• Cykelcross,  Katja om cykel

    Avbilden av mitt kommande cyklistjag (och bonus: rangordnade sidodjur)

    Hej. November gjorde mig stum härommånaden. Vilken konstig känsla. Ingen skrivkramp. Ingen känslobrist. Bara märklig stumhet. Men det är bättre nu. Tror jag.

    Jag har mest umgåtts med stålisen. Den gör sig så bra nu till min _form_.

    och till min sinnesstämning (yep, fortsätter knarka vemodet helt oberörd)

    Jag har varit sjuk. Blivit frisk och njuter åter av cyklingen och skogen.

    Njuter av cykelsällskap fast just nu mest mitt eget, och så sidodjurens förstås även om jag gillar bäst

    – får

    – mufflon

    – rådjur och hjortar

    – harar

    – rävar

    – hästar

    – kor

    – övriga

    (om jag ska rangordna sidodjur alltså)

    Passar gärna på och grisar ner mig så mycket det går. Nu när man bor i hyreslägga med både tvättmaskin och torktumlare hehe

    Börjar fundera lite smått på 2019. 2017-18 har ju varit mina skönt mållösa och pulsbandslösa perioder. Jag känner absolut inte för några jättesatsningar – v ä g r a r jättesatsningar under tiden min son är en baby. Men i enlighet med min långsiktiga plan blir det till att levla upp träningen och grunda ordentligt inför de kommande åren. Känns kul!

    Det är en intressant känsla. När jag började åter cykla efter graviditeten så kände jag mig som en liten skugga av mitt forna cyklistjag.

    Nu är det inte längre så. Jag känner mig som en – förvisso lite klen och lite picklad småbarnspäron style – avbild av mitt kommande cyklistjag.

    Heart of glass, legs of steel.

    Här är en upplyftande poplåt till er en som får iaf mig att vilja dansa lite sådär förfestligt, fast ni kanske känner annorlunda men det kan ju inte jag rå för.

    Puss.

  • Cykelcross,  Mellan rundorna

    Gravelgrinding på förvillskelsevägar

    (inombords)

    I söndags cyklade jag en av dessa novemberrundor vars minne jag lever på när tidigvårens souleater till tomt ljus torterar min själ (Strava här).

    På grund av skivstrul blev det på gravelstålisen istället för på crossen men det gjorde kanske inget just den dagen. Stålisen gjorde sig bra i skogen och hans tjocka däck gifte sig fint med det något vattensjuka underlaget. Och så fick jag ju bättre träning så klart.

    Skogarna norr om Västerås badade i den trösterikaste sortens dimma av de alla, då ingen kontur är för retligt skarp och där ingen färg skär sig mot omgivningen. Det hade regnat. Solen hade på novembersolars vis den goda smaken att skina med en graciös försiktighet.

    Min rumpa, baksidan av mina lår, mina vader, mina skor, mina kinder täcktes med underbar, glad skogslera. Jag körde grus och lättare stig och så cyklade jag förstås vilse inte bara en gång utan kanske fem gånger men det rubbade inte min cyklistharmoni.

    Jag hade tackat nej till cykelsällskap, men jag var inte ensam. I mig hade jag musiken. Och jag tillät mig fortfarande att känna lycka.

    Jag hade som vanligt glömt att äta; tre timmar senare rullade jag in på Nordanby – tom, rå och klarögd. Helgens cykling hade gjort sitt för mitt sinne och hashtag #rideitout på det.

    Trodde jag va

  • Cykelcross

    Halloweencrossen, eld och annat bus

    Mors cykelloverz.

    Jag hade en fet solohelg då Plutten & hans far var upp till byn och hade sig (aka käkade cheesecake och cyklade enduro i dagarna två, en gjorde det i alla fall). Saknade förstås Plutten – hur inte sakna Plutten? – men helgen var välbehövlig. Sportade förstås cykel, kompishäng och soffpotätande, just i den ordningen. Häng med på fredag och lördag:

    Fredag kväll

    På fredagen jobbade jag klart, käkade dumplings med grabbarna och gick sedan och blev eldhårig igen. Så här:

    (sorry saltet i flufffejset men hade liksom ansträngt mig lite där)

    Fint va? Jag känner mig iaf som hemma igen :))

    Lördag fm

    I lördags körde jag, Tony och ett gäng glada nollåttor Halloweencrossen i Barkarby norr om Stockholm. Alltså det var ett träningsrace och inte en del i någon cup eller så. Ungefär som Helgmys vi kör i Groopencross-gropen här hemma i Västerås. Hade därför inte särskilt mycket preraceangst. Har överlag väldigt lite preraceangst nuförtiden, som småbarnsmorsa har man varken tid eller energi till sådant joller. Även om vi hade planerat att vara ute i mycket god tid så blev det förstås som vanligt aka framme i ganska så sen tid så uppvärmningen blev därefter – en pinkpaus på närliggande Biltema och så ett knappt varv på den snitslade banan. Jag hade aldrig kört banan förut så var nyfiken. Den var rejält kuperad och innehöll bra med ettriga crossmoment som två OTB-diken, löphinder, en skrångest-backe, en massa kurvor, ett mindre berg osv. En mycket crossig bana helt enkelt.

    Till min förtret så gick starten i uppförsbacke. Uppförsbacke vid dålig form och ouppvärmda ben är lika med inge bra. Fasiken också, där tappade jag rejält direkt. Så även om uppförsbacke följdes åt av ett långt katjavänligt gräskurvor-parti så var det rätt kört. Jag hade dock ett par gubbs bakom mig så var inte helt sist men ändå. Sedan vet jag faktiskt inte hur det gick. Jag lyckades ju så klart cykla fel (ja, jag skäms lite) på ett par ställen och sedan var det bara syra i ett gäng varv. Jag körde defensivt. Hade dragits med halskänningar ända sedan löpningen i torsdags och ville inte äventyra helgen. Oavsett så hade jag skitkul! Det var tufft, jag led och jag fick mig en dos bra träning. Tyvärr var vi enkom tre tjejer – jag, någon svinstark MTB-ungdom och Jenny Rissveds. Av någon himla outgrundlig anledning lyckades jag komma sist av oss tre. Hehe. Nä men en sak måste jag erkänna att jag är ändå lite stolt över. Jenny varvade ju mig någon gång under loppet (no shit) och då låg jag bakom henne i gräskurvpartiet och matade rätt fint och bra och i typ samma tempo tills vi kom till det första OTB-diket och där var det hejdå direkt liksom. Nåväl – ett kanonarrangemang, tack Micke & Co.

    Lördag kväll

    På kvällen var det dags för käk och utgång med Tony och Baby G. Kvällens stämning kan väl best beskrivas så här ↓ och inte mer om det 🍹

    Dagen efter sov jag för första gången på huuur länge som helst utan någon väckarklocka och vaknade något uttorkad men likväl redo för ett soloäventyr på sjyssta grusvägar. Och så vart det också, fast det blir ett eget inlägg på det.

    Puss och hoppas att ni också hade en bra helg.

  • Cykelcross

    Ett önskeinlägg om min allroundstålis.

    God morgon!

    Det är lite lustigt att den cykeln jag får flest frågor om och komplimanger för är också min allra enklaste och faktiskt billigaste (förutom biltematrallan då) maskin. Vilket är ett av bevisen på att fint och trevligt inte behöver kosta en förmögenhet, bara man köper det som känns rätt för en och råkar ha ett öga för vackra ting (ping herr Wiking som tipsade mig om cykeln).

    Här kommer därför inlägget om min allroundstålis.

    Cykelpersonen ifråga är alltså en 2018-års Vitus Substance gravelbike med stålram och heh, Sora-grupp. Pjäsen är rejäl. Andra rejäla saker är bockstyret – både asabrett och utsvängt – och däckutrymmet. Cykeln är preppad för skärmar, pakethållare mm praktiskt. Meningen med designen är väl att man ska kunna kånka så gott som hela sitt hem på den när man är ute på sina bucketlistäventyr någonstans i bortre Asien eller var man nu tycker om att bucketlistäventyra.

    Jag har aldrig riktigt gillat bucketlistkonceptet (konstgjord  lyckoplanering ger mig ångest) men i och med Hoppetuss entré ställdes jag inför en ny, mer vardagsäventyrlig utmaning. Jag behövde en rejäl cykel som uppfyllde mina tre önskemål:

    ett) att tjäna som skön och trygg draghäst åt Ivar-i-Thulen

    två) att tjäna som skön och stabil träningshoj för arla morgonträning på vägen till jobbet

    tre) att tjäna som skön och tålig allvädershoj för allehandla jobbpendling

    Kraven var också att cykeln skulle ha ett bockstyre och ett någorlunda lågt pris. Tyvärr är ju Västerås kanske landets cykelstöldigaste stad så kravet på “icke-stöldbarhet” fick tyvärr strykas. Det går ju ändå inte att lämna cykeln ute på stan över natten eller så, då får man faktiskt snällt ta biltematrallan och hoppas på det bästa. Men jag har ändå investerat i ett rejält och försäkringsvänligt lås för de gångerna jag lämnar cykeln utanför Ica eller F&S till exempel.

    Nu till utvärderingen. Komforten är fantastiskt hög. Jag känner mig nästan bortskämd i sittställningen när jag rattar min stålis. Det är en grym egenskap särskilt när jag cyklar med Ivar. Då kommer liksom ingen kilometer gratis så att sitta skönt är prio. Cykeln känns trygg och stabil, både på asfalt och på grus/lättare stig. I början kändes det breda utsvängda bockstyret som ett skämt men nu har jag vant mig vid att ha det gött i cockpiten under vardagsturerna. Sora-gruppen är ju en Sora-grupp men gör sitt jobb fint.

    Nackdelen är förstås hjulen – något som det nästan alltid (okej, alltid alltid) spars in på när det ska göras prisvärda cyklar. Alexrimsparet är ett tungt och rätt svampigt stycke och kanske den enda detaljen på cykeln som gör mig på dåligt humör. Jag kommer att byta ut dessa hjul mot ett par lätta och sköna så fort jag hinner och orkar och senast efter vintern. De medföljande WTB Riddler-däcken (37c) är dock kanoners på så gott som alla underlag. Fast nu blir det ju strax byte till dubbdäck.

    Summa summarum är min lilla stålis absolut ingen lättviktsraket men dock en trygg allvädershjälte som gör ett fint och tålmodigt arbetshästjobb och som inte ser för sportig ut så jag trivs med den även när jag är off-lycra. Kan varmt rekommendera den här modellen till er som vill ha en fin allroundcykel för diverse terräng och väder eller till er som vill ha en prisvärd bikepackergrusis.

    Puss.

  • Cykelcross

    En nytränad cykliststjärt är en salig cykliststjärt

    Trivs aldrig så mycket med mig som när jag cxar

    Tjo från X2000 till Sveriges framst… framsida! Älskade Göteborg ♥️☂️🐠 Målet är teknikträff för oss bolagets uppdragsledare. Det blir super det.

    Men orka snacka jobb när vi kan snacka cykel.

    Och stjärt. För aldrig är det så skönt att sitta still – länge, som man ju måste på tåget till Göteborg – som när man har en rejäl dos cykelträning i kroppen.  Speciellt för en annan som har straffats med både en allmänt rastlös kropp och WED/RLS-sjukdomen i extremiteterna på det.

    Supercykelparet <3

    Igår körde vi alltså höstens första #crossnextdoor-intervaller på Kallecrossen – prick 2 minuters cykelväg från min port. Kallecrossbanan består av en kulle och en smått kuperad gräsplätt. Vi sätter ut konerna och kör.

    Tony led också som kavlat av :’(

    Som jag led igår! Ouppvärmd, trött efter en lång arbetsdag. Är dessutom inte riktigt kompis med min tunga utväxling – jag måste ha fler lätta växlar omedelbums! (får bli nästa inköpsprojekt, typiskt. Fördelar och nackdelar med 1×11…) HUR SOM. Det var ju ändå skoj! För det ska vara jobbigt och jobbigt var det. Jordigt, tungt, slitigt.

    Master-mäster-Eva

    Extra skoj var förstås också att vi vart ett gäng hjälmskallar. Och två mösskallar för Jonas och Ivar kom förbi. Att hålla i ett ångande hett stycke mysbäbis när man fryser mellan intervallerna är ju för helande.

    Så nu sitter jag alltså här på min kanske inte riktigt vältränade men i alla fall relativt nytränade crosstjärt och trivs. Känslan är flyktig – när jag vaknar upp på mitt hotellrum imorgon så kommer träningslängtan slå till nästan direkt. Tur att det som väntar är helgen med cykel varje dag. Wii!

    Och skål för alla våra mindfull cykliststjärtar med en kopp pressbyrånkaffe. Puss!