Kategori: Annas äventyr

Gästbloggaren här igen, om än tillfälligt och på okänd tid.

Det här ska handla om vad en förnekare gör under den mörka årstiden. Rättelse: Jag har kass blodcirkulation och fryser som f-n om händerna, och fötterna, så jag kan inte cykla på vintern. Men den här vintern har ju knappt bjudit på någon kyla, så det håller inte helt som bortförklaring. Hursom – medan Katja skriver förföriska inlägg om vintercykling, och bjuder in mig till olika vintercykelforum, har jag pysslat med annat, i syfte att förtränga kärleken till livet på två hjul. Annars kanske jag skulle sakna den för mycket.

äppelringar

Jag cykelpendlade ju rätt aggressivt i höstas, som mest 90 km per dag 3-4 ggr/veckan. Skrapade ihop 688 mil 2015. Ljuvliga gryningar och skymningar, men sen? Vad skulle hända efter den sista turen, när det började falla istappar från hjälm och styre?

Ett par gånger blev jag medlurad på cx-äventyr på Katjas Cube (tack rara för lånet!). Alla gånger har det varit regn och lera. En gång cyklades det vilse och gruppen splittrades. En annan gång tampades det med groteska lervolymer i Gäddeholmstrakten. Man sa att det var typiska cx-förutsättningar. Jaha ja. Då föredrog jag ösregnsturen på asfalt på Tunbytorp, mest lik lvg. Badass vare här!!

Sedan tappade jag på något sätt mojon (som Katja skulle ha sagt). Så jag ägnade mig åt lite annat.

IMG_4156[1]

Bild: Westeros Trail Running Society, WTRS

  1.  Fick ont i knät och började jaga höjdmeter

Jag kan bocka av både Lidingöloppet och Göteborgsvarvet, och har alltid trott att jag är född löpare. Mina händer och fötter mår prima eftersom de håller sig varma. Men den här säsongsstarten blev smärtsam. Jag fick ont i knäna, och i fötterna. Wtf. Kan inte bara bero på höstkilona. Till slut fick jag smått panik och anmälde mig och min stackars kollega Karin till Vertical km i Skrapan, där man skulle springa uppför alla 23 våningar 16 ggr, i syfte att få ihop en höjdkilometer. Lät ju bra. Man åkte hiss ner, och fick basta och käka plockbuffé efteråt. Vi hade ingen aning om hur det skulle sluta, men vi överlevde! Bra roddat Rodde och resten av WTRS! Aktiv tid blev 53 min. De blev mina knäns räddning. Och cyklistbenen måste ha gjort sitt jobb, för funkisarna kommenterade att jag hade bra spänst. Jag skuttade ju glatt uppför samtliga 6600 steg medan många började gå på sina varv redan efter 14:e våningen.

Efter detta har jag gjort åtskilliga trapp-pass i Djäkneberget. Hejdå knä-ont! Fin utsikt har man också, till exempel över djäknebergsskolans skolgård.

2. Tog sovmorgnar

Älska sömn! Hata tider. Efter mina många tågpendlingsmorgnar blev jag smått allergisk mot tidspassning. Därför var det skönt att kunna sitta upp på cykeln på morgonen under större delen av hösten. Men när jag skulle passa tid den där lördagmorgonen i december för att cykla cx-avslutning på Valles MTB, då tog det stopp. Jag låg och slöade hela förmiddagen. Stackars Valles Crescent, den fick bara en 35 min skymningstur den dagen. Tack ändå Valle.

3. Gömde mig på andra sidan Mälaren

Jag har bott växelvis i Eskilstuna under november-december. Gick riktigt bra! Jagade bort cykeltankarna med löpning, fick in en del episka lunchrundor, och sparade några kronor på tågkortet. La dem på havremjölk och glögg. Cyklade enbart på arbetsgivarens tjänstecyklar.

4. Lät små barnhänder fingra på racern hemma i köket

Vem vill inte göda ett spirande cykelintresse hos vänners små raringar? Det ska börjas i tid.

5. Underlät att skaffa vintercykel

Eller höstcykel, eller vad man ska säga. Ärligt talat så finns det en sak jag ångrar med 2015, och det är att jag inte köpte nåt som går att cykla på när vägarna blir blöta och skogen färgsprakande. Trots alla tips. Men det blir rörigt att ångra sådant man inte gjorde. Jag ångrar visserligen inte något jag faktiskt gjorde heller. Och om så vore fallet skulle jag aldrig berätta det. Så jag nöjer mig med att konstatera att jag både slog lvg-rekord och testade downhill i år. Och så får vi se vad 2016 bjuder på. Eller vad jag bjuder 2016 på.

För jag är fortfarande cyklist, även om jag har gjort allt för att tvätta bort stämpeln. Och även om jag fryser om händerna på vintern. Kan det inte börja regna snart?

IMG_4136[1]

Bild: AK

Annas äventyr Livsstil Mellan rundorna

Snart ska lilla jag Anna, gästbloggaren få breda ut mig på egen blogg, men här kommer först lite oneliners-material för sommarregnet:

1. Det är inte Vätternrundan
I alla fall 364 dagar om året.

2. Du kan snora när du vill
I större klungor med cyklister som vill framstå som starka när de tar långa förningar kan det dröja evigheter innan du får göra dig av med näsinnehållet. Men i regn är det fritt fram, ingen kommer märka skillnaden på kroppsvätskor och regndroppar. Passa på att spotta, fräsa och varför inte gråta ut över nåt jävligt som hände igår? (eller inte hände, alltid finns det nåt)

3. Ta lite vind!
Så fort det börjar droppa från skyn blir folk väldigt generösa med sin tid i vinden. Inte för att vi älskar vind, utan för att vi vill slippa duschen från cyklisten framför.

4. Slipper duscha när man kommer hem
Jo det klart att man måste. Men det är ju lite skojsigt och en klassiker att säga när det regnar. Dessutom får man tvätta cykeln lite extra, och det är ju lite rogivande.

5. Du får testa din nya lättviktsregnjacka
Om du var klok nog att ta med den alltså. Och sätta den på dig, helst innan regnet kom. Annars kan du sätta på den när du är genomblöt och därigenom låta de livgivande regndropparna bilda ett våtvarmt omslag. Om jackan är härligt gul är det dessutom en säkerhetsåtgärd eftersom du syns bättre.

6. Fatta vad grönt det blir i dikesrenarna med detta varannandagsväder
Kan vara en risk att andra trafikanter skyms i grönskan i en korsning, å andra sidan blir det mjukt att landa i om du skulle råka halka på vägen.

7. Jämlikheten
Något händer med maktfördelningen vid regn. Alla blir lika blöta. Det är plötsligt helt naturligt att fråga den där alfacyklisten hur det känns i benen, eller armarna, eller lagren. Eller varsomhelst.

8. Färgerna
Vad slår en kompakt, blågrå himmel mot klargröna blomsterängar? (eller om det är höst, gula veteåkrar). Inte för att jag någonsin tar med mobilen längre, för den kan bli blöt om det regnar, men den cyklist som roas av plåtning kan få många fina badass moments under regntunga skyar. Och har du tur så blandas regn med sol och en regnbåge tittar fram!

9. Wet t-shirt competition
Passa på att kika under lugg på hur lycran smiter åt lite extra på medcyklisten som har för fladdriga kläder för sitt eget, tajta, bästa. Eller upptäck nya sidor hos dem med vit lycra.

10. Det finns inget dåligt väder, bara…
Nä den är för tråkig, ta inte den. Säg istället: vad trevligt vi har.

Säg: Jag älskar att cykla.

Säg: Jag älskar min cykel.

Säg: Jag älskar att cykla i regn.

 

AK regnbåge tempo

(foto AK)

Annas äventyr Livsstil

Idag hade jag planerat att cykla till Örebro för lite olika ärenden med återresa på söndag. Jag hade tagit ledigt från jobbet, packat och diskat och donat, pysslat om cykeln (tack AK) och var sjukt redo för en ljuvlig randonné på sadeln. Vid 16 drog jag iväg.

Knallgula rapsfält mot blå himmel och grönskande vägrenar. Nästan så att jag inte kände igen mitt gamla vurpställe strax utanför Berg. Det kanske inte fanns längre?

Det var soligt! Sommarvärmen var här, solvarm i ansiktet, korta ben och korta armar, solen sken som en galning, begynnande cyklistbränna.

Men solen var inte ensam denna kväll.

Den hade sällskap av ett annat element. Motvinden.

Motvind är det som sakta nöter ner ditt psyke och arbetar rakt mot dig. Motvinden gör så att grässtråna lägger sig åt fel håll och hela tiden påminner dig om hur svag och utlämnad du är. Ibland kommer den med en kastvind, för att visa ytterligare överläge. Motvinden har en enorm makt för vi kan inte skydda oss mot den, annat än att formera oss ekonomiskt i klungan, och dra dåliga skämt med cyklisten bredvid för att hålla stämningen uppe.

Men jag cyklade ju själv. Och faktum är att de där skämten brukar sitta väldigt långt inne för mig. I regn däremot kan jag, i plötslig eufori, börja skratta och känna mig jättepigg.

Motvinden ven oupphörligt i mina öron. Jag blev inte kvitt detta vinande hur jag än vände och vred på hals och huvud. Lite som när man vill sova och grannen spelar dålig musik på hög volym. Så högt att man inte hör sina egna tankar, ligger och vrider sig i sin trötthet och irritation. Man sätter på öronproppar, eller hörlurar, men det man inte vill höra, hörs igenom. Det finns ingenting man kan göra, inget sätt att komma undan.

Motvinden ger dig ingenting gratis. Den tränger sig in och bryter sakta ned psyket, filar sakta ner pannbenet tills hjälmen blir för stor och hamnar på sned.

Och det är ju inte så snyggt.

Men lösningen är enkel!

Jag stannade i en kurva 12 km innan Köping. Jag satte mig i diket och åt tre cykelkakor. Först en, och sen två till. Sen drack jag en halv flaska sportdryck och fattade dagens bästa beslut.

Jag vände.

Det fick bli tåg till Örebro. Och så flög jag hem i medvinden, cykeln blev glad och knäppte inte lika mycket i baknavet och vinden tystnade.

Jag nådde inte ens nådde Köping, men jag hade jag världens skönaste hemfärd. Och eftersom det sista av en tur är det man minns, så hade jag en fantastiskt solig jättehärlig cykelkväll.

Jag blev inte klok på vad motvinden ville säga mig, eller om jag ens hade förtjänat min medvind. Men jag unnade mig att njuta av den, lät den göra mig snabb igen, för att den fanns där för mig.

Det finns inget riktigt bra slut på det här inlägget, förutom det gamla mantrat: hellre medvind och sol, än motvind.

Annas äventyr

Jamendåså.

Något kort om bra och dåliga val jag gjorde inför detta regnhelvete som blev ganska roligt till slut:

#1 BRA – grooming
Rengjorde klingor, kassett och bytte kedja, allt var exemplariskt rent innan avfärd

#1 – såg ej helheten
…missade inspektera däcken, bägge var katastrofalt torra och bakdäcket blev det som fick akut-bytas vid ankomst till Sollerön dagen innan med mitt enda extradäck

#2 BRA – vilat mig i form
Det funkade ju på Engelbrektsrundan hade jag tänkt…

#2 – vilade för mycket
…och fick för mig att löpning backintervaller var en bra idé på onsdagen, nej det var det inte sa benen och nacken

#3 BRA – regnklädd
Kraftig regnjacka, av PVC då men men, den höll mig varm och torr och den var genomskinlig och fin, bara silvertejpad på ett par ställen

#3 – men bara på överkroppen och i viss mån benen (långa ben, tacka f-n för det valet)
Skidhandskar, visserligen långa, men tog in allt vatten och vid de sista PP-stoppen kunde jag inte ta av dem för då hade händerna följt med, händerna var fastfrusna i själva handsken, tänkte be om hjälp att klä av och på mig för att kunna kissa men ”jag kan själv”-mentaliteten från barndomen tog över och jag manövrerade blöta bibs med handskar på

#3 BRA – skoöverdrag och nya strumpor med ullmix
Alltid något.

#3 – felbedömde ullhalten och skoöverdragens vattenavstötande förmåga
…för lite ullmix och ej flossade skoöverdrag så tappade sakteliga känseln i fossingarna och plågade mina medcyklister med ständiga stopp för att väcka fötterna till liv (ffs frös inte ni också??)

#4 BRA – sportdryck
Hade bästa sockerfria pulvret i tablettform i två goda smaker som kunde portioneras ut i lagom doser under loppet

#4 – urinblåsa som en pissmyra
Gick på toa två gånger innan avfärd från stugan och en gång vid starten och trodde det skulle räcka. Nehe. Var tvungen att släppa sub 10-klungan i första depån för att KISSA. Fuck. Pratade med några trevliga tanter i bajamajakön, vägde upp det hela.

#5 BRA – cykelkeps med skärm
Höll regndropparna borta! Yey!!

# inget dåligt med den!

Och så har vi det mest självklara – medcyklister som stod ut med mina ständiga kisspauser och skaka liv i fötterna-stopp. Som sa ”jag fryser också som f-n om fötterna” för att visa omtanke och medlidande med mig. Som bestämde att vi tog en depå i taget för att rädda psyket från kollaps. Som inte lät mig bryta när jag sa att jag funderade allvarligt på att stanna i nån kaffestuga i Tällberg och vänta ut regnet.

Det här året var kallt, blött och jävligt. Men alla tog sig i mål. Och även om jag fick äta upp mottot ”hellre regn och medvind än sol och motvind”, så var det såklart värt det.

Att få känslen tillbaka i åtminstone EN av fötterna.

Att lyckas uppbåda tillräckligt med kraft för att med frysande fingrar kunna manövrera växlandet och behålla en värdig kadens.

Och att äntligen återfå glädjen, utbrista i (hysteriskt?) asgarv över alltings jävlighet och trampa förbi en massa stenhårda kolfibercyklister in i mål.

Siljan 2016, beware.

2015-06-05 15.47.37Det var nog ändå Katjas läppstift som gav mig erforderliga superkrafter.

Annas äventyr Landsväg Racerapport

Cykling behöver inte alltid vara så himla efterlängtat för att vara bra, eller för att bli av. Ibland ringer bara klockan och oavsett hur trött man är så går man upp, slevar mekaniskt i sig sin gröt och sveper sitt kaffe, på med lycra och vevar iväg. Utan att egentligen känna efter om det är detta man VERKLIGEN VILL, eller om det kommer att leda till att man FÖRVERKLIGAR EN DRÖM, eller gör att man blir SJUKT MYCKET STARKARE.

Man bara gör.

Idag var en sådan dag.

Vi var fem cyklister som slöt upp på samlingsplatsen:

– en var peppad på dagens medelpass, som tyvär saknade ledare
– en ville köra lugna gruppen, som tyvärr blev inställd
– en hade planerat in cykling lördag och söndag, och nu hade det helt enkelt blivit söndag och därför var han här
– en hade vilat dagen innan och började redan vid avfärd prata förföriskt om att förlänga turen
– och så jag, som borde ha stannat i sängen

På något mirakulöst sätt lyckades vi vara ute och cykla i två timmar. Jag fattar inte hur det gick till. Min ämnesomsättning var lite galen och tvingade fram en PP redan efter 45 min, då jag även prånglade på mig min regnjacka, av PVC, fy f-n. Men tät är den.

Sedan fortsatte det regna småspik i kantvinden och efter 20 km ville jag vända. Men jag gjorde inte det, för då hade gruppen blivit en cyklist mindre och med den storleken på grupp och i den vinden behövs varje cyklist.

Jag var omotiverad. Psyket krånglade. Det blev lucka, och lucka igen. Inte för att jag var så jätteslut i benen, utan för att det kändes meningslöst. Det är den effekten motvind har på mig tror jag.

Jag tänkte på de dagar den sista tiden som jag verkligen har längtat efter cykling, och verkligen cyklat. Euforin. Att cykla omkring och nynna av lycka. Att trycka på i backen, och i nästa backe igen med samma kraft. Jag tänkte sedan på de morgnar jag bara ställt klockan, och utan att veta varför, klätt på mig cykelkläderna och cyklat till jobbet i motvind och regn. Jag tänkte på de dagar som jag verkligen hade velat cykla, men inte gjort det. Dagar med sol och stilla bris och blå himmel, då jag tvingats sitta på ett viktigt möte för att säga viktiga saker, träffa en viktig person eller i största allmänhet göra något som på sitt sätt just då var väldigt viktigt.

Tvingats är ju egentligen fel ord. Vi lever i ett fritt land. Men ni fattar.

Vi cyklade på. Brevid mig i klungan i kantvinden fattades ett beslut om att förkorta den planerade rutten. Vi svängde av. Jag kände mig genast piggare.

Jag tänkte;

Är det värre att cykla när man inte vill, än att inte cykla när man verkligen vill?

Vi höll ihop vår lilla klunga. Jag tror att alla fick i alla fall något av sina önskemål tillgodosedda under turen. Själv åkte jag hem och satte mig mitt på golvet invirad i en filt i tystnad i 17 minuter. Jag ställde min bianchi-flaska framför mig på fiskbensparketten och stirrade ömsom på den, ömsom ut genom fönstret. Till slut hade alla hjärnspöken flaxat iväg, och jag kunde gå bort till cyklen för att plocka bort kedja och klinga för rengöring.

Och nu när jag sitter här och skriver de sista skälvande raderna av det här inlägget kommer jag på mig själv med att tänka;

FullSizeRender(11)

Cyklade jag verkligen idag?

 

(AK föreviga sniglarna som lekte med döden vid Hässlögatan)

 

Annas äventyr Landsväg