Kategori: Cykel

Hej, idag är det tisdag. Jag vet det nu eftersom de ringde från BB för att bekräfta återbesökstiden imorgon onsdag.

Jag tappade tidsbegreppet på fredag, någon gång vid niosnåret, då vi klev ut ur bilen utanför Centrallasarettet och jag gick min sista  av graviditetens alla tusentals utomhussteg…

Fast egentligen började allting redan på torsdag. Frida hade tagit ledigt för att hänga med mig. bilade ner till Hallstahammar för att gå på Åsby-cafét, käka bakelse och fira hennes födelsedag.

 

Cykel

Obs inlägget är ett samarbete med hösten
och o
m någon undrar så jo, betalningen skedde i natura.

Glad tisdag alla höstmysisar hemmaslappisar! Nä flåt. Det är jag som är hemmaslappisen just nu. Ni är ju hur grymma som helst och kör på med träningen, det märker jag ju i alla kanaler.

Men nog noterar jag en och en annan åh nej, ute är det kallt och ute är det blött så jag stannar hemma och trampar till sitcoms-tendens hos vissa (och då menar jag förstås inte er som måste köra inomhus av diverse tids- och hälsoskäl)?

Detta inlägg är till er – här får ni ett gäng anledningar till varför det kan vara värt att avvakta med inomhusträningen och passa på och cykla ute ett tag till. Här kommer de:

Anledning 1: Det är lugnare därute

Motsägelsefullt – aight? Vi vill ju få ut folks… Men seriöst, alla som hojar ute i naturen vet hur drygt det är med överfulla och sönderkörda stigar. Vill man vara ifred, njuta av tystnaden och vara så att säga ett med naturen så är det nu (och på vintern förstås) som man ska vistas i skogen och på grusvägarna.

Anledning 2: Var inte rädd för mörkret, ty farten vilar där

Man är aldrig så snabb som när man kör i mörkret. Även om det går i fjorton km/h så känns det som att omgivningen bara flyger förbi en! Det är ju visst något speciellt med mörkercykling (ska banne mig instifta en sådan kategori här på bloggen) – bara man ser till att kitta upp sig med ordentligt med lampor och sjyssta batterier (bra guide hos Helena) som inte lämnar en ensam och vilsen med skogens alla oknytt.

Anledning 3: Det är för jäkla vackert 

Jovisst – detta är nog den mest uttjatade men också den mest sanna anledningen. Även den vidrigaste, kallaste blötaste dagen så bjuder hösten på en visuell upplevelse utöver det vanliga. Stanna till, andas in luften, ta av hjälmen och låt vinden härja runt huvudet. Klicka i och off you go, endorfines rising!

Anledning 4: Fotogenique solnedgångar

Sommartid är man oftast redan hemma, ombytt och utslagen i soffan när solnedgången inträffar. Nu finns det däremot alla chanser att pricka in de där gyllene timmar just när man är ute och cyklar. Instavänligt deluxe.

Anledning 5: En softare klungstämning

Jag som finner klungspelet det roligaste inom landsvägscyklingen kan ändå tycka att det är för himla skönt att slippa det under höstens distansturer. Det finns ingen riktig dragordning, alla ba ligger och myskör, någon går fram, någon sticker före och kissar, två ligger ännu längre bak och snackar skit… avståndet hålls automatiskt fint, kompislapparna är på, farten blir per automatik jämnare och stämningen softare. Till och med hen som är känd för att skrika ut de jobbigaste klungpekpinnar softar ner och ligger där bak och tuggar tankspritt på sin lilla energikaka – det finns ju ingen Vätternrunda att klungträna inför på ett tag…

Anledning 6: Mums mums varmt varmt

Äntligen har man en anledning att ta med sig lite värmande nyponsoppa, saltig buljong eller (lätt sockrat, tips) te. Och kanske en liten kaka också? Sätta sig ner på en stubbe, eller bara stå bredvid cykeln, ta ett par klunkar och känna den behagliga värmen sprida sig inombords. Livet är allt fint ibland, eller hur? Idag finns det gott om olika slags termosflaskor i handeln, annars finns mitt snabb-DIY här.

Anledning 7: Det är nu man är som starkast

Till skillnad från våren så är man ju faktiskt oftast som starkast så här års. Det är inte så konstigt med tanke på utomhussäsongen i ens bakficka. Mer konstigt vore det att försumma sin styrka? Självklart kan en viss känsla av avslagenhet infinna sig. Man kan känna att man liksom gjort sitt för i år. Men tänk tvärtom – det är nu det kan vara roligt att njuta av sina starka ben och något mer slipad teknik. Kravlöst och desto roligare! Testa köra en del av någon närliggande långloppsbana. Eller passa på och träna på något tuffare tekniskt moment, nu när det inte hänger något prestationsmåste över dig. Jag lovar – det kommer att ”plötsligt” ge sig lättare.

Anledning 8: Varför sluta med det man tycker är roligt?

De flesta av oss som cyklar gör det för det är roligt. Tänk på att det inte finns någon som helst lagstadgad säsongsindelning inom cyklingen. Med hjälp av rätt klädsel och inställningen att det både kan och får kännas olika från årstid till årstid så får man lätt glädje utav sitt intresse oavsett säsongen och klockslaget.

Nå, är ni övertygade? Kom gärna med fler anledningar till fortsatt utecykling (eller försök motbevisa mig om det går). Puss och snart kommer jag spamma er med vintercykling-inlägg hihi.

Cykel Lida med stil

Glad fredagsmorgon läsare! Här i Västerås hänger sig sensommaren kvar. Inte mig emot – eftersom bäbisen inte verkar ha särskilt bråttom ut ur magen så tänker jag passa på och vistas ute och må mig hela den ljusa dagen. Till er kommer här fem braiga cykelsaker jag 👌 idag. Voilà:

ett. Det finns cykeläventyr och det finns cykeläventyr med c som i coolt. ŠKODA:s Himalaya-projekt vart just ett sådant coolt äventyr. Om någon har missat så är Himalaya en ruggigt hög bergskedja mellan indiska subkontinenten och Tibetplatån. Världens högsta bergskedja faktiskt. Fatta gåshuden när min f d CK Valhall-lagkompis Eva Lindskog avslöjade att hon skulle cykla uppför Khardung La – ett av världens högsta belagda bergspass – ihop med ett gäng andra. Jag som höll på att dö kvävningsdöden uppför Stelvio med sina blygsamma 2750 höjdmeter kan bara föreställa mig hur det kändes att cykla uppför nästan 5400 diton. Tyvärr för allmänheten skedde den mesta rapporteringen via Evas privata facebooklinje (skärmklippen däruppe är alltså stulna därifrån). Läs om himalayaäventyret här och följ Eva på hennes äventyrs- och QOM-jakt här på hennes insta. Cykelinspo XXL.

två. Nämn ett fel med bilderna ovan. Jepp, har inte hon med den rosa cykelmössan ett par svarta cykelsockor på sig? 😁  Skojar. Anledningen till att jag tycker att dessa bilder är så pass viktiga att jag här gör gratisreklam för damcykelklädmärket Machines For Freedom som har postat dem är för att de föreställer något så sällsynt som kvinnor med vanliga kroppar. Och inte en utseenderelaterad kommentar i sikte! Ja, ni ser rätt. Nä det kan inte stämma… Nog måste det finnas en hållhake? Vi förflyttar oss till MFF:s marknadsföringskanal Instagram. Men inte heller här hittar vi en endaste normbekräftande kommentar som så gott som alltid medföljer bilderna där kvinnan inte ser ut som det där välkända idealet. Inga #jagärfinfastjagärtjock eller #ävenrynkigakancykla-hashtags. Utan kvinns. Som gillar cykling. Och använder kroppen till det. That’s all. Fett befriande. Fett sällsynt, tro mig. Och desto viktigare. Heja MFF och hoppas fler (och särskilt större mainstreammärken som ju faktiskt riktar sig till majoriteten) tar sitt ansvar och följer ert exempel. För den allmänna, och i synnerhet de tränande personernas hälsans skull.

tre. Kommer ni ihåg min guide till ett billigare och roligare cykelliv? Well, det är nog dags att uppdatera den *antecknar* inte minst med tanke på Warm Showers – denna för mig nya ”tjänst” för distansande cyklister och de som har både hjärte- och stjärterum för dessa. Systemet är enkelt och funkar ungefär som couchsurfing. Man reggar sig som cyklist, som värd eller som både och. Sedan tar man som kontakt – bor hos värden som sagt okay – käkar lite mat, snackar lite cykel, tar en varm dusch (för värdens skull om inte annat!) och resten är cykelhistoria. Medmänskligt och elegant. Den dagen vår lägenhet är större än vad vi och vårt nedbantade cykelställ kan få plats med så kommer jag att regga mig som host (fast äsch, folks slaggar här ändå med jämna mellanrum). Under tiden så hoppas jag att så många som möjligt upptäcker glädjen med distanscykling eller det jag brukar kalla fricykling. Tipset har jag förresten Grön Cyklist-Anna att tacka för. In på hennes blogg och läs om hennes Warm Showers upplevelse.

Nu ska jag ut i höstsolen! Puss på er.

 

Cykel

Hej. Eftersom jag är cyklist och vi cyklister gilla data så tänkte jag att vi idag kunde kika på lite cykeldata hittills under min graviditet. Ta detta med ”data” med en stor nypa salt. Inte en endaste cykeltur under dessa 8+ månader har handlat om annat än rent äventyrligt cykelnöje.

vackra vyer! skita i prestationen! köra hårt när man kan – och chilla när man vill! slippa hålla igen på kisseriet! styrhångla! skratta åt sin egen inte så aero-position! glömma allt va tävlingsnervositet heter! skita i att cykla öht de dagarna soffan och godiset lockar mer! lyda bebben i magen! aktivt skita i att jämföra sig med andra gravida individer ty det blir ba galet etc etc

Nu till statsen, ur Strava/Garmin Connect.

Läser man journalerna så står det att jag blev på tjocken nån gång i början av januari så vi tittar from början av januari till och med nu i helgen helt enkelt.

Min totala ”gravidträningsmängd” har främst bestått av tre grejer: 1) cykling 2) gång och 3) några klena försök till något slags styrketräning, ett par simbassängsimturer, Mario Kart och knyta sina egna skosnören-vardagsakrobatiken.

Because cykelblogg så kollar vi enbart på cyklingen. Håll i hatten – så här få cykelturer har ni nog aldrig sett under den här cykelbloggens historia! eller okay. Förutom under alla mina förkylningsperioder då. Men de förtränger vi nu.

Här är aktivitetsgrafen straight outta Garmin Connect:

Vi analyserar. Som vi kan se så är det en rejäl dip mellan slutet på november. Det för att jag blev mycket sjuk då och tränade så gott som ingenting under hela julledigheten alltså fram till början på januari :'(

Vad som hände sedan var väl att ett bäbisfrö såddes och fastnade tursamt nog. Fast det visste jag förstås inte då, i januari. Jag var mest pepp på att åter kunna cykla, om än försvagad efter sjukdomen. Sedan plussade vi, jag var svintrött och det var halt och jag försökte inte ens vålda mig till något slags utomhuscykling utan ägnade mig åt kortare inomhusrull och den där armstyrketräningen. Därav februarisvackan i grafen. Mot våren började både mitt mående och vädret stabiliseras. Jag ledde vårens första och mina för året sista VCK-landsvägsträningar då gulliga motionärer tog hand om sin knasiga ledare-på-smällen. På fritiden anpassade jag mina bockstyrade cyklar till att passa min kropp i förändring.

Så skönt det var att få cykla lugnt och med gott sällskap och gofika som de två enda och högsta träningsmål!

I början av sommaren tog jag mig äntligen för och lånade Valles mtb. Trots sitt enklaste instegsutförande och vägandes hela 14 kg (!) blev den goda Crescent Freken min cykelbästis under många, många fantastiska veckor. Jag både satt bra ställningsmässigt och körde (om jag får säga det själv) tekniskt bra på de trygga 27,5-tumshjulen. Men framför allt – det blev så himla, himla kul att cykla igen! Ständigt varierande, fullt med nya vyer och på tryggt avstånd från allt vad biltrafiken och klungdramatiken hette.

Ungefär samtidigt justerades mina gravidveckobyten från onsdagar till söndagar. Eftersom de flesta av mina och Jonas mtb-turer skedde på helgerna blev det omedvetet som ett slags sätt att fira in de nya gravidveckorna. Så småningom blev det för magigt att cykla ens den snällaste mtb i världen. Och eftersom jag inte loggar min vardagscykling så visar grafen att oops, inga fler cykelturer. Dock fortsatte den goda fira in gravidveckorna-traditionen med andra cykellösa äventyr. Och så jobbigt som det är att trampa runt på den oväxlade damtrallan så får jag mitt dagliga svär-och-stånkbehov tillfredsställt rätt fint ändå.

Nu till torra cykelsiffror, och nu är alltså enbart fritidscyklingen med. Hittills under graviditeten har jag…

cyklat 41 gånger

totalt 1700 km

alltså 83,5 timmar

med en total medelfart på 19,8 km/h

och 0 i puls ty puls = ointressant när man nöjescyklar.

Min medeltur har legat på 40,4 km

(och den längsta turen 108 km)

genomsnittsrundan har varat i 2 aktiva tramptimmar

(och den längsta rundan i 5 timmar)

den högsta sammansatta stigningen har varit 728 hm 

och medelstigningen 247 hm

Som max har jag trampat i 59,2 km/h.

och kissat allt från 3 till 10 gånger/runda

och stått och vilat ännu fler gånger.

Det var cykelstatsen det, resten är en annan, mestadels fot- och soffburen historia och de dokumenterade minnen finns förstås även de under Mina gravidäventyr. Och ni följer väl mig på Strava?

Puss och sluta aldrig äventyra!

Cykel Min gravidträning

Glad söndag riders!

Vägfinnarglädje, stigfinnarglädje, cykla vilse-glädje! Oavsett vad man väljer att kalla den känslan som uppstår när man lämnar den bekanta rutten och ger sig ut på nya (villo)vägar så är en sak säker – det är både uppfriskande och befriande att inte köra på i gamla spår. Både i livet och på cykel.

Men hur gör man då, rent praktiskt? Så att det faktiskt blir givande, och inte bara tidsslöseri och något som orsakar frustration snarare än magpirr?

Såvitt man inte har obegränsat med tid, mat och energi eller är väldigt duktig på att läsa av omgivningarna och orientera sig så stavas nycklarna mod, nyfikenhet och planering.

För den med ett större kontrollbehov

Är man en person som gillar planering och inte riktigt går igång på det där med spontant vilsecyklande utan mår bäst av att ha kul inom kontrollens ramar så har man förstår stor glädje av att i förväg leta upp och bereda rutten med hjälp av exempelvis Strava, Garmin Connect eller dylikt verktyg. Med hjälp av Stravas segmentletarfunktion går det dessutom att planera med hjälp av närliggande segment. Fördelen är att de nya segmenten man testar är beprövade av andra (annars hade de inte varit med i segmentkatalogen) och man kan slappna av under cyklingen. Nackdelen är att det ju kanske inte riktigt känns spontant, att redan i förväg veta precis vart den ”nya” vägen kommer att leda och vilka kvalitéer (längd, lutning osv.) den kommer att ha.

Vill man vara riktigt förutseende så tar man med sig en stabil papperskarta över området man ska utforska (Kartbutiken exempelvis har ett bra utbud) eller laddar ner en offlinekarta (t ex Galileo eller en orienteringskarta) i mobilen. Än finns det ställen med dålig eller obefintlig mottagning.

Nya vägar leder till nya vänskaper.

För den spontana men förutseende

Vill man slippa hålla på och prassla med pappers- och digitala kartor i förväg så beger man sig helt enkelt till den platsen varifrån de nya vägarna eller stigarna går. Oftast har man varit och nosat där lite förr men inte riktigt vågar prova. Men nu är det dags och man vågar ta trampet ut i det okända. Med ett fulladdad mobilbatteri (och kanske en extra powerbank i fickan?) För när man väl är ute, i skogen eller på de mindre landsvägarna utanför sin vanliga rutt så är det förstås härligt att bara ”blåsa på” utan att se sig om. Oavsett vilken cykel man sitter på så är det lätt hänt att man koncentrerar sig på de nya omgivningarna och/eller det tekniska och tiden flyger förbi. Rätt som det är hamnar man vid någon mindre känd korsning, ofta mitt ute i skogen. Samtidigt börjar det skymma…

Glöm inte att du alltid, alltid kan vända och cykla samma väg tillbaka som du kom. Ta därför för vana att memorera svängarna (Stora stenen till höger? Torpet med blå knutar till vänster?) så du slipper köra vilse på vägen tillbaka. 

Var inte orolig. Ta fram mobilen. Dels har du Google Maps eller din mobils kartapp. Dels har du det oumbärliga Kartsök och ortnamn (KSO-kartan) från Lantmäteriet. Alldeles gratis, kräver knappt någon mottagning och visar så gott som det mesta inklusive vägbommar och sådana saker som kan hjälpa en att orientera sig.

Ett stycke gravid stigfinnarindivid.

För den smarta daredeviln

Är man en riktigt spontan daredevil som inte orkar hålla på med kartor, appar ”och tjafs” så finns det förstås flera sätt. Antingen så kör man tills man når den nya ”vägens ände” och vänder sedan tillbaka, eller så kör man tills man når något samhälle, en större sjö eller liknande orienteringspunkt för att sedan ta sig hem därifrån på lite större vägar. Fördelen med metoden är att man slipper känna den (digitala) stressen av att det är någonting som piper, någonting som måste kollas upp etc. Nackdelen är att det förstås är farligare, speciellt om man är ensam och cyklar i ett mindre befolkat område.

Hur säker du än är på att klara dig själv ute på vägarna, i skogen eller uppe på fjället – meddela alltid någon närstående eller någon du känner vart du tänker cykla innan du ger dig iväg. Shit happens och gärna när man minst anar det.

Stentuff eller inte, det är alltid skönare att ta sig an Hinder och fara™ om man har lite sjysst backup i form av punkagrejer, extra energi och extra kläder (särskilt nu i höstatider). Var inte lat – packa ner regnjackan, kanske ett par extra sockor. Stoppa ner lite första hjälpen-prylar i fickan. Ta med dubbelt så många bars och energidrycktabs. Glöm inte extra lampor, även om det är mitt i sommaren. Det värsta (eller bästa?) som händer är att man får med sig grejerna hem igen. Krisar det sig och vägen hem blir mycket längre än vad du har räknat med så har du i alla fall gott och torrt under tiden du navigerar i det okända.

Att våga ihop med andra <3

Och sist men inte minst. Ensam är fri och gudarna ska veta vilka solitärer vi cyklisterna kan vara men det är ändå en god idé att vara minst två när man ska leta nya vägar och stigar. Särskilt om man cyklar offroad och känner på sig att det nya kan bli tekniskt eller om väderförhållanden är taskiga. Dels av säkerhetsskäl och dels för att det är roligare att dela upplevelsen. Känner du ingen som är sugen på att leta lite ny stig – fråga i en cykelgrupp på nätet. Jag lovar – det finns alltid någon annan därute som vill leta äventyr. Och ju mer jag cyklar desto fler nya vägar hittar jag. Det gäller bara att våga! Puss.

Hur gör ni när ni ska hitta nya vägar och stigar? Vilka hjälpmedel använder ni?

P.S. Diskussionen och tipsen fortsätter i de grymma facebookgrupperna Vi som älskar landsvägscykling och Vi som älskar mountainbike. Gå med och ta del av den samlade cykelkunskapen vettja.

Cykel Landsväg Mina tips MTB