Inlägget innehåller ett samarbete med Cykelkraft

Hallå hej! Igår firade vi bäbisväntans vecka tjugotre med att göra det festligaste vi vet – nämligen härja till det på två hjul. Mtb med sin asjyssta sittställning och en möjlighet till att vara teknisk utan att behöva vara alltför snabb har ju blivit min cykelmelodi här under graviditeten. Det har otvunget blivit en grej att utforska nya stigar och banor så man har lite koll inför framtiden då det är dags att växla upp igen (även om landsvägaren Katja fortfarande har svårt för det där vispandet som hör mtbandet till, får lätt bättre flow på tyngre växlar). Nog snackat, nu till cyklingen!

Igår föll valet på en tävlingsbana nämligen Björnlunken-loppets – den tallbeklädda, rullstensåsiga 1,8-milabanan mellan Alberga och Kungsör (här kan ni nyfikna studera banan i detalj). Björnlunken är ett vårigt lopp där man kan välja mellan att cykla eller att springa eller göra både och. Jag hade helt ärligt aldrig hört talas om tävlingen – men det hade Jonas gjort och jag nappade på idén.

Och tur det för det visade sig vara så otroligt fint och härligt klorofyllfullt att cykla där!

Med undantag för tacksamt korta grusiga transportsträckor så var underlaget precis som man förväntar sig av något som löper längs med och på en rullstensås.

Det var med andra ord gott om partier täckta med just rullande stenar! För det mesta gick det kanoners att studsa över dem med rumpan i vädret men ibland så kärvade det till, som i denna branta backe då jag fick ge mig mitt i. På tal om tekniska backar så är det faktiskt inge dumt att träna dem när man är gravid och inte bör ställa sig upp och mata på alltför mycket (min teknik på CX/landsväg). Nu tränar jag på att sitta ner och trampa fort, fort… och det går faktiskt bättre och bättre för varje gång, även om gravidgravitationen gör sitt förstås.

Förutom rullstenarna och upp-och-ner-terrängen bjöds det på riktigt med annat bröt. Som rötter, små klipphällar, fallna trädstammar att kaninhoppa över…

eller bära över, så elegant det gick med en rätt tung cykel och en bäbiskula i vädret (och just då även liiite i vägen hehe).

Men överlag så flöt det finfint. Banan var med några undantag perfekt för att cykla och inte stanna för många gånger (ogillar stanna, man tappar ju flowet då eller hur?). Och så härligt med singeltrack åttio procent av tiden – det gjorde att jag ”var tvungen” att behålla fokusen hela tiden och kunde alltså tömma orosskallen min på molnen riktigt ordentligt.

På vägen hem var det snällare studsmässigt men inte rumpmässigt. Jag hade lovat mig själv att byta från lånehojens standardsadel till min egen sadel eller en ny skön en men det hade förstås inte hunnits bli av precis som med så mycket annat när man jobbar som en galning och mest vill slipp allt vad mek och ansvar och shopping heter under fritiden.

Så då blev det nog fler stopp på vägen från Kungsör (banans mål) tillbaka till Alberga (banans start) eftersom vi då körde främst grus och jag tvingades sitta ner ordentligt och trampa hårdare så sittbenen ba grät :'( Peppface på ändå så klart ty helt cykelsalig efter den fantastiska stigcyklingen!

Framme vid bilen var det dags att vila sittbenen och montera cyklarna upp på biltaket igen. Jag hade nu fått hem mitt nya cykelhållare från Cykelkraft – nämligen Thule Outride 561 som jag hade sett andra använda men aldrig testat själv. Tidigare hade jag enbart ägt cykelhållare där man sätter upp hela cykeln. Jag slapp ta av framhjulet men upplevde att cykeln aldrig satt riktigt ordentligt. Och satt den ordentligt så lät det ändå en del från framhjulet. Med Thule Outride 561 satt cykeln som berget hela vägen hem och lät inget mer än när vinden ven i ramen och ekrarna! Helt klart en tryggare känsla. Jag hade också varit orolig för att hållaren inte skulle passa mtb-framgaffeln men det var inga som helst problem att fästa den i hållaren. Överlag var cykelhållaren lätt att montera i bilräcket och det kändes rätt tryggt att det fanns ett rejält inbyggt lås att låsa fast cykeln med i hållaren. Helt klart nöjd, kommer nog inte byta tillbaka till min gamla hållare igen.

Ibland kan det vara skönt att inte ha cyklarna på taket – eller så funkar inte bilens räcken nå bra för takmontering. Inne på Cykelkraft finns det gott om olika slags cykelhållare – in och kika med er vetja.

(och visst syns det på cykeln att det inte fegas runt på den?)

alla kort Jonas Wiking

Tack älskade Jonas för idén, tack gänget bakom Björnlunken för en grym (och riktigt bra utmärkt) bana att träna på, tack kroppen min som är snäll mot mig och tack min älskade unge i magen som gör sin mamma så lycklig och full av energi och en vi fixar allt bara vi får i oss lite kaffe och en bit choklad på det-känsla.

Puss och här är Strava för ni måste ju förstås cykla den också för så härlig (trots fullkomlig avsaknad av nallar längs med banan) 🐾

Gravidträning MTB Samarbeten

Hej fredagsfolket!

Bilderlöst (råkat formatera minneskortet och nej, det gick inte att återskapa just de bilderna) men inte tandlöst – trots att delen av Upplandsleden jag och Jonas cyklade i tisdags var både skakig och rätt teknisk vid sina tillfällen. Tänderna sitter där de ska fortfarande, kanske för att en mest log och hade flåsmunnen öppen hela tiden? Idag får vi i alla fall klara oss med text och lite kartmaterial som tur nog är precis så somrigt som våra kort hade sett ut.

Tisdagen alltså, Nationdaldagen landet runt och en riktigt varm dag här i Mälardalen. Lätt att välja cykelkitet – dels för att man slipper armvärmare och sådant rörigt när det är varmt och dels för att man som gravid inte har alltför många plagg kvar att välja på i cykelgarderoben sin. Vätskeersättning i cykelflaskorna, en påse salta mandlar att knapra på i bilen. Tog österut mot Enköping, svart kaffe och en gobit på macken vid infarten till staden.

Varken jag eller Jonas hade cyklat mtb i Enköping förut. Jag hade föreslagit Bredsand-någonting, Jonas hade kollat upp åsen och Upplandsleden och så enades vi om att testa Upplandsleden slinga 25:1 med start i Bredsand:

Bredsand/Fagerudden är ett supertrevligt mälarnäraområde med camping, konferens, kanotuthyrning, badstrand, glasstjorre med mera friluftigt. Värt ett besök sommar som vinter oavsett om man ska cykla eller inte faktiskt! Om inte annat så för att titta på den fina sjön och grilla lite korv.

Vi parkerade vid Främjarstugan. Solen gassade på! Jag började med ett ärovarv i området för att testa mina nya pedaler. Sedan cyklade vi upp på asfaltvägen och svängde in i skogen in på leden från Bredsandsvägen. Creds till Upplandsstiftelsen för grymt duktigt utmärkta led förresten. Man behövde sällan fundera eller knappt sänka farten för att förstå vart man skulle.

Nu till cyklingen. Hela turen blev tjugo kilometer varav den första milen på vandringsleden. Och förstås den roligaste milen. Efter någon kilometer in i skogen så fick man välja om man skulle gå/cykla mot antingen Gånsta (ca fem km) eller Lillkyrka (ca en mil). Vi valde att köra i riktningen Lillkyrka.

Leden går i grova drag längst med åsen. Det bjöds på ömsom torra och steniga partier, ömsom leriga sänkor med tillhörande spänger. Många spänger. Tio-tolv minst? Tack vare torkan gick det att undvika spångesten och helt enkelt köra bredvid spängerna på ett antal av dem. De som var för kritiska lät jag ens bli att försöka utsätta min gravida kropp för utan gick igenom. Höll ändå på att rasa ner i leravgrunden vid ett tillfälle hehe. Helt klart ett moment att träna på i framtiden när det är okay att ramla och slå sig.

De torra partierna var trots sin skakighet helt klart roligast. Bäst var att det bjöds på ett gäng mindre drop som var precis lagom pirriga men i princip helt ofarliga bara man höll i styret och flytta bak rumpan ordentligt. Skoj och jag fick in ett bra flow.

Jag kunde – eller snarare nog ville – förstås inte cykla/försöka cykla genom alla partier utan förde cykeln eller lyfte den över de tuffaste hindren. Kan dock helt ärligt säga att det inte hade varit självklart att cykla överallt ens i icke-gravitt tillstånd.

Vilket gör att jag rekommenderar Upplandsleden Bredsand – Lillkyrka (eller Bredsand – Gånsta och vidare) till alla mtb-cyklister – gröna som gravida som erfarna. Det finns partier för alla bara man utrustar sig med tålamod och är beredd att jobba med hela kroppen.

Eftersom vi hade bråttom och dagen såg inte ut att bli svalare bestämde vi oss för att vända tillbaka och kom ut på 512:an i Dräggesta:

Därefter blev det asfalt och lättcyklat grus hela vägen till Bredsand. Lyckades lyckligt ovetande knipa en QOM vilket i detta fallet beror på att så få girls cyklat samma väg. Skärpning i lederna, in och sno min QOM asap, här är turen och rutten:

Utmattade och saliga (och lite stolta över att ha kört efter omständigheterna fint) tog vi oss in till stan och avnjöt lite gokäk på Hamnmagasinen i Enköping ihop med Wikings de äldre som var i krokarna på en MC-tur. Därefter drog vi hem till min vän Sari som bor en mil utanför Enköping, drack en varsin bärnstensdryck och kollade på fasanslagsmålet som utspelade sig på åkern utanför. Trötta och lyckliga körde vi sedan hem och så var det nationaldagen över för vår del.

Puss och nu ser jag fram emot fler mtb-turer i närheten av fina Enköping!

Gravidträning MTB

Hej hej.

Igår gick jag vi in i graviditetsvecka tjugotvå. Detta firades med att äta en extra flott frulle och ett härligt hjuläventyr nämligen mountainbike uppe i det skogssköna Norberg!

Planen var att köra halva – eller cirka halva, vi skippade asfaltstransporten – Engelbrektsturen som är ett långlopp av den backigare men tekniskt sett snällare sorten. Heldugligt för en gravid cyklist med andra ord. Men inte helt enkelt för den delen heller. ”Normalt” sett hade banan varit kanoners för mig. Backarna är många och ganska branta men relativt korta vilket passar min åkstil. De tekniska partierna finns men de är ändå rätt ”dundriga”, man slår liksom inte knut på sig själv med att försöka lirka sig igenom hindren jämfört med säg rot- och steneländet Rocklunda hemma i Västerås. De grusiga transportsträckorna är kanske lite för många för en som är stigpepp men kör man riktigt fort och det är fullt med folks på banan så är man nog tacksam för de breda snabba partierna där man kan gasa på och köra om.

Igår var mina förutsättningar självklart annorlunda. Ett var ju förstås det faktum att balanssinnet som är annorlunda när man är gravid, ställde till det något i de tekniska partierna. Jag fick just lirka och svettas lite extra för att inte riskera välta eller fastna i något stenparti. Två var att jag inte ville dundra på för hårt över de brötiga partierna för kändes inte riktigt okay att skaka kroppen för mycket med en bäbis i magen. Speciellt inte när jag inte kunde banan i förväg och när det låg fallna träd och annat jox i nerförsbackarna här och var. Och så var det förstås den vanliga magbiten – i de brantaste uppförsbackarna gick det inte att applicera den vanliga tekniken och för att inte trycka på för hårt mot magen så körde jag antingen på de lägstaste växlarna alternativt gick de brantaste bitarna.

Trots – eller kanske tack vare? – de ovannämnda tillkortakommanden så log jag mest hela tiden (kanske inte på kortet ovan men var nog rätt koncentrerad och flåsig där). Förutom ett par tillfällen då jag gav ifrån mig ett par åh shiiit-läten som är typiska för den som är på väg att välta eller annat otrevligt. Försiktig som jag var igår klarade jag mig utan några incidenter. Jonas klarade sig han också, kanske för att han körde pedagogiskt försiktigt han med.

Men spana in den tomma blicken – hu så trött jag blev av de tre milen vi hade tillryggalagt! Både fysiskt och mentalt. Flås och pust.

Och massa härlig, barnslig lycka över att ha varit med om något riktigt roligt! Helt ärligt så vill jag knappt cykla något mer landsväg just nu. Det är bara mtb i mitt huvud. Ni behöver förstås inte bli oroliga – jag kommer nog att aldrig överge styrlindekäkandet helt och hållet – men det kommer att bli en hel del mtb i bloggen framöver. Är man en tekniskt lagd rackare så är man och det känns helt enkelt också bäst för kroppen och roligast för knoppen just nu. Och mer variation för er läsarfolket så klart!

Puss, rutten finns här och ha en underbar måndag av och på cykeln.

English: Yesterday, me and my dear Jonas went to Norberg, a small Bergslagen village surrounded by beautiful and mountain bike friendly woods. There, we enjoyed some really nice trails and gravel roads. It was just enough challenging and mostly fun. Such a great way to celebrate our pregnancy week 22 <3

Gravidträning MTB

Helgens knän i ”ärvebibsen”

Hej! Skriver i mobilen från det idag skakiga tågis till Stockholm, ni får därför ursäkta om det smyger in lite typos här och var.

Tänkte blogga min träningsstatus här. Som rubriken antyder så går min träning mer och mer åt gravidträningshållet. Övergången är förstås naturlig och inte överraskande på något sätt. Men skillnaden är påtaglig från den icke-gravida träningsrutinen.

I början av graviditeten fick jag en släng av mållöshetspanik, kommer ni ihåg? Jag satt och var livrädd att hamna i kravlöshetens fälla och till slut lägga ner träningen ty varför träna utan syfte och mål liksom?

Men graviditeten är klok den. Lika bra som hon är på att få en att se sakerna för vad de är, lika bra är hon på att vägleda ens kropp – även på träningsbanan.

Min träning just nu styrs visserligen inte av något tävlingsförberedande schema. Den styrs inte heller av lustan att komma före den och den i nästa race. Istället styrs träningen av tre klockrena målsättningar som har utkristalliserats helt på egen hand faktiskt:

ett. Målet att komma ut och njuta

två. Målet att underhålla kroppens rörlighet och styrka

tre. Målet att få cykla

Dessa tre mål är precis lagom för mig just nu. Tvåan är det fysiskt tuffaste målet eftersom jag blir tyngre, otympligare och flåsigare för var vecka. Jag får vara uppfinningsrik och anpassa rundorna, utrustningen, säkerhetstänket och nivån därefter vilket är rätt spännande i sig. Jag känner mig snyggare än någonsin. Men att behålla elegansen på cykel är en annan utmaning men det får bli ett annat inlägg ;)

Så – den senaste tiden har jag cyklat (snittar cirka 10-12 mil i veckan), simmat, gymmat lite och gått.

Jag må inte ha mycket core att ta i med, men helgens backkörning i dalaskogarna har visat att benen är starka.

Tack och lov verkar bäckensmärtorna komma och gå lite vilket gör att jag ändå kan gå ofta och en del.

I veckan ska jag ta itu med att anpassa mtb:n som jag lånat av Valle så jag kan börja cykla med den den dagen magen blir för stor för bockstyrecykeln. Men den dagen den sorgen!

Så, status gravidträning – den rullar på och det var faktiskt länge sen jag var så motiverad att röra på mig.

Det är min bäbis med förresten känner jag nu. Dags att lägga ner telefonen och lägga handen på magen istället. Blir inte klok på om det är en fossing eller en handis som jympar?

Säkert fossingen. Sådan mor sådant barn. Puss!

Gravidträning I väntan på kattungen

Hej hej mums mums! Här ligger jag i afterbikesoffan min med femhundra gram jordgubbar att åka in i munnen och är mör och skön och har varit så i en timme eller två. Snacka om en behövlig lugn stund efter cyklingen för morgonen blev allting än lugn!

Fastän jag skulle medleda gruppen VCK lugn (vi har intro – lugn – medel – snabb – race som indelning) ihop med bäste Andreas. Jag är ju trots (eller kanske tack vare? nu när jag inte far runt på diverse race) graviditeten en glad lugna gruppen-ledare som leder cirkus ett eller två pass i månaden så länge jag orkar helt enkelt.

Eftersom det var Andreas som hade lagt ut passet så hade jag ingen större tidskoll men antog att det skulle börja tio på morgonen. En svag misstanke om en eventuellt tidigare start så här års smög dock in så när jag vaknade av att klockan ringde halv nio så dubbelkollade jag och…

satan! passet skulle ju självklart börja nio!

Med runt tjugofem minuter på mig for jag då runt i hemmet som ett yrt höns och tryckte i mig en ihopslängd macka samtidigt som jag lycrade upp mig, pillade in linserna, kollade lufttrycket och kissade samtidigt som jag riggade upp cykeldatorn. Med två minuter kvar till passets början lämnade jag huset och tackade spirorna som snabbt gick på fränt höga växlar för att hinna ikapp till samlingen. Rödmosig och flåsig mötte jag klungan på väg ut från samlingen och kom först då på att jag förstås glömt ledarvästen hemma.

Nåväl! Klungan bestod av idel reko individer med både humor och förståelse så vi hade superkul. Jag hade ju från början tänkt köra ett litet kortare pass än tolvmilaren Alsta trädgårdar t/r och då vinden var stark och gravidflåset högt så uppviglade jag några till att efter ett gäng mil företa en kortare tur. Vi blev då sex glada som drog till Enköping där jag fikade godast wienerbulle ever ever på Tammerfors på torget. Ah men se själva vilket konstverk.

Under dagens tur insåg jag att dagens runda var en av de sista, eller kanske till och med sista som ledare för den här graviditeten. Och det helt enkelt för att formen ändras mycket under turen vilket gör att jag kan gå från snabb till långsammast, från pigg till tröttast på ganska kort tid och behöver mer draghjälp än vad jag själv kan erbjuda vilket egentligen inte gör något rent praktiskt eftersom alla vet varför det är så men som ledare bör man ju ändå vara det säkraste kortet liksom. Jag visste att detta skulle ske och jag tar det med ett leende. Framöver och så länge det funkar är jag helt enkelt med som cyklist. Inte fy skam det heller.

Jag hade i alla fall otroligt roligt under dagens åtta mil i klassiska västmanländska vindförhållanden, och är så tacksam för att ha fått cykla med de jag fick cykla med idag. Inget ämne gick säkert och så mycket skratt. Tack för att ni tog hand om er knasiga ledare. Eller snarare – tack för att ert ledarskap. Utan er hade turen blivit både mycket, mycket blåsigare och tråkigare!

Nu ska jag lämna soffan och göra mig fin för fest jag och Anna ska på. Puss!

Cykel Gravidträning I väntan på kattungen