Kategori: Cross is boss

Morgon från tåget, mobilbloggaren här. Btw, inget filter på de här tre korten.

Igår torsdag blev det en rad kväll, fuck da vardag. Jag lycrade upp mig, packade ner crossen och ombytet i gammpassaten och styrde kosan mot Eskilstuna, grannstaden som ändå är helt olik Västerås. Anna jobbar alltså i Eskilstuna och bor just nu där hos en kompis. Nå, bilen tog mig fram i skinande motljussol – hade hellre cyklat dit förstås – men det vi skulle göra var något helt annat än att mysrulla i skenet.

Väl framme i skymningen. Så åkte lamporna på. En på hjälmen och en på styret.

Vi rullade ut. Jag hade egentligen aldrig cyklat i Eskilstuna förr. Bara stannat till och dragit en espresso på nåt närliggande café. Så helt nya vägar för mig.

Först smal, grusig cykelbana ut ur staden, backe upp, pulsen upp. Förbi något villakvarter.

Där stadens gränser upplöstes, öppnades också himlen – granatäpplecerise, blodröd, lila, djupaste blå, lager på lager av färgnyanser. Himlen är samma för alla men för oss var den vackrast just då.

Vi spanade in en sandig ”badgrop” som Anna nyligen upptäckt under en av sina turer. Vi svettades uppför gömda grusbackar, kom ut på en väg som först bjöd på ett vattensjukt tjälelände men som plötsligt där den gick nära  en sjö, stelnade till, blev snötäckt och gnistrade som hade det aldrig blivit några plusgrader.

Hem blåste vi på i motvind och lätta stänk. Var det snö eller småregn? En längre intervall.

I mörkret suddas gränserna ut. Går det fort? Går det sakta? Fartkänslan är helt annorlunda än på dagen. Den logiska perspektivläran sätts ur spel. Magin träder in.

Duschen efteråt var kort med magnifik och maten på stan likaså. Trötta och dana firade vi ändå att Anna ska med på nästa helgs stora äventyr (som jag förstås ska berätta mer om men inte sno uppmärksamheten från denna turen).

Tack Anna och tack Sörmland för denna underbara lilla balansrubbning.

Puss och rutten hittas på Strava så klart!

Annas äventyr Cross is boss Vintercykling

Hej folks, en kortis från en lite stressad än. Dagens cykelvideo är svartvit. Voilà från Johan Axelsson – good job! Synd det är bara dag två fast å andra sidan slipper ni ser mig stumna på film, hehe. Puss!

Cross is boss

malmocrossen-insta

Pust å pust mina damer och herrar. Är slut bakfylle-style (fast utan att vara det då) efter den fantastiska Malmöcrossen i dagarna två. Vilken jäkla tillställning vi gjorde alltså! Sån cred till CK Barriär, stödfunktionerna och alla som tog sig dit – cyklister som publik som fotografer som buskids från närgårdarna.

Kommer att blogga lite mer detaljerat om helgen. Men här kommer lite rådata så länge:

antal våningar i höjd – 29 (ni som fotade och hejade hade typ, 70 per dag?)

antal steg – 30 000 (man står och trampar rätt mycket på samma ställe som kommentator)

antal meter per sekund – typ ziljoner. Som det blåste i Malmö – dock märkligt nog inte avsevärt mycket just på banan.

max antal slag per minut – 179 dvs. för lågt lika med ouppvärmd

antal falafelrullar – en (för 35 riksdaler och lätt godaste någonsin?)

antal cykelmil – 2,7 (5 varv på banan på lördag )

antal bilkilometer Malmö tur och retur – 1250 

antal indiebryggda fatöl på lokal – 2 på Söder om Småland

antal stämband som blev hesa – ≥ 30 – Barriär bäst på att heja i hela Cykelsverige?

antal cyklister som cyklade (crossparadoxen!) uppför springbacken – 4, varav danskar – 2, varav världsmästare – 1.

antal crosskällor som gick åt – rätt många, alltså. Fråga klubben!

antal bokstäver i vinnarnas namn – alla resultat finns på CK Barriärs facebooksida/Skåne cykel

antal beats – här är den kompletta spellistan från helgens race:

Idag kommer jag med andra ord inte träna ett smack och tala så lite som möjligt. Vila hjärnan, vila hjärtat, vila rösten. Och precis som er ödmjuka kommentator ropade ut under tävlingarna – det är #malmöcrossen som gäller. In på insta och Facebook med er och spana in de fantastiska bilderna och filmsnuttarna från årets mest kontinentala (bokstavligen) crossrace. Puss!

Cross is boss Västerås CK

Kanske enda bilden (från Hedesunda -> Västerås-distansen)
där ni ser mig 
i närheten av en racer iklädd färgglada sockor.
Men även månen har sina kratrar.
(Sockorna är för övrigt fina, tack gulliga Rapha
och används numer i CX-sammanhang)

Förmiddag folksis. Världens sämsta uppdaterare här, number one virrskalle!

Min vana trogen har jag precis anmält mig till helgens Malmöcrossen race ett och två – fler motståndare i startfållan önskas tack, kom igen! Årets sista race liksom. I Malmö också, av alla ställen. Och ni som tvekar – tänk på att jag knappt tävlat i höst så ni har ungefär 90 % chans att inte komma sist.

Har inte tid att bre ut mig nu – preracelistan är på gång dock men kommer kanske ut ikväll istället. Min känsla nu är i alla fall – åh så less på att åka runt (även en cyklistvagabond får ju nog med jämna mellanrum) med packning, logistik och allt vad resan innebär – och så är det ju typ åtta timmar enkel resa till Malmö? – men peppar mig med att resesällskapet blir gott. Johan, Tony, bästa enköpingscrossies Markus och Daniel och min älsklingspöjsch ju.

Har dock alltid velat sporta (hehe) Malmö ordentligt och detta får väl bli tillfället. Eftersom jag kommer att både kommentera och tävla och försöka återhämta mig på något sätt däremellan så lär det inte bli sporta som i rulla hatt nattetid men jag tänker hinna med minst en portion berömda malmöfalafel och minst en om än kort promenad genom staden.

Ikväll blir det något lättare rullpass på den halvriggade Monarken alternativt på lokal, beroende på humöret.

Puss och glöm inte att anmäla er till Malmöcrossen eller kom förbi och heja – det vankas häftig tillställning med gäster från hela landet och kanske även några från utomlands.

Cross is boss Cykel

brinner1

Hej, omtumlande ny tid, mycket i och med det nya jobbet, all omställningen. Bare with me. Idag är det söndag och lugnare; mina fingrar är småstela efter den isande men vackra promenaden i det ostadiga senhöstvädret – ömsom sol ömsom lä omsöm snökaos ömsom grådassigt, än är vinterns grepp ostadigt! Under gårdagens distansfärd hamnade vi verkligen i gränslandet mellan höst och vinter. Gränsen suddades ut någonstans vid Gesala, från plusgrader till minusgrader cyklade vi på enochenhalvtimme, och sedan blev det aldrig riktigt varmt, och så fortsatte vi på de nya stigarna och där ungefär blev jag hungrig och därav lågsockrad och följaktligen blasé inför allt det natursköna men så istället för blaskplums

– som man hade kunnat förvänta sig när det mitt ute ingenstans uppenbarade sig ett kompakt dock ändå flott vattenfyllt dagbrott

KRÄCK CK CK k k

så hörde man det skarpa kraxiga ljudet av en stenhård gren som ramlade ner mellan de mänskligt regelbundet brutna klippväggarna,

ingen vikt att tala om för att bryta igenom istäcket, tjockare än vad som syntes uppifrån stigen vi kom på

hundratusentals små darrningar inne i isen, hela dagbrottet i gungning.

Så ställde vi in de lerskitiga, tjälanfallna cyklarna i vattnet* och de stod där av sin egen vikt och vi roade oss med att kasta vassa stenar ner mot isen och väldigt få gick igenom.

Och då blev mina annars så varma händer blöta och kalla, men jag hade glömt bort min hunger och mina små bonkningskänningar. För så är det alltid – att vara trött och mata är en monoton uppgift. Att bryta monotonin är ett sätt att resa sig en sväng innan det sista rycket hem till Västerås, den lilla pausen på Statoil för årets första och godaste saffranskatt och en kopp slätt kaffe.

Och någonstans där mellan klunkarna och de gula tuggorna övergick hösten till december.

För de ruttnyfikna finns Strava här. Puss och nu dör mitt datorbatteri så vi hörs sen!

* nej, inga nav, lager eller annat skadades under fotograferingen. 

Cross is boss