Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

  • Äventyra med barn

    Så blir du en päronförebild i störtkruka

    Plocka upp hojen på eller vid jobbet. På med förebildshatten aka ”hjälmen”.

    Voilà! Nu är du plötsligt en förebild. Nice va?

    Cykla till förskolan/skolan. Glöm inte att ta av dig sponspjuxen och hänga upp dem för att visa vems päron äger 😁

    (nä, för att de inte ska va ivägen förstås)

    Visa barnet var hjälmremmen ska va om man kör med glasögon. En vill ju inte göra bort sig inför sitt eget barn. Obs bilden är tagen före jag gjorde rätt.

    Plocka med dig rätt barn och stoppa in han i vagnen. Säkra flyktvägen med spänne, Grötis och kyss. Och så Bontrager Junior på fluffskallen.

    Häng någon minut utanför föris mest för det är coolt. Obs inte för länge blir lätt suspekt annars.

    Och så extra snyggt i motljus innan avfärden.

    Lätta växlar i det skira vårljuset. Vill vi hem? Nä. Måste vi? Jo. Men så härligt det är för båda. Fart och fläkt!

    Hur många utsläpp? Noll många utsläpp. Hur mycket hälsa? Fett mycket med hälsa.

    Och så tungan ut till de som körde för nära ekipaget. En kan ju inte vara en förebild för länge. Någon måtta får det vara!

    Puss mina cykelhjältar. Det är vi & planeten 💚🌍

  • #lidamedstil

    Hur jag mår, vad jag gör och vad som händer nu.

    Hey yo babies.

    Jag är uttorkad.

    Jag är tunn.

    Okej, tunnare *choklad mums mums*

    Jag har varit sjuk så mycket att jag har ordinerats linsvila och salvor för mina hornhinnor som har nötts ut. Har förstås inga fräscha brillor. Går således runt med fel styrkor på glasögonen och ticsar mig galen i väntan på nya glas.

    Mitt en gång röda hår kräver ökad Mättnad vid fotoredigering. Det är jag och de stripiga pälsömsande rävarna ute i skogen.

    Jag är urlakad.

    Uttömd på energi och go som något hav uttömt på koraller och mineraler.

    Och urbota less på att vara det.

    En cykelbloggares bloggcykel är ganska utstakad oavsett stil och ambition.

    Man tränar, blir sjuk/skadar sig/livet händer, sedan återhämtar man sig, peppar för något säg race eller träningsresa, genomför sedan detta, är glad/besviken, reser sig igen och så håller det på. Förutom att det med sjuka/skada händer brukar vara undantag.

    Utom i fallet Katja våren 2018-våren 2019. Här har det varit tvärtom. Jag har slutat räkna alla kräksjukor, flussar och influensor. Speciellt efter att dessa hade fått sällis av det vad som ibland känns oändliga vabbandet efter förskolestarten i mitten av februari. Fast jag har inte vabbat så mycket själv. Jonas har vabbat. Jag har oftast varit för sjuk för att heltidsvabba utan medvabbat. Eller jobbat ikapp det jag har missat på grund av sjukdagarna.

    Jag har gjort alla tester. Mina värden är perfa, till och med ”otroligt” bra. Jag är ”stark som en björn” (samtliga citat är vårdpersonalens) och mitt immunförsvar är – skojar ni? – fint. Enligt vården.

    Jag har fan testat allt för att hålla mig frisk. Både kemiskt och naturmedicinskt. Jag har gått på helkroppsmassage och jag häller i mig litevis med äckelfära och gurgelmeja. Jag har uttömt oändliga flarror antiflunsaspray…

    VET NI HUR JÄVLA LESS JAG ÄR PÅ ATT SKRIVA INLÄGG OM MINA SJUKOR?

    En av anledningarna till varför jag drog i blogghandbromsen och bestämde mig för århundradets brejk (ordlek!) var för att hade tröttnat på att utsätta er och mig själv för rapporter om min sjuklighet.

    För ärligt talat så är det banne mig inte särskilt kul att krysta fram cykelinlägg när man är pigg nog att cykla max två gånger varannan vecka.

    Jag har aldrig haft problem att blogga om vad fan som helst och när som helst. Det vet ni. Idag kör typ alla så, men hela grejen med Cykelkatten var att redan där i början, för sju år sedan, kunna skriva vad som helst så länge det inte tävlade med Cykel. För den röda tråden i min cykelblogg är ändå cykel. I förening med livet och kärleken förvisso, med hur kär är man i livet när cyklingen inte funkar?

    No bikes no likes som det så fint heter.

    Kanske gäller det inte bara antal hjärtetryck på Insta.

    Så istället för att som sagt, skriva om precis allt annat än cykel och vara deprimerad över att cykel var en så liten del av mitt liv ty sjuk, sjuk, sjuk så slog jag ihjäl min darling.

    Slutade cykelblogga och cykelsocialisera mig öht alltså. Online. Dissade förstås inte mina IRL-cykelvänner. Eller okej lite. Alla småbarnspäron gör det. Ett tag.

    Hur som!

    Feck så jobbigt. Så kliigt i fingrarna! Så ovanligt. Låta bli att fota. Skita i att skriva ner idéer. Låta bli att kommentera cykelhändelser. Tacka nej till cykelevents och förfrågningar.

    Nöja sig med att slöposta lite #bikefullness-poster om hur jag cyklar i svala kulörer (är i och för sig läcker i svala kulörer men men)

    Men det blev så mycket lättare att andas. Jag frigjorde hur mycket tid och energi som helst. Tid och energi som hade gått åt att sköta den här saken.

    Men vad fan det är bara en blogg. Hur mycket känslor kan det egentligen vara förknippade med en sådan?

    Mycket. I alla fall om bloggen heter Cykelkatten och hon som har skrivit den har brytt sig om den som ett bonusbarn eller något liknande kärt.

    Men hur som. Så jag levde ett cykelmediefritt liv. Ingen blogg. Ingen podd. Inget cykligt engagemang öht.

    Ett mycket stressfriare liv. Så klart – jag hade avlastat både hjärnan och hjärtat. Men det var med en kluven känsla. För samtidigt som jag visste att ekvationen småbarnsmamma + jobba för att försörja + hinna äta, sova, umgås, träna +annat är en ekvation skör nog även utan bloggande så förstod jag att det inte var Cykelkattens fel.

    Utan tajmningens. Cykelkatten var ju bara ett av momenten jag skalade bort för att minska på belastningsnivån. Måste det bli just det momentet? Det som hade gett mig så mycket glädje, njutning och möjligheter genom åren?

    Men en gång utbränd alltid känslig, och man räddar vad man rädda kan. För Katja kan inte räcka till allt även om hon en gång trodde det.

    Men det är inte så jag vill ha det. Inte i längden.

    Att vara ifrån mitt lilla cykelverk har även gett mig tid att reflektera över hur jag vill fortsätta driva det.

    Jag har inte all bloggtid i världen numer. Jag är en småbarnsmamma som faktiskt vill finnas där både fysiskt och mentalt – kan inte njuta nog av min bäbbä (Ivars namn på sig själv, uttalas i en utandning). Jag är en engagerad uppdragsledare som driver och deltar i mångmiljonprojekt på flera orter – ett jobb jag älskar och som råkar kräva a bit more than det jag gjorde förr (eller? Det är roligare och mer $$$ nu i alla fall). Förvisso hade jag kunnat ta det lugnt karriärmässigt så här i småbarnstider. Men nu dök möjligheten upp och jag kör på. Även om jag har kvar planerna på att testa på något annat, lite mer soul-ish i framtiden. Och även om jag har blivit tusen gånger bättre på att känna av stressvågorna i tidigt skede och kontra med mentala skalskydd.

    Jag är på en rätt plats i livet nu i alla fall. Bara jag håller mig frisk så.

    Men, från och med nu kommer bloggen att åter ta mer och mer plats. I den takten det känns bra för mig.

    Jag har fortfarande inte bestämt mig om jag blir mer aktiv på Instagram. Podden blir vilande ett tag till men det finns planer på något ännu roligare än podd – och namnet är spikat. Och så har jag (med hjälp av coach Tony) designat en kul grej jag tänker låta er ta del av! Jag kommer inte återgå till lagcykling i år heller men jag kommer att börja tävla på ett mer seriöst sätt igen. I landsväg och i cross.

    Och ni, ni kommer att åter vara med och #lidamedstil ihop med mig. Jag har helt enkelt för roligt med Cykelkatten för att inte ge henne den platsen i mitt liv hon förtjänar.

    Vi har äventyr som liknar inget annat framför oss. För säg vad man vill om alla sjukor jag och familjen genomlidit – men de har inneburit en sjujäkla kreativ vila! (har till och med tittat på Dynasty-rebooten, hehe). Vilket gör att jag är tillbaka där jag startade en gång – i livs- och cykelglädjen som kännetecknar Cykelkatten.

    Så, ett långt inlägg. Nu ska jag gå och smörja in (!) ögonen igen. Borde kanske massera pannan också, hjälmranden håller sig kvar längre och längre för varje år… *gammal :O*

    Tack för att ni läser. Puss.

  • Cykelcross,  Katja kör landsväg

    Vem behöver Mallorca och Medelhavet när man har Ön och Dalälven?

    Hej.

    I fredags hade min Ivar fått feber. Den vårligaste helgen på länge – som jag hade längtat till att uppleva den med dig min kärlek! – hade blivit till ännu en sjukhelg. Bakteriehärvan till föris alltså 🙄 För en gångs skull hade dock jag klarat mig hyfsat. Så efter att ha legat nära, nära mitt element till son och drömt om dun (nacken?), Östergötland (Östgötaloppet eller?) och kärlek (naw) i vad som kändes en evighet lycrade jag så upp mig och tog ut crossen på ett stycke vårrull.

    Jag har ju ingen racer ännu så fick leka ömsom roadie ömsom gravlie (heter det så?) på crossen. Visst är han fin mot Ralph Erskines Skaparbyn?

    Kurvor mot rakor. Mm.

    På turen ut från Häsen genom ön Ön (!) mötte jag dock ingen fellow cykelartist utan enkom en något eljest-looking mopedist. På en ärlig moppe och utan hjälm, alltså.

    Satan i landsvägen vad det blåste alltså! Mot, kant, upp, genom! Tur jag inte hade högprofil. Men ändå. Inte en meter gratis. Och särskilt inte när jag körde över broarna, håll i styret. Som hade illbattingen våren bestämt sig för att busa till det ordentligt för att visa gammvintern vem som bestämmer nu. Och ge mig lite teknikövning på köpet.

    Du är passé nu vintern!

    Gå och kamma dig

    om du kan

    HAH!

    Här är jag

    jag är våren

    det är min tid

    TRALALA!

    Efter att ha kommit ihåg att jag lever över ett gäng broar över dagens cykelsällis Dalälven – min wunderschöna! – landade jag för en stunds eftertanke på en brygga.

    Då eftertanke aldrig varit min starka sida blev det mest att spana efter lom. Lom är min senaste fixa fågelidé (är ju en smygfågelskådare). Trekkisen körde något slags meditation till vindbrusets musik i ramens kolfiberorgel.

    En fin stund.

    Dock ingen lom.

    Man kan inte få allt här i livet.

    Men man kan få ett gäng sköna mil på tu man hand med vårvindarna och solen! Inte fy skam det heller.

    Och ni blir inte heller utan

    för jag börjar blogga igen.

    Har längtat efter er. Kommer att förklara min frånvaro.

    Men först – visst fanken har vi längtat ihjäl oss till våren? SÄG JA NU :)))

    Titeln är btw inte riktigt sanningsärlig.

    Klart man behöver sin Mallorca också. Puss.

  • Mellan rundorna

    Katja cure me not

    Hej.

    Jag har varit till det fagra Sätra Brunn, smidit världsherravälde (nåja, men typ) planer ihop med andra bright brains i dagarna två, druckit mer än spavatten och lämnat en dikt i kurortens gästbok.

    I helgen ska jag vara med Ivar och familjen på Lidingö imorgon, sova hur mycket som helst var dag, cykla på söndag och fortsätta jobba på det som upptar min hjärna mer än bloggen för tillfället.

    Nästa vecka är det inskolning och min första vecka med mammaledig fredag!

    Och idag kom så äntligen det första vårljuset och det tvättäkta februarisläsket och kickade min hopplöst romantiska röv.

    FETT FINT FAN FY FYI FEBRUARI

    Och jag pendlar mellan Placebo och Kate Bush och huvudet yr.

    Förresten vet ni vad?

    Jag har fortfarande inte satt nå skärmar på min pendlarhoj. Det måste dock lösas asap inför den första förskoleturen!

    Puss.