Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

  • Mellan rundorna

    Framtidstro hopp och kärlek

    Hah! Ett bröllop och ett dubbeldop hann vi med igår. En tillställning som inte hade mer än två planeringsveckor bakom sig. Så kan det gå och så gick det. Och hur också! Spontant, intimt och lyckligt på ett familjärt och värdigt vis. Tack Ingela och Andreas. Och Ingela – i vår är vi ute och cyklar fikadistans med våra kids i kärror och du är så stark att du halvhjular fast du drar hela två ungar, hörru mig? <3

    Puss.

  • #lidamedstil,  Between the rides

    So what we gotta lose? What we gotta move? I move mountains.

    God morgon folksis! Eller förmiddag? Vet inte vad man säger numer när en annan är uppe sen ottan varje morgon.

    Har inte sovit många timmar inatt. Tankarna går som myrorna i benen (och inatt även armarna, jäkla WED/RLS-elände). Den här januarin har bjudit på en livskompott så intensiv, o-ego och solfattig att jag ibland undrar hur jag – vi – har orkat utan att bryta ihop och börja tjuvsupa boxvin och spela nätpoker för smslånade $ typ.

    🤔

    😌 nädå.

    Om februari kommer att bli lugnare? Skulle inte tro det va. Då ska vi ju skola in Plutten på föris också. Och så har det ju självklart blivit något strul med platstjosan så inskolningen som skulle börja i början på månaden börjar inte förrän i mitten. Det ska bli mycket intressant att försöka få ihop kalaset med tanke på hur min jobb- och livsagenda ser ut. Men vadå, jag har fått ihop kalaset ett gäng gånger förr. Och Jonas – Jonas är en född klippa. Däremot hade det förstås varit skönt med lite lugn och ro. Även klippor behöver vindstilla perioder för att inte söndras ner av havsvågorna.

    Men det är väl det som är ödet, och priset man får betala för att inte ha lärt sig att välja den lätta vägen i livet.

    Well well. Jag har det hur bra som helst. Jag är välsignat med ett barn så självklart, vackert och gott inifrån och ut. Jag har skitkul i livet och är omringad av kärlek och folks som gör allt för att få mig att må bra, även om jag min vana trogen gör allt för att slå det ifrån mig i stunden. Och jag har lärt mig att finna ro i stormarna genom att vägra slå knut på mig själv för onödigheter.

    Det är väl det där med cyklingen. Är det för lite av den varan så är mitt liv inte riktigt komplett ändå. Kan leva utan tur. Kan leva utan choklad. Kan leva utan sol. Och utan berg. Men utan berg och cyklingen, svårt alltså.

    Jag körde ett fint kort inomhuspass i fredags. Postkräksjuka ben, usch, men sjungande själ. Må slutet av januari och resten av den kalla årstiden bjuda på många fina cykelpass, oavsett form och innehåll.

    Slut på självterapin. Om en timme är det dags att slå på lite extra rött Chanel på läpparna, packa ner gåvorna jag njutshoppade i Stockholm igår och bege mig ner mot Mälarens strand för lite förbubbel och brudhäng.

    Som Anna ba: ”Ingela får en sjuhelvetes vackert och sprudlande vinterdag!”

    Bröllop och dop för en kär cykel+ kompis och hennes fina lillfamilj.

    Nu kör vi. Ut i solen. Puss!

  • #lidamedstil,  Mellan rundorna

    Cykelabstinensanalysen (min empiriska studie)

    Först

    – drabbas av lätt panik, såhär ett par dagar in i eländet

    – googla träningsabstinens men bli idiotförklarad av alla hurtiga tipsare som tror att “lär dig knyppling” kan bota avsaknaden av sysslan med stort C

    (förlåt alla knypplare, ni känner säkert samma under de perioderna

    ni inte får knyppla)

    – känna dig misslyckad som artist. Oavsett hur bra och fint och nice allting annat i livet är för tillfället.

    – möta missförstånd från de som ser träning som något som är kul men som man kan klara sig utan liksom

    – känna dig ensam. Mycket ensam.

    – självömka lite… och så lite till. Såja.

    moll.

    – nätfönstershoppa cykelkit och prylar (och kanske råka klicka hem något ändå)

    – skrapa bort rost från cykeldatorn

    – gå dina närmaste på nerver

    – ha lite lätt huvudvärk utan bestämt ursprung. Koncentrationssvårigheter. Minnesförluster.

    – känna dig lite småful. Småslapp. Småglåmig.

    – plåga dina närmaste lite till

    – nicka när andra säger att det inte är någon fara, att du är strax tillbaka på banan igen men tänka innerst inne att nä, det är kört. Jag kommer aldrig att få cykla igen. Jag. Är. Körd.

    – äventyra relationen med dina närmaste

    – bita dig i naglarna. Peta dig i näsan. Studera snoret.

    – bli religiös för om inga sablars ingefära- och nosspraykurer funkar, borde inte någon av gudarna kunna göra det då?

    – pausa Strava Premium 😭

    – avfölja 80% av cykelkonton de lyllosostarna ska inte ha mig som följare! CYKLAPÅNIGÖRDET UTAN MIG HAH! 

    *bröl*

    – byta efternamn till Fomo

    – söka patent på hashtaggen #nobikesnolikes

    för ingen, ingen lider av cykelbrist lika mycket som jag,

    hörde ni det?

    – och förnamn till Pita. Som i Pain In The Ass alltså.

    – få plötsligt gott om egentid då dina närmaste åker på spontansemester utan att meddela dig för de pallar inte ditt gnäll längre

    – sedan plötsligt äntligen må bättre

    – träna

    TRÄNA

    TRÄ Ä Ä NA

    la la la

    – känna hur djup kärleken är för allt levande, ner till den minsta lilla snigeln, har ni sett färgerna? Åh shit så fiiint allting är

    all smiles :)))

    – gömma undan inlägg som detta för att ta fram först när abstinensen är framme nästa gång

    (→ kategorin Guider och tips folks)

    We’re all unique folks. Förutom när det kommer till träningsabstinensen.

    Idag ska jag äntligen cykla – om än lugnt om än försiktigt bla bla – efter en ganska så ruffig magsjukeperiod. Skoj för mig! Puss och må väl.

  • Mellan rundorna

    Det måste vara möjligt att spela tonen C så att folk bryter samman

    Det var mig självaste fan.

    Jag har åkt dit på vinterkräksjuka. Den nedrigaste sorten, med smärta och illamående i alla kroppens fibrer. Inte en bit käk får jag behålla och inte är jag särskilt sugen på att äta heller.

    Sinnet är en enda mjölksyrad slöja. Fan på ordet mjölksyra (ett av träningsvärldens topp fem hemskaste ord? Snälla ersätt med något aptitligare), fan på när det faktiskt känns som att synen, hjärnan, smaken, allting har fått sig en släng av mjölksyran.

    Ligger i sängen och halvdåsar. Enda lyckan är väl att höra mina grabbar ha sin dag så fint i rummen bortanför min trista sängvist. Lugnt leker de och småsnackar med varandra, självklart till tonerna av barnvisorna ur Ivars musikböcker han kan inte vara utan. Hjärtat håller sig friskt av att höra så mycket kärlek. Ivar min Ivar, mammas lilla äpplis.

    När syran släpper taget om sinnen och jag orkar vara rastlös läser jag Po Tidholms norrlandsessäer. Om fjällen, om modernitetens intåg i det gamla samhället, om feelgoodturismen som ser det den vill se och lämnar det nödgade utanför. Och om jazzen förstås.

    Drömmer om ett liv långt bort från städernas röra, vet att jag älskar både och. Vill se det jag vill se. Är mig själv i staden, är mig själv där borta med. Men tydligen inte tillräckligt mycket. Så här är jag.

    Planerar att bli frisk till helgen. Tänker cykla. Tänker gå på bröllop på söndag.

    Tänker skriva glatt och vettigt, om cykel och om aktivt mammande igen.

    Fan på kräksjukan.

    Inläggsrubriken kommer från Jan Johansson, så sant som det är sagt – och hur sagt också! 

     

  • Mellan rundorna

    So much music so little time I’m so sorry

    Hej. Strax efter jag hade tryckt av mitt hoppfulla inlägg om 2019 och gjort mig redo för en hejdundrande bloggvår så fick jag ett hemskt besked; en historia som inte är min att berätta men som ändå rispade upp mig och frös sedan ner mig i stycken. Sedan dess har jag inte kunnat förmå mig att blogga en rad. Fram till nu. Vill ändå att ni får en liten förklaring.

    Men jo cykelbloggen, jag har tränat. Inte så ofta som jag hade tänkt från början men i alla fall. I fredags snörde jag dock på mig mina skönaste sneakers och dansade bort natten på ett underbart litet venue i södra Stockholm. Det var skönt att få vara lycklig i sällskap av andra likasinnade.

    Annars har jag mest hållit i min Ivar, jobbat, varit och pendlat mellan sorg och hopp. Låt oss stanna vid hoppet.

    Puss.