Författare: <span class="vcard">Katja</span>

Morgon kära läsare!

Hör ni hur gullig jag låter (och ser ut på mobilsnapsen däroppe)? Vad kan det bero på? Jo:

Dels på har jag sovit. Sovit! Sovit som i på riktigt. Alltså läst ut min bok till Jonas gitarrspel, lagt mig ner i sängen, pussat Jonas gonatt, blundat och vaknat bara en gång och det för att pinka och snabbmassera benen. Bara en gång – för att sedan somna om och inte vakna förrän väckarklockan drog igång sin melodi.

Eftersom gårdagen gick i ett (och en helslut kropp som bara körde och körde utan att reflektera) och eftersom jag har sovit inte tyckt mig känna några fosterrörelser. Det händer med jämna mellanrum, oftast går det över när man lägger sig ner, ibland gör det inte det och då får man ringa vården och komma in och kolla det (hänt mig en gång) men oavsett så freakar man ut rätt rejält eftersom de enligt boken ska kännas varje dag, flera gånger och så. Jag försökte dock att hålla mig sansad till MVC-besöket imorse och yes, barnmorskan lyckades väcka ungen och den känslan slog alla chokladkakor i världen ungefär.

Japp, även Palle Kuling innan Palle Kuling ändrade kake- och förpackningsdesign.

Överlag gillar jag vår barnmorska. Jag vet inte om hon är så mot alla och det spelar självklart ingen roll. Men hon lyckas alltid få mig på bra humör och säger att jag är stark fysiskt, att jag även har så mycket inre styrka, att jag är en vinnarskalle, att jag kommer att få en bra förlossning eftersom jag är van vid att möta smärtan. Tankar jag sällan törs tänka – och knappt skriva! – om mig själv. Fast jag kanske borde? Jag kanske borde skita i alla dräpande elak missunnsamhet förklädd i honungslena ord-kommentarer från de som tar ut sina personliga besvikelser på andra? Jag kanske borde bli mer som mina fantastiska träningskompisar, så grymma på att klappa sig själva på axeln? (← en egenskap jag verkligen önskar jag besatt, istället är jag världsbäst på att förminska mina personliga-, sportsliga och karriärmässiga bragder för inte är det väl fint att framhäva sig själv har jag fått intutat i mig)

Jag vettefan alltså. Jag kommer nog tyvärr helt att aldrig riktigt bli den där klappa sig själv på axeln-personen jag kanske borde bli, jag som faktiskt håller på och tävlingsidrottar och gör karriär och allt. Men det ligger mig inte för helt enkelt.

Men jag ska verkligen, verkligen bli bättre på att ge de positiva, peppande, uppriktigt välmenande orden det utrymme de förtjänar. Annars vore det orättvist mot alla de vännerna, släktingarna och det goda nätfolket som ju under hela den här tiden överöst mig med kärlek och axelklappar.

För så sorgligt är det funtat – att det är lättare att minnas orden som sårar än orden som hyllar. Varför är det så funtat? Heldumt funtat. Säkert en invandrargrej. En f d mobbad-grej. En normbrytande person-grej. En gå sin egen väg på riktigt-grej. En hjärtat skinnlöst-grej. Don’t cry.

Bli bättre på att inte se den inre styrkan som något ”tursamt”, något som kommit gratis. Våga stå för att jag är en stark jävel, våga stå för allt jag faktiskt tagit mig igenom. Våga klaga – ja, även klaga! – utan att samtidigt be om ursäkt eftersom det finns de som har det värre. Våga sätta min egen upplevelse i första rummet. Vägra få dåligt samvete de dagarna det känns bra, vägra skämta bort framstegen.

Våga stå för att jag är jag. Våga vara Katja, som haft det både bra och dåligt, både lätt och svårt, både ont och skönt, både jobbigt och chill, med dåligt psoriasisskinn på händerna, med ett skinnlöst hjärta men med desto segare skinn på näsan. Våga stå för att vilja vara vacker, inifrån och ut. Våga njuta på mitt sätt.

Våga se de sömnlösa nätternas mardrömmar för vad dessa är – de sömnlösa nätternas mardrömmar. Något jäkligt fysiskt, skriva upp Det kommer att bli bättre med sömnen på en lapp vid sängen. Inte mer än så här.

~30 (närmare sagt 29) dagar är det till bäbisens beräknade födelsedatum. Nu är det förstås mycket sällan som bäbisarna följer det datumet. Som förstagångsföderska får jag nog finna mig i att gå över tiden, även om det kan dra igång ungefär när som helst före Datumet också.

Hur önskar jag att dessa 30 sista dagarna ska vara?

Jag önskar… hoppas på att de ska vara lyckliga. Precis som det mesta av graviditeten, mitt livs hittills vackraste läxa. Och jag säger då som Sara-vännen – verktygen, styrkan och intuitionen finns inne i mig. Jag litar på henne, och jag litar på mig, klimpisen, Jonas, all den goda ljusgården runt om oss.

Nu kör vi, sista varvet. Tack för att ni lyssnar – och vi firar med en ny gullig header. Hoppas ni gillar’t. Puss!

P.S. Glöm inte Cykel-VM i helgen och nästa helg, på SVT. 

I väntan på kattungen

God morgon. Efter ännu en sömnlös nattvandrarnatt med lika delar ofrivillig motion som frustration (och ett par hjälpsamma vänta och se hur det blir när du får barn-nätkomments på det) så började min morgon på en neggo not. För att inte offerkofta ner mig totalt så gjorde jag kaffet extra starkt, klädde de eländiga benen i ett par extra snygga gravidstrumpbyxor och mig själv i min rödaste klänning. Jag kan inte påstå att jag blev piggare men humöret svängde i alla fall från ofruktbar uppgivenhet till frisk ilska. Att plinga lite extra ljudligt och glo lite extra ilsket på de så kallade ”medtrafikanterna” i sina plåtkarosser och utan fungerande blinkers (sure) gjorde susen för stämningen. Idag ser jag banne mig rött. Bjuder därför på en riktigt störig lista, kryddad med både purpur cyklistilska och en nypa salt. Så voilà – den arga stadscyklistens röda lista:

Most punchable face: Han den där ynglingen i lyxbilen eller hon den där i ”familjesuvven” (sorry men stereotyperna stämmer för det mesta ute på stans vägar) som inte rör en fena när hen svänger rakt ut framför en utan att ens försökt blinka, stanna till eller få till någon ögonkontakt. Fett läskigt, fett punchable. Men man hinner ju tyvärr inte. Istället står man där med hjärtat i gropen och försöker memorera regnumret fast man kommer att glömma efter några hundra meter.

Får humöret att svänga från glatt till argt: Alla oskyddade trafikanter-fientliga trafiklösningar som man måste passera dagligen. Och när man ändå passerar dem så tänker man – hur kommer det sig att vi som bor i ett av världens rikaste länder inte har råd med att bygga våra städer någorlunda säkra? Hur kan alla skattemiljoner som med jämna mellanrum satsas på ökad cyklism inte användas till konkreta infrastrukturella åtgärder? Varför är inte säkerheten för våra oskyddade trafikanter inte vara ett lagstadgat måste i alla kommunens planer och åtgärdsprogram? Och så fortsätter det att mala i hjärnan.

Jag gör mitt bästa. Både i mitt dagliga arbete som infrastrukturingenjör (även om jag inte jobbar direkt med cyklismen), som bloggare, som offentlig debattör. Men fanken, handlingskraften måste ju komma från fler än oss som är ute och faktiskt cyklar.

Senaste publika utbrottet i trafiken: Jag tror inte på att balla ur i trafiken, oavsett vilket fordon jag framför. Det leder bara till ännu mer elände. Se bara på alla bilisternas utbrott – usch vilka hemska olyckor dessa leder till.

Men få saker retar mig så mycket som en radda ynglingar som går i bredd på den (oftast oseparerade) GC-banan så att ingen, varken cyklister eller fotgängare, kan passera smidigt och säkert. Så helvetiskt oförskämt. Nu är jag gravid och inte så himla smidig av mig så jag får tyvärr hoppa av cykeln och förnedras genom att ropa URSÄKTAAA och vänta på att gänget skingrar sig. Men helst skulle jag vilja cykla rakt in i gänget. Inte så att någon skadas direkt men så att de typ, får hoppa åt sidan och skämmas och så.

Mest ilskeframkallande trafikljud: Bilisterna som helt oprovocerat (eller det blir ju provocerat, eftersom vi cyklister uppenbarligen provocerar dem) tutar på oss som cyklar, och gärna så plötsligt som möjligt. Fy skäms på er, era dräpare.

Stadscyklisttypen som får mig att se rött: Styrsurfarna är ju en trist grupp om man nu ska dra ihop folks över en kam. Här försöker man ligga på rätt sida, ta hänsyn etc. men så kommer någon flummare och facebookchattar samtidigt som hen vinklar runt och skiter fullständigt i att ens försöka bry sig om sina medtrafikanter.

Men hetsmotionärn är väl inte heller någon partypersonlighet. Inte mitt i stan i alla fall. Försöker se värsta raceig ut och skiter i att stanna mot rött eller väja för gamlingar, som vore det raceigt och coolt. Alltså grabben. Tagga ner på att välta omkull mammor och valpar mitt i city så räcker benwatten till när det väl är dags att prestera på riktigt. Vilket kan göras ungefär precis var som helst förutom just mitt i stan där man kanske ska försöka visa lite… hänsyn och fartanpassning?

Cykeldebattören som gör att jag snedtänder: De är ju ett gäng tyvärr. Men säg han som drar ihop cyklisterna till en homogen grupp? Han som använder begreppet ”väg” som något slags exklusiv zon för bilisterna only? Eller hon som prompt ska påtala att det minsann handlar om att ta hänsyn och vara snälla mot varann så löser sig allting i en tråd om någon bevisligen farlig trafiklösning där det går åt en cyklist i månaden cirka. Hörru din självutnämnda Moder Teresa, vad sägs om att vara lite konstruktiv istället för pekpinnig?

Dummaste trafikidén: Den om att dra ihop alla som inte kör bil i en enda stor salig röra, bestämma sig för att vi inte kräver något utrymme och utforma vägarna därefter. Applåder!

Originallistan från Clara

Hehe erkänn, det blev en riktig ilsken lista. Jag hoppas att ingen blev alltför kränkt… och blev någon det så beklagar jag det, fast ändå inte. För tänk om vi levde i ett samhälle med både trygga trafiklagar och sjyssta trafikantattityder? En trafikvärld utan ilska, utan oro, utan osäkerheten. En utopi, eller?

Jag hoppas att ni får en glad onsdag med så få ilskeframkallande trafikstunder som möjligt 👄 Och vill ni skriva av er – varsågoda, kommentarsfältet är ert!

Cykel Infra Punk

A cycling princess i a terrible mess
An autumn alone
But no rides to confess
Dreams of a ride on a red carbon horse
Runs like a spirit by the castle walls 

Pinkpausvyn från någon cykeltur förra året.

Jag erkänner – jag saknar lite att kunna cykla just nu. Just precis just nu. För att det är höst ute. Min årstid.

Min!

*stampar med klossen i marken*

Med hösten har jag alltid varit som en mor med sitt lilla barn.

Visst, allas ungar är fina, men erkänn att min ändå är finast av de alla?

Eller som en kid med sitt idolband.

Visst, många gillar The Smiths, men innerst inne vet jag ju att jag gillar dem mest och förstår dem bäst, eller hur?

Ni förstår tror jag.

Alltså det går ju att cykla liksom. Jag kan trotsa krämporna och gravitationen och stånka runt på stans cykelbanor på min oväxlade damtralla för cyklingens och blogginnehållets skull men det är inte samma sak. Damtrallan är förstås fortfarande ovärderlig för att snabbt ta mig ner på stan när jag ska med stockholmståget till exempel, men skönt är det då inte någonstans. Bara praktiskt. Och då enbart på slätan alternativt nerför. That’s all.

Mjo, jag har varit tursamt lottad som har fått cykla långt in i graviditeten. Mjo, jag är fullt medveten om att det liksom är normalt att inte kunna cykla när man är höggravid. Och handen på hjärtat så har det funnits sjukdomstillfällen längre och tristare än denna korta, glada period av väntan.

Ah men som ett exempel, om vi bara tar förkylningar och sådant lightweight, ett journalutdrag:

Hösten 2013 drogs jag med min tredje av årets tre utdragna halsfluss.

Hösten 2014 var jag förkyld och däckad exakt var tredje vecka mellan september och december.

Hösten 2015 var jag förkyld och däckad ungefär var fjärde vecka, så något bättre där…

och så fortsätter det.

(faktum är att det är sådana tillfällen jag tänker tillbaka till när jag är på g att deppa till de dagarna jag är för krämpig för att aktivera min rastlösa kropp. Typ hey, vad är väl några månader med taskig sömn mot sammanlagt tre månader med halsfluss? Eller hey, vad är väl stickande ischiassmärta i ett ben mot konstant ischiassmärta i både ryggen och båda benen som fuckade upp mina träningar och lopp mellan 2012 och 2015? osv. ”självpepp”)

Så med andra ord så cyklar jag säkert fortfarande oftare nu än vad jag gjorde under vissa av veckorna de föregående höstarna…

…och innan jag ens började cykla så älskade jag hösten ändå. Precis som nu.

Så nej, jag ska verkligen inte gnälla och det gör jag inte.

Men likt förbannat känner jag ändå av den, höstcykellängtan. Jag är ju inte mer än en enkel cykelnörd, fast i den dagliga cyklistdrömmen.

Imorgon ska jag ut, kanske ut med damtrallan ändådå, och plocka mig en fin bukett av färgglada löv och prassla med dem mot örat och mot bäbismagen så även den därinne hör och vi kan glädjas tillsammans. Och längta lite tillsammans. Till alla höstäventyr.

Spana in denna videon förresten, fick länken av en cykeltweetie. Inte direkt nå jättesvenska höstmiljöer, men känslan är underbar.

Puss och visst höstcyklar ni åt mig också?

Cykel

Åh hej säg hej till mitt band!

Jonas och Frida alltså.

De grymma två jag hade äran att fira vecka trettiosex med idag. Fast jag kom inte på att det var veckobyte förrän vi satt i bandlimon på vägen hem.

och Tåg i Bergslagen-tåget swishade förbi… men låt oss backa bandet.

Efter att ha morgonslöat i soffan bestämde vi oss för att skrapa ihop söndagskrafterna till ett äventyr, vår kära helgtradition. Skulle vi gå på den söndagsdöa stan eller härja – varsamt förstås – ute i naturen?

Det fick bli ett äventyr i den redan härjade naturen.

Det är först när man ger upp som det blir nått nytt
När man släpper taget tar man steget
Jag vet hur ont det gör när hoppet dör,
Men askan är den bästa jorden
Och även fast du inte tror det
Askan är den bästa jorden.

Vi tog Frida ut till Hälleskogsbrännan – naturreservatet som utgör den största delen av det avbrända området vid Den Stora Skogsbranden i Västmanland. Ett något bisarrt men ändå lärorikt turistmål i ständig förändring. Och kanske även förädling?

Vi beundrade rotvältor, formade som makabra djurformationer, komplexa som urtida symboler, utan någon bärande styrka kvar i de sotiga ormarna till rötterna.

Och klättrade upp på klipphällarna. Noga med att sätta fötterna rätt, inte lätt för en höggravid person i fysisk obalans –

men med ett sådant band, I got by with a little help from my friends

Vi försökte ändå vara sansade och gå där det i alla fall såg mjukt och tryggt ut.

Men marken var lurig och rätt som det var så sjönk man ner, både bokstavligt och i det fotogeniska avseendet.

Vi kom dock helskinnade ut ur det hela.

Om än något sotiga på nosen, fast sotigast var ändå tallen :'(

Foton Jonas & jag

Turnén fortsatte sedan vidare genom skog och åker och avslutades med en varsin kopp västeråsmalet bryggkaffe, svart som sotet.

En helg full med familje- och kompishäng hemma och i naturen, jag är sannerligen en förbaskat lycklig lottad jävel… tack vare er så försvinner alla kroppsliga krämpor, alla hemska tankar, all jävla oro. Ni är sannerligen ett stort mäktigt larger-than-life band omkring mig, folks.

Nu ska jag laga pumpasoppa till Jonas, mig och lillpumpisen vår. Puss!

basisten

P.S. Cyklaomkring-Ingemar var tydligen och crossade i Öjesjöbrännan-området idag. In och läs vettja.

I väntan på kattungen

En stor vinfläck har ätit sig in i den vita färgen på köksväggen. Jag har försökt få bort den med alla medel men då åker även färgen av. Herre kul fest det var den kvällen. Möblerna är rätt få och rätt kantstötta om än med en viss diskret elegans. De flesta kommer från något av våra livet före vi-liv. Kanske var sakerna gedignare förr? Vi har växter som lever värdiga liv och växter som hör mer till andra sidan än till denna men som vi är för lata och något för blödiga för att ta bort. Vandrade pinnar till presentorkidéer och trygga garderobsblommor. Vi har en daterad jordglob som lyser med mystiskt sken kvällstid, en katt i återvunnen plåt från Göteborg och en annan i plast som säger Mjau när man går förbi fast batteriet är slut nu. Det dräller av sönderälskade gosedjur lite här och var i lägenheten. Drivor med böcker – att högarna aldrig minskar trots alla böcker som ger sig ut i världen genom Myrorna! – av sådan varierande utgåva att ingen mäklarassistent i världen skulle  kunna färgkoordinera dem ens om hon skulle tillåtas det. Vi har en näve cyklar, några uppe på väggen, några nere på golvet. Antalet varierar, de lånas ut till vänner och lämnas in på service hejvilt och ibland säljs någon och så kommer någon ny och så fortsätter det.Pumpen jag vann på någon crosstävling står ständigt redo, och det ligger cykelkomponenter och hjälmar uppe på symaskinsbordet från Jonas familjehem, precis sådant bord som fanns i min familjs hem på landet en gång i tiden. Trägolven är varma och trösklarna låga. Köket är vitt och modernt och pyttelitet och genom fönstret ser man harfamiljen roffa åt sig de snåla gräsresterna efter Riksbyggens omfattande dränledningsbyte. Kommer gästerna så åker de emaljerade pallarna fram, de som tjänar som nattduksborden nattetid. Och då, nattetid, när till och med den närliggande europaväg arton håller käft, hörs den mäktiga serverns lätta tandgnissel då den ger sig på ännu en algoritm att knäcka inför morgondagen. Uppe i vardagsrummet tronar Monarken; i förrådet väntar Emmaljunga NXT90 på att komma upp och lera ner sina fräna terränghjul. Fast för att komma åt den måste man först genom ryggsäcksarmén, mandolinen, gitarrerna och cykeldelskassarna. I apotekarlådan samsas tävlingskraschförbanden med de extra barnvagnshjulslangarna. En tom förpackning ryska filterlösa arbetarcigg från den grafiskt snygga eran. Bredvid lådan ligger mina penslar och målarfärger. Akvarell, akryl, olja, fast jag målar aldrig med olja. Mitt munspel som åker fram när omvärldsbevakningen bjuder till melankoli. Kylskåpet står aldrig tomt på choklad. På den fristående spegeln sitter vykorten från familjernas och kompisars senaste resor.

Och garderobs- och byrålådorna, de har lite smått börjat fyllas på med pyttisting, de första kanske riktigt genomtänkta, men så försiktiga, törs jag verkligen?-inköpen, precis som emmaljungan, precis som den grå spjälsängen med plats för växtvärkiga ben. Pyttistingen med täckta sömmar, löjligt runda benöppningar, tygkrås på byxrumpan. Rosa, gröna, vita, marinblå, vissa fluffiga, andra något stramare i bomull, de flesta så lena att tyget knappt känns mot den väderbitna vuxenkinden. En brioand i trä som gör Jonas galen när den lämnas kvar i sängen eftersom jag ”råkat” förleka lite med den i väntan på dess riktiga ägares ankomst.

Pyttistingen som samsas med stortingen. När är man redo? Ena dagar tror jag att jag inte att jag någonsin kan vara redo att mäkta den mest ansvarsfulla uppgiften av dem alla. Märkligt nog inger det en stor tröst, att inte vara mätt och trött och bombis på någonting. När jag traskar, smådansar, ibland nästan går på alla fyra (gravidåkommor, klassiskt) omkring och plockar lite i vår lilla, varma, kaotiska men alltid städade lägenhet, när jag trampar på någon gammal legobit min lillebror (eller var det Nadjas ena pöjsch?) har lämnat efter sig, så fylls jag med en stor, ren, glad känsla. Bebisvärlden i min mage, vår värld här i lägenheten, vi är hemma, vi är här i världen.

I väntan på kattungen Kärlek