Kategori: Gravidträning

Igår drog jag och Anna till med en stadsnära vandring. Det var ett tag sedan vi hade hängt ordentligt så när jag valde mellan att antingen cykla ihop eller vandra ihop så kändes vandringen som ett rimligare alternativ då ena sällskapshalvan är gravid och inte sådär jättetalför när hon väl flåscyklar sina små mil. Jag ville överraska Anna men ta ändå något stadsnära så det blev Frösåker dit hon bara cyklat förut.

Frösåker som är ett friluftsområde på Mälarhavets strand, cirkus två mil från stan är känt för främst tre saker, att man kan

sak ett: Frösåkers Vikingaby där man kan dricka mjöd, hugga runor och annat man gör när man hänger med vikingalajvare anställda av den glada kockfamiljen Kockum

sak två: dricka mjöd och lära sig att laga käk från ovan hos den ovannämnda familjen som också driver en restaurang

sak tre: afterbikebada!

Men vi gjorde ingetdera för vi vandrade i naturreservatet istället. Längsta slingan – strax över sex kilometer, perfa längd för en torsdagskväll.

Det hade ryktats om bivråk och mindre hackspett, men vi såg enbart ett djur och det kantarellen nedan:

Kantarelldjuret – stort i tratten litet i världen!

Vi gick rätt fort eller så kändes det i alla fall för tiden går fort när man går och slänger käft samtidigt. Högt och lågt avverkades i ungefär samma tempo som det steniga kustlandskapet skiftade terräng. Tur man hade braiga skor!

Till slut landade vi vid en av de mången omsorgsfullt placerade viloplatserna och knäppte ett livsstilsfoto. Ett livsstilsfoto får man till med hjälp av ett smart trick kallat skärpedjup – man får välja om personen eller prylarna ska vara i förgrunden och antingen personen eller prylarna ska vara suddiga för bästa effekt. Prylarna kan vara allt från ryggsäckar, aktier, blommor, stenar, frukt, smådjur eller som i vårt fall – förstklassiga märkestermosar som tydligt visar vilken livsstil det handlar om i detta fallet.

Termoste ftw 4ever-livsstilen.

Det åts smörgåsar med hummus, morötter och persikor och sågs ut över Mälaren – en utsikt nästan lika mäktig och orörd som under försommarvandringen i Sura då man kunde se långt ut över Riksväg 66.

En hel del av snacket handlade om Anna flytt till sin andra cykelstad Eskilstuna… bitterljuvt. Men mest roligt för vi tror båda på förändringarnas helande och utvecklande kraft! Och på att pendling är pest och bör slutas upp med när det blir ohållbart för nerverna.

Jag skulle prompt plocka upp pinnar. Observera den smidiga posen. Har jag förrsten berättat att jag knappt klarar av att knyta mina egna skosnören nuförtiden? Och värre lär det bli. Kardborreband here I come!

Det slutade med att vi nästan gick vilse. Anna skjutsades till stationen och hoppade på tåget som skulle ta henne till sitt vana men ändå nya liv. Tur att Eskilstuna ligger trettio tågminuter bort. (och tänk om SJ skulle börja tillåta på sina tåg host host)

Och jag åkte hem till den hoppande personen på kortet ovan som var varm och sugen på både godis och tevespel och vem är jag att banga det så det blev en sen och härlig kväll.

Puss och tack du minnesvärda torsdag!

P.S. Man kan även cykla mtb på Frösåker. Läs mer här om hur du tar dig dit och vad som gäller i naturområdet.

Gravidträning Kärlek

Okammad’n’proud.

För den här veckan ska jag träna igen har jag bestämt mig för. Träning i vecka trettiotvå med diverse krämpor här och där i kroppen och knoppen är ju förstås inte samma som träningen i icke-gravitt tillstånd men orka bry sig, det viktigaste är att man får röra på sig och ha något att logga så man får den där kicken som alla vi träningsjunkies tycker om ✌

Speciellt med tanken på att det finns dagar då benen viker sig av syran och tröttheten (läs: igår till exempel) så är varje aktiv dag en gåva!

Jag har nu börjat jobba ordentligt och älskar att vara tillbaka till den allra bästaste morgonrutinen. Den som jag ogärna avviker från även under mina mest intensiva cykelträningsperioder som icke-gravid tävlingsåkare – den gudomliga, friska morgonpromenaden.

Förutsättningarna för den måste vara följande:

ett. att morgonen är just frisk 

två. att stan håller på att vakna (promenaden måste ske i stan, naturens charm i all ära men det är trist att inte ha något mänskligt liv att glädjas åt)

tre. att jag har något roligt att se fram emot och det roliga kan egentligen vara allt från något skoj möte, något träningspass till att få köpa en krispig croissant på eftermiddagen.

Idag var morgon just precis sådan! Solig men frisk. Jag hade sovit någorlunda (två på natten till sju på morgonen, helreko), inte drömt en endaste orosdröm värd att kallsvettas över och har en lägenhetsvisning att se fram emot på kvällen. Under morgonpromenaden då stan ju faktiskt höll på att vakna och inte en endaste kaja bajsade på mig ner från träden vid Växhuset bestämde jag mig för att denna vecka skulle bli en träningsvecka. Får jag presentera min lilla plan? Som ju så klart OBS OBS kan gå åt skogen på grund av beneländet eller annat så klart men det är inte hela grejen så klart

➳ Idag måndag – gångens dag. Morgonpromenaden, promenaden till visningen, promenaden hem. Har de fränaste Le Coq Sportif-gåsneakersen på mig.

➳ Imorgon tisdag – lugn cykling i ärenden, sedan simma. Är lite infektionsnojig men ska nog gå bra. Dags att åter börja nyttja klippkortet på simhallen nära oss.

➳ Onsdag – kanske en tur med crossen? Kortistur. Gravidtur. Max tre mil-tur. Grustur. Kanske till Gäddeholm tur och retur.

➳ Torsdag – gångens dag/vilodag. En Mario Kart-dag.

➳ Fredag – ingen aning, men kanske en crossdag igen om magen gillar den nya inställningen?

Vad tycker ni om min mäktiga plan? Jag gillar den. Jag gillar också att en (en!) natt med okay med sömn gör mig till en klassiskt glad skit igen. Kaffeskål och en chokladbit på det. Puss.

Gravidträning

Hej från hon den där. Galningen. Nattvandraren. Gnällspiken. Dönicken. Hon som är så långt från sig att vara sig själv som det går just nu, efter många, många sömnlösa nätter med bensmärta, och är ändå precis sig själv eftersom WED/RLS är hennes… min verklighet sedan ett antal år tillbaka. Det är ju bara det att det har blivit som värst nu. Myrorna och de ofrivilliga muskelrörelserna i benen och armarna kombinerat med de för så gott som alla gravida påtagliga sömnsvårigheterna. Förut förpestade sjukdomen min vardag och träning ibland. Lät mig leva och träna på som vanligt, förutom att jag var tvungen att bryta vissa träningspass och vissa race (som till exempel förra årets Tre Berg) efter ett antal rätt kilometer för att benen var darriga, onda och tröttare än om jag hade sprungit en mara innan. Jag skrattade och skyllde på dålig träning, på att vara en humöråkare. Ogillar skylla ifrån mig på diverse åkommor när det faktiskt finns de med riktiga handikapp. Men innerst inne visste jag anledningen. Death on two legs. Som lät mina ben springa syrade maror i oändliga trappor, medan jag sov. Men då, då sov jag i alla fall. Nu är det inte ens det.

Det är inte mitt första inlägg om sömnlösheten. Tyvärr inte min sista heller. Jag är positivt inställd till det som kommer att bli min resa från gravid cyklist till föräldercyklist. Det är en utmaning och jag diggar utmaningar. Men jag har på känn att WED/RLS-eländet kommer att göra det jobbigt för mig att hitta det som just varit min akilleshäl – den jämna formen. På den positiva sidan så är jag på grund av livets övriga nycker ändå lärt mig att träna effektivt när tillfällen väl ges. Låt oss bara hoppas att även återhämtningstillfällen ges… trots hopplöshetskänslan och uppgivenhetstårarna i mina ögon är det nog ändå onödigt att måla fan på väggen för tidigt. Mina besvär var ju faktiskt mindre innan graviditeten. Skål på att de kommer att minska efteråt, annars får jag väl lära mig att leva med medicinerna.

Fan

Idag skulle bli en glad, lugn dag. Äntligen kokade inte stan av värmen, äntligen var det grått. Milt. Mysigt. Vi skulle gå en promenad. Nog skulle jag orka det, fast jag inte hade sovit utan vankat av och an inatt? Jag orkade gå några hundra meter. Benen darrade. Varje steg gjorde ont. Sedan dränktes benen i mjölksyran, vek sig och promenaden var slut. Vi åkte hem. Från den lummiga, trolska skogen med tydliga, vackra älgspår i mossen.

Usch

Idag skulle jag posta ett glatt, gulligt inlägg. Om gårdagens kamelkel (mjukast djur i världen, att jag inte fattat det innan?), om bästishänget (mina vänner är ju de mest generösa bildligt och bokstavligt), om min cykelidé. Om min vecka trettiotvå. Om mina nyinköp.

Istället snackar jag de jäkla benen mina eländiga… fast som cyklist får man liksom ändå snacka lite ben ibland eller hur. Men är inte det förbenat (hehe) ironiskt att cyklisten Katja är också den med sämst ben ibland typ?

Lugn nu, shit happens alla

Härmed förklarar jag i alla fall det som återstår av kvällen lugnt och mysigt. Jonas är här, mör och skön efter gårdagens Mälaren runt, vi ska avsluta dagen som vi började den – framför teven med varsin kopp hett och varsin chokladbit i munnen. Fast imorse var det det grymma racet i Vårgårda vi såg på. Nu blir det istället Mario Kart-race. Må den med tröttast ben vinna.

Fast först ska jag be om ursäkt till en vän. Sömnlösheten gör mig glömsk men den får fan inte göra mig senil.

Puss och ni är bäst! Bara för att.

P.S. Death on two legs är förresten en så grymt mångsidig låt. Vad hade jag gjort utan Queen? Usch, hemska tanke. 

Gravidträning Lida med stil Livsstil

Knottstickface herself.

Hej folksis!

Hade faktiskt tänkt starta dagen med att blogga om gårdagens grustur men så blev det ett oplanerat besök hos vår barnmorska istället. Jag hade känt för lite sparkar från grodyngeln i magen min, oroade mig igenom gårkvällen och natten och då inget tydligt kom fram under morgonen så ringde jag vården. Gulliga barnmorskan hade tid omedelbums så vi cyklade till henne så fort vi bara kunde. Peppar peppar verkade allting i sin ordning – bäbisen hade bara lagt sig på ett annat sätt än brukligt… Lättnadskänslan, så underbar, så påtaglig. Går inte att beskriva i ord, enbart i tårar som sakta rinner nerför kinderna medan mungiporna inte kan låta bli att åka upp och ögonen återfår glansen. Bäbis, åh min bäbis!

Nu till gårdagens tur. Faktum är att jag hade skrivit ett rejält och roligt inlägg om den tidigare på dagen men för första gången ever fuckades wordpress upp så att allting jag hade skrivit försvann. Hur irriterande är inte det? Åkte och badade i Galten i Kungsör istället. Plaskade bort irritationen.

Turen mätte i alla fall 40 kilometer varav mest grus, och ett gäng k asfalt för att ta sig till och från gruspartierna. Sifferperfektionisten Katja blev ju förstås tvungen att ta ett ärovarv på vändplanen hemma – det höll ju på att bli 39-komma-någonting kilometer annars!

Över åkrarna och grusstigarna tog vi oss ut på den asfalsbeklädda Skerikevägen för att transportera oss till skogarna åt Surahammar-hållet – favoritskogarna nära Västerås.

Vi skulle dock inte ända till Sura utan till Skultuna för det är nära hem raka vägen därifrån sedan.

Väl i skogen började stigparadiset – och mjälthuggeländet! Håll, fasiken håll igen! skriker jag nog på kortet ovan. Sablars mjälthugg. Top ett jobbigast cykelåkomma nuförtiden, hela topp tre blir:

1. mjälthuggen, eller håll då

2. all vikten ner på rumpan och sittbenen – ajaj vad de led under den korta cykelturen till och från stan imorse!

3. känslan av att benen är helt frikopplade från resten av kroppen. Vad spelar det för roll om de är starka om de ändå inte kan utnyttjas till fullo…

Så många sträck- och kisspauser blev det, men det gjorde inget för det var torrt, glatt och fint i skogen.

Och mellan krämporna så kändes det som att jag lättade från marken! Inte bokstavligen förstås. Bunnyhopsförsöken hade jag slutat med i vecka tjugosex typ. Gravidgravitationen gjorde förresten ett kanoners jobb nedför. Fort gick det, och svalkade gudomligt!

Hem var det kämpigt, riktigt kämpigt. Sittbenen gnällde, blåsan gnällde, allting gnällde. Utom benen. Oförskämt fräscha var de, inte så konstigt…

Strava tyckte dock att jag hade gjort ett bra jobb och gav mig kudos som ni ser ≧◠‿◠≦✌

Resten av kvällen spenderades i den någorlunda svala sängen med en god bok som sällskap, och idag är jag både bortsmält (över 24 grader, varför kunde vi inte få hälften av dem uppe i fjällen istället?) och post-cykeltrött. Idag är det också första augusti vilket betyder början på sommarens vackraste månad!

Nu ska jag laga pasta för tre! Puss och hoppas ni inte smälter bort ni i alla fall.

Gravidträning MTB

Vad gör den gravida cyklisten?

Läser Jakobs stege med benen i ett högt läge!

Cykliststatus?

Nycyklad. Äntligen och pustligen. Illustrerat inlägg imorgon! (bilden uppe är en sneakpeakis)

Fysisk status?

Trött? Cyklistkroppen har väl två stadier – cykelabstinent eller post-cykeltrött.

Psykisk status?

Glad så klart. Som ändå fått fira vecka trettio på min älskade MTB – om än en dag senare än brukligt. Jobbigt är det att cykla i vecka trettio, och tungt, men de stunderna det känns lätt så känns det som att man lyfter från den dammiga marken och leendet är ett faktum!

Blir det fler turer snart?

Vi får se. ”Tyvärr”… äsch tyvärr är det då inte, det är fett naturligt för fanken, så är det lite väl jobbigt att cykla just nu för att jag ska hålla motivationen uppe för några tätare turer. Jag har liksom ingenting att bevisa eller någon himla långsiktigare träningsplan för denna graviditet (man är väl ingen maskin?) så tänker inte slå knut på mig själv med att prompt cykla ”så länge det går”. Utan att tråka ut er med kroppsliga detaljer så mår nog min kropp bättre av antingen kortisturer på max en halv-en timme eller av att jag helt enkelt motionerar den med gång, simning och sänghäng istället. Det är ju så förbaskat kort tid kvar dessutom – svindlande tio veckor! Sedan är vi där, den nya människor och jag med ännu en ny kropp – version 3.0, den post-gravida, och då jäklar.

Men Monarken då?

Tack, tänkte precis nämna den. Monarken är till för intervaller, samt korta HIIT-ish pass när tiden är knapp – jag är inget naturligt fan av inomhusträning om jag inte måste. Just nu när jag är gravid utan några träningsmåsten så skulle det för mig kännas knäppt att sitta och nöta cykel inomhus när man kan cykla lugnt eller gå eller i värsta fall, sitta ute istället. Så Monarken vilar sig tills det är dags att växla över till det seriösa tävlingscyklistläget igen!

Vilken cykel är bäst?

Valles fd – min nuvarande – MTB så klart. Enda cykeln som min mage fortfarande (fast med nöd och näppe) klarar av. Tvingar även Jonas att köra sin MTB istället för crossen även när vi kör snälla grusturer, vill fan inte vara ”den coola bockkillens tjej med rakt styre” liksom. Nä, någon matchning och fåfänga måste det ändå finnas kvar.

Du har fortfarande inte mognat alls, eller hur?

Nope, bevare!

Sista och viktigaste frågan – vad har du i vattenflaskan? 

Franskt vin. Så varmt är det nämligen i Västmanland att vätskeersättningen man häller i flaskan i början av turen hinner bli till vin under turen…

Puss och nu ska jag resa mig och äta pizza. Klart slut gnatt!

Gravidträning I väntan på kattungen