Kategori: Hoppetuss

Yo Hoppetuss mammas lilla beeebis!

Igår kände jag mig tillräckligt kry för att göra det jag hade tänkt göra sedan din månadsfödelsedag den fjortonde häromveckan:

nämligen ta dig dit där du hade bestämt dig för att påbörja färden ut ur ditt lilla bo inne i mig för tre+ månader sedan

för att skriva klart det tredje grattisbrevet i sin rätta miljö 🌚

Så jag lastade in dig, lilltraktorn och mig på landsbygdsbuss nummer 511

och en halvtimme senare var vi framme i Hallstahammar!

Bruksorten med de radikala papperskorgarna

en cykelglad rondell

och självklart bästa Stenströms där jag direkt passade på att beställa en reservdel till crossen och råkade kära ner mig i en MTB på köpet. Ja, din mamma är konstaterat hopplös men det kommer du också att bli ska du se. Kanske inte just i cykel utan i något annat… vem vet?

Medan du sov så gott som det anstår en tremånaders bebis rullade jag din vagn över krökta kanalbroar

genom en hungrig valmage

förbi vita små slott till moderna grosshandlarvillor

och genom den gängliga björkparken.

Med snön rakt i ansiktet kunde jag ändå urskilja meddelandet på skylten. Vi var nästan framme.

Och lagom till det började skymma så äntrade vi äntligen

Åsby Hem & Trädgård!

Vi rullade in i den särskilda toalettbyggnaden och jag log åt minnet av hur jag aldrig så yr klev ut därifrån till Frida som väntade utanför och skräckslagen (föda barn är lite läskigt innan man har gjort det en gång) väste fram att det börjat hända saker så jag måste ringa lasarettets förlossningsavdelning nuuu

Men du mitt kära sovande nappdjur kunde inte bry dig mindre åt sådana vuxenminnen så jag mindes klart, pinkade klart och rullade in oss rakt in i djungeln.

Hej exotiskt djur!

Afton gammaldags sötma!

Tjenare tuttvasobjekt och prästkragesnippobjekt!

Förbi all den härliga kitschinredningen

rakt in i målfållan.

För du förstår Hoppetuss, din mamma hann ju aldrig dricka något kaffe den där torsdagen den tolfte oktober för jag och Frida fick raskt (fast med tre bakelser i en påse förstås, det finns ju faktiskt gränser för hur raskt saker och ting får ske) bila hem till Västerås och den något nervöse pappan din som hade fått skynda hem från jobbet.

Så jag drack klart mitt efterlängtade kaffe, du snuttade klart din favvotutte och sedan drog jag ner vagnsufletten och vi gled runt i djungeln och du tittade storögt omkring på alla färger, lampor och alla andra de fascinerande tingen som stod och hängde framme.

Utanför började snöstormen tillta. Ven och yrde gjorde den, och det var dags att skynda ut.

Det hade varit för riskabelt att ta bussen hem så jag bestämde mig för det finaste kollektiva färdmedlet vi vet i vår familj –

tåget.

Fast denna Cajsa Varg skulle åt andra hållet typ Fagersta och vidare.

Vårt tåg var cirka trettio minuter sent men det gjorde inget

för du sussade så sött i vagnen medan jag levde i ett stycke filmisk vintersaga. En pappa kom förbi med sin lilla dotter som tittade in hos dig och tjöt förtjust Bäääbis! 

De väntade otåligt på att mamman skulle anlända med tåget.

Äntligen på! Varmt och torrt på bergslagståget. Sakta tinades mamma upp.

Och en kvart senare var vi framme i din hemstad, glada vinter-Västerås.

Och grattis-brevet? Det har du precis läst. Vårt lilla sagobesök är presenten till oss båda 💫⭐️

Jag älskar dig.

Din mamma Katja 

De första två grattis-på-månadsdagen-breven finns att läsa här respektive här.

Hoppetuss

Hoppetuss är mjuk överallt. Mjuka fötter, mjuka lår, mjuka fingrar triangelformade som kattungesvansar, mjuka ljusa bomullskläder och rödlätt silkeslent hår lite ojämnt fördelat på det barnsligt stora huvudet. Hoppetuss är så mjuk, så varm, så härlig att mamma har svårt att låta bli honom ens när han somnar till på dagen och mamma borde vila själv. Nä, då tar mamma tag i Hoppetuss, lyfter upp den avslappnade småtunga kroppen och lägger babyn tätt tätt intill sig i sängen och så ligger de där, under filten, Hoppetuss värmefuktig i håret och så mamma, vaken och med näsan i drömmen bakom örat på Hoppetuss. Så liten Hoppetuss är i dessa stunder, så oerhört kär. Mamma kan inte, vill inte somna in ordentligt – så värdefullt det är att bara ligga, småblunda och småpussa på sin ljuva klimp. Tänka är han på riktigt, är han min, tänka på allt i världen man vill ge honom, och allt i världen man vill honom bespara, tänka på hur det blir och hur det kanske inte blir, tänka och pussa och bli inte än mindre klok men än mer kär i den lille Hoppetuss.

Mamma är ingen stark person, det har hon inte varit på länge. Lika obeskrivligt lycklig som hon är för Hoppetuss, lika ledsen är hon för det där andra som Hoppetuss är för liten för för att förstå sig på. Men för Hoppetuss är mamma starkast i världen. Så stark att han vill åka runt i mammas famn med halsen utsträckt och uppsynen nyfiken mest hela dagarna. För så stor och full av intryck är Hoppetuss lägenhetsvärld, så full av gnistrande lampor, surrande fläktar, plingande elektronik, babblande människor, prasslande papper! Spännande men ändå tryggt är det hemma med kända syner, dofter och ljud. Desto mer är det utanför hemvärlden. Prompt ska mamma ut och dra runt Hoppetuss i vagnen och peka och visa och förklara på flera språk. Alldeles rund om de gråa ögonen blir lille Tuss, skelar lite och blundar snart om. För åh så härligt är det att sova i vagnens åkpåse, timme efter timme, medan mammas långa ben bär henne och Hoppetuss på släta asfaltsbanor och gungiga grussvägar och hon sjunger på låtar som Hoppetuss kommer själv att upptäcka och bli golvad av om några år. Mamma är lite avis på Hoppetuss på det sättet. För hon minns första gången hon hörde Bohemian Rhapsody. Och första gången hon läste En världsomsegling under havet. Och första gången hon hoppade från bastuns tak ner i snöhögen under för så mycket snö var det den vintern! Tänk så mycket som mamma redan gjort som Hoppetuss kommer att få testa för första gången. Smaken av kiwi. Doften av solvarmt trä. Synen av ett mäktigt valskelett på ett naturhistoriskt museum. Känslan av att bli kär för första gången. Och tänk så mycket som mamma inte har en aning om men som hon kommer att prova och uppleva tack vare sin Hoppetuss.

Men den här tiden måste upplevelserna och äventyren portioneras ut försiktigt. Trött är mamma, så trött att hon en gång somnade till på bussen efter bara en hållplats. Mamma ammar och vyssjar, matar och smeker, pratar och leker… dygnet runt är det fullt liv i den lilla lägenheten. På kvällen kommer pappa hem. Så festligt det känns, aldrig är han så efterlängtad som då! På kvällen är också Hopetuss mage i obalans sedan så länge mamma och pappa minns. Festligt är det förvisso – men även bra skrikfestligt. Livet är så annorlunda nu, tänker mamma och försöker hinna växla några ord med pappa mellan vyssje- och matningsvarven. Kommer det att bli lugnare? Jadå, säger han. Kommer vi att klara detta, klara oss? Jadå, säger han och mamma vet att han talar sanning. Sedan minns mamma sällan mycket… oftast somnar hon samtidigt som Hoppetuss, utmattad, uttorkad, med den eleganta amningsklänningen på, så tjusigt med kräks på axeln.

Nattetid är Hoppetuss ett säreget platskrävande nappdjur. Egentligen borde han alltid sova i sin egen säng – hundrafyrtio centimeter är ändå i det trängsta laget för två vuxna och en snabbt växande spädis. Men så gott Hoppetuss somnar inkilad mellan mamma och pappa som snällt får balansera på var sin sida sängen för att deras tuss ska få ha sin trygga zon. Så fint han ligger på sidan och för ihop sina korta böjda babyarmar mot bröstet. Tyst sover Hoppetuss, knappt hörs hans andetag. Börjar det puffas så vet mamma – då är det dags för mat och blöjbyte. Upp i sittläge, fram med bröstet, upp med hungrig bebis. Många tankar snurrar i huvudet på mamma. Nattetankar, märkliga tankar. Mamma sörjer, mamma älskar, mamma längtar, mamma genomlever, försöker hålla den värkande ryggen rak, analyserar om och om igen. Tryggt håller hon i sin Hoppetuss som grymtar på. Väx du Ivar min, väx dig stark och fri och god!

Snart gryr dagen, snart är det ljust och dags för nya påhitt för lille Hoppetuss och hans mamma. Men först – lite sömn… liiite till sömn… snälla söta Hoppetuss…

Hoppetuss

Hej.

Idag var ingen vanlig cykeldag och inte ens en vanlig dagdag heller. För idag spelade vi in första avsnittet av världens värsta bästa cykelpodd wii!

Jag och min baby Beastie Boy började dagen med att klä oss varma och gå en solig vinterpromenad förbi Netonnet för att införskaffa mic nummer två ty jag hade enbart en mic till min gamla podcaststudioutrustning från Behringer anno 2008 (eller 2007? Minns inte) samt choklad till kaffet. Väl hemma skulle jag lira ihop ljudsystemet ihop med min bärbara Mac Pro men självklart fattades det ju en sladd så det sket sig… hade ju glömt att jag 2008 hade en stationär historia med fler ingångar.

Det blev en inspelning ändå, med lite sämre teknik. Det gäller att passa på när den andra halvan bor på andra sidan Mälaren närmare uttryckt fem landsvägsmil ifrån mig.

Japp – det var ingen mindre än Grön Cyklist aka Anna Lindén även känd som min bättre cykelhälft (och gästbloggare under kategorin Annas äventyr) som är min ordinarie medpoddie.

Och Ivar. Som gärna småskrattade lite med oss (eller åt oss? Lutar åt det senare) då och då. Jag tror jag låter de ljuden vara kvar efter mixningen.

Hur blev det? Precis som ett första avsnitt kan bli. Tänk första plätten. Inte helt perfa tekniskt och formmässigt, men ruggigt efterlängtad och mycket smarrens för det. Vi hade roligt och det känns som att vi förmedlade bra det vi hade att säga.

Nu återstår handpåläggningen. Blir så spännande att skicka ut resultatet till er läsarfolks.

Jag ser redan fram nästa inspelningsdagen. Det blir ett helt annat tema – och en annan, cykelkunnig och folkkär medpoddie.

Puss.

Cyklistpodden Hoppetuss

Hej.

Skulle ju igår blogga om förgårdagens episka istur men hade för ont i hjärtat (bokstavligen) för att förmå mig göra annat än att liggandes insupa min gudomliga Ivars kroppsvärme och fosterställningsbada bort det mest intensiva. Bada badkar är som cykling. Eller som kvällsjobb. Ni som vet vet.

Men förgårdagens tur! Min andra efter förlossningen. En av de sista i år.

Hur kändes det då?

Eftersom det var tungt och halt i ett och jag behövde driv, var lite för ivrig och något överklädd (noob again, ni vet) så fick jag upp pulsen och svetten fort. Övervikten jag bär på och motvinden ut till vändpunkten i byn Vinnersjö gjorde förstås sitt också. Ut var det alltså tungt. Det gjorde dock inget mentalt utan jag gladdes åt friheten och cykelkänslan. Inte ens ljuden från bromsbelägget mot det något skeva bakhjulet och vevpartiet dämpade känslan.

Väl framme i Vinnersjö fick jag en glad överraskning – Jonas (och Hoppetuss i sin maxicosi) hade kört ”följebil” och stod redo med kameran och hejaropen vid vändpunkten. Det var bara att skärpa sig och ta fram de där extra watten på vägen hem… inte minst för att inte låta kroppen bli kall och riskera få hemskheten mjölkstockning.

Fast egentligen har jag för lite stats för att verkligen förstå turens ansträngningsnivå. Även om det var hur mysigt som helst att äntligen slippa den trista upprätta sittställningen så var det svårt att fördela kraften perfekt. Inte minst för att magmusklerna inte är tillbaka ännu. Som att jag knappt hade någon kraft i magen. Vilket säkert också stämde. Lite deprimerade men det är bara att acceptera. Jag har på grund av min onda rygg lärt mig många bra coreövningar så det är väl ”bara” att träna upp bålen igen. Lägger upp dem i något inlägg *antecknar*

I övrigt hade jag fullt upp med att koncentrera mig på cyklingen. De två gångerna jag lät tankarna sväva iväg på något annat än den utan att överdriva rätt krävande iskörningstekniken blev också de två gångerna jag var på väg ut i diket. Åh så härligt det är med teknisk körning på det sättet!

Med andra ord så fick jag uppleva rätt mycket på denna strax över timme cykling Basemile Snowdown-style. Pulsen, farten, cykelkrånglet, mot- och medvinden, ett par kroppsliga tillkortakommanden, istekniken, snön, att benen fortfarande fanns där…

Men något var nytt. Något jag inte haft tidigare, trots att det varit mig ynnest att sedan sportcykeldag ett omges av en skara hejande cyklande och icke-cyklande vänner och världens grymmaste hejare till lillebror –

– en alldeles dunig, mjuk, småtung, rosenrosig liten pojk som utan att veta om det själv hejade på sin mamma.

Jag… vill gråta.

Puss och sladd och Jonas kort kommer upp så småningom.

P.S. Gruppen Vintercyklisterna väntar på era #vintercykling- och #festive500-upplevelser ❄️💨 

Cykel Hoppetuss Vintercykling

I början tordes jag knappt lyfta och bära på det lilla knytet. Idag bär jag honom så oförskämt opedagogiskt mycket att barnet säkert kommer att bli sist med att börja gå ty palla gå när man är söt, vallas runt mellan mamma och pappa och får tusen pussar så fort man är minsta lilla ledsen.

Ja hörni – vår lilla puff puff-farbror Hoppetuss har gått och fyllt två månader. Tiden har gått ruskigt fort, hur mycket av den har gått åt det fysiska, den rena omvårdnaden? Jag finner det alltid lustigt när det skrivs och snackas så mycket utveckling, metoder etc. om de första barnveckorna. Faktum är att den första bebistiden hos människor är inte helt olik den hos däggdjuren i skogen: det är mat, och det är skydd, och det är anknytning, fast den sker liksom i förbigående, medan man ombesörjer mat och skydd. Ja någonstans där i det fysiska och praktiska gror och växer kärleken sig större och större till sitt barn. Och rätt som det är så fixar man inte hur mycket kärlek man känner och det gör lite småont hela tiden för den lilla varelsen är så fullständigt värnlös och beroende av ens kärlek.

Samtidigt finns den andra, första kärleken kvar och trampar lågmält men icke enbart tålmodigt. Det händer förstås att jag och Jonas ballar ur lite lätt på varandra. Det blir lätt så när dagarna har till synes drunknat i alla göromålen och den lilla människan snor all uppmärksamhet. Vi är inte längre blott två individer med all tiden och all energin till för att förverkliga oss själva och bejaka varandra. Vi är ett team nu. Det är ju så sant som det slår mig här och nu – föräldraskap är ju precis som cyklingen en individuell lagsport där alla osjälviskt jobbar för att alla i laget ska få skina på sitt sätt. Men där vår bebis är den solklara lagkaptenen.

Men ju längre tiden går desto mer reder vi ut det hela märker jag tydligt, för att Ivar utvecklas, för att vi lär oss om honom och våra nya jag och för att vi ser till att ha kul på vägen och finna glädje i vårt nya liv just varje dag. Inte för att vi måste, utan för att vi är sådana, annars hade vi inte varit ihop och fått till en så fin och härlig liten klimp som Hoppetuss som charmar alla, från kassapersonalen på Willys till lunchande ABB-chefer. Så grattis Ivar – du är underbar, och redan nu är du en unik personlighet att räkna med.

Puss på magen din.

din trogna vattenbärare mamma Katja

Hoppetuss