Författare: <span class="vcard">Katja</span>

Den vackra schweiziska byn St Ursanne sett uppifrån.

Freddan närmar sig den tyska husvagnsarmén…

Bron bara några hundra meter från där vi campade

Nä men titta, en rödhårig springande sak till vänster!

OH OH tänker han, äntligen slipper jag de galningarna…

Didn’t think so! Här ska det fotas up your face :D

Och jagas lite förstås! (Peter med den snyggaste cykelkepsen på marknaden)

Haha, igår hade Peter tagit fram den nerladdade etapp 8 där han tillsammans med undertecknad förekommer i den galna scenen “Skrika högt Freddan! Kom igen nu för faen Freddan!” och springa efter den ganska så utmattade cyklisten… Det lustiga var att den engelskspråkiga kommentatorn (fy skäms på dig!) inte ens visste vad Kessan hette i förnamn. This man, Robert Kessiakoff sa han varje gång. Hade aldrig hänt våran Vacchi inte.

Jäklar vilka tempolår jag ser ut att ha förresten :/ ;) :D

Idag är en sorglig dag för cykelsporten – en dag för eftertanke.

Lasse lägger ner sin kamp mot dopninganklagelserna. Här kan ni läsa hans “avskedsbrev”. Han riskerar att bli av med sina samtliga vinnartitlar. Han riskerar att dras ner i skiten – bli ihågkommen som en paria för en del och en missförstådd hjälte för de andra. Nu är det så att ingen av oss kan hans story till 100 % – enbart han själv vet om han har varit ren eller inte. Det är upp till var och en att tro/misstro en av världens bästa genom tiderna. Jag väljer att tro varken eller. Det sunda förnuftet säger mig dock att är man med i en sport så länge som Armstrong varit med så ställs man inför många val av det obehagligare slaget.

Men det som egentligen är sorgligt är ju ändå att medan utmaningarna (inkl. etapper, tider, rekord etc.) blir tuffare och tuffare för varje år så blir dopningssfären mer och mer komplicerad. Det fuskas något oerhört – och precis som antivirusföretag tjänar enorma pengar på virus – så tjänar antidopningföretag (inte minst alla labbar!) gigantiska summor på att utveckla nya metoder för att testa cyklisterna. Pengar, som hade kunnat gå till att utveckla sporten istället.

Vill vi ha det så?

Självklart, inte.

Ingen vettig person vill behöva dopa sig för att vinna. Någonstans inom oss alla finns en grundinställning om att ärlighet varar längst.

Men när ansträngningen blir övermänsklig och cyklarna inte går att bygga lättare än så och träningsprogrammen inte kan bli mer optimala än vad de redan är? 

Hur vet vi när vi ska säga stopp innan sporten inte längre symboliserar den totala samstämmigheten mellan man och maskin även innebär en total samstämmighet mellan man, maskin och medicin?

Hur vet vi när vi ska sluta heja för att bojkotta?

Vi älskar ju alla att säga

Wow, shit, kommer han verkligen att klara det här?

och

Det här är ju övermänskligt, åh så spännande!

och

Näää..! där crashar han… men vänta nu, han kör ju lika snabbt igen fast foten är ur led!

och vi älskar, älskar våra man-machines som sätter rekord efter rekord.

Vi kommer inte att sluta heja fastän vi kommer att ha våra aningar. Vår verklighet är lite för långt ifrån proffsens. Allt vi kan göra är att träna, glädjas åt våra medcyklisternas framgångar och tävla rent. De stora organisationerna (som t ex UCI) som har makt att påverka och kontrollera cykelsporten borde se till att – även med risk för att schowen blir smått tråkigare! – tävlingsreglerna och -förutsättningarna är sådana att det går att prestera utan att trycka i sig massa skit som inte bara sabbar sporten utan den tävlandes egen kropp, och kanske liv, för alltid.

Idag ska det cyklas, yey! *lycra-look i nya bibs, så glad för dem*

Men vänta nu… Ute regnar det floder! *piggt snälla sluta regna jag är ju en solskenscyklist jag-leende*

Fast egentligen ville jag mest visa er mina nya bibs och den bästaste vind/regnjackan jag nånsin ägt :)

Fan, snart borde ju Rapha sponsra mig med lite pryls känner jag. Annars övergår jag till typ Pearl Izumi rätt som det är… (tomma hot, jag vet).

Hej.

Igår vägde vi våra bikes med hjälp av Peters fiskevåg.
Gissa vems bike vann (otippat). Peters Canyon var hundra gram tyngre än 6.8 kg.
Men men. Jag ska minsann se till att kringgå UCI:s regler till sommaren 2013!
Än så länge blir jag grym på den lilla tungviktarn jag har ;)

Sedan åt vi biffar med ugnsrotfrukter och en sallad med mozzarella till. Gott som fan!

Tja!

Gårdagens tur började bra…
Tills det blev en vurpa bak i klungan (jag låg framme bakom dem som drog). Lite otäckt, ett par gubbs fick sig rejäla smällar :(

SNÄLLA DRICK INTE om inte du ligger absolut längs bak i klungan
VAR UPPMÄRKSAM både bak och fram
HÅLL AVSTÅND så att du känner dig säker och hinner bromsa och han bakom dig hinner bromsa och alla hinner bromsa.

Smått skärrad & lite förbannad —>

En av gubbsen bestämde sig för att åka hem och jag kunde ju inte låta stackaren köra själv så jag hängde på. Hade helst kört klart med klungan men ingen behöver åka hem själv. En till kille hängde på sen så vi körde på rätt hårt till slut. Vart nästan 30 km/h dörr till dörr, helt ok med tanke på motvind, räkna av tiden för smällpausen etc.

För övrigt så njöt jag rejält av mina nya bibs. Alltså är du tjej – köp Raphas bibs! Snygga som tusan men framför allt otroligt sköna. Visst, kostar en hel del cash money men man bor ju på cykeln, då ska man må bra på den också. Kan med gott samvete påstå att dessa bibs varit min bästa cykelinvestering hittils. Pavé, here I come!

Sorry för sunkig bildkvalité men fotade själv med iPhonens framkamera efter rundan… Jag har ju strl L på rumpan men hade nog kanske kunnat trycka in mig i ett par M.

För övrigt känner jag mig stark idag. Hoppas det håller i sig till imorgon, torsdagar har visat sig stumbensdagar de senaste veckorna… Idag ska det för övrigt regna, men jag är glad och spänd ändå för jag ska göra något som kanske kommer att påverka mitt liv ordentligt (till det bättre, hoppas jag) :)

Hörs gott folk!

//smått stirrig Katja