Kategori: Gravidträning

Fråga inte varför färgerna är så psykedeliska men här är ett kort
från när vi i lördags gick från havet till bilen och det började regna varmt
mysigt sommarregn och väl i bilen fick jag termoste och wienerbulle!
Bäst va.

Hej. Fick igår ett återfall. Post-Göteborg-förkylningen hade inte alls släppt utan antog liksom en annan form igår så efter världens snigelpromenad hem då benen knappt bar mig var det bara att acceptera fallet, duscha sig ren fån dagens måsten och däcka i väntan på mat och kärlek från Jonas. Blev först lite deppig – herregud antingen en normal vecka utan en endaste inplanerad jobbresa eller dylikt stressigt, redo att lägga på friluft, träning och något annat vettigt kvällstid och så är jag sjuk igen :'( – men sögs rätt fort in i boken jag läser nu. Boken, som är så djävulskt bra skriven att det inte går att vara deppig utan man vill nästan vara sjuk så länge man läser den i alla fall!

Med andra ord blir det väldigt lugnt idag med. Trots att vädret tigger och ber om att man ska göra utesaker så blir det en diss. Jag ska stoiskt hålla mig inomhus i liggande ställning, äta kanelgifflar och #lidamedstil. Planen är förstås att krya tillräckligt för att få ut något friluftigt av resten av veckan i alla fall.

I helgen är det Västerås Cityfestival så fly stan och köra mtb någonstans långt, långt ifrån civilisationen är en plan. Egentligen är jag fortfarande sugen på att dra till Högbo och köra alla de stigarna jag skulle ha kört om jag varit frisk i helgen men vi får se, kanske tar något närmare hemma denna gången. Även min än så länge petita (förutom när jag putar med den skoliosunge-style) bäbismage växer sig allt större för varje dag. Det gör mig rätt så medveten om att det inte är alltför många någorlunda tekniska cykelturer kvar innan jag får finna mig i att ”bara” rulla. Vilket är absolut ingenting jag är ledsen över, äntligen softa junk miles med gott samvete liksom, men det gäller liksom ändå att passa på och cykla stig så länge kroppen tillåter det.

Det som måste ske nu är dock att laga cykeln. Antingen så är kedjan för uttöjd eller så är drevet shletet (eller något annat, finns alltid en möjlighet till när det kommer till cykelstrul!) men det som sker är att kedjan inte lossnar från drevet när man växlar ner till lilla klingan. Det händer inte varje gång men tillräckligt ofta. Resultatet är att det blir totalstopp och rätt obehagligt millisekunderna innan man lyckas klicka ur. Eftersom jag självklart inte vill utsätta mig för några risker så låter jag bli helt i att gå ner på lillklingan vilket gör backarbetet i bästa fall kämpigt och i värsta fall omöjligt. Så här har vi en sak som måste fixas om det ska bli något stigcyklande i helgen.

För övrigt har jag och Jonas redan nu börjat diskutera (läs: gnabbas) om vilket slags cykel som är bäst lämpad för distans (ah men femton mil plus ni vet) med bäbis. Vi borde kanske välja vilket slags barnvagn vi ska ha också? Barnvagnar verkar så himla omständigt och framför allt dyrt. Nästan som snygga hojar med bäbisanpassning. Eller ännu dyrare? Fy fanken vilken djungel fast lite spännande ändå. Kanske lika bra att vänta in i det sista med att köpa något sådant ifall man ångrar sig och återköpstiden är slut, typ.

Nä slutbabblat nu – nu har ni kanonkoll på statusen min liksom. Snart kommer det ett inlägg om helgens mtb-körning i Hedesunda, ska bara få lite ordning på bilderna. Puss!

Cykel Gravidträning I väntan på kattungen Lida med stil

Att komplettera graviddieten med pastellfiskar är förstås
inget måste utan mer ett tips från coachen, liksom.

Hej.

En fråga som jag har fått flera gånger är hur jag lägger upp träningen under graviditeten. Första gången någon ställde frågan var jag inte speciellt långt gången och lät förstås bli att svara offentligt. Nu när jag har varit gravid och tränande person i tjugofem+ veckor känner jag mig mogen för ett utförligare bloggsvar så här kommer det. Observera bara att detta inte är något hej jag är gravid för första gången men kommer här ändå med en drös tips-inlägg utan mer hur jag tänker i frågan oki? Då kör vi.

Alla graviditeter är olika. För en del kommer det helt naturligt, detta med att bära på ett eller flera barn med allt vad det innebär. För de andra kommer det som en fysisk och/eller psykisk chock. Ingetdera är konstigt och ens upplevelse av graviditeten är styrd av många faktorer som har att göra med både med ens fysiska och mentala förutsättningar, miljön osv. För oss moderna människor är graviditeten kanske den allra tydligaste och på många, många år första riktiga kontakten med vårt ursprung. Vilket kanske förklarar varför vi blir allt ifrån fundersamma till rentav vilsna i något som förvisso alla kommer ifrån, men som vi själva aldrig – eller på ett annat sätt i våra tidigare eventuella graviditeter – upplevt tidigare. Från att kunna kontrollera det mesta så är vi plötsligt inte i stånd att kontrollera särskilt mycket utan mest är på ett visst sätt och får gilla läget.

När jag blev gravid och framför allt började känna av graviditeten, började jag direkt söka efter saklig träningsrelaterad information som riktar sig till gravida träningspersoner. Har man inte råd att anlita en erfaren, medicinskt sakkunnig tränare så finns det inte mycket konkret att tillgå i träningslektyrvägen för gravida, och särskilt inte gravida cyklister. Det gick dock rätt fort att finna ett antal ”förhållningsregler” som förekommer i så gott som alla medicinskt sakliga träningsråd till gravida:

✦ träna stabiliteten

✦ undvika ramla

✦ underskatta inte vikten av vila

✦ låta bli lyfta tungt

✦ sluta lita på magmusklerna (alltför mycket i alla fall)

✦ respektera dagsformen.

Och då kan man ju undra – går det ens att lägga upp träningen på ett fungerande sätt med tanke på all den personliga upplevelsen och all måendet och icke-måendet och alla förhållningsreglerna?

Är det inte bättre att bara flyta med så att säga? Visst, mår man bra av att inte planera – fine och då är den saken biff.

Men jag och med mig många andra mår bra av att kunna planera och ha någonting att längta till, om än kortsiktigt. Så mitt svar är – jo, det går visst att lägga upp träningen! Så länge man accepterar att upplägget är just ett upplägg och inget måste så man ställer in sig på att det inte är ett misslyckande om planen inte håller utan en naturlig del av processen.

För att få en bra balans mellan plan och verkställande har jag hittills tänkt en vecka i taget. Men till skillnad från det klassiska måndag: lätt rull, tisdag: korta intervaller etc.-upplägget har jag istället tänkt i lustfyllda banor: Vad är jag sugen på att hinna träna i veckan? Vad skulle vara bra att försöka hinna med?

Eftersom jag är en galen cyklist så har cyklingen förstås stått högst på agendan. Men istället för att tänka: jag måste hinna cykla si och så många mil så tänker jag: jag vill hinna med i alla fall ett eller kanske till och med två pass i naturen. Eftersom jag har tidigt känt av bäckensmärtor så tänker jag att ett par promenader så länge jag klarar av det, det kan nog vara bra. Men jag bestämmer ingen speciell dag, eller lägger upp värsta tidsmålet, utan följer just dagsformen-tänket. Det enda som är ”heligt” är helgcyklandet – hittills landsväg, sedan CX, nuförtiden mtb, så småningom lätt grusrull misstänker jag, jag är tacksam för all cykling jag kan unna mig! – men inte ens det är ett måste utan mer en rolig grej att se fram emot.

I praktiken innebär det att jag under en vecka snittar ett par lite tuffare pass varvat med ibland tuffare, ibland lättare vardagsmotion i veckan. Vad som är tufft och vad som är lätt är självklart individuellt (försök snälla bästa att inte jämföra dig för mycket med andra – inte ens jag som tävlar på elitnivå ska jämföra mig med andra som tävlar på samma nivå för vi har så himla, himla olika förutsättningar, kroppar, gener, skallar etc. etc.) och varierar mycket från vecka till vecka. Men tack vare att mitt upplägg bygger på tränings- och äventyrsglädjen – det enda som funkar oavsett vad den nyckfulla gravidkroppen bjuder på! – så håller den vecka efter vecka, även om ena veckas ”tuffaste” pass kan totalt bestå av två timmars slöare stavgång (fördelade på två tillfällen) medan en annan vecka kan innehålla flera mil teknisk mtb-körning toppat med ett gäng mil rull på det.

Så om jag ska avsluta med ett konkret förslag på hur du kan lägga upp din träning under graviditeten så är det följande dela upp planeringen i korta perioder (mycket hinner hända i gravidkroppen på en vecka, därav all veckoräkning vi gravvisar håller på med!) och fyll planen med vad du vill träna snarare än hur mycket och när du ska hinna träna det. Avvik med gott samvete – den stora mäktiga masterplanen för graviditeten vore väl ingen riktig plan om den inte innehöll utrymme för avvikelser, eller hur?

Må gott och puss! ✦

English: Today’s blog is an answer on a reader question I’ve got a few times – how do i set up a training plan during my pregnancy? The short answer is – plan what you want to train or experience instead of plan how much training you have to make or which days you have to train. And don’t forget to deviate from the plan – it’s a natural part of it. 

Gravidträning I väntan på kattungen

Hej.

Det vore förstås en ren lögn att säga att det är fysiskt lätt att cykla MTB (och då menar jag förstås riktigt MTB som i terräng, backar, stockar, stenar, spång och så vidare det vill säga inte bara rulla grus på en hoj med ett brett styre så klart) när man är i gravidvecka tjugofem och man har precis kommit ut ur en hemsk förkylning. Det är tufft! Det är svettigt, det är krämpigt, det är ibland gnälligt och ibland rentav smått helvetiskt som när gravidhormonerna slår till och man blir urförbannad på sin stackars man som gör sitt bästa för att behaga sin gravida flickvän med det roligaste, finaste och wow-faktor-högsta-stigvalet. Men det är också fruktansvärt skönt, roligt, sammanbindande och utvecklande.

Och när de neggo hormonerna slår av så slår de glada, endorfinblandade lyckogravidhormonerna in. Och då har bäbisfar full sjå med cykla så fort att han inte blir sönderpussad av det plötsligt så kärlekskranka bolldjuret på crescenten.

Hah. Vecka tjugofem mina damer och herrar – firades med min (för jag har förstås köpt den av Valle nu, vore osjysst att låna en cykel så länge utan att betala för sig) mountainbike och min mountainman här i tallrika Hedesunda. Nu ska vi packa inför hemresan – och ni kan vara säkra på att det kommer ut ett gäng fina berättelser om årets midsommaräventyr i bloggen i veckan. Ty helgen har varit lika delar märklig som magisk, tack Frida, tack Jonas, tack grävlingen, bävern och elektrifieringen.

Spännande, va? Puss och hoppas ni hade en underbar midsommar!

Gravidträning I väntan på kattungen

Inlägget innehåller ett samarbete med Cykelkraft

Hallå hej! Igår firade vi bäbisväntans vecka tjugotre med att göra det festligaste vi vet – nämligen härja till det på två hjul. Mtb med sin asjyssta sittställning och en möjlighet till att vara teknisk utan att behöva vara alltför snabb har ju blivit min cykelmelodi här under graviditeten. Det har otvunget blivit en grej att utforska nya stigar och banor så man har lite koll inför framtiden då det är dags att växla upp igen (även om landsvägaren Katja fortfarande har svårt för det där vispandet som hör mtbandet till, får lätt bättre flow på tyngre växlar). Nog snackat, nu till cyklingen!

Igår föll valet på en tävlingsbana nämligen Björnlunken-loppets – den tallbeklädda, rullstensåsiga 1,8-milabanan mellan Alberga och Kungsör (här kan ni nyfikna studera banan i detalj). Björnlunken är ett vårigt lopp där man kan välja mellan att cykla eller att springa eller göra både och. Jag hade helt ärligt aldrig hört talas om tävlingen – men det hade Jonas gjort och jag nappade på idén.

Och tur det för det visade sig vara så otroligt fint och härligt klorofyllfullt att cykla där!

Med undantag för tacksamt korta grusiga transportsträckor så var underlaget precis som man förväntar sig av något som löper längs med och på en rullstensås.

Det var med andra ord gott om partier täckta med just rullande stenar! För det mesta gick det kanoners att studsa över dem med rumpan i vädret men ibland så kärvade det till, som i denna branta backe då jag fick ge mig mitt i. På tal om tekniska backar så är det faktiskt inge dumt att träna dem när man är gravid och inte bör ställa sig upp och mata på alltför mycket (min teknik på CX/landsväg). Nu tränar jag på att sitta ner och trampa fort, fort… och det går faktiskt bättre och bättre för varje gång, även om gravidgravitationen gör sitt förstås.

Förutom rullstenarna och upp-och-ner-terrängen bjöds det på riktigt med annat bröt. Som rötter, små klipphällar, fallna trädstammar att kaninhoppa över…

eller bära över, så elegant det gick med en rätt tung cykel och en bäbiskula i vädret (och just då även liiite i vägen hehe).

Men överlag så flöt det finfint. Banan var med några undantag perfekt för att cykla och inte stanna för många gånger (ogillar stanna, man tappar ju flowet då eller hur?). Och så härligt med singeltrack åttio procent av tiden – det gjorde att jag ”var tvungen” att behålla fokusen hela tiden och kunde alltså tömma orosskallen min på molnen riktigt ordentligt.

På vägen hem var det snällare studsmässigt men inte rumpmässigt. Jag hade lovat mig själv att byta från lånehojens standardsadel till min egen sadel eller en ny skön en men det hade förstås inte hunnits bli av precis som med så mycket annat när man jobbar som en galning och mest vill slipp allt vad mek och ansvar och shopping heter under fritiden.

Så då blev det nog fler stopp på vägen från Kungsör (banans mål) tillbaka till Alberga (banans start) eftersom vi då körde främst grus och jag tvingades sitta ner ordentligt och trampa hårdare så sittbenen ba grät :'( Peppface på ändå så klart ty helt cykelsalig efter den fantastiska stigcyklingen!

Framme vid bilen var det dags att vila sittbenen och montera cyklarna upp på biltaket igen. Jag hade nu fått hem mitt nya cykelhållare från Cykelkraft – nämligen Thule Outride 561 som jag hade sett andra använda men aldrig testat själv. Tidigare hade jag enbart ägt cykelhållare där man sätter upp hela cykeln. Jag slapp ta av framhjulet men upplevde att cykeln aldrig satt riktigt ordentligt. Och satt den ordentligt så lät det ändå en del från framhjulet. Med Thule Outride 561 satt cykeln som berget hela vägen hem och lät inget mer än när vinden ven i ramen och ekrarna! Helt klart en tryggare känsla. Jag hade också varit orolig för att hållaren inte skulle passa mtb-framgaffeln men det var inga som helst problem att fästa den i hållaren. Överlag var cykelhållaren lätt att montera i bilräcket och det kändes rätt tryggt att det fanns ett rejält inbyggt lås att låsa fast cykeln med i hållaren. Helt klart nöjd, kommer nog inte byta tillbaka till min gamla hållare igen.

Ibland kan det vara skönt att inte ha cyklarna på taket – eller så funkar inte bilens räcken nå bra för takmontering. Inne på Cykelkraft finns det gott om olika slags cykelhållare – in och kika med er vetja.

(och visst syns det på cykeln att det inte fegas runt på den?)

alla kort Jonas Wiking

Tack älskade Jonas för idén, tack gänget bakom Björnlunken för en grym (och riktigt bra utmärkt) bana att träna på, tack kroppen min som är snäll mot mig och tack min älskade unge i magen som gör sin mamma så lycklig och full av energi och en vi fixar allt bara vi får i oss lite kaffe och en bit choklad på det-känsla.

Puss och här är Strava för ni måste ju förstås cykla den också för så härlig (trots fullkomlig avsaknad av nallar längs med banan) 🐾

Gravidträning MTB Samarbeten

Hej fredagsfolket!

Bilderlöst (råkat formatera minneskortet och nej, det gick inte att återskapa just de bilderna) men inte tandlöst – trots att delen av Upplandsleden jag och Jonas cyklade i tisdags var både skakig och rätt teknisk vid sina tillfällen. Tänderna sitter där de ska fortfarande, kanske för att en mest log och hade flåsmunnen öppen hela tiden? Idag får vi i alla fall klara oss med text och lite kartmaterial som tur nog är precis så somrigt som våra kort hade sett ut.

Tisdagen alltså, Nationdaldagen landet runt och en riktigt varm dag här i Mälardalen. Lätt att välja cykelkitet – dels för att man slipper armvärmare och sådant rörigt när det är varmt och dels för att man som gravid inte har alltför många plagg kvar att välja på i cykelgarderoben sin. Vätskeersättning i cykelflaskorna, en påse salta mandlar att knapra på i bilen. Tog österut mot Enköping, svart kaffe och en gobit på macken vid infarten till staden.

Varken jag eller Jonas hade cyklat mtb i Enköping förut. Jag hade föreslagit Bredsand-någonting, Jonas hade kollat upp åsen och Upplandsleden och så enades vi om att testa Upplandsleden slinga 25:1 med start i Bredsand:

Bredsand/Fagerudden är ett supertrevligt mälarnäraområde med camping, konferens, kanotuthyrning, badstrand, glasstjorre med mera friluftigt. Värt ett besök sommar som vinter oavsett om man ska cykla eller inte faktiskt! Om inte annat så för att titta på den fina sjön och grilla lite korv.

Vi parkerade vid Främjarstugan. Solen gassade på! Jag började med ett ärovarv i området för att testa mina nya pedaler. Sedan cyklade vi upp på asfaltvägen och svängde in i skogen in på leden från Bredsandsvägen. Creds till Upplandsstiftelsen för grymt duktigt utmärkta led förresten. Man behövde sällan fundera eller knappt sänka farten för att förstå vart man skulle.

Nu till cyklingen. Hela turen blev tjugo kilometer varav den första milen på vandringsleden. Och förstås den roligaste milen. Efter någon kilometer in i skogen så fick man välja om man skulle gå/cykla mot antingen Gånsta (ca fem km) eller Lillkyrka (ca en mil). Vi valde att köra i riktningen Lillkyrka.

Leden går i grova drag längst med åsen. Det bjöds på ömsom torra och steniga partier, ömsom leriga sänkor med tillhörande spänger. Många spänger. Tio-tolv minst? Tack vare torkan gick det att undvika spångesten och helt enkelt köra bredvid spängerna på ett antal av dem. De som var för kritiska lät jag ens bli att försöka utsätta min gravida kropp för utan gick igenom. Höll ändå på att rasa ner i leravgrunden vid ett tillfälle hehe. Helt klart ett moment att träna på i framtiden när det är okay att ramla och slå sig.

De torra partierna var trots sin skakighet helt klart roligast. Bäst var att det bjöds på ett gäng mindre drop som var precis lagom pirriga men i princip helt ofarliga bara man höll i styret och flytta bak rumpan ordentligt. Skoj och jag fick in ett bra flow.

Jag kunde – eller snarare nog ville – förstås inte cykla/försöka cykla genom alla partier utan förde cykeln eller lyfte den över de tuffaste hindren. Kan dock helt ärligt säga att det inte hade varit självklart att cykla överallt ens i icke-gravitt tillstånd.

Vilket gör att jag rekommenderar Upplandsleden Bredsand – Lillkyrka (eller Bredsand – Gånsta och vidare) till alla mtb-cyklister – gröna som gravida som erfarna. Det finns partier för alla bara man utrustar sig med tålamod och är beredd att jobba med hela kroppen.

Eftersom vi hade bråttom och dagen såg inte ut att bli svalare bestämde vi oss för att vända tillbaka och kom ut på 512:an i Dräggesta:

Därefter blev det asfalt och lättcyklat grus hela vägen till Bredsand. Lyckades lyckligt ovetande knipa en QOM vilket i detta fallet beror på att så få girls cyklat samma väg. Skärpning i lederna, in och sno min QOM asap, här är turen och rutten:

Utmattade och saliga (och lite stolta över att ha kört efter omständigheterna fint) tog vi oss in till stan och avnjöt lite gokäk på Hamnmagasinen i Enköping ihop med Wikings de äldre som var i krokarna på en MC-tur. Därefter drog vi hem till min vän Sari som bor en mil utanför Enköping, drack en varsin bärnstensdryck och kollade på fasanslagsmålet som utspelade sig på åkern utanför. Trötta och lyckliga körde vi sedan hem och så var det nationaldagen över för vår del.

Puss och nu ser jag fram emot fler mtb-turer i närheten av fina Enköping!

Gravidträning MTB