Hej och tack alla ni som har gillat, delat och kommenterat mitt inlägg om den i de flesta vettiga människors självklara men som det tyvärr ser ut just nu avlägsna, lagen för cyklisternas säkerhet. Ju fler som höjer sina röster, desto svårare blir det för dem som hör rösterna att undvika göra något åt problemet. Och en till sak. Ni behöver förstås inte hålla med mig men jag är övertygad om att offentlig pajkastning är den minst konstruktiva metoden. Även om vissa beter sig per definition som idioter så hjälps diskussionen inte av att cyklisterna kallar bilisterna för idioter, och vice versa. Hellre acceptera att båda delarna finns och anpassa samhällets fysiska och rättsliga uppbyggnad därefter.

Ni som vill fortsätta läsa och diskutera är varmt välkomna att gå med i facebookgruppen Lagstadga 1,5 m för våra liv.

Nu till Katja. Eller snarare veckans träning! (intressant att jag nästan alltid kommer på att blogga om veckans träning på onsdagar, helt oplanerat)

Hittills har veckans träning bestått av antibiotikaberoendevila i måndags och en lika lång som kall promenad igår. Yes, åkte på en liten ettrig infektion för ett par veckor sedan så måste trycka i mig mediciner.

Igår var dock sista dagen jag tog pillren så känner mig fri idag. Fri och oerhört trött för mina ben fortsätter plåga mig om nätterna. Som gravid och icke-tävlande är jag en mistress av njutningsmotion men det börjar förstås dra i cykeltarmen. Idag blir det dock styrketräning på gymmet vilket känns som en hädelse i det soliga vädret men jag har sovit för dåligt för att cykla ute helt enkelt. Ryggen gnäller för det så det blir rygg, rygg och mer rygg ikväll. Okay kanske något ben eller två också. Imorgon hoppas jag kunna cykla, på fredag blir det njutningsmotion fast vad pallar jag inte planera nu och i helgen tänker jag cykla minst två pass. Om gravidkroppen är snäll så blir det nog EngelbrektsRundan i Norberg på lördag. Man vill ju inte missa målhamburgarn liksom!

För övrigt måste jag göra tre saker, på tal om träning alltså:

– kitta upp mig på ett par nya träningsbehåar ty växt ur mina

– lära mig gå med stavar (alltså… det är inte lätt när man är en goofy person?)

– skaffa ett par riktigt fräna och lätta vandringsskor inför sommarens alla gå-äventyr!

Det var det om veckans träning. Nu rör vi oss mot varmare breddgrader om man ska tro SMHI. Hoppas på kortbyxat i helgen. Puss!

Cykel Gravidträning

Hej!

Hur ser den gravida cyklistens cykelstall ut egentligen? Förutom stadstrallan som är transport only så är det tre ting som samsas om min cykliga uppmärksamhet nuförtiden. Här är det första två och de är hårda:

Först ut är förstås min idag allt-i-allo-cross, min röda Ridley X-Fire som ni ser på de flesta cykelinläggen under den senaste tiden. När jag blev varse om att jag väntade bäbis så sålde jag min racer som jag haft i nästan fyra år. Racersadeln åkte upp på crossen. De mönstrade lerdäcken togs av och ersattes med ett par slänta conti-tjugofemmor, sittandes på ett par inte för lätta men för en gravid person heldugliga träningshjul. Anledningen till att det blev just crossen som sparades är förstås dess bekväma geometri. Som dessutom går att göra ännu bekvämare eftersom det är gott om distanser att justera styrhöjden med. Eftersom jag inte kör längre än max tio mil och ser mastigt ut. Kurvtagningen blir eh… understyrd men trygg. Tänk Volvo! Jag erkänner att jag känner mig rätt pompös och upprätt med min konfiguration när jag ligger inne i en slick landsvägsklunga men jag lovar – jag slutar dyka upp på samlingarna om jag tvingas använda ett tyskt touringstyre för att sitta bekvämt hehe. Skämt åsido så syftar alla anpassningar till att göra det skönare i och med den växande magen, samt tryggare med tanke på den förändrade balansen. Det viktigaste är att jag får komma ut och cykla eller hur?

Min andra hårda kompis är ingen annan än den glada kliniskt vita monarken jag hämtade i Stockholm en kall vinterkväll. Då hade jag inte en tanke på att den skulle användas till annat än kompletteringsintervaller då vädret var för dåligt för att köra ute. Som gravid är jag glad åt den också, till och med ännu gladare! Hittills har jag inte kört monarken så mycket helt enkelt för att jag har kunnat cykla ute. Bara ett par gånger. Men ju omfångsrikare och flåsigare jag kommer att bli desto lättare blir det för mig att ta de kortare passen inomhus. Och sedan kommer ju förstås post-förlossningsrehabben och bäbistiden utan någon större träningsfritid – då känns det bra att ha den stadiga kompisen monarken ståendes där redo för hellre-korta-än-inga-alls träningspass. Precis som vilken annan cyklist som också är förälder. Men det är sen det. Än så länge är det sommar, väntan och mest uteträning som gäller – så långt jag klarar av det förstås.

Sist men inte minst har vi den gravida cyklistens softa kompis. Och det är förstås ingen annan än soffan. Upp med benen i högläge, in med en chokladbit i munnen, fram med en grym bok eller slå på en cykeltävling i datorn. Att chilla är nämligen precis som vilken träning som helst – något som bör utövas ofta och ihärdigt!

Det var de tre – en tight och stadig stab, mina materiella cykelkompisar som räcker gott och väl just nu. Puss!

Cykel Gravidträning I väntan på kattungen

Trots den retliga fartsänkningen…

är leendet lika stort som cykelglädjen och tacksamheten.

(från ramnästuren för ett par veckor sedan)

Hej! Nu när jag har varit gravid i snart fyra månader och tränat lika mycket börjar det bli ganska tydligt hur graviditeten har förändrat och håller på och förändrar min träning. Och så här är det nu i vecka sexton:

✰ periodiseringen är grejen numer. Och då menar jag inte fem stenhårda cykelpass ena veckan och fem lugna distanspass andra veckan. Utan mer cykling eller gym ena dagen – nöja sig med en lugnare promenad dagen efter. Självklart orkar jag om jag måste träna hårdare två dagar i rad, det är inte det. Men kroppen verkar föredra den här varannan dag-träningsrutinen och jag lyder. Det viktigaste för mig är att få röra på mig varje dag oavsett nivån på ansträngningen – inte minst för mina RLS/WED-symtom är värre nu än vanligt.

✰ är helt klart mer flåsig nu. Det är inget unikt för mig – nästan alla gravida är ena flåsmonster – men det är lite märkligt och lustigt varje gång. Av alla moment här hemma är jobbets tre trappor upp värst. Trappan upp till päronens hus på Lidingö tar i och för sig ändå priset. Fyrtio fem trappsteg of hell.

✰ blir mycket fortare trött nu. Trots att jag cyklar, går eller tränar något annat i ett lugnt tempo så blir jag trött. Kanske inte muskulärt men desto mer allmänt på något sätt. Blir sömnig, och slö.

✰ Jag fryser mer nu. Det beror säkert på ett antal faktorer men en av dem är nog att jag helt enkelt cyklar lugnare. Det är en ovan känsla. Jag är normalt tjejen som cyklar utan handskar i minusgrader för ”orka handsvett” liksom. Nu är jag ett påbylsat knyte bakom styret. Men kanske bra? Kanske kommer jag tåla sommarhettan (min kropps värsta fiende) bättre? *hoppas hoppas*

✰ jag har en sämre eller snarare förändrad, balans. Misstänker att detta är bara början – magen är inte så jättestor nu. Men balansförändringen beror inte bara på magens storlek. Det är kanske den enda förändringen som verkligen stör mig. Men jag biter ihop och anpassar mig.

✰ jag är fegare eller om vi uttrycker det politiskt korrekt, mer försiktig. Det hör nog både ihop med min förändrade balans och att man inte längre har enbart sig själv att ansvara för fysiskt. Jag tänker förstås sakta men säkert jobba bort fegheten när det är serious cycling shit dags någon gång igen men tills vidare är jag en liten darrig skogshare och det får vara okay.

✰ jag är förstås omfångsrikare och tyngre. Förutom omaket med att leta nya träningskläder och att farten i backarna är längre så är det en tydlig och välkommen förändring. Kroppen är så fantastiskt grym på att veta hur äta och se ut för syftet och så känns det fint att bidra till att vi är alla slags olika cyklister där ute på vägarna. Både kropps- och livsskedesmässigt!

Puss och här är en kul berättelse på temat.

English: Four months into my pregnancy, there have been some changes in the way I’m training and experiencing the training. The changes fascinate me although it’s quite a job to get used to this new version of me!

Cykel Gravidträning I väntan på kattungen

En mobilsnap från bäbiskuleperspektivet.

Hej.

Just nu under graviditeten så passar jag som jag berättat tidigare att träna sånt jag i vanliga fall skiter i inte riktigt tänker på att träna för tråkigt om än nödvändigt (även om jag har blivit mycket mycket bättre på det under de senaste två åren vilket har gett grymma cykelstyrkeresultat). Jag har dessutom ett viktigt bak-i-huvudet-mål – att bibehålla tillräckligt mycket styrka och smidighet för att inte hamna i skadeträsket igen när det väl är dags att återuppta den cykelspecifika träningen. Och för att förstås vara en rörlig morsa som orkar härja, leka och äventyra med bäbis men det är ju en självklarhet.

Därför styrketränar jag nu med en nyfunnen glädje. Igår tränade jag dessutom på ett lite gymmigare gym än det vanliga F&S-gymmet nämligen Actic på Kristiansborgsbadet. Har ett klippkort där så lika bra att utnyttja. Alltså Friskis är grymt fräscht och rent och trevligt etc. men det är så himla snällt och reko där med träning ska aldrig handla om prestation utan bara om glädje-lappar på klädskåpen att det är lite svårt att känna sig riktigt farlig därinne. På Actic däremot är det lite råare, lite fulare, lite mer metall, lite mer svart skinn och yeah liksom. Alltså jag vet att det är en himla löjlig grej det men jag tror det finns de som håller med mig. Jag kommer ändå alltid vara en F&S:are 4life men det är kul att vidga sina gymvyer med jämna mellanrum. Så jag vidgade gymvyerna igår och testade minst tre för mig nya maskiner. Varav en riktigt otäck en där armarna fick vinklas i helt omöjliga vinklar innan man kunde påbörja själva övningen.

Tittade under träningen på alla duktiga cyklister som svettades inne i spinningsalen en glasruta bort. Och på alla babysimföräldrar en annan glasruta bort. Drack kallt härligt vatten ur min träningsbidon och ute härjade aprilsnön.

Idag kan jag fortfarande röra på armarna men känningarna är på väg. Imorgon blir en stel dag men då står utomhuscykling på schemat och vem behöver överkroppen då? *blinkar tydligt*

Puss!

P.S. Har förresten av en tjejkompis fått kritik om att det är mycket graviditet i bloggen just nu. Farhågorna uttrycktes över risken för läsarbortfall. Så är inte fallet utan tvärtom, tack för omtanken. Cykelkatten har aldrig varit en renodlad träningsblogg utan en icke-kommersiell, personlig blogg med cyklingen och träningen som den röda tråden. Och sedan är det bara att gilla läget – kvinnor blir gravida ibland. Märkligt att ingen uttrycker samma omtanke om ens bloggs läsarbestånd när man är sjuk eller bortrest och offline i en månad. Att författa en personlig blogg utan att nämna det största som händer en just nu och påverkar det mesta av ens vardag vore helt omöjligt (jag försökte ju i början där men blev nästan deppig av att smyga runt). Och varför skulle jag ens vilja göra det? 

Gravidträning I väntan på kattungen Träning

Hej!

För det mesta får ni ta del av mina braiga cykeldagar här på bloggen. Nu under graviditeten, alltså. Det beror förstås inte på att jag utelämnar det mindre glittriga utan för att jag numer helt enkelt avstår från att cykla om det inte känns bra (och för att jag är en naiv och tacksam idiot som ser det fina i det mesta typ). Idag är en dag då jag kanske borde avstått men jag hade inte cyklat utan mest helgdegat på tre dagar och ni vet ju hur man mår då liksom. Rastlös och en liten pest både för sig själv och omgivningen.

Så jag iggade den metalliska känslan i halsen, drog på mig de första bästa… okej, de sista rena bibsen och vintertightsen, tog Jonas under vevarmen så att säga och så for vi ut ur stan med Strömsholms Markan och hästläpparna (de med sylt och vanilj, har blivit något av en udda gravidcraving för mig) som destination.

Snacka om en failtur! Allting gick snett. Bortsett från den dryga halskänslan som gjorde att kroppen surnade till så fort jag tryckte på det lilla minsta så hände följande. Bibsen var förstås för små och för tighta mot magen. Hade ju glömt att det var just därför de låg längs inne i byrålådan. De tryckte något djävulskt mot magen som i sin tur (?) tryckte mot urinblåsan konstant så detta var min vanligaste utsikt under turen:

ett underifrånperspektiv så att säga.

Kissnödig och missmodig och stel som en pinne för att undvika trycket och obehaget stålsatte jag mig ändå för benen var ju trotsigt kalaspigga. Då pajade Jonas jackas dragkedja. Ungefär samtidigt började det blåsa isande kallt och solen gömde sig för gott. Vi beslöt oss för att genskjuta och fara hem. Det kändes helt ok men tanken på den missade hästläppen (den med sylt och vanilj) smärtade ändå. Mer än halsen faktiskt.

Tur vi cyklade förbi macken vid Hammarbyrampen och tur de hade både svart kaffe och donuts. Inte i närheten av hästläpparnas friterade gudomlighet, men heldugliga för ett par stelfrusna cykelsjälar.

Lya ciclistan känns otroligt välkomnande idag. Golven doftade fortfarande Gysinge linoljesåpa som jag hade skurat dem med imorse, det var ljust och tyst och duschen bjöd på en stunds helande njutning.

Det må inte blivit min cykeldag idag – men de tre kämpiga mil ute hade nog gjort det skönare att njuta resten av dagen.

Puss och hoppas ni haft en glad måndag i detta småhemska aprilvädret!

English: Today was not my cycling day. The bibs were too small for my growing baby bump (and my bladder), my throat began to hurt, the zipper on Jonas’ jacket broke in the windiest section and so on. 1,5 hour later we were happy to finally be back home!

Cykel Gravidträning I väntan på kattungen