• Cykelcross

    Halloweencrossen, eld och annat bus

    Mors cykelloverz.

    Jag hade en fet solohelg då Plutten & hans far var upp till byn och hade sig (aka käkade cheesecake och cyklade enduro i dagarna två, en gjorde det i alla fall). Saknade förstås Plutten – hur inte sakna Plutten? – men helgen var välbehövlig. Sportade förstås cykel, kompishäng och soffpotätande, just i den ordningen. Häng med på fredag och lördag:

    Fredag kväll

    På fredagen jobbade jag klart, käkade dumplings med grabbarna och gick sedan och blev eldhårig igen. Så här:

    (sorry saltet i flufffejset men hade liksom ansträngt mig lite där)

    Fint va? Jag känner mig iaf som hemma igen :))

    Lördag fm

    I lördags körde jag, Tony och ett gäng glada nollåttor Halloweencrossen i Barkarby norr om Stockholm. Alltså det var ett träningsrace och inte en del i någon cup eller så. Ungefär som Helgmys vi kör i Groopencross-gropen här hemma i Västerås. Hade därför inte särskilt mycket preraceangst. Har överlag väldigt lite preraceangst nuförtiden, som småbarnsmorsa har man varken tid eller energi till sådant joller. Även om vi hade planerat att vara ute i mycket god tid så blev det förstås som vanligt aka framme i ganska så sen tid så uppvärmningen blev därefter – en pinkpaus på närliggande Biltema och så ett knappt varv på den snitslade banan. Jag hade aldrig kört banan förut så var nyfiken. Den var rejält kuperad och innehöll bra med ettriga crossmoment som två OTB-diken, löphinder, en skrångest-backe, en massa kurvor, ett mindre berg osv. En mycket crossig bana helt enkelt.

    Till min förtret så gick starten i uppförsbacke. Uppförsbacke vid dålig form och ouppvärmda ben är lika med inge bra. Fasiken också, där tappade jag rejält direkt. Så även om uppförsbacke följdes åt av ett långt katjavänligt gräskurvor-parti så var det rätt kört. Jag hade dock ett par gubbs bakom mig så var inte helt sist men ändå. Sedan vet jag faktiskt inte hur det gick. Jag lyckades ju så klart cykla fel (ja, jag skäms lite) på ett par ställen och sedan var det bara syra i ett gäng varv. Jag körde defensivt. Hade dragits med halskänningar ända sedan löpningen i torsdags och ville inte äventyra helgen. Oavsett så hade jag skitkul! Det var tufft, jag led och jag fick mig en dos bra träning. Tyvärr var vi enkom tre tjejer – jag, någon svinstark MTB-ungdom och Jenny Rissveds. Av någon himla outgrundlig anledning lyckades jag komma sist av oss tre. Hehe. Nä men en sak måste jag erkänna att jag är ändå lite stolt över. Jenny varvade ju mig någon gång under loppet (no shit) och då låg jag bakom henne i gräskurvpartiet och matade rätt fint och bra och i typ samma tempo tills vi kom till det första OTB-diket och där var det hejdå direkt liksom. Nåväl – ett kanonarrangemang, tack Micke & Co.

    Lördag kväll

    På kvällen var det dags för käk och utgång med Tony och Baby G. Kvällens stämning kan väl best beskrivas så här ↓ och inte mer om det 🍹

    Dagen efter sov jag för första gången på huuur länge som helst utan någon väckarklocka och vaknade något uttorkad men likväl redo för ett soloäventyr på sjyssta grusvägar. Och så vart det också, fast det blir ett eget inlägg på det.

    Puss och hoppas att ni också hade en bra helg.

  • Cykelcross

    Ett önskeinlägg om min allroundstålis.

    God morgon!

    Det är lite lustigt att den cykeln jag får flest frågor om och komplimanger för är också min allra enklaste och faktiskt billigaste (förutom biltematrallan då) maskin. Vilket är ett av bevisen på att fint och trevligt inte behöver kosta en förmögenhet, bara man köper det som känns rätt för en och råkar ha ett öga för vackra ting (ping herr Wiking som tipsade mig om cykeln).

    Här kommer därför inlägget om min allroundstålis.

    Cykelpersonen ifråga är alltså en 2018-års Vitus Substance gravelbike med stålram och heh, Sora-grupp. Pjäsen är rejäl. Andra rejäla saker är bockstyret – både asabrett och utsvängt – och däckutrymmet. Cykeln är preppad för skärmar, pakethållare mm praktiskt. Meningen med designen är väl att man ska kunna kånka så gott som hela sitt hem på den när man är ute på sina bucketlistäventyr någonstans i bortre Asien eller var man nu tycker om att bucketlistäventyra.

    Jag har aldrig riktigt gillat bucketlistkonceptet (konstgjord  lyckoplanering ger mig ångest) men i och med Hoppetuss entré ställdes jag inför en ny, mer vardagsäventyrlig utmaning. Jag behövde en rejäl cykel som uppfyllde mina tre önskemål:

    ett) att tjäna som skön och trygg draghäst åt Ivar-i-Thulen

    två) att tjäna som skön och stabil träningshoj för arla morgonträning på vägen till jobbet

    tre) att tjäna som skön och tålig allvädershoj för allehandla jobbpendling

    Kraven var också att cykeln skulle ha ett bockstyre och ett någorlunda lågt pris. Tyvärr är ju Västerås kanske landets cykelstöldigaste stad så kravet på “icke-stöldbarhet” fick tyvärr strykas. Det går ju ändå inte att lämna cykeln ute på stan över natten eller så, då får man faktiskt snällt ta biltematrallan och hoppas på det bästa. Men jag har ändå investerat i ett rejält och försäkringsvänligt lås för de gångerna jag lämnar cykeln utanför Ica eller F&S till exempel.

    Nu till utvärderingen. Komforten är fantastiskt hög. Jag känner mig nästan bortskämd i sittställningen när jag rattar min stålis. Det är en grym egenskap särskilt när jag cyklar med Ivar. Då kommer liksom ingen kilometer gratis så att sitta skönt är prio. Cykeln känns trygg och stabil, både på asfalt och på grus/lättare stig. I början kändes det breda utsvängda bockstyret som ett skämt men nu har jag vant mig vid att ha det gött i cockpiten under vardagsturerna. Sora-gruppen är ju en Sora-grupp men gör sitt jobb fint.

    Nackdelen är förstås hjulen – något som det nästan alltid (okej, alltid alltid) spars in på när det ska göras prisvärda cyklar. Alexrimsparet är ett tungt och rätt svampigt stycke och kanske den enda detaljen på cykeln som gör mig på dåligt humör. Jag kommer att byta ut dessa hjul mot ett par lätta och sköna så fort jag hinner och orkar och senast efter vintern. De medföljande WTB Riddler-däcken (37c) är dock kanoners på så gott som alla underlag. Fast nu blir det ju strax byte till dubbdäck.

    Summa summarum är min lilla stålis absolut ingen lättviktsraket men dock en trygg allvädershjälte som gör ett fint och tålmodigt arbetshästjobb och som inte ser för sportig ut så jag trivs med den även när jag är off-lycra. Kan varmt rekommendera den här modellen till er som vill ha en fin allroundcykel för diverse terräng och väder eller till er som vill ha en prisvärd bikepackergrusis.

    Puss.

  • Cykelcross

    En nytränad cykliststjärt är en salig cykliststjärt

    Trivs aldrig så mycket med mig som när jag cxar

    Tjo från X2000 till Sveriges framst… framsida! Älskade Göteborg ♥️☂️🐠 Målet är teknikträff för oss bolagets uppdragsledare. Det blir super det.

    Men orka snacka jobb när vi kan snacka cykel.

    Och stjärt. För aldrig är det så skönt att sitta still – länge, som man ju måste på tåget till Göteborg – som när man har en rejäl dos cykelträning i kroppen.  Speciellt för en annan som har straffats med både en allmänt rastlös kropp och WED/RLS-sjukdomen i extremiteterna på det.

    Supercykelparet <3

    Igår körde vi alltså höstens första #crossnextdoor-intervaller på Kallecrossen – prick 2 minuters cykelväg från min port. Kallecrossbanan består av en kulle och en smått kuperad gräsplätt. Vi sätter ut konerna och kör.

    Tony led också som kavlat av :’(

    Som jag led igår! Ouppvärmd, trött efter en lång arbetsdag. Är dessutom inte riktigt kompis med min tunga utväxling – jag måste ha fler lätta växlar omedelbums! (får bli nästa inköpsprojekt, typiskt. Fördelar och nackdelar med 1×11…) HUR SOM. Det var ju ändå skoj! För det ska vara jobbigt och jobbigt var det. Jordigt, tungt, slitigt.

    Master-mäster-Eva

    Extra skoj var förstås också att vi vart ett gäng hjälmskallar. Och två mösskallar för Jonas och Ivar kom förbi. Att hålla i ett ångande hett stycke mysbäbis när man fryser mellan intervallerna är ju för helande.

    Så nu sitter jag alltså här på min kanske inte riktigt vältränade men i alla fall relativt nytränade crosstjärt och trivs. Känslan är flyktig – när jag vaknar upp på mitt hotellrum imorgon så kommer träningslängtan slå till nästan direkt. Tur att det som väntar är helgen med cykel varje dag. Wii!

    Och skål för alla våra mindfull cykliststjärtar med en kopp pressbyrånkaffe. Puss!

  • Cykelcross,  Katja racerapporterar,  Katja tävlar

    Hell yeah RR! Äntligen racecomeback – äntligen Groopencross!

    ↑ eftersom jag inte orkat leta efter kort på mig själv ännu så får ni hålla till godo med mina snaps och använda er fantasi för att sätta mig in i de olika delarna. Lite som den här chipslösa enhörningen jag smugit in i herrarnas lopp.

    Måndag loners! Läget?

    För det första: sjukt fint att så många såg och uppskattade mina banbyggarstories på Insta. Vi hade skitkul när vi byggde banan. Skittrötta var vi också. Min Watch visade cirkus en och en halv mil gång innan jag gick loss på banan med lövblåset. Sedan hamnade jag i något slags blåsnirvana och förlorade mig i min egen trötthet för resten av kvällen. Hur orkade jag palla mig hem städa och dammsuga lägenheten och så laga käk på det? JAG FATTAR INTE.

    På med stödsockorna, en natts drömlös sömn – vilken lyx!

    Vaknade utan ben. Lagom försovad. Hade ju förstås väckarklockan inställd enbart på vardagar. Duh. Hade prick noll maffigt frukostkäk hemma så körde müsli à la Öijer. Njöt dock kanske inte lika mycket som en öijer (är inte lika galen i müsli, är mer en ägg-och-vitt-bröd-tjej) men blev ändå mätt. Jag hade ju inte riktigt tänkt att racea så det skulle väl gå att proppa i sig en banan eller två för att klara livhanken som allt-i-allo-eldsjäl (herregud så högtravande att kalla sig själv för “eldsjäl”, nästan lika självdistanslöst som “inspiratör”, men nog brinner det i ens hjärta lite extra mycket när det ska roddas med race? Även i år då jag är lite mer trött ty småbarnsmamma).

    Väl uppe på benen – de låg tydligen och skräpade i hallen, pust – så insåg jag att jag min goda tur trogen hade välsignats med både mens och mensvärk från helvetet. Ah men FFS. varför slår det aldrig fel? Varför blir jag antingen förkyld eller kvinnosaksdäckad varje gång jag ska prestera?

    I med diverse värkdoping. Ipren, Alvedon. På med dunjackan. Upp på crossen. Upp till Hökåsen. Ner till Gropen.

    Anna och Ewa!

    VILKET KONSTVERK.

    Folks överallt! Crossigt väder, lite skimrande himlafukt i luften.Eldsjälar hit och dit. Gurra i DJ-båset. Tommy på ljudet. Duktiga David speakar. Wunderkidsen redo för dagens första start. Banan, tillhärjad av den nattliga stormen och åkarna som hade provkört den. Glada blårange nunor i kiosken. Ewa <3

    Blev direkt påhoppad (inte CX-style utan mer kompisstyle) av baby Anna. Anna hade tänkt cykla! Så började hon peppa mig att också ställa upp. Mjäksmöret Katja började direkt mumla saker i stil men inte ska jag väl, så klen som jag är, orka ställa till med förödmjukelse yada yada. För så är det – racesjälvkänslan är liksom inte på topp när man inte har tävlat på nästan tre år (först utmattningen, sedan Hoppetuss). Men sedan så sa jag okay. Jag ställer upp. Det blir som det blir. 

    Så jag ställde upp. I D30 förstås – elitklassen är till för en när man har elitform, punkt slut – men jag hade likt förbannat bra motstånd ändå. Dels i form av Baby Anna och urstarka superveteranen Camilla Mård och dels i form av Banan och min kropp förstås. Ni som har läst min blogg länge vet att jag är en humöråkare. Mitt huvud är min frenemy. Men igår så var skallen heltom på spöken. I alla fall så fort jag hade börjat svettas uppför den för min icke-form icke-fördelaktiga startbacken. Den nuvarande banan innehåller ju ett gäng uppför- och nedförpartier i sanden. Ett par av dem hade jag varit smått nervös innan.

    Det här till exempel

    det här ser ju inte så långt och brant ut men aset är ju det. Börjar med en brant chikansväng (bland träden till vänster på kortet) gör det också. Innan racet visste jag med mig att jag skulle springa nedför för så många gjorde ju det? Väl inne i racet insåg jag att jag visst kunde cykla ner. Klicka ur och halvspringa alldeles i början däruppe – så klicka i och cykla utför efter svängen. Det gick hur fint som helst? Elegant? Not at all. OTB:ade däruppe i chikanen gjorde jag också, på sista varvet. Men vem bryr sig? Jag c y k l a d e varje gång. Så lite stolt över mig själv där. Måste tacka allt mtb:ande. Även om det kändes bra tryggare att forsa nedför på en cross så klart, med bockis och styvis ramis och allt.

    Eller den här biten

    inte så värst farlig så, men lösare än preracemagen inför SM alltså. Där sket jag inte att försöka cykla nedför. Jag ba sprang – precis som många andra (förutom hjältarna på kortet som gjorde ett värdigt försök att cykla så långt som möjligt i sandlådan. Känner ni igen Johan förresten?).

    Sandfållan uppför! (en av dem) Ajaj som benen fick lida under de där sekunderna… minuterna uppför.

    Och löphindren? Tja, de skuttade jag över, för att sedan nästan ramla ner över cykeln – som en hög! – så stela var benen (look at the kiddo däremot, han ba skuttade upp som hade han inte gjort något annat innan).

    Så – hur presterade jag då? Tekniskt – över förväntan, med tanke på en (!) endaste crossspecifik träning i bagaget på snart två år. Jag fegade väldigt lite, gjorde rätt fina kurvtagningar och hade med mig farten rätt ok uppför där det gick. Jag körde nästan mtb-tekniskt om jag får säga det själv. Adrenalinigt. Förutom påhopp-biten då men den får vi fortsätta slås med. Fysiskt – klent men helt ok med tanke på den stora mängden sjukdom och den minimala mängden träning i bagaget. Pendlade mellan att känna mig som ett blysänke (uppför) och som en fågel (nedför).

    Vid målgången var jag nöjd. Allt som hade hänt de senaste åren hade gett mig en ödmjukhet få saker kan rubba. Visst stack det till lite i hjärtat, att slå så pass mycket underifrån – korta backiga lopp är annars faktiskt min grej, det är just pendlingen mellan upp och ner som jag är bra på. Visst hade jag önskat att jag kunde komma mer förberedd, mer tränad, mer… Och visst hade jag önskat att åter befinna mig mitt i elitsmeten. Sparras, om än i de bakre raderna, mot de starkaste brudarna, söka komma först in i kurvorna, bli omsprungen uppför – men cykla ikapp direkt efter backen, ja allt sådant som får inte lär ske på ett tag. Men jag var ändå lycklig där jag stod. Precis där. Glad och tacksam för min starka cykelvän Anna, som hade sporrat mig till att ställa upp och som gjorde ett så föredömligt läckert race (elitlicens 2019?). Glad för Camilla, vars coolhet och rutin hade smittat mig redan på startlinjen. Glad för att vi hade så många unga talanger på damsidan som hade kört så snyggt och som berömde banan. Glad för att mina trasiga ben hade burit mig hela loppet runt utan den minsta tanken på en DNF.

    Och glad för att jag själv hade gjort en värdig, hoppingivande comeback som utan att försköna läget vittnade om följande:

    DITT PANNBEN (och din förmåga att vägra mogna till dig) ÄR ETT JÄVLA KONSTVERK KATJA. Du har grunderna i dig. Du har lugnet i dig. Du må vara ett tungt stycke utvecklingspotential och du kommer att få jobba häcken av dig för att nå dit du vill – för dit vill du, det vet du ju – men du kommer att nå dit. Vad dit är vet du inte själv än. Men du har förmågan att ha jävligt kul på vägen. Beröm nu dig själv och sluta fan dra i tröjan och KÖP NÅ NYA TÄVLINGSKLÄDER HERREGUD

    (ok det där om kläderna kom från Eva och Jenny men ändå, passade bra in i det högtidliga sammanhanget)

    DJ GU.D (fast egentligen mest Gurra) och käre Tony som presterat ett sjujäkla strongt race
    trots jobb med racet 24/7 i två dygn innan

    Ja vad säger man vänner –

    GROOPENCROSS, vi made it again. Så bra jobbat av alla. Initiativtagarna, eldsjälarna, sponsorerna, publiken, åkarna. Utan inbördes ordning. Överallt hördes – vilken bana!

    Ja, vilken bana! Så – vi får väl se om vi återkommer nästa år eller om vi tar och vilar och kör en comeback (kanske som SM? Vem vet? Men sugen blir man) om något år.

    Min cross, svänger som en king, får mig att känna mig som en queen
    (och så Annas läckra Cannondale-häst bredvid)

    Idag vilar jag kroppen. Är åter elegant i klänning och retrokit i dova kulörer. Äter torsk till lunch. Dricker massa kaffe. Jobbar. Är normal mamma till min bebis ikväll. Tänker till och med storhandla faktiskt, ädelost- och chokladstashen är slut i kylskåpet. Längtar redan till nästa träning och race. Och läser förstås RR från racet: Johans, Annas och Magnus (har jag missat din RR? Hojta till så länkar jag genast!)

    P.S. Glöm inte att du kan fortsätta konsumera årets mäktigaste crossrace i gruppen CYKELCROSS. Där finns det också en del kort. Tyvärr inte Jonas i år. Han och Plutten var upp till byn för att ge mor Katja racefixar- och tävlingsro och testa Jonas nya Ripmo i gästriketerräng förstås. 

  • Cykelcross,  Katja om cykel

    Jag, stålisen och morgonsolen in sweet harmony

    Mycklinge!

    Kors i taket – jag har morgoncyklat! Som i tränat alltså (morgoncyklat som i transportera sig har jag väl gjort sedan urminnes tider). På en vardag. Och tidigt dessutom. På jobbet strax före åtta. Det ni. Det händer inte ofta ni.

    Inte utan min djungel next door

    Kittat upp mig, slängt på mig commuterryggan, min gamla trotjänare Deuter, lika gammal som mitt sportcyklande. Stuckit ut österut. Lite asfalt, en del grus, lite för lite tryck i däcken men men. Skönt och bekvämt är det på gravelstålisen. Tungt förstås också men det är ok. För morgonen är vacker, solen skiner som en sol ska. De grafiska skatorna studsar runt i gruset. Bonnkatten vid Mycklinge är trött efter nattens härj och glor lite slött på mig där den sitter nere i diket. Överallt ser jag smycken, de tunga rönnbärsklasarna. Man borde ta sig ut och plocka lite och koka sig en batch sylt, hinner jag tänka. Rullar in i stan ihop med bilisterna. Har tappat hårsnodden och känner mig läcker med utsläppt hår tills jag kommer på att jag har jympaskorna stickandes upp ur fickorna på deutern och ett svettigt cykelpendlarfejs och det är väl kanske ändå inte så läckert. Men äsch. Jag har morgontränat. Inte våldat mig. Inte gjort något emot min natur. Tvärtom, jag är i harmoni.

     

    Eh just det.

     

    Och hej förresten kollegorna, jag har cyklat. Är därför som folk igen. En QOM har jag också snott åt mig. Omedvetet. Lite kul.

    Ett livsstilskort som får representera “pendling”
    (fast jag inte pendlade utan tränade men ändå)

    Och mer av den varan kommer det att bli. Morgoncyklingen alltså, även om QOM får alltid plats i bakfickan. Två vardagar i veckan är min plan. Jag går ändå upp sketatidigt varje morgon nuförtiden. Före både Ivar och Jonas. Vill inte söla för mycket. Vill hem tidigt till min bäbis. Så mycket jag kan.

    Vill ni hänga på ibland? Kommer att lägga ut vissa pass i VCK:s facebooksida. Ca 6-7.45 och olika fartlekar beroende på rutt och väder är tanken. Håll utkik!

    Puss.