Kategori: Cykel

Morgon och tack hörni. Gårdagens inlägg om de orättvisa maktförhållanden inom cykelsporten slog många statistikrekord, men viktigast av allt blev att så många tog sig tid att kommentera och diskutera kring inlägget i de olika sammanhangen där inlägget delades. Många hundra kommentarer och det fortsätter. Kolla in t ex Vi som älskar landsvägscykling m fl cykelgrupper på FB.

Någon är arg – någon är glad – någon är kränkt – någon tycker att jag snackar skit – någon orkar knappt läsa hela inlägget – någon vill berätta om sin sida av saken – någon ifrågasätter mina tankebanor – någon är lättad. Oavsett reaktionerna så är jag glad att så många bryr sig. Det är precis det som är meningen. Om en enda person får upp ögonen för hur det faktiskt är så har jag lyckats. Hoppas andra starka krafter tar vid där mina tankar slutar – jag tänker i alla fall fortsätta stå upp för det rättvisa inom cykelsporten gällande alla moment, där jämställdheten är ett av dem. Ett specifikt inlägg om hur arbetet med att stävja orättvisorna kommer – fortsätt kommentera på FB eller här eller maila in era förslag!

Idag är jag bara mamma, flickvän och kompis – min äldsta vän Nadja (en icke-sportcyklist som ändå upptäckt glädjen med en cykelvagn nyligen!) är här på besök från Göteborg och vi ba hänger och är glada som har varann.

Puss och ni är bäst.

Cykel

Hej.

När jag fick höra talas om #metoo och dess  systerhashtaggar inom de olika branscherna tänkte jag förstås direkt på cykelbranschen. Och cykelsporten. Yes, tänkte jag, äntligen! Inte skadeglatt utan mer hoppfullt. Cykelsporten och särskilt den ”traditionstyngda” landsvägssidan är ju så uppenbart orättvis och full av sexism och machokultur både i den fysiska verkligheten och på nätet att man måste nog ha aldrig cyklat (annat än solo i skogen) eller gått ut på nätet för att inte ha noterat det. Men tji fick jag – trots ihärdigt googlande både på svenska och på de vanligaste utländska språken.

Inga artiklar. Inga blogginlägg. Nada. 

Vad beror det på? Kan det vara så att det inte existerar någon #metoo-problematik inom cykelsporten och -branschen?

Men hallå, 

alla de podieflickorna och liknande festliga inslag och att det mer ofta än sällan ”råkas” daskas till på stjärten av någon endorfinhög etappvinnare – och alla de som tycker att det är bara larvigt att störa sig på något så ”harmlöst” – ”tjejerna trivs ju och det är deras jobb!”?

alla de otaliga facebookgrupperna och instagramkontona där kvinnliga cyklister objektifieras, sexualiseras och förminskas i sin gärning som idrottare?

alla de hundratals kommentarer om att ”nu slutar jag titta på Touren” den gången TV4 bestämde sig för att ta in en kvinnlig kommentator för den svenskspråkiga sändningen?

alla de loppen och eventen för vuxna kvinnliga cyklister med ”tjej-” i prefixet?

alla de blockeringarna i sociala medierna för att slippa de som inte kan ta ett nej?

alla händerna liiite strax nedanför svanken för att (oftast oombett) ”hjälpa” de kvinnliga cyklisterna uppför backar. Alla ”härlig utsikt” kommentarer?

alla de damkroppsspcifika träningskläderna som inte finns bland de större kläd- och cykeldelmärkenas utbud? Alla herrpassformade ”unisex”-kläder?

alla ”du kan inte cykla och du sitter fel och du är bara sååå jobbig”-kommentarer (av män som ogillar snabba kvinnor, på dagen) följda av ”men du har en snygg röv”-kommentarer (på kvällen, gärna på fyllan)?

alla de gångerna damerna får köra ett varv för få, eller varvas när de inte ska, eller får finna sig i att nästan krocka med herrklungan som inte plockats av banan trots att de har gått i mål med flera exempel på att damklassernas race av vissa arrangörer (eller kommissarier) inte riiiktigt ses lika viktigt och seriöst som herrklassernas dito?

alla de gångerna kvinnor får höra att det är deras eget fel att de inte engagerar sig i det och det cykelrelaterat inom föreningarna – trots att allt engagemang ”högre upp” än ”mjuka värden”-, trivsel- och ekonomifixet ogärna överlåts åt de obekväma fruntimren?

alla de one of the boys-tjejerna som får vara med och leka så länge de gillar snus och stryka gubbsen medhårs?

alla de lama ursäkterna till den orättvisa prispengsfördelningen. All den jobbiga stämningen och gnällvågen varje gång någon cyklist tar den mediala striden för att förändra prispengsbilden?

alla Brian Holm?

alla ”be din kille att fixa det!”-uppmuntranden när någonting går sönder på hojen

alla de ”oavsiktliga” sexistiska reklamen producerad av viktiga, globala cykelmärken?

alla ”hon är en duktig cyklist – främst tack vare träningen med sina äldre brorsor”/”stark nog att tävla mot männen!”-beskrivningarna av de kvinnliga cyklisterna?

alla shitstorms mot de som med ord – inte vapen, inte våld, inte hot! – försöker belysa och göra något åt orättvisorna?

alla de gångerna racekommentatorerna snackar herrloppen under tiden de ska kommentera den pågående damtävlingen trots att det finns ziljoner triviasaker att berätta om damernas sportdel och trots att det aldrig sker åt andra hållet?

alla de länderna där kvinnorna fortfarande inte får – eller kan pga trakasserierna hoten etc. – cykla?

alla de kraftigt lägre – eller icke-existerande lönerna till de kvinnliga åkarna?

alla de icke-existerande – och ifall existerande så kraftigt förkortade, av medierna bortprioriterade och av (inte sällan de kvinnliga) journalisterna bortglömda, damernas stora internationella tävlingarna?

alla de tusentals tjejerna som inte vågar träna (!) med männen av rädsla för att bli avhängda, inte givna en ärlig chans och mansplainade. Alla de tjejerna som också blir det?

allt det som fått Jenny Rissveds att stänga ner bloggen/kommentarerna efter att hon blivit kändis efter OS?

Så, varför verkar det ändå inte existera något #metoo-uppror inom cykelsporten – trots alla de svenska och internationella exemplen ovan?

En av förklaringarna ligger i cykelsportens historiska natur som en kommersiell idrottsgren. Man brukar till och med skoja (med en uns av sanning) att det inte alltid är den snabbaste cyklisten som får bäst kontrakt utan den med flest rätta kontakter som gör det. Kontakter och sponsorer är om inte allt så nästan allt inom proffscyklingen. Och hur lätt är det då för en kvinnlig cyklist vars lön och möjligheter till tävling styrs av de (oftast manligt styrda) sponsorerna att ”tala ut” om dessa alternativt göra sig ”obekväm” och ”svärta ner” sitt varumärke?

Mekanismerna är samma även utanför proffsvärlden är liknande. Den onda cirkeln av dubbel bestraffning och de inte alltid så sunda synergierna mellan cyklisterna/inom cykelbranschen verksamma kvinnor och deras sponsorer, beställare, lagdirektörer med flera makthavare gör att många väljer att hålla käft. Alternativt uttala sig om frågorna i generella, släta termer som gör lika mycket konstruktiv nytta som att skriva att alla ska vara snälla mot varandra, ungefär. Och ibland är det till och med helt enkelt så att man håller tyst för att vi helt enkelt tror att det ska vara så för att det har alltid varit så

Vem vill tappa fans? Vem vill tappa läsare? Vem vill straffas? Vem vill betala priset? Och hur sorgligt är det inte att det är offren och inte förövarna som får tampas med dessa frågorna?

Jag tror starkt på glädjen, kommunikationen och det gemensamma intressets förenande kraft som botemedel mot det mesta tjafset. Men ibland hjälper det inte att vara go och glad och positiv. Att tro att alla önskar sig en förändring vore naivt. Varför göra det obekvämt för sig? Men vi som faktiskt förstår varför förändringen är viktig och önskar oss det kan agera.

Vi har inte alltid modet och möjligheterna att stå upp för oss själva – men vi har alla modet och möjligheterna att med relativt små medel bidra till att det blir bättre för våra medcyklister.

Bara vi inte håller tyst.

Cykel Pro Punk

Hej söndag!

Shit alltså nuförtiden är man inte kaxig när det gäller bloggandet (eller toagåandet, ätandet, läsandet, med sina vänner pratandet…) – hundra påbörjade inlägg och ändå uppdateras bloggen sällan! Nåväl. Det är Farbror Blöjstjärt som styr och jag är glatt hans lydiga mammaslav. Som hämnd tänker jag tvinga honom att ta cykelposekort på mig när han är gammal nog att hålla i en kamera… moaha!

Här kommer sammanfattningen av veckan. Tänker förresten börja med de där små veckoplaneringsinläggen igen – bra att strukturera upp… (OBS inget löfte, kan inte lova någonting just nu)

Så, veckan! Rolig och aktiv och social. Och vintrig. I alla fall fram till torsdagen då allting bara smälte bort…

I måndags tog vi bussen ut till Vallby och hängde (hur länge då? Tiden bara försvann) med Agneta, hennes man Erik och deras glada hund Charlie. Agneta hade jag lärt känna för mååånga år sedan under en pedagogikkurs vi läste ihop – så roligt att bekantskapen har kvarstått. Ivar förresten, han sov mest, åt ibland och var söt i sin hoodie med kattmotiv. Efteråt tog vi en bra omväg hem och jag njöt av vintern som äntligen hade nått staden!

I tisdags var vi på en ”blind” mammadejt med en trevlig tjej från Gävle. Denna dagen var det ruggigt och blåsigt ute men vi gick en bra sväng ändå – hon var nämligen ny i stan och jag ville visa henne lite av den delen hon inte hade sett ännu. Efteråt skarvade jag och Ivar på en bit till ut till postuthämtningsstället där jag skulle hämta paketet från Boob innehållandes en och en annan läcker amningsklänning plus lite annat.

I onsdags träffade vi en till mamma och hennes lilla grabb. Denna dejt var inte riktigt blind – vi hade träffats via gemensamma vänner förr. Vi gick en rejäl promis i det vintriga och avslutade med att fika kaka/amma våra små på för stunden folktomma caféet Kalle på spången. Så roligt med en lika teknik- och träningsintresserad mammaperson. Plus att hon lärde mig byta blöja direkt i vagnen. Så. Pro! *stolt* På kvällen hängde vi hemma hos coach Tony. Faschinerande med alla tävlingscyklar och rörliga cykeldelar tyckte min son som var på skrikhumör men tystnade så fort vi befann oss i monarkrummet *stolt igen*

I torsdags tog jag paus i mammadejtandet och gick på lunchdejt med Jonas istället. Hoppis hade bjudit på ett gäng tuffa magknipkvällar och vi vuxna hade knappt hunnit se på varandra så det behövdes. Sedan gick jag och Ivar resten av dagens promenad i total tystnad, med enbart regnet smattrandes mot vagnens regnskydd. Så romantiskt. Tyckte jag i alla fall, barnet sov.

I fredags skulle jag egentligen ta bussen ut till Skultuna för att fika The Räkmacka och sedan gå hem (rätt långt men man kan ju amma emellan där). Men så blev det lunch på stan och psykologisnack med coach Tony istället – och ett gäng k så långt bort från Black Friday-kommersen som möjligt.

Fy fan vad jag älskar att hänga med mitt barn. Han är rolig, krävande, klok, filosofisk, sjukt söt – en riktig komplett människa med ett eget humör.

I helgen blev det släkthäng… och ont om sömn ty pigg från fyra på natten-bebis två nätter i rad. Häpp. I alla fall någon i den här familjen som är duktig på att gå upp tidigt.

Vi hörs snart igen. Ska försöka slutföra lite viktiga och struntiga inlägg. Gilla förresten Cykelkattens FB-sida så länge. Förr brydde jag mig inte så mycket om den men nu är det bra många som kommenterar där (och på Insta och på Twitter och i div grupper och på mail och typ överallt utom just på bloggen era små latmaskar ♥️) istället för här på bloggen. Och ni vill väl inte missa snacket? Puss!

Cykel Hoppetuss Livsstil

Hej lördag!

Hah jag är ju hopplös. Helt omedvetet lånar jag friskt från cykelvärlden för att underlätta vardagen. Här är två exempel:

För lägenhetsfamiljen: Cykelflaskan, den är ju alltid med på barnvagnspromenaderna för dricka måste man mycket både som ammande och som aktiv. Ute i kylan dricker jag dock enbart ur halva flarren. Resten av vattnet spolar jag barnvagnsdäcken med – flarren är ju perfa som en minihögtryckstvätt. För grövre besmutsning får dock kära Kärcher åka fram.

För gasiga babymagar: Varenda offroadcyklist vet – är trycket i däcken för högt så blir komforten och i många fall även fästet sämre. Är inte däcktrycket det vanligaste samtalsämnet före och efter varje cykelcross- och MTB-race? Nästan lika vanligt är det bland oss babyföräldrar att diskutera våra små barnens magar och dess gasighet och medföljande ont och gnäll. Gissa om jag blev glad över att det fanns pysventiler (!) att köpa. För att få ut gaserna ur lillmagen. Har inte testat än men tror stenhårt på metoden. Trots allt är den mekaniskt verkande. Bra tryggare än luddiga matuteslutningsmetoder utan något stöd i vetenskapen.

Nu ska vi ner på stan och promenixa och kirra lite sportigare kläder för lite sportigare barnvagnspromenader och joggingturer. Puss och har ni några egna knep lånade från cykel-/sportvärlden? Shoot!

Cykel Hoppetuss

Påpälsad under gårdagens Groopencross – satans ruggigt och satans skoj!

Hej från morgonbloggaren amningsbloggaren mobilbloggaren.  Har precis tryckt i mig ännu en av nattens mellisar – som ammande är man typ konstant hungrig och måste äta för att kunna ge mat förstås – och tänker rimligt på min vikt eller snarare min övervikt.

Det vore från min sida en hyckleri att påstå att vikten inte spelar någon roll fast jag är cyklist.

Som jag berättat tidigare så hänger varken min estetiska självbild eller mitt psykiska mående på hur mycket jag väger off-bike. Men som cyklist och dessutom som tävlande cyklist så vill jag vara så lätt (och så stark) som möjligt. Förutom de självklara anledningarna som har med farten att göra så är det helt enkelt roligare att inte vara för tung, ens när man ”enbart” nöjescyklar. Jag vet det för jag har vägt både (för min kropp) mycket och lite och mittemellan och presterat/trivts i sadeln därefter.

Just nu efter graviditeten väger jag cirka femton kilo över min okej vintercykelvikt. Huruvida siffran är ”normal” eller inte har jag inte den blekaste aning om men den är min i alla fall. Ingen värdering i den – bara torra fakta.

Att gå ner femton kilo är inget en icke-panikbantande person gör på en månad eller två. Och speciellt inte om motionensmängden inte riktigt är upp till en själv på ett tag. Prioriteringen är den fjuniga pöjschen – för stunden inlindad i mjuk grå filtis – slaggandes i min famn.

Tack och lov har jag inte så där superbråttom. Att banta är som sagt uteslutet, dumt mot barnet och rentav tråkigt så nedgången får ske med hjälp av amningen och den gång-/styrke-/cykelmotionen jag mäktar med. Fast okej. Att dra ner på läsk och pastellfiskar är kanske också en god idé…

Det ska bli så skönt att känna sig lätt, stark, teknisk och snabb den dagen jag står (ruskigt bakseedad men inte ledsnare för det) på startlinjen igen.

Nu blir det en kopp kaffe och en chokladbit till. Är ju morgon liksom. Måste firas!

Puss.

Cykel