Cykel
God morgon vänner!
Här på Haga råder uppspelt stämning. Ikväll tar jag och Ivar snabba vita loket till Göteborg och våra vänner i Sävedalen. En långhelg i min bästa vårstad med bästisen och våra barn är något jag ser så fram emot efter ännu en veckas vabb med spretiga vobbförsök, sorgen över en gammal och mycket sjuk farmor och andra livets påhitt.
Är själen skör är det bäst att låta benen jobba, det är sedan gammalt.
I tisdags vaknade jag med kanonben samtidigt som naturen hade äntligen bestämt sig för sommaren. En perfa dag för en distanstur med kärra med andra ord, vad annars göra med en frisk-men-fortfarande-snorig unge för att inte dö av cykellängtan?
Från början hade jag tänkt att ta Stålis men Stålis hade lånats ut till en kompis och var i bedrövligt kedjetorrt och obikefittat skick så det blev Sirrus istället. Efter en chill morgon pallade vi så äntligen iväg och upptäckte att vi var hungriga just när vi skulle lämna stan.
Det blev därför en reko ride through på Max! Hur fint som helst, lite saltigt fast food är ibland precis vad man behöver för road trip-stämningen.
Sedan for vi österut mot Irsta, tog av mot Frösåker, cyklade de slingriga landsvägarna tillbaka mot Mälaren och hamnade i gamla goda Gäddeholm. Jag hade ju hoppats att Gäddeholms Café skulle vara öppet men nä, det var ju visst tisdag och stängt.
Däremot hade Gäddeholms Trädgård öppet. Vilken tur, för vi hade just snackat om att vi måste köpa de där fröna till balkonglådorna.
Massa spännande blommor och slangar hade de, samt de rätta fröna. Och av en slump råkade expediten även ha en isglass i rockärmen. Mycket flott tyckte vi även om jag fick smaka null av glassen (vilket inte gör något, hellre en nöjd lillpassagerare än en förklibbad storcyklist).
Efter lite mer blomspaning och jympa i Gäddeholm var det dags att cykla vidare.
Förutom att jag för första gången i mitt liv började drömma om bar ends (lova att inte berätta det för någon och note to self: montera på en bock på Sirrusen) så kände jag mig harmonisk och stark. Att cykla långt med unge i kärra kräver sin rytm. Tur jag hade en så positiv påhejare där bakom som både sjöng för mig och dubbelkollade att det var tillräckligt tungt (Är det tungt mamma? Är det tungt nu? Jag är tung och söt mamma! Heja mamma!).
Mycket fint att vila ögonen på på vägen. Rådjur och gåsparningsorgie såg vi också, men de slapp komma med på kort.
Väl tillbaka i Västerås drog vi in på Lidl för klassikern rispiroger och pärondryck som vi tryckte i oss på en närliggande lekpark. Ivar hade vilat upp sig i kärran och tog sig an lekparken medan jag vilade benen på bänken.
Efter tre timmar rulltid plus någon timme paus- och lektid landade vi så äntligen hemma. Då hade klockan hunnit bli sex. Jag svängde ihop en basic pasta-och-färs-rätt och sedan blev det soffan och teven för hela slanten.
Måste nog skruva på en wattmätare på Sirrusen, vore intressant att veta lite siffror på dessa distansturer. Man får ju pressa på rätt bra ändå, särskilt i backarna och i blåsten. High five team Mamma & Ivar, inte illa pinkat direkt.
Puss och hoppas ni unnar era själar och vader cykel och sol i helgen <3
Hade efter mycket pust och stånk strippat min Charlie fri från diverse stänkskärmar och jox. Ungefär så här pigg jag är på småpickel på cykel:
Men igår så tryckte jag watt på grus (svenska för gravel, red. anm. 😉) och hade superlätt och trevligt!
Först ut i motvinden, genom stan, förbi industrierna, villaområdena och allt sådant.
Sedan gömd i skogen, borta från bilarna och från vinden. Massa lera, sladderisladd. Kul!
Sedan ut på asfalten en bit och då med vinden i ryggen, sicken lättnad, kommer inte ihåg när det hände sist?
In i skogen igen, vid Julpa, hem först på grus sedan på stig sedan på åkerlera, sladderisladd. Kul!
In i Rönnbyskogen vid Lajvarnas, ville ta ett kort med djurdöskallen som brukar ligga och drälla vid ingången till Lajvarnas Borg, göra en “always wear a helmet”-caption men nä, då hade de satt upp döskallen ovanför ingången och dit upp nådde inte jag.
Nåväl, snabba ben, hem, till duschen och salamimackan, sand och grus och sten och ler. Kul!
Sedan pyyys. Punka mitt i skogen. Mindre kul.
Kom på att jag hade glömt lagningsgrejerna. Mycket mindre kul. De enda man mötte var ju mtb:arna (fel typ av slang) eller löparna (noll slang).
Stämningen sjönk likaså graderna. Blåsigt blev det, och tårögt hos himmelsgudarna. Duschen och salamimackan kändes plötsligt långt, långt borta.
Tripp trapp tripp trapp lät mina gamla styva tävlings-Fizik på småstenarna när jag gick gruskilometrarna fram.
En vänlig förbilöpande själ upplyste mig om att det inte var så många kilometer kvar till spårets slut. Kilometer? Tack och lov tänkte hon spåret snarare än genvägen.
Men genvägen hittade jag till slut!
Skogen glesnade äntligen. Google Maps visade att labyrintvillaområdet Önsta Gryta var nära, precis bakom slyn på min ena sida.
Upp med cykeln på axeln, om det är något en minns från allt CX-tävlande så är det hur man bär snyggt. Krafs krafs genom snåret och så befann jag mig i Önsta Gryta igen.
Den vidriga kvarten i blåst och regn innan Jonas och Ivar hämtade mig med Saaben. Den gudomliga stjärtvärmen i bilsätet. Ivars snoriga puss – åh så gott det smakade med varmt småpojkssnor!
Hemma, duschade mig så het jag hann. In i taxin, snabbt mot stan. En öl och en burgare i glatt sällskap, en hel timmes afterbike, det var jag nog ändå värd efter 1,5 timmes intensiv cykling och så ~1 timme gång och hemfärd på det.
Tänk så klassiskt det är. När man inte har grejerna med sig så punkar man. Tror ni att läxan är lärd framöver?
…
Puss.
Det jag inte gillar med mtb är att man får dras med brett rakt styre och att hojen blir för jäkla skitig varje gång man ska till att ha roligare än kul i skogen (ni med hus ba vadå, är väl bara att spola av cykeln innan man tar den in i garaget, vi med lägga ba åh va drygt med tvätt och städ och lerblafs i sovrummet).
Det jag gillar med mtb är att man blir just sådär sweet skitig och underbart trött av att leka i skogen även under kortare pass. Och så fokuset förstås. Ingen gren snor ens fokus och tömmer ens hjärna på bekymmer så effektivt som mtb. Möjligen CX då men nu är inte säsongen för CX inne så.
Ah men ta gårdagens tvåtimmars på grusvägar, stigar och Gästrikeleden i närheten av eminenta Hedesunda.
Utetempen – typ plus två-minus tre Celsius. Blåsten – rejäl. Underlaget – tjällossigt, vattensjukt, lerigt, tungt så in i bomben förutom de slätare transportsträckorna på grus. Benen – okej efter en timmes uppvärmning. Pumpen – så som den är efter en vinter med idel förkylningar och diverse udda influensor men helt klart på bättringsvägen. Cykeln – lånad, tung, alu, dock perfekt ergonomiskt. Pannbenet – helt okej.
Strumpor – eh, jorå. Ulliga sköna i alla fall.
Kvinnan – åh så nöjd och mör och urblåst och ännu mera mtb-sugen, Fredde du vet vad som väntar din cykel nästa vecka! :D
Rutten med det talande namnet I lera och temperatur kan ni sno hos Jonas.
Avslutar med segerbilden (la victoire = segern på franska) jag tecknade ihop under Liege-Baston-Liege på afterbiken i soffan. Puss!
Våren är nog ändå här. Torra gator, blåa toner, skarpa skuggor. Lämnar av Ivar på föris, kopplar loss kärran, flyger in mot stan och är allmänt i gasen men
måste stanna till och sola ansiktsskinnet, må bra i sällskap av de gamla husen. Och snart så blommar även körsbären både i Vässan och i Kungsan. Måste komma ihåg att visa Ivar, han kommer att förundras så fint.