det är att massdränka myror / det är att gång på gång tacka nej till aw med kollegorna och gå hem tidigt från festen eftersom träningstiden är satt till klockan nio om helgerna / det är att få hjärtklappning varje gång någon bekant beklagar sig om hur jobbigt det är att ha förkylda barn hemma efter att han skakat hand med en / det är att få kvävningskänslor när man inte hinner komma ut före mörkrets anfall och kanske måste träna inne / det är att höra en låt och veta precis under vilket moment i nästa träningsrundan den kommer att sitta perfekt / det är att ta sig till jobbet med livet som insats för att bilen är normen och alltet och guden i den fysiska planeringen / det är att lämna och bli lämnad för att du helt enkelt inte pallar kraften som driver ut en dag efter dag efter dag medan du vill äta middagar och inreda / det är att ha ständigt torr narig hud av all vind allt nötande allt duschande / det är att ha lite hjärtevärk varje gång du är ute och tävlar och jag vet att kullerstenen är hala / det är att ställa upp för varandra / det är att nonchalant hänga på ramen fast man är attans nervös / det är att ha lärt sig samtliga argument för varför vi landsvägscyklister cyklar två och två på landsvägen / det är att lyssna / det är att slänga sig med ömsom franska ömsom holländska uttryck / det är att falla och sen komma igen och sen falla igen och sen falla lite till och så lite downhill och humor på det så är man tillbaks på banan fast man är ute i blåsten igen / det är att bli av med små saker hela tiden för att man flyttar dem mellan väskorna, hela tiden / det är att släppa ut en massa koldioxid under de ständiga resorna till tävlingarna och loppen / det är att vara ett proffs på att hantera besvikelser men också framgångar / det är att glömma tiden men komma ihåg vindstyrkanbyarnariktningensolnedgångstiden / det är att gång på gång medvetengöras om att man är ett undantag, nej menar kvinna, fast man egentligen helt enkelt vill cykla / det är att inte ha råd med vinterjackan för att kunna ha råd att göra det man älskar mest / det är att lobba för att ens förstfödda ska heta Fausto i mellannamn / det är att vänta in varandra i ur och skur / det är att överkonsumera bananer / det är att jobba sena kvällar för att kunna kompa ut för att hinna tävla i ett litet lokalt race där man är enda kvinnan / det är att inte kunna stå på knäna för att man har slagit sönder dem så många gånger det är att ljuga när man säger att man inte alls är träningssugen idag utan gärna är hemma och umgås istället / det är att ha kissat på de flesta vägrenarna i den här delen av landet, i de andra delarna för den delen med / det är att vara en jävel på att prioritera… bort så att man hinner ut / det är att säga att man inte bryr sig fast man ändå sneglar lite på ditt kit och vi båda vet att det är en del i spelet / det är att ständigt leva med wow vad mycket du äter!-kommentarerna / det är att vara bredd på att bo lite varsomhelst och vara glad om det finns frukostgröt på stället / det är att kunna milavstånden mellan regionens samtliga fik / det är att ibland, lite i smyg, önska att man hade börjat med sporten när man var sjutton istället för tjugosju / det är att veta lite om varje… proffscyklist / det är att ha viktångest fram till man är mitt inne i intervallen och blir omtryckt av en som väger dubbelt så mycket och ba shitjäklarhonärgrymrespect! / det är att blunda och se bergen fast man befinner sig i ett torrt rum med fyra väggar, ett tak, ett golv, ett fönster, en dörr / det är att känna lätt huvudvärk om man inte fått sin kaffe eftersom man har blivit en junkie / det är att längta efter att ha ont, sådär perfekt ont som blir till kraften som ger rörelse och lycka / det är att förstå att alla inte kommer att förstå men ändå inte låta bli att undra hur de kan fixa ett liv utan / det är att vara cyklist ♥
Between the rides
Så typiskt arrogant lillbloggare, bara skita i’t och dra på konferens. Men ute regnar det ändå och trombar järnet och min kropp behöver återhämta sig och vila upp sig inför helgens fjuttiga arton mil i Tre Berg-racets tävlingsklass. Så jag masserar benen efter gårdagens backintervaller – veckans sista tuffa pass, återstår bara rull på fredag och på lördag förmiddag – trycker i mig konferenskaka efter konferenskaka och mår mig.
Hörs imorgon. Hoppas ni gör nåt fint utav brittvädret ändå. Puss.
Fräknig och torr – och med mina extraplastiga
autobahnbilsolbrillor på näsan! Är man glömsk så
får man ta vad man har. Mer luftmotstånd är
lika med bättre träning, eller hur?
Eftersom Västerås är platt och jag både saknar och behöver mig lite backar så rattade jag i ett klassiskt backintervallinfall audin till Högbyn i Fagersta igår. För er som inte känner till Högbyn så är det en bitvis rätt så brant 1,1 km-lång backe som leder upp till den numera (tyvärr) nerlagda skidanläggningen Högbyn. Fagersta – här får du livstid stod det på kommunala välkommenskyltar här och där, det var grått, blåsigt och småruggigt. Som upplagt för ett tufft pass.
Och tufft blev det, trots den korta träningstiden på bara en timme. Benen var tröga och motisen gjorde inte det hela lättare. Värmde upp på vägen runt golfbanan, strax under en mil, och tog mig sedan an backen. Så segt. Sist jag tränade där var med Eva och det var också jobbigt, men vi gjorde sex stycken intervaller och jag kände att jag nog kunde göra nån till om än trött sådan. Igår gjorde jag tre och varje av dem gjorde ont, och så ont. Även mentalt. Förbannade mig som hade glömt hörlurarna i bilen – har man bajsben är Geschwindigkeit Ohne Doping-dunka det enda sättet att ta sig upp med hedern i behåll. Igår hade jag dock enbart vindbruset samt mina egna andetag att digga till och tja, det hjälpte föga. Min plan var att putsa på de 53 sekunderna det skiljer mellan tvåan mig och QOM Cissi på Högby-segmentet men de planerna fick jag lägga på is insåg jag rätt så fort. Jag körde bra saktare igår än sist. Trots det är jag nöjd med passet. För ibland är det inte lätt, ibland är man trött och det tar emot och gör lite extra ont men då vet man att man gjort sitt bästa trots det motiga. Ett entimmes smärtsamt träningspass kan vara värt minst lika mycket som ett femtimmars lattjopass, det vet jag av erfarenhet.
ett. Att U23 (under 23)-crossdamer har äntligen tilldelats en egen tävlingsklass av UCI. Klassen har funnits sedan 2014 men enbart i kontinentaltävlingar. Från och med i år kommer klassen att finnas även i världscuptävlingar. Utan att gå in på långdragna förklaringar till varför startfältet inte varit lika fett tidigare som nu så kan vi helt enkelt konstatera att det är både skitkul och skitbra. Speciellt med tanken på att prispenningen kommer att vara samma för U23-damerna som för U23-herrarna. För vår del hoppas jag att det innebär ännu mera damtid på tv samt att ännu fler tjejer nås av och inspireras till utövningen av världens roligaste cykeldisciplin.
två. How to pronounce italian cycling brand names. För gulligt. Hoppas det utkommer en video om franska, tyska, ryska, spanska och svenska sådana. Jag har till exempel fortfarande inte lärt mig uttala Crescent ordentligt. Cressent? Creesent? Creschent? Cretchent? Äsch.
fem. Att min tävlingslustan sakta men säkert börjar komma tillbaka. Nånting hände där efter masters-SM. Jag blev raceavtänd. Inte för att jag hade tråkigt under tävlingarna – snarare tvärtom, hade kuligast på länge! – utan för att… ah vettefan, var en sväng less på organiserad klungträning. Det var ju då jag plockade fram min mtb och levde no-garmin-no-rules-livet ett tag. Ett bra tag. Var sugen på minst två GP här men bangade båda i sista sekund. Nåt tog emot. Nåt jäkla mentalt spöke. Jag har dock fortsatt träna på så att formen är helt ok om inte perfekt. Tanken är att göra ett fint Tre Berg (i tävlingsklassen förstås) om enochenhalv vecka, sedan Anundsloppet och fortsätta sedan träna järnet inför crossäsongen. De tävlingarna ser jag ruggigt fram emot, det är en helt annan känsla i kroppen. Pepp och säker. Det kommer att bli en ny tävlingshoj förresten, hintat om det förut. Har fortfarande inte tryckt på köp-knappen men är ruggigt nära. Fortsättning följer.
Ikväll blir det backintervaller i den fina, branta högbybacken i Fagersta. Minst åtta ska jag göra, helst tio. Troligtvis till denna låten:
Puss.
Som komplement till min reguljära cykelträning har jag nu börjat cykelpendla Västerås – Västerfärnebo tur eller retur de dagarna jag har tid (eftersom jag formligen inte fungerar som människa, om än mindre som cyklist om jag måste upp tidigare än sex på morgonen). Turen mäter nästan prick fyrtiofyra kilometer föga varierande slakmota genom monotona men ändock fina skogs- och ängslandskapen och jag har hunnit testa både kvälls- och morgonvarianten. Eftersom både jag och ni älskar analyser så tänkte jag här komma med en kvällspendling vs. morgonpendlingsjämförelse. Så voilà.
Fördel kvällspendling
• matlådan är tom – no weight weenie no cry
• de flesta bilar åker hem från stan vilket gör att man har en hel del sjysst draghjälp då och då (de första metrarna dvs.)
• frihetskänslan är total – jag diggar mitt jobb skarpt men vaffan, ingen vettig person låter bli att glädjas åt känslan av att yes! arbetsdagen över nu väntar kvällsmys!
• det är gott om tid, man har inget möte som står och stampar i väntan på en.
• benen är pigga eftersom man har suttit, stått, gått eller småsprungit hela dagen
• man är kaffestinn och småhög efter en hel arbetsdag.
Fördel morgonpendling
• inget, alltså inget, slår den svala morgonluften och solen som sakta går upp
• älgarna, vargarna och annat skogsbus har hunnit gömma sig = mindre risk att bli uppäten aptitlig som man är
• morgonduschen på jobbet gör en fräsch som ett krusbär inför arbetsdagen
• det är mycket skönare att sitta ner efter man har… suttit ner iofs, men trampandes i alla fall!
• huvudet är rent från arbetsbruset så låtarna man trampar till smakar crispt och rent och nykärt
• man har god frulle istället för nån nödfallsmellis i magen. Bara en sån grej!
Attans. Det verkar som att det står lika mellan kvälls- och morgonpendling. Med andra ord finns det ingen som helst ursäkt att slippa någondera.
Vad föredrar ni – morgonpendlingen till jobbet eller kvällspendlingen från jobbet?