Kategori: Cykel

Hej lördag!

Hah jag är ju hopplös. Helt omedvetet lånar jag friskt från cykelvärlden för att underlätta vardagen. Här är två exempel:

För lägenhetsfamiljen: Cykelflaskan, den är ju alltid med på barnvagnspromenaderna för dricka måste man mycket både som ammande och som aktiv. Ute i kylan dricker jag dock enbart ur halva flarren. Resten av vattnet spolar jag barnvagnsdäcken med – flarren är ju perfa som en minihögtryckstvätt. För grövre besmutsning får dock kära Kärcher åka fram.

För gasiga babymagar: Varenda offroadcyklist vet – är trycket i däcken för högt så blir komforten och i många fall även fästet sämre. Är inte däcktrycket det vanligaste samtalsämnet före och efter varje cykelcross- och MTB-race? Nästan lika vanligt är det bland oss babyföräldrar att diskutera våra små barnens magar och dess gasighet och medföljande ont och gnäll. Gissa om jag blev glad över att det fanns pysventiler (!) att köpa. För att få ut gaserna ur lillmagen. Har inte testat än men tror stenhårt på metoden. Trots allt är den mekaniskt verkande. Bra tryggare än luddiga matuteslutningsmetoder utan något stöd i vetenskapen.

Nu ska vi ner på stan och promenixa och kirra lite sportigare kläder för lite sportigare barnvagnspromenader och joggingturer. Puss och har ni några egna knep lånade från cykel-/sportvärlden? Shoot!

Cykel Hoppetuss

Påpälsad under gårdagens Groopencross – satans ruggigt och satans skoj!

Hej från morgonbloggaren amningsbloggaren mobilbloggaren.  Har precis tryckt i mig ännu en av nattens mellisar – som ammande är man typ konstant hungrig och måste äta för att kunna ge mat förstås – och tänker rimligt på min vikt eller snarare min övervikt.

Det vore från min sida en hyckleri att påstå att vikten inte spelar någon roll fast jag är cyklist.

Som jag berättat tidigare så hänger varken min estetiska självbild eller mitt psykiska mående på hur mycket jag väger off-bike. Men som cyklist och dessutom som tävlande cyklist så vill jag vara så lätt (och så stark) som möjligt. Förutom de självklara anledningarna som har med farten att göra så är det helt enkelt roligare att inte vara för tung, ens när man ”enbart” nöjescyklar. Jag vet det för jag har vägt både (för min kropp) mycket och lite och mittemellan och presterat/trivts i sadeln därefter.

Just nu efter graviditeten väger jag cirka femton kilo över min okej vintercykelvikt. Huruvida siffran är ”normal” eller inte har jag inte den blekaste aning om men den är min i alla fall. Ingen värdering i den – bara torra fakta.

Att gå ner femton kilo är inget en icke-panikbantande person gör på en månad eller två. Och speciellt inte om motionensmängden inte riktigt är upp till en själv på ett tag. Prioriteringen är den fjuniga pöjschen – för stunden inlindad i mjuk grå filtis – slaggandes i min famn.

Tack och lov har jag inte så där superbråttom. Att banta är som sagt uteslutet, dumt mot barnet och rentav tråkigt så nedgången får ske med hjälp av amningen och den gång-/styrke-/cykelmotionen jag mäktar med. Fast okej. Att dra ner på läsk och pastellfiskar är kanske också en god idé…

Det ska bli så skönt att känna sig lätt, stark, teknisk och snabb den dagen jag står (ruskigt bakseedad men inte ledsnare för det) på startlinjen igen.

Nu blir det en kopp kaffe och en chokladbit till. Är ju morgon liksom. Måste firas!

Puss.

Cykel

⇒ det är EM i cykelcross imorgon 5/11. I år hålls det i tjeckiska Tábor och i år är ett redigt gäng svenskar med. Inte minst den grymmaste Ida Erngren! Här finns startlistorna, banan mm.

⇒ föranmälningstiden för Sveriges sandigaste cykelcrossfest – jajamen vårt kära Groopencross som är på lördag 11/11 – löper ut idag lördag 👋 Så vill du som ska tävla slippa bli seedad någonstans bak anmäl dig nu. Här finns mer info och du glömmer väl inte att gilla Groopencross på Facebook?

⇒ det börjar bli frostigt och isigt lite varstans i landet. Vissa har redan fått snö medan andra får dras med en lätt och desto mer förförisk halka på morgnarna och kvällarna. Det är med andra ord hög tid att sko om cykeln till vinterdäck. Jag gillar att sejfa med så många dubbar som möjligt, kör på Schwalbes Marathon Winter sedan några år tillbaka.

⇒ även slasket kommer ihop med kylan. De dagarna det är slaskigt är skärmar och en kompislapp – den där sista pricken över iet som gör att hen bakom dig slipper bli nedstänkt – ett mycket mycket välkommet inslag. Här har jag med hjälp av er läsare listat ett gäng bra sätt att tillverka egna kompislappar. Om man inte vill köpa en färdig förstås – googla ”buddy flap”.

⇒ det är hög tid att glida med i vintercyklingens cybervärme – facebookgruppen Vintercyklisterna.Tips och tricks, rundinspo och annat kul.

Själv längtar jag till min första uterunda efter graviditeten. Den dagen jag kommer ut kommer jag inte att bry mig om det ens är -17 och slask (ett typ omöjligt kombo men ni fattar). 

Nu är klockan snart sju på morgonen, jag sitter uppe i sängen med en varm Ivar mot bröstet och har lyckats mobilblogga med 3/4 högerhand och 1/4 vänsterhand och Ivar verkar mätt och stinn. It’s a win win! Vi är uppe i Hedesunda förresten. Hörs mer sedan. Puss. 

Cross is boss Cykel Vintercykling

Hej.

Strax innan Hoppis föddes och när Garderoben (lägenhetens första och största riktiga förvaringsmöbel) äntligen blivit färdigbyggd gick jag igenom cykelklädbeståndet. Sorterade ut och slängde det gamla utslitna inte-Myrorna-dugliga, hängde upp de finare tröjorna och stuvade in ifall-att-kläderna i garderobens ”cykelklädfack”. Det slog mig hur lite cykelkläder jag äger och hur få av de plaggen jag äger som jag faktiskt cyklar i…

För att vara känd för att vara en _något_ stilbesatt cykelbloggare så har jag en ganska så statisk cykelklädstil om jag får säga det själv. Hur mycket jag än älskar att följa och gilla en massa cykelstilkonton på Instagram (ska vi göra ett inlägg om de snart? Länge sedan jag kom med ett länktipsinlägg men jag har inte bloggat från annat än mobilen en endaste gång ända sedan Ivar föddes) så klär jag mig själv i samma trasor om och om igen. Tills de blir så gamla att jag blir så illa tvungen att köpa nya som ser likadan ut… och på tävlingsdressidan – tills jag byter klubb/lag att tävla för eller att klubben byter sponsorer och en blir så illa tvungen att sluta visa upp de gamla sponsorerna på loppen.

Här skulle jag kunna vara lite PK och dra till något om att det beror på att jag tänker på miljön men tyvärr, i grund och botten handlar det mest om att jag är lat, bekväm och avskyr att gå i affärer. Och är väl inte så förändringsbenägen av mig heller? En konservativ typ helt enkelt. Kompenserar med att byta hårfärg och humör rätt ofta i och för sig så helt stiff är jag då inte.

Det intressanta är att min klädstil på cykel följer min stil i övrigt – ett slags stel men ändå feminin elegans som visserligen bejakar innovationen, bekvämligheten och friluftstänket men utan att riktigt bekänna sig till det hurtigt sportiga (herregud vad bajsnödigt det låter när jag läser det själv, men det är ju typ så det är). Det är tennis-igt, ridsportigt, punk-brittiskt med en liten stänk av rivieran-franskt, syntigt och retro utan att vara för mycket second hand från 70-talet. Dessutom är jag hemskt känslig för när ”alla” börjar med någonting som jag kört med ett tag (som säg cykelskor med snörning, eller rakrörade helsvarta och gärna tyska kolfibercyklar). Då om något uppdaterar jag stilen för att inte vara ”som alla andra”. Som när jag vägrade Depeche Mode för ”alla” inom Stockholms alternativa kretsar fullkomligen dyrkade dem, eller som när jag vägrade glo på Titanic för ”alla” mina tjejkompisar var besatta av rullen och på den tiden sliskige loverboyen Leo.

Så. Omoget.

Men sådan är jag då och man är väl vuxen nog att acceptera även sina barnsligare sidor eller hur?

Hur som trivs jag bra i min stil. Tighta figurnära tröjor i mörka kulörer – blekfisen jag gör mig bäst i mörkt – alltid svarta bibs och gärna med avskavd (icke-synlig) logga, supervita (på landsväg) eller helsvarta (på cross eller MTB, fast helst kör jag vita då också) strumpor, ett par svartlinsade holbrooks på näsan, någon silkesscarf för att mjuka upp det hela, tjocka bakfickor eftersom ingen sadelväska kommer på tal på icke-övernattningsdistanser och så någon mindre rundformad hjälm som pricken över det krokiga (en vill ju sitta så droppat det går) i:et.

När jag ska tävla är det alltid en liten stilkamp som utspelar sig inom mig. Kommer jag att klara av att känna mig lika elegant som ”på fritiden” i tävlingsdressen? Ibland går det bra – ibland inte. Ett år för inte så länge sedan led jag något jävulskt av att det årets klubbtröjas passform inte alls var gjord för min kroppsform. Det kändes hemskt att bli fotad och jag ville inte ligga i utkanten av klungan för att slippa synas. Jag vet att det låter stört men sådan är jag. Tack och lov lät jag inte tröjans dåliga passform förstöra min säsong utan gjorde i alla fall några bra race trots att jag dog stillöshetsdöden varje gång jag stod på startlinjen.

Skratta den som skratta vill. Men min stil är min borg – min fästning – min ritual – min uniform – precis som själva påklädningsprocessen. Snabb, snygg och och fri från vardagskatjaryggsäcken vill jag känna mig när jag ska hoja. Bort med bekymren! Bort med de dumma tankarna. Bort med spöken. Låt ekrarna sjunga.

Tack och lov är jag inte ensam om att bry mig _något_ om hur jag ser ut. Vi är ju ”några” stycken inom sporten och i min kompositets som gärna lider med stil och tar våra cykellooks på största allvar även om vi själva gärna driver med denna vår inställning.

Igår fick jag förresten hem min lilla pushpresent (en cheesy amerikansk grej, kvinnan får av mannen en present för att hon varit så duktig och krystat ut bebisen) till mig själv. En midnattsblå Classic Jersey II. Mitt livs tredje långärmade cykeltröja. De två första har helt enkelt hål på ett gäng ställen av all slitage :’( Tack coach Tony som levererade den – du ser kanoners ut i din old gold-variant.

Här ska det lappas, lagas och återställas. Gamla cykeltröjor och mammakroppen. Så som det känts ”där nere” och så länge sedan som jag satt på cykel kommer jag att få lida för att få upp en någorlunda form… Tur det går att lida med stil i alla fall. Så viktigt att känna sig fin när kroppen är som överkörd av en ångvält efter denna förlossningen.

Fin på foto i alla fall.

Och när man sorterat bort alla ”munnen vidöppen saliven rinner ner och en bit av energikakan har fastnat i ögat”-korten.

Puss

från amningsfåtöljen, med blicken över min nya fina tröja som förorsakat detta utlägg

 

Cykel Lida med stil

Det är mitt i tävlingssäsongen för min bästa cykelgren cyclocross. Vart jag än ser, ute som i de sociala medierna, kokar det av cyklistliv. Det tävlas i cross, körs gruslopp och sena mountainbiketurer, velodromcyklas och kittas upp delar till nästa säsongs maskinbyggen.

Jag sluter den fluffiga morgonrocken tätare om mig och Ivar, baxar barnets mun till bröst nummer två (den vänstra), sträcker på de äntligen slätrakade bleka benen och skänker ett par tankar åt min cyklistkropp –

cyklistkroppen 2.0.

Eller är det cyklistkroppen 3.0? 4.0? Helt ärligt så känns det som att det tidigare har hänt ”värre” grejer min kropp än att ha burit på ett barn.

Innan jag började sportcykla och så småningom bättra på hälsan (för prestationens skull) var jag inte direkt nå hälsosam mot kroppen. Jag levde ett lika delar manodeppigt som dekadent liv där ovanorna avlöste varandra som festerna jag flydde till för att slippa bearbeta och reflektera (läs: exakt samma hon gör som cyklist, eskapism som eskapism om än med bilavgaser istället för tjära i lungorna).

Utan överdrift var min kropp i rätt taskigt skick där back in 2011. Småmullig (på ett icke-fint utan mer snabbmat-missbrukish sätt), hostig, nervig, ängslig och med omfattande psoriasisutslag. Längtandes efter en förändring. Efter att gräva fram den Riktiga Katja. Hon den där uppvuxen i den finaste naturen, hon den unga lovande simmerskan, hon den orädda gruscyklisten som kunnat stå på pakethållaren och cykla, trädklättrerskan, hon med de outtröttliga långa benen.

Och förändringen kom <3

Graviditeten har förstås inneburit en stor påfrestning på kroppen, inget att säga om den saken. Jag har gått upp i vikt, förlorat en del core, blivit lös om fogarna, blivit sydd kors och tvärs där nere inte minst i mellangården, tappat i mileage med mera.

Men jag inbillar mig att jag har också återhämtat mig, sett till att inte varit förkyld en endaste gång. Ätit (nästan) bara bra och nyttigt käk, rädisor fisk och grejs. Utvecklat mina mountainbikeskills. Vilat skallen från att bara köra på, en mycket läglig paus. Tänkt igenom mina mål, mina tidigare misstag och läst på en del.

Min plan kvarstår förresten. Den är ju att jag ska vara som starkast och på topp som tävlingsåkare när jag är runt fyrtio-fyrtio fem. Jag är kvinna (vi är ju ena ”late bloomers” inom cykel), har bra förutsättningar men började tävliggsatsa rätt sent i livet så det känns rimligt med det tidsperspektivet. Sedan får vi se om det blir race eller myscykling liksom.

Nu sitter jag alltså här med min cyklistkropp 2.0. Min mammakropp! Centralköket dagbädden suttennutten. Så stark så cool och äntligen är naveln inåt igen (har navelfobi så den där gravidgrejen med utbuktande naveln har scared the shit outta me).

Vägen till att bli mitt bästa jag på cykel kommer inte längre att vara som förr. Jag kommer att behöva träna klokare, mer effektivt och mindre mellanmjölkigt. Det blir om än viktigare att behålla glädjen och fokusen eftersom tidsmarginalerna inte kommer att finnas där som förr.

Det känns redan nu tufft och utmanande – men också skitkul! Att träna mållöst har aldrig varit min grej. Njutfrilufta, på eller utan cykel gör jag gärna planlöst. Men träna dag efter dag ”bara för att”? Det får andra göra så dricker jag Cola och tittar på.

Alltså ser jag utvecklingen av min cyklistkropp 2.0:s racepotential som en rolig utmaning. Jag vet att det blir jobbigt och stundtals svårt, det kan till och med skita sig helt –

men i det spännande okända ligger mystiken, eller hur?

Jag kommer alltid, alltid sätta min son, vår tid tillsammans och hans bästa i första hand.

Men han får nog finna sig i att det blir ett och ett annat katjaknä omplåstrat även i framtiden

– för

#morsanärcyklist ✌🏽

(och hoppas förstås att det inte kommer att ta alltför lång tid innan rumpan är monarkvänlig igen…)

Puss!

Cykel Hoppetuss