Hej.
Fastän det förstås var väldigt, väldigt tomt mellan benen.
Hej.
Fastän det förstås var väldigt, väldigt tomt mellan benen.
Som denna med älskade Söderberg (ni vet Doktor Glas-författarn) som nu blivit poppis pga. sitt retroomslag men som egentligen borde blitt poppis pga. grymt modert innehåll. Jag menar hallå, vem har inte varit kär otrogen kluven och sådär urbant vilsen nån gång?
Eftersom det är sol och sånt ute så passar det extra bra med berättelser där kvällar är ljumna och gräshopporna sjunger i kör med grodorna och nakenbad och sånt är ingen big deal liksom.
Och sedan så kan jag alltid blunda och för en stund glömma att det gör ont och se ett plötsligt flygplan resa sig upp bakifrån trädkronorna, på väg mot berg
cykelberg
som jag drömde om inatt.
så dagen efter tog jag sovmorgon, stoppade in ledarvästen i bakfickan och begav mig till Bondtorget för att köra mina tre mil. Tur att Tony var där villig att bilda en rehabgrupp. nu i efterhand så borde vi ju hetat Radsportgruppe Rehab. Ja, så får inlägget heta i alla fall! med oss på köpet fick vi ett par herrar – varav en med knasigt knä, precis som Tony – så rehabgruppen var komplett!
fram till första (och enda stoppet). vi körde ju rehabstilen fullt ut och stannade alltså duktigt efter de två milen till Skultuna Kyrka. väl där lät vi oss matas med kanelbullar kaffe samt bananhalvor. pedagogiskt nog punkade Tony ett par hundra meter efter depån. vi lät våra sällskapsgubbs fortsätta och bytte demonstrativt slang i bästa klubbanda.