Kategori: Cykel

Jag och Ivar är strandade i Enköping. Staden där gymmet heter ”Enköpings styrketräningsförening”, skoaffärerna ”Skor för fötter” (no shit!) och ”Skoaugust”, klädaffären ”Fridolfs herrmode” och det kryllar av små och större kyrkor, församlingshem och andra diverse fromma lokaler. Okristliga som vi är hänger vi dock inte i någon kyrklig lokal utan på tågstationen. Tyvärr har någon blivit påkörd någonstans i Vårgårda så det är stora förseningar på Stockholm-Göteborg-sträckan. Lite knövvligt men för oss ingen fara. Fast det var inte det inlägget skulle handla om…

hit åkte vi med buss. Bussen tar lång tid på sig och passerar en del vägsnuttar och vägskäl jag känner igen så väl från cykelturerna.

Här kom jag precis ikapp utbrytningen under en av VCK Snabbs brutala intervallpass.

Här var oljegruset utlagt i all sin vidrighet just när jag Anna och en till skulle köra ett fint glidarpass.

Här hade jag blitt av med en eker.

Och här blev jag avhängd som så många gånger förr, typiskt mig att vara för het i början.

Här stannade vi till och åt energikakor på vägen hem från vår första, spännande stockhomsdistans ”Tour de Chat”.

Här blev jag utskälld för att inte hålla linjen.

Här kom sommarregnet och sköljde över våra utmattade svettiga kroppar, åh så tacksamt.

Här fick jag eargasm och snittade kanske max under den rundan, för bra låt alltså!

Här brukar jag dra mina tjejdrills i diket. 

Här mötte vi upp några från det härliga Ride of Hope-gänget vi körde med det året. 

Här låg den där godisaffären som skröt om att vara störst (har ni tänkt på att typ alla godisaffärer gör det?) men som idag gapar tomt för E18 dragits om.

Här går den nya cykelbanan in till Enköping som vi ändå aldrig tar eftersom den är så oklungvänlig.

Och här startade E18-tempot – ett rätt ballt VCK-arr där vi fick köra exklusivt tempo på den då ännu avstängda nya E18-biten…

Och här är klassikercyklistfiket Drott mums mums 

Så många cykelminnen på en så kort – cirka tre mil – sträcka. Överlag finns det nog ingen grupp som har så många geografiskt bundna minnen som cyklisterna. Ett cyklistminne per vägsnutt…

Nu kommer tåget hem. Puss och glad Friday rideday på er.

Cykel

Tack till min bästa cykelanalytiker coach Tony för idén till inlägget. & till Anna som är mitt bästa postäventyrsdeppo och  preäventyrspeppo.

Hej hej.

Någon som känner igen sig i följande?

Man har då cyklat eller tränat något annat endorfinigt. Ett kort effektivt solopass på trainern, en hel helg med gamla eller nya cykelkamrater eller en månads touring ute i Europa. Spelar egentligen inte roll vad man har gjort i den aktiva vägen för påföljden är ungefär samma:

Först glädjen och euforin över det man precis har gjort, en kropp full av endorfiner och andra feelgoodämnen bara kemister har koll på och den där känslan av att kunna leva på passet eller äventyret ett bra tag. Man är mör. Man är skön. Man är snygg och man är cyklig. Man är sitt bästa jag och man rider på vågen där man nöjt betraktar sina aldrig så vackra konditionsvader i belöningssoffan.

Men så händer någonting i kroppen. Förr eller senare töms den på de där feelgoodhormonerna. Den färgglada euforin byts ut mot en känsla av lätt tomhet. Så småningom blir man mindre mör och skön utan snarare mör och skör. Liksom meningslös, trots att livet sprudlar. Och nu då, tänker man, vad gör jag nu då?

Det finns olika namn för fenomenet beroende på skalan av det man just tränat och eller upplevt. Postäventyrsdepression. Postraceblues. Endorfincomedown. Oavsett vad man kallar tillståndet så är ”symtomen” ungefär lika fast upplevs förstås som mer eller mindre jobbiga. En rejäl postäventyrsdepression efter en hel vecka cykelglädje ihop med härliga kamrater är inte otippat bra drygare än en kortiscomedown efter en het intervallsession inomhus.

Alla kort von JSWG

Nu till problemlösningen. Hur rider man bäst ut den där bluesiga sidan av comedownen och omvandlar den till något positivt istället för att deppa ihop totalt innan man sitter på planen/trainern/cykeln nästa gång?

⏺ Det kan vara klokt att inse att tomheten inte är en fristående känsla utan något kopplat till passet – som inte slutar bara för att man tryckt på stoppknappen på sportklockan. Precis som återhämtningen och vilan är bluesen en del av helheten och alltså något normalt. Vila i tanken. Inget trist eller konstigt har hänt – glädjen finns kvar där! – mem du har helt enkelt tömt dina kemiska depåer.

▶️ Allt eftersom euforin klingar av inträder en lugnare, mer sansad fas. Det är nu det är smart att reflektera och ta lärdom av det gångna och kanske fylla i den där (mentala eller fysiska) träningsdagboken om man för en. Vad blev bra? Vad blev mindre bra? Varför gick det som det gick? Och vad kan jag göra bättre till nästa gång? Tillåt dig att vara ”nykter” – det är nu, mellan passen eller äventyren som du är ditt ärligaste jag.

↗️ Efter man är klar med reflektionen kan det vara skönt att bryta den tråkiga tomhetskänslan med att göra något roligt – som inte har med träning att göra. Det kan vara allt från att hänge sig åt familjen eller vännerna till att ägna sig åt sina andra intressen. Passa på och ta hand om det övriga livet så inser du snart att tomhetskänslan är förbi.

⬆️ Dags att börja peppa för nästa pass eller nästa äventyr eller hur? Nu är man ”nollställd” och inte längre bluesig och det börjar åter dra i cykelnerven. Endorfinkicken är nära – ha så skoj och cykla snyggt!

Cykel

⭐️ ta av händerna från styret? Måste jag? undrar då många. Nä, det finns förstås inga måsten. Men det underlättar mycket att kunna släppa händerna. Man kan till exempel ta på sig västen, knäppa fina kort, äta lite mer ordentligt eller varför inte sträcka på ryggen och armarna lite skönt. Det är inget direkt nybörjarråd även om många klarar av ”tricket” redan i början. Men börja lite smått på en lugn jämnbelagd väg så kommer du att så småningom våga mer och mer även på vägar med sämre beläggning.

(glädje: balansträning, ger större frihet direkt på cykeln, sjysst cykeltrick att impa på kompisar med)

⭐️ ställa dig på startlinjen till en cykeltävling? – och ge fan i att bryta förrän de plockar av dig från banan – även om du ser ut att komma sist. Det sprids av vissa ett envist rykte att tävla skulle vara motsatsen till att ha kul – ah men sluta tävla i att sprida den orättvisa bilden och bestämma åt andra vad som är kul säger jag då till dessa. Speciellt inom CX och MTB är tävling på lägre nivåer minst lika skitigt och kul som på högre nivåer. Placeringar? Eh, vem kommer ihåg vem som kom hur? Inte jag då, men jag kommer ihåg gemenskapen och skratten efter målgång.

(glädje: träna på att tackla nervositet, bli starkare, träffa nya vänner, dricka gott kaffe)

⭐️ ställa dig på startlinjen till ett naturskönt motionslopp? – spana in Motionskalendern för ett lopp nära dig – och genomföra det utan någon som helst klunghets eller tidsjakt utan enbart för njutningens och depåhängets skull

(glädje: träna på att leva/cykla i nuet, vila ifrån prestationskravet som motionsloppens tidsjakt innebär för många cyklister)

⭐️ testa en annan cykelgren? och gärna den du absolut aldrig velat testa innan. Låna eller hyr cykel och off you go! Och skit i om cykeln är lite för liten eller lite för stor. Du kommer inte att notera sådana petitesser i början.

(glädje: testa liiite nya muskelgrupper, annorlunda tänk på cykel, avbrott i rutinen)

⭐️ ta en annan väg än den brukliga? till eller från jobbet. Även om den blir längre och ”krångligare”.

(glädje: omväxling förnöjer – mer än vad man tror! Att avvika från invanda spår även fysiskt kan bjuda på nya perspektiv även psykiskt)

⭐️ cykelträna utan cykeldator en dag? Jo, jag vet att det är hemskt skrämmande (tricket är att ha datorn i fickan så att statsen rullar på ändå fast man själv inte ser något under tiden man cyklar). Använd istället omgivningen t ex skyltarna, träden, gula bilarna som intervallredskap om du ändå vill pressa dig lite.

(glädje: träna på att vara i nuet, njuta av naturen, skärmvila)

⭐️ ta en ordentlig vilodag utan null träning? Näää, inte ens fuska med en milslång promenad. Bara vila. Ligga i soffan och glo på serier. Tindra med göteborgare. Lägga pussel med barnen. Passa på att träffa de där icke-cyklande vännerna man nästan glömt vad de heter. Många är vilodagsaktiviteterna – det gäller bara att våga ta sig tid att vila från träningen. Varför? För att det är a) bra för kroppen att verkligen vila ordentligt då och då och b) bra för ens övriga liv att kanske lämna cykelträsket då och då.

(glädje: att man faktiskt inte tappar som cyklist men vinner mycket som människa efter en sådan dag!)

⭐️ gå upp tiiidigt på morgonen och träna? Jo jag vet att det är svårt – jag hatar att göra annat än att sova tidiga morgnar och kommer aldrig bli den morgonpigga typen – men jag vet också att när jag väl pallat upp mig och tränar så är det hur fint som helst med soluppgången, den fräscha luften och den gudomliga frukosten efteråt. Är det motigt att träna ensam – leta på någon grupp morgonpigga som drar med dig.

(glädje: frukosten efteråt. Fast okej, det är förstås djävulskt skönt att ha tränat av sig redan före arbetsdagens början)

⭐️ träna mer gymstyrka? – hur tråkigt det än känns för oss konditionsfreaksen! Varför då? Jo. Vågar du köra gymstyrka ett gäng gånger så märker du effekterna även på cykeln. Du får mer push, mer kraft och mindre ”rygghäng”, helt enkelt. Gym är som sagt en rätt tråkig institution och man blir lätt vilse bland alla maskiner. Var ska jag börja? Vilka övningar utom benpressen hjälper en cyklist som jag? Hitta då ett upplägg – varför inte denna moderna klassiker som hjälpt många att bli starkare och stadigare och tycka att gymma är kul.

(glädje: bevisade fördelar i sadeln – och ett gäng nya skojiga termer som ”beast mode” och ”skivstångstampong” i träningsbagaget)

⭐️ cykla som ett barn? Huh? Med Libero istället för padding? Nädå! Men däremot med ett nyfiket glatt barns inställning till det hela. Testa lattja på cykeln. Kör du racer? Ta grusvägen hem från klungträningen. Gena över ett gräsparti. Kör du MTB? Lägg dig bakom en stram landsvägsklunga och trampa med en kilometer. Ute på en öde väg? Sjung på någon grym låt för fulla muggar. Stanna till vid ett café och köp två semlor istället för en. Ät upp båda med gott samvete. Fundera inte så himla mycket. Det kan man göra en annan dag!

(glädje: Ohämmad!)

⭐️ erkänna att du inte bara ”duger som du är” – utan att du faktiskt är mer än så? Vi människor är lika på många sätt men olika på fler. Strunt för en kort stund i dina svagheter, de funderar du på så ofta ändå. Gräv istället fram det goda och det braiga. Känn en stolthet över vad just du kan. Även om det är något pyttelitet som ingen annan utan bara du kan notera. Försök att bära med dig den känslan och ta fram den vid tillfällen då självkänslan sviker vilket den gör hos alla ibland. Så blir det lättare att hantera motvinden och enklare att omfamna medvinden.

Puss och visst vågar du? 

Cykel Lida med stil

Glad fredag folksis!

Som vanligt är ni latast att kommentera på bloggen men ivrigast i andra kanaler – har fått in hur många grymma ämnen som helst. Noterar dem allihop och det blir ett inlägg på det. Extra glad är jag att så många kommentarer inkom i gruppen Cyklande tjejer. Tänk så många grymma cykelgrupper det finns där ute – tack för mångfalden Internet <3

Tänk dock rara ni på att denna första omgången kanske inte blir alltför bombastisk – det är ju faktiskt en småbarnsmamma & Co. som kommer att prodda den. Fast å andra sidan är det lite meningen heller. Det ska vara och kännas mer som ett temainriktat cykelsnack över en kopp kaffe passionerade cyklister emellan snarare än ett välinoljat intervjuprogram. Nåväl. Vi får helt enkelt se allteftersom det flyter på och podda oss i form. Jag är övertygad att oavsett hur så det blir roligt, snyggt och alldeles lagom nördigt. Bonusen blir förstås ivarjollret (eller gallskriket beroende på när det aktuella avsnittet spelas in?) i bakgrunden.

Nästa vecka spelas de första två avsnitten in. Sedan hoppas jag att sonen låter mig redigera dem snygga för ert nöje och cyklig tillfredsställelse. Hoppas Tuss är på gott humör nästa vecka haha!

På tal om Tuss så är vi och åker buss just nu. Ute är det slask och bröt men jag tänker prompt cykla minst två – om än korta och ruggiga – gånger i helgen. Med start kanske redan ikväll då det ska frysa på lite. Japp, precis sådan är planen. Gosa med Ivar, cykla och bara vara. Min medicin.

Vi hörs snart igen – fortsätt skicka in era förslag på ämnen. Puss.

Förresten – fick igår av bloggkollegorna Hasse och Helena Enqvist veta om att en till cykelpodd är på gång – den av Helena ihop med Elna Dahlstrand. Spännande tycker jag och ser fram emot resultatet. Läs om podden på tjejernas respektive bloggar här och här.

Cykel Kärlek Power to the readers

Släng dig i väggen Picasso, du behövde aldrig amma och rita med en ledig hands finger samtidigt 😏

God morgon 2018.

Igår fick året en riktig vardagsrealistiskt finish. Två helslut bebispäron som åt på Max och sedan hämt-indiskt, en arg kvällstuss med mycket gas i magen, bröststrul och ont hela dagen och så trötthetsledsna Katjas däckning vid 22… fast jag var faktiskt uppe och ammade till 12-slagets fyrverkerier jippie!

Ja ni ser. En av blöjorna byttes på en David Lynch-ish skötbordstoa placerad ute i biltvätthallen på en mack i Sura. Kvällsmaten åts var för sig. Jonas presentmöbel till mig hanns aldrig packas upp. Och idén den där romantiska promenaden ner på kvällstan försvann någonstans mitt i kvällskaoset. Att blogga? Hah, lycka till!

Men ändå. Jag bar guldiga stjärnörhängen hela dagen och hade fått de bästa tre födelsedagspresenterna: en ledig dag med mina två kärlekar, att lillebror ringde och sa grattis och – det coolaste! – att Ivar på morgonen självmant vände sig från rygg till mage.

Och tack förresten för alla grattis. Att så många människor både här hemma i Sverige och utomlands tagit sig tid att gratta mig gör mig så uppriktigt glad. Tänk, va? <333

På sätt och vis är det kanske bara bra att det inte blev något inlägg igår. Hade säkert åkt ner i något nostalgiträsk och kört tillbakablickar på 2017. Men jag är redigt trött på att blicka tillbaka. I alla fall cykelmässigt. Den varan var ju mycket av 2017 då jag efter att lagt gravid-MTB:n och hela sportcyklandet åt sidan för den graviditeten mest levde på ”gamla meriter” och gamla kort. Less på gamla meriter och gamla kort! Vill ha nya ”meriter” och vill se framåt. Glad att det hanns med tre gravidmagefria cykelturer innan årets slut i alla fall.

2018 kommer att bli ett roligt cykelbloggår känner jag på mig. Jag kommer att utveckla Cykelkattens värld ytterligare. Jag kommer bland annat att äntligen hinna komma ut och dela med mig av cykelträningsmagin IRL, att göra mer verkstad utav frilanskreativiteten som fått för lite utlopp de senaste åren och att kanske till och med ta in ett eller ett gäng samarbeten (ärliga och målgruppsanpassade förstås). För första gången på många år känner jag att det nya året faktiskt är ett oskrivet blad och jag vill ge bloggen och mitt arbete med den lite mer av vad de faktiskt förtjänar. Och i år har jag faktiskt äntligen lite mer tid och energi till detta. Även om jag fortfarande inte riktigt vet när jag kommer att hinna blogga från datorn igen… #onehandedhero

Fast först ska jag torka lite kräks från min nytvättade morgonrock, dricka en kaffekopp till, pussa på mina två och sedan ta på mig utekläderna.

God fortsättning! Sluta aldrig äventyra. Stå aldrig still. Ät god pizza idag.

Puss.

Cykel Kärlek