Författare: <span class="vcard">Katja</span>

Efter göteborgstrippen förra veckan åkte jag inte helt oväntat på min första rejäla sjuka som mor. Wii! Ändå en milstolpe va? Viruset var inte speciellt farligt men gav mig lite halsont men också några dagar helt förlamande känsla i kroppen. Noll energi. Slooow mooo. Jag accepterade mitt öde men det blev förstås tråkigt inte minst för att en cykelhelg gick åt att gå runt och pickla hemma istället för att härja på stigarna och heja på och fota Jonas, Johan, Tony med fler hjältar och hjältinnor på Lida Loop. Okej, jag accepterade inte riktigt mitt öde. Jag blev fett abstinent, smått otrevlig inombords och tröståt torkade äpplen och åkte på dålig mage istället.

Men iförrgår bestämde jag mig för att sjukan var slut och jag måste ut. Rasta mig. Vädra ut tankarna inför det förestående stockholmsbesöket. Cykla lugnt och förnuftigt och försöka känna cykelglädje trots att jag måste hålla igen.

Och cykelglädje, det kände jag faktiskt så fort jag kom utanför dörren. För första gången på hur länge som helst var det äntligen svalt ute. Så pass svalt att jag kunde testa mina nya långfingrade Bontrager-handskar och inte dog handsvettdöden. Det ni. Hur njutningsfullt var inte det?

Yeah motljus mobilkort Northvolt-bygget

Det blev de vanliga hemmastigarna för att slippa anstränga huvudet ytterligare genom att leta efter nytt cykelvirke. De som får kanske två-tre teknikkattsvansar av fem möjliga. Flow och inte alltför mycket bök men inte utan ett par sugande backar och en och en annan nagelbitare till hinder (som den där stocken som inte ligger ner helt eller min teknikfiende nummer ett – smala passage mellan två eller fler stenar).

Även om jag träffade på några andra glada hjälmskallar där ute i skogen – tack du herrn som öppnade mina ögon vid Hökåsen-bommen! – så var det ändå myggens sällskap som jag inte kunde få nog av den turen. Bokstavligen. Det var som om de visste att straffa mig varje gång det gick för sakta eller när jag hoppade av cykeln. Jag har alltid varit omtyckt av mygg. Kommer ihåg att jag kände mig alltid orättvist behandlad av dem i barndomens Karelen – medan mina kompisar fick sig max två-tre myggbett levde jag ett kliigt och surrigt liv somrarna igenom.

Min blyga cykelpojk är vilse

Myggkärleken blev extra tydlig under min lilla och ack så typiska vilsekörning. Det pinsamma är att det var exakt samma stig som jag hade kört vilse på ett par gånger förr, men det var några år sedan. Men jag borde ju komma ihåg den? Tydligen inte. Hur som så var det en stig som var märkt med en mtb-pil men slutade likt förbannat i en bushen. Tjurskallen ville förstås fram ändå men det blev bara bushigare och bushigare och myggigare och myggigare och så löstes stigen upp helt. Mycket märkligt. Jag måste dit med någon västeråssk mtb-dignitär och reda ut saken en gång för alla… under tiden jag frustade så blev jag så gott som uppäten av myggen.

Återlåten och förnedrad körde jag sedan klart min runda i den gyllene kvällssolen och var mycket nöjd med kvällen. Så nöjd att jag inte skyndade mig in i lägenheten för lite svalka direkt efter turen utan surrade lite mtb med de fotbollsspelande gårdskidsen och satte mig sedan ner på bänken utanför huset och trivdes en sväng.

Så här

Bra tur! Puss.

P.S. Förra året bjöd jag på en pedagogisk guide till hur man bäst och säkrast låter sig “cykla vilse” oavsett om man är en daredevil eller en försiktig själ. Här är guiden och jo, jag kanske borde uppdatera den med myggfrågan. 

MTB

Ivar, 100 % nyäten i AK:s 100 %

Ingen vet riktigt vad som sker på detta foto men alla verkar glada

Tydligen hade jag gett upp det tekniska på det kortet

Cykel i motljus i märklig vinkel,
notera alla mina sexiga distanser (styrrörskapning på g här)

Att titta ner och se svår ut på cykelselfies är så 2017,
nu sportar vi profil istället

I värmen gör jag mig ändå snyggast som Skuggis.

Alltså detta med fokus. Fokus är så viktigt när man ska göra saker rätt. Eller ens våga eller orka göra dem när det kommer till cykelsammanhanget.

Jag har alltid haft det kämpigt med fokusen. Dagdrömmare, person med koncentrationssvårigheter? När jag väl (!) fokuserar utför jag ”uppgiften” till 120 % och lite till. Men det är vägen till fokusen som är den svåra biten för mig.

Vissa mindre och vardagligare störande tankar har jag lärt mig att trycka undan, stoppa in i en osynlig låda och ta fram först när jag är klar med träningen. Det kan vara jobbet och annat förvisso viktigt men inte  viktigt att det inte kan cyklas bort, bara man biter itu och kommer över den där första mentala tröskeln, den som är där innan endorfinerna slår till. Men sedan har vi de stora orosmomenten. Bekymren som inte går att vifta undan ens tillfälligt. Den mångåriga ångesten som förlamar. Den ackumulerade stressen som sätter osynliga käppar i ens hjul. Mentala spöken. Sådant som skulle kräva en armé idrottspsykologer, chaperonisar, soigneurisar och groupiesar som skulle jobba med en före, under och efter träningspassen.

Jo jag har Jonas, mina vänner och er läsare/medcyklister förstås och det betyder precis allt eftersom ni är de som hejar på mig. Men ni vet ju själva hur hjärnan kan vara funtad – eller ofuntad.

Hur som. Bortsett från det tungsinta så har ett nytt – glatt! naturligt! normalt! – orosmoment kommit till i mitt liv. Oron för älsklingspluttisen förstås. Sockertussen våran. Iiivar.

För någon vecka sedan blev det så tydligt hur den påverkade min cykling. För första gången någonsin skulle Ivar barnvaktas av en kompis. Gulliga AK hade erbjudit sin hjälp så jag och Jonas kunde provcykla Skultunas lika fina som tuffa (hög lägsta nivå alltså) mountainbikespår. AK som bor i Skultuna fick ta över Ivar i barnvagnen och gå med honom i samma område där vi skulle cykla. Alltså, inte ens vara långt borta från oss. Och vad gjorde Ivar då? Däckade förstås och sov som en liten bäbis… alltså, som sig själv då.

Nu var det sent och fortfarande hemskt varmt vilket inte gjorde saken bättre men jäklar vad svårt jag hade att släppa mammaoron, trots att jag litar på AK till hundra procent och trots att han och Ivar befann sig i närheten. Skämdes nästan lite för att jag var så nojig. Är ju egentligen inte någon kontrollerande person, men är väl helt enkelt otränad på det där med att vara utan mitt barn. Det hela påverkade körningen. Nu brukar jag faktiskt så gott som alltid suga på det där med tekniskt första gången jag kör en bana (då är det studietajm ungefär) men nu var det under all kritik. Jag var feg, jag var strulig, jag var snubblig och goofy och det var bara allmänt plågsamt. Till slut körde jag upp och ner en rolig och simpel torkad lera-backe ett par gånger och sedan så fick vi ta över Ivar som hade vaknat hungrig och suris.

Bra jobbat AK och Ivar – ni kommer att åka på fler stunder som denna bara så att ni vet *vink vink* Men vi päronen lärde oss något av denna kvällen. Och det att Ivar är lite för liten för att barnvaktas av kompisar en längre stund kvällstid då han är en gnällig liten trötter så vi får nog snällt fortsätta turas om att vardagscykla tills vidare. Inget mer med det.

Det var lite sådant jag tänkte på under tiden jag försökte (varmt, varmt) njuta av den evinnerligt sega Skultuna-Västerås cykelbanan på vägen hem vid nio-snåret.

Hur var spåren då? Skitroliga och omsorgsfullt skapade, med spänger, northshores, korta men branta backar och annat bus. Jag tänker cykla tillbaka dit och fota och kanske filma så att ni får se dem. Men jag tycker att ni som kan bege er dit asap och testa! Här startar spåren och här finns det en liten video som är rätt talande.

Så! Over and out. Jag är tyvärr sjuk och småbister, hade gärna cyklat den här helgen då det inte vart något på grund av göteborgsresan förra veckan. Men äsch, det är min första riktiga förkylning som mamma så jag ska väl hålla tyst. Hade dock gärna kollat och fotat och hejat på coolingar som körde Lida Loop idag. Bland annat min egen Jonas. Men valde att bli kvar hemma med Ivar istället. Vila inför de kommande äventyren. Så nu ska jag lyfta på stjärten och laga ihop något gott till min hjälte som den hemmafru jag är idag.

Puss och fokusera lugnt.

MTB

Alltså vet ni en till (av många ty lättretad person här) sak som grinds my shiny gears?

Folks som ba

MEN DET ÄR VÄL BARA ATT…

om cykliga saker och ting. Dessa folks är (förstås) vanliga i sociala medier, typ cykelgrupper. Men även IRL. Du känner igen dem genom ett följande ansiktsuttryck 🙄.

Exempel ett

Någon: Hej jag vill gärna bli bättre på att cykla i klunga. Har ni några tips?

Och jag svär, minst 20 % av svaren kommer att vara typ men det är bara ut och cykla med klunga då

och så exempel två

Någon: Hej vad tycker ni om de här byxorna? Jag tycker de skär in i låren, vad tycker ni, ska jag köpa nya eller kommer de att töja sig?

Och då jävlar är de där och direkt men det är väl bara att cykla, vem bryr sig (och gärna det där ”vi cyklar väl för att det är KUL”-tillägget på det, som är KUL PÅ CYKEL en lagstadgad definition som är lika för alla)

plus tusen exempel till +++

Blir så himla sugen på att hänga av alla dessa bara-sägare på bästa Katja-sätt (med en slängkyss och två vickar på rumpan, alltså).

Varför?

Jo, för de är så himla icke-ödmjuka och icke-konstruktiva. Typ har svårt att sätta sig in i någon annans sits? Glömt hur svårt sakerna kan vara innan man kan dem? Om man någonsin kan dem? Glömt att alla inte är superfit, supergooglare, superduper-allting? Glömt hur mycket hårt arbete, hur många mil i benen, hur många små och stora fails det tar innan man inte längre tänker på momentet utan just ”bara kör”? Glömt att en av anledningarna till oredan i G/C-trafiken är just att så många tror att det är ”bara” att cykla utan att ha lärt sig tekniken och trafikreglerna? Om till och med proffsen har tränare? Skulle vi amatörer vara befriade från de komplexa bitarna bara (!) för att vi inte får lön för cyklingen?

Sedan kan jag bli lite extra irriterad på de som tillämpar ”bara” på frågorna om kläder, stil, sportslig etikett, traditionerna etc. Tänker så här. Okay, du är okunnig och/eller saknar intresse i det hela. Förmodligen kan du fett lite eller noll om sportens historia, bryr dig inte om tekniken eller nyheterna och ser cykling som en motionsgren typ ”träningsglädje på två hjul”. Fine. Du måste inte vara nördig. Du kan enkelt gilla att cykla. Det gör typ nästan alla andra med. Det är gott nog. Jag ser så på löpning, simning och längdskidåkning. Sporterna jag gillar att utöva men som jag har rätt lite kunskaper om och koll på. Frivilligt. Men då säger jag inte det är väl bara att springa till någon löpare som undrar om skorna verkligen är snörade sitte rätt. Utan håller trutisen och lär mig/skrollar vidare istället. Särskilt (!) om jag tycker att frågan är onödig eller löjlig. Då riktas ju den inte till mig, eller hur?

Kan inte vi enas om att låta bli att komma och tycka att någonting är bara när vi själva inte kan något om saken? Även om vi inte förstår varför någon annan kan tycka att en fråga är viktig eller rolig?

Snälla snälla?

Det är bara onödigt, blottar okunskapen på ett osmickrande sätt och tillför precis ingenting positivt till #cykelgemenskapen. Bara irritation och förvirring.

Onödigt tusan eller hur?

Puss.

Om cykel

Hej! Tåginläggen, visst har ni saknat dem? Hehe, innan jag fick barn och mitt bloggande förpassades till bussarna skrev jag kanske 60 % av bloggens inlägg på regionaltågen mellan Västerås och Stockholm. Kommer det att bli mer av den varan när jag börjar jobba igen i september? Vi får väl se!

Just nu sitter/ligger jag och Ivar på regionaltåget Göteborg-Stockholm. Fast vi kommer att hoppa av i Västerås förstås. Tänk att regionaltågens andra klass är mer barnvagnsanpassad än X2000:s första dito. Så b att det inte går att köpa kaffe eller dricka dock.

Hör på förresten. Resan till Göteborg var pärsens pärs. Fyra timmar blev till nio! Nästan lite coolt att allt som kunde gått fel gick fel: force majeure typ tre bränder runt om Hallsberg så tågstopp i Flen (en timme), sedan tågstopp i Katrineholm (tre timmar) pga felvänt X2000-tåg i Stockholm, tågfel på X2000, bistrofel på X2000, banarbeten i Vårgårda (ca en timme)… Vi anlände elva – helt slutkörda men lite stolta som ändå hållit ihop och varit vid så gott humör, jag och min Ivar 🕶

Vi har ju gjort Göteborg! Första gången för Ivar, wow. Att göra nya platser är alltid kul. Att göra vissa platser är lite extra kul. Göteborg är just en sådan plats. Dels så är det en sjujäkla fin stad, speciellt för en annan sjö- och industriromantiker (och cykelbackälskare). En stad som dessutom besitter den fina egenskapen att gärna bjuda på omväxlande väder vilket är toppen. Och dels så bor ju min äldsta väninnan här… där med sin familj – lite större än min för de har hela två söner.

Så roligt det var att komma dit som mamma! Jag hade oroat mig lite om Ivar skulle finna sig bland de äldre (1,5 och 3,5 år) pojkarna men det var förstås inga problem. Det gosades, kittlades, klappades (mest på bäbisen men även av den snabblärda bäbisen) och pratades. Barn är coola. De interagerat intuitivt och hänsynsfullt. Ivar hölls glad och sysselsatt mest hela den vakna tiden och mammahjärtat skrattade ikapp barnen.

Vad gjorde vi då?

Åkte Älvsnabben. Njöt av grönskan. Hängde i byggda och spontana lekparker. Upptäckte lite nya kvarter. Strosade längs med havet. Charmade lokalsen (mest Ivar då). Åt grillad mat. Badade badkar yey. Åt frulle på klämkäck indiebar. Glodde på båtar. Pratade och sov. Och annat semestrigt.

Om jag tänkte på cykel? Nä inte värst! Eller jo, tänkte att jag måste omedelbums fixa en längre axel till trekken så jag kan börja cykla med Ivar. Fett inspirerad av min kompis och deras Thule Lite (sådan som jag har fast för två kids) som de cyklar med överallt. Nu är han banne mig mogen och mina mammaguts med. Och så spanade jag lite efter eleganta sportcyklister men såg ändå mer typ citycykelfolks, kanske höll sig de eleganta sportcyklisterna utanför stan?

Om jag fotade? Skitlite och mest internt (badande barn och sådant). Kameran bodde för det mesta i väskan. Ibland är det skönt att skita i att dokumentera – även om jag la upp lite på instahändelser.

Om jag levde livet? Ja. Det blåste, härlig sval havsvind. Den lyfte upp kjolen. Den smekte nacken. Den skickade på oss lite moln. Den ingav hopp. Att vara med Nadja, Roman, Levi och Noel var kärlek. Jag saknar dem redan.

Om jag sov? (en viktig fråga för en med kronisk sömnlöshet) Japp – hela två nätter av tre vilket är wow.

Resan gjorde oss gott. Både jag och Ivar växte lite, blev trötta och utvilade i ett.

Nu längtar vi till våran Jonas, hem till vår mysiga lägenhet (tydligen har de glasat in balkongen så nu kan jag skapa min oas/paincave där ute wii!), hem till de bästa cykelstigarna och till planerna om att så småningom flytta närmare en av de bästa lisorna för själen min

havet 🌊

Pusss från Skövde genom rutan.

Kärlek Livsstil

Sex hjul och en plutt i Högbo i lördags.

Hej här kommer ett livstecken.

Livet är fint trots att värmeinfernot fortsätter. Jag och Ivar packar inför göteborgsresan senare idag. Long time no see X2000. Long time no see havet. Long time no see Nadja & Co.

Och på tåget ska jag blogga klart inlägget om den gångna cykelveckan. Se upp för en del sötsurt. Puss och vi hörs snart.

Livsstil