Hej.
Tre viktiga komponenter som ska med: rosen, diskokulan och ljuskronan |
Speciell känsla, att vakna på ett nytt ställe som ska bli ens nya hem. |
Hej.
Tre viktiga komponenter som ska med: rosen, diskokulan och ljuskronan |
Speciell känsla, att vakna på ett nytt ställe som ska bli ens nya hem. |
Hej.
Åh vilken rolig dag!
Tänka sig.
Först så går jag och vinner Marias bloggtävling! Åh så glad. Cykellysen är alltid en bristvara i mitt röriga hushåll. Fina var de också och ser världans lätta ut. Tack.
Sen så går jag och erhåller ett gäng nycklar till min nya lägenhet… och får veta att Internetz som de har där är kvar en månad till (mitt abonnemang gör ju annars att jag får vänta nån vecka). Det låter lite halvtöntigt men jag är minst lika glad för Internetz som för det faktum att jag har en helt ny egen lya att besudla med kedjefett och racergrus <3 <3 <3 Sen så får jag ett gäng flytthjälpsförslag från diverse vänner och så tacksam som jag är så tänker jag förstås nyttja dem fett men en i taget. Ikväll kickar vi dock off med bästa Linda och Sari som kommer hem till mig på lite mat, vit och kanske lite dans. Men det finaste av allt är att jag nu har ett alldeles kungligt besök att se fram emot i påsk. Tänker dock inte avslöja vem det blir än men jag mår fasiken bra av bara tanken. Det ni! Med förhoppning om varmare temperaturer och grusfria vägar (min ROSE förgås fan hemma av dessa -20 och isgator ute) och en bra helg :) Puss!
Hej.
Ibland blir saker som man har tänkt sig, ibland inte. Precis som Krunis sjunger: Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, lev med det. Det må låta som en handfallen inställning, att man bara rycker på axlarna och går vidare som om ingen sak har hänt.
Men saker händer.
Saker händer oavsett om vi har önskat dem hända eller inte.
Saker händer hela tiden som påverkar varandra. Ungefär som i sådana där filmer ni vet, där en kula börjar rulla som berör en annan kula som i sin tur ramlar på den sovande valpens huvud vilket gör att han börjar skälla vilket gör att grannen vaknar vars väckarklocka glömt att ringa och så kommer denna granne i tid till ett livsavgörande möte med sitt livs kärlek och så håller det på.
Och sedan på det, att leva med att saker händer.
Att överhuvudtaget gå upp på morgonen, att bygga planer, att trotsa mardrömmar, att planera för cykelsemester, att våga googla på Alperna, att föda upp idéer, att skratta åt galna påhitt, att öva upp ett äkta leende så att det inte ser påklistrat ut, det räknas väl inte som handfallenhet?
Att inte bara låtsas om att livet fortsätter, utan faktiskt fortsätta livet fullt ut. Öppna upp för det okända och det lite läskiga för man är ju inte rädd för någonting längre.
När jag var barn så förstod jag aldrig varför de vuxna sa: “Men det händer ju bara på film! Det är ju en fiktiv bok! Skilj på fantasi och verklighet! Inse sanningen!”. Tråkigt, slog jag fast. Så jag bestämde mig för att mitt liv minsann skulle vara minst lika spännande som en annan film eller bok eller låt. För så länge man är med i sin eget fantasi så kan ju vad som helst hända utan att man blir alltför förvånad – för till skillnad från den tråkiga “sanningen” så är man ju faktiskt med i nåt alldeles, alldeles spännande. Men som alla vet så bygger alla bra berättelser på kontraster mellan lugn och storm, mellan tristess och action, mellan kärlek och vakuum, mellan natur och betong, mellan glädje och avgrund. Filmhjältarna kommer och går, kungarna störtas och städerna begravs under vattenmassorna och man måste säga adjö till vissa man inte vill men också till vissa man vill men inte får men i slutändan så möts vi alla igen i eftertexterna.
och under tiden gäller det att vi ger varandra så mycket värme och tillit som möjligt.
För att så här är det: fast det ibland blir fel, lär vi oss att leva med det. För till slut måste det bli rätt punkt slut.
Hej.
Tack för alla ömsom tuffa, ömsom roliga, ömsom dråpliga – och alltid igenkännbara! – berättelser om era vårupplevelser som ni skickade in i samband med Rapha-tävlingen! Tycker vi går igenom dem alla.
Mitt “finaste” minne från förra våren är från dag 1 av mitt träningsläger på hemmaplan. Inte någon stor glädje kanske den dagen, men istället härdande. Läs om upplevelsen här och här. (Vag Cyklist)
Ett minne som jag kommer ihåg skarpt är min första tur på racer. Vägarna hade just blivit bara. Jag hade fjärilar i magen. Blev totalt KÄR redan från första rundtrampet. Jag cyklade och log hela tiden. Kände kärlek i hela kroppen. Solen sken. Fötterna började domna bort av lite kalla vindar, men vad gjorde det, jag var mitt uppe i ett lyckorus :) (Triathlet-Lina som förresten ska gå och utbilda sig till PT, in och gratta henne om ni inte gjort det redan!)
Förra vårens första 10-milare. Jag var ensam tjej med 6 killar eller om det var 8. På en hemsk motvindsraka bortanför Bollebygd hamnade jag sist och framför mig i par körde de största grabbarna typ 195 cm. Jag körde in min hoj mellan deras nästan fram till deras vevparti (väldigt mycket no-no på det) och fick mig en angenäm tur. Behövde inte trampa nånting, det var bara att rulla med. (Sofi)
Mitt starkaste cykelvårminne, är när jag som otränad och överviktig cyklist blev inbjuden att följa med på vårpremiär i skogen. Mina två kompisar var aningen bättre tränade och drog upp ett djävulskt tempo, Jag låg säkert fyra minuter bakom efter två kilometer. Kompisarna väntade tålmodigt på att jag skulle hinna ifatt, Och när jag väl gjorde det så sa de bara “den som ligger sist får inte vila” På detta vis fortsatte det i cirka nittio minuter, Det var den i särklass den vidrigaste cykeltur jag varit med om. När jag kom hem så såg jag att min puls hade legat på max under större delen av turen… Och inte konstigt, jag hade trettioåtta graders feber. Blev sjukskriven en vecka från jobbet och grät mig till söms den kvällen. (Hopyard)
Bästa vårcykelminnet är också min första långtur. Ett gott gäng, 3 svenskar och 2 norrmän först, sen 3 norrmän cyklade vid Hardangerfjorden, över berg, genom dalar, längs fjord och på små småkrokiga vägar i strålande sol. Några missöden och ordentligt slitna på slutet men känslan att cykla med vänner på fina vägar, höga berg med snö och fjord gör det värt att slita lite extra :) Här finns lite text och bilder en kompis tog (ww-Jonas med den snyggaste MTB:n jag sett på länge)
Och gissa om det var svårt att kora en vinnare! Med tanke på att jag kunde känna igen mig i alla era berättelser. Det fanns dock en som stämde överens så med hur jag brukar känna när jag äntligen får komma ut i naturen – precis som Ronja! Den kommer här:
Grattis Helena och hoppas armvärmarna passar och stort tack alla andra <3 <3 <3