är redo för presenten jag har sett fram emot länge att ge vårt lilla drömlag –

en lätt, fjädrad och snygg (#lidamedstil ofc) multisportvagn förstås!

Jag har sedan bra länge researchat, testat, googlat, hört med folks jag känner och folks jag inte känner men som kan sin grej och kommit fram till att det är en Thule Chariot Lite 1 som känns bäst nu och i längden. Så en sådan blir det och som jag ser fram emot alla uteturer med den. Och jo – jag kommer förstås att fortsätta med värdiga barnvagnspromenader med Tuss vänd mot mig i emmaljungan och inte framåt som i thulisen så ingen behöver oroa sig för barnets kognitiva utveckling.

Det var den stora presenten det (Jonas bullitthoj får vi vänta med till Ivar är ett år minst i alla fall).

Den lilla presenten blir desto finare. Rekommendationerna trogna har vi väntat med det till idag – Hoppetuss ska få sin första smakportion! För det har vi inhandlat de sötaste morötterna.

Jag ska vara ärlig med er folks. Jag vet inte huruvida jag är en bra eller en dålig förälder. Jag vet inte om allt jag gjort och känt under dessa fyra månader har varit ”rätt”. Jag har känt mig stark i vissa gärningar och oändligt ensam i andra. Men jag har sedan ett tag tillbaka för första gången i mitt trettiotvååriga liv börjat bygga upp något som äntligen känns som mitt, verkligt och beständigt. Jag hoppas att det kommer att leda till att Ivar fortsätter att växa till en trygg, fri och villkorslöst älskad person.

Nu börjar det bli dags att klä på oss! Snart kommer Frida hit på lite häng och mys. Ikväll blir det till att cykelgymma (ben, rygg, bål) på lokal om sig vill.

Love.

Hoppetuss

Hej.

Först ba innan jag har glömt. Jag har tills vidare inaktiverat mitt twitterkonto. Har gått och varit småless på tjänsten ett bra tag och igår var det dags. Twitter är ett fantastiskt redskap för snabb tillgång till cykelnyheter och bra kontakt med andra nördar men tyvärr så måste man först gallra igenom en masse ovidkommande jox och halvt glömt vad man är ute efter innan man är framme vid det man är faktiskt intresserad av. Det där korta skrivformatet gör det dessutom inte svårare för alla de där självutnämnda experttyckarna att klämma ur sig sina svarta eller vita (aldrig både och!) påståenden och en annan som mår fysiskt illa av antingen-eller-åsikter blir bara provocerad och (av egen maskin så klart) involverad i onödan. Efteråt känner jag mig alltid som en redig idiot som har suttit och diskuterat exempelvis barnuppfostran med någon snubbe utan barn bara för att snubbens barnuppfostranåsikt råkat kommit upp i mitt flöde. Snubben är efter diskussionen fortfarande säker på sin sak medan jag mår illa och är sur på mig själv som har gått i den mediala fällan. Är man som jag – HSP och filterlös i skallen så bör man nog avstå sådana tjänster. Jag kommer förstås att sakna Twitter och surra hoj med alla underbara och kommer ni exempelvis ihåg när jag representerade Sverige och roade typ hela twittervärlden med cykel, punk och kärlek via @sverige? Kul trivia förresten, det hörde efteråt av sig flera utländska journalister och bett om min åsikt i samband med att så många @sverige-folks blivit näthatade under sina respektive mandatperioder. Det roliga var att jag slapp näthatet och provocerade tydligen bra färre utomlands än här hemma med mitt cykelsnack (vilket säger en hel del om attitydskillnaderna mot cyklisterna i de olika länderna). Hade alltså ingen åsikt att ge… här är mina @sverige-hits om någon har tråkigt. Framöver kommer jag att förutom här (så klart) finnas på Instagram, Cykelkattens facebooksida och i era hörlurar genon Cyklistpodden förstås. Så ingen stor förlust med andra ord. Kommer dessutom fortsätta att tipsa om bra cykelkonton att följa för den som har twitter. Får jag återfall så säger jag förstås till.

Känns skönt! Ivar är liten bara en gång och den lilla tiden jag kan tänka mig att lägga på annat än att njuta av honom vill jag ska vara antingen givande eller riktigt avkopplande (som att skissa gulliga cykeltjejer när man ammar till exempel). Sådant som stör den positiva kreativiteten eller den viktiga avkopplingen får fara ut genom fönstret.

Fy fan vad kort tid man är hemma med sitt barn egentligen. Får ibland lite ångest över att jag ”måste” börja jobba igen om ett halvår. Shit, vara borta från min mjuka, rosa, pratglada Hoppetuss flera timmar om dagen varje dag? Jag vet att han kommer att få det superhärligt med sin far men vaffan, jag har väl inte skaffat Hoppetuss för att vara borta från Hoppetuss? Nåväl. Det är ett tag dit och vem vet, kanske får även jag lära mig att arbeta hemifrån vissa dagar.

Uh blev lite ledsen nu. Saknig i förväg eller hur man ska säga?

Måste strax ut och vädra oss innan dagens tristaste uppgift kallad tvättstuga.

På tal om trist – februari är på många sätt normalt sett en småtrist månad om man inte råkar bo i något soligt snöparadis (eller utomlands i värmen förstås). Det händer lite på den inhemska cykeleventsfronten och den första vårklassikern körs inte förrän i slutet av månaden så det är rätt torrt även på tevegluttarsidan. Kvällarna är fortfarande mörka och den där pannlampeentusiasmen har liksom lagt sig vid det här laget. Distanspassen är förvisso härliga men man ser i smyg fram emot att kränga av de där dubbdäcken och sätta på de finaste, snabbaste tunnisarna och känna kraften gå in i farten och inte ner i snömodden, typ. Trots att man nöter järnet på gymmet och kör sina inneintervaller och utetimmar så är formen något oklar. Man vet att man är både starkare och lite klenare, beroende till vilka kvalitéer man ser till. Har man tur och tid och cash så får man sig någon veckas höjdmetercamp på exempelvis Gran Canaria och får ett avbrott i träningsvardagen. Är man en mer allmän träningsperson så roar man sig med skidåkning eller kanske långfärdsskridskrillande. Tja – nog finns det att göra både för den som försäsongstränar inför de kommande racen och den som nöjesmotionerar men ändå, nog längtar vi alla till ljuset och till den riktiga cykelsäsongen, då precis alla vi känner är lika taggade och fulla av livslust? (vi människor är inte så olika djur och växter som vi gärna inbillar oss)

Det finns förstås något behagligt även i denna månadens lunk. Efter storhelgerna och annat energikrävande tjafs runt nyår så brukar det vara mycket, mycket skönt att veta att man har ett gäng lugnare veckor med kvalitativ och kvantitativ träning innan vårens alla förehavanden på gott och ont rubbar rutinen.

I år är det förstås varken småtrist eller särskilt rutinigt. Det är precis tvärtom. Varje dag med en kärleksunge är ett nytt makro- eller mikroäventyr, varje utevistelse en ren välsignelse (jag överdriver inte) och varje träningspass känns like a virgin – på gott och på ont förstås.

Jag har förresten justerat mina cykel- och tävlingsplaner för i år. Blir ett eget inlägg om det.

I lördags var vi till Stockholm och Söder <333, igår var vi till Örebro och nu ska vi ut och hänga med en mamma här i Västerås. Ikväll ska vi på en lägenhetsvisning i ett vackert och blandat område, håll tummarna. Och så ska vi börja med gym på lokal (!) denna veckan.

Nu har ni livskollen. Puss och måndag på er och glöm inte att se ikapp cyklocross-VM på Youtube – en så sjukt häftig bana och tuff fajt.

Hoppetuss Livsstil

Kort Jonas

(notera btw min löstagbara överdragskjol i ylle från Ivanhoe – det överlägset bästa plagget att ha med sig i skötväskan!)

Hej.

Om ni hoppas på något bloggdjupt här eftersom bilden visar oss vid havet för någon vecka sedan så har ni kommit fel. För det första är havet rätt grunt just här vid Bönan och för det andra så orkar jag faktiskt inte vara särskilt djup just nu. Tyvärr är jag fortfarande ruggigt skör och dessutom mitt inne i en viktig men svår process så blir stressad, panikerad och svårnattad av minsta lilla över gränsen så försöker hålla alla mina icke-ivarrelaterade förehavanden på en lustfylld och icke-dränerande nivå. Har därför bestämt mig för att strunta i att tacka ja till de där kurserna jag hade tänkt läsa i vår. Min hjärna får sig massvis med bildning och näring ändå –

till exempel så har jag ett gäng cykliga uppsatser att läsa igenom och poängsätta. Har nämligen i år äran att sitta med i juryn för Cykelfrämjandets årliga stipendieutdelning till bästa cykelrelaterade uppsats. Känns gott att både uppdatera mig kring lite nya idéer och bidra till forskningen kring ökad cyklism.

Fast nu ska jag göra ett gäng rygglyft (ni ser ju till och med på bilden att jag har ont i ryggen!) och sedan ska vi ut på ett litet fredagsäventyr i det vintriga.

Imorgon är det helg och då vet ni vad som gäller 🕶

Puss och ha en glad fredag!

Hoppetuss Infra