Författare: <span class="vcard">Katja</span>

Glad lördag folksis.

Idag fyller min stjärnögda gulleplutt Ivar hela nio månader.

Det innebär att jag har gått utan mage i prick nio månader, eftersom min pojk var artig nog att göra entré på sin beräknade dag. Sin vana trogen översköljs Ivar med uppmärksamhet idag <3

Därför tänker jag köra en navelskådarreflektion utifrån cyklisten Katja.

Men först

Känslor och kärlek

Nio månader utan mage. En period så ofattbart kort att hjärtat snörper sig så fort jag tänker på att jag ska börja jobba redan i september – hur ska jag klara av att vara borta från min plutt hela arbetsdagar varje dag, när jag saknar honom så fort jag är borta från honom några timmar? Och samtidigt en ändlig oändlighet av livets kanske samtliga känslor. Precis som alla andra mödrars, föräldrars? Både ja och nej, men detta inlägget handlar inte om det. Ni kan i alla fall vara säkra på att den Katja som skriver idag har fått sin oktober tillbaka, och på köpet en styrka att vid trettiotvåårsåldern ta steget mot det det hon längtat efter hela sin existens nämligen rätten till sitt eget handlings- och känsloliv och så lite lycka i det på köpet.

Så, till cykel-Katja. Cykelkatten. Var står jag nu?

The evil heat

Nu som i nu står jag i och för sig mitt i en frustrationspöl orsakad av den taskiga sommarhettan som bara fortsätter. Den här våren/sommaren har tyvärr sabbat många av mina cykel- och äventyrsplaner. ”Bortsett” från min sjukdom WED/RLS som blir värre i värmen så har jag helt enkelt inte orkat träna eller ens vara alltför aktiv som jag hade velat. Från att ha gått 10-15 km så gott som varje dag, joggat med cykelkärran och cyklat i höstas och i vintras till detta – en tröttsam jakt på svala tillfällen för träning. Korta, lite sega pass. På köpet drabbades jag av den värsta influensan (eller vad det nu var) på många år. Den stal minst fyra träningsveckor.

Sketasur?

Hade det varit en barnlös sommar förr i tiden så hade jag varit sketasur (eller ställt om dygnsrytmen för att sova bort dagarna och träna på nätterna).

Men nu har jag Ivar, och nu har det funnits så mycket annat att fylla dagarna och tankarna med att det inte har varit tråkigt (om än ibland fysiskt ledsamt ty min kropp kräver sin rörelse för att må bra) en endaste dag. Och så är jag glad att jag redan före Ivars ankomst hade förbjudit mig själv att sätta upp några storslagna tränings- eller raceplaner. Fy fan vad stressigt småbarnslivet hade varit då, och så mycket annan glädje som hade gått mig förbi i den jakten. Istället har jag tagit fram mina andra sidor –

– den lekande, den läsande, den dansande, den sjungande, den tittande, den sociala-med-andra-än-cyklister hehe m fl. Sådant som kanske försummats lite under de senaste åren.

Alla de korta passen

Men cyklingen, min passion, den finns där hela tiden, om än på ett för tillfället mer avslappnat och kravlöst sätt. Jag kommer nog aldrig bli tjejen som finner glädje i lugn fikacykling för vyernas skull (vyerna gör sig bäst när pulsen är hög eller under återhämtningen). Men jag finner en viss ro i att köra när och hur det känns bäst för stunden. Tids nog är jag inne i racemaskineriet igen. Jag ser fram emot det – men jag hetsar inte in i det för att successivt jobba upp suget, styrkan och tekniken.

(O)viktigt

Kroppen är stark. Den är förvisso rätt tung. Inte jämfört med den och den och den utan jämfört med hur lätt den bör vara för att jag ska trivas till 100 % som cyklist (!). Samtidigt tvingar jag mig själv att inte lägga för stor vikt (hehe) vid den frågan just nu. Den läskiga ätstörningsvågen som sköljer över så gott som alla mammorna med tillgång till tidningar och Internet skrämmer mig. Jag är inte helt opåverkad – hur lätt är det att inte tänka på sin ”övervikt” när det inte finns en mammaartikel som inte tar upp ”mammakilon” och när även de spinkigaste tändsticksmorsorna drar sig i hudflikarna och ojar sig? men jag tänker att cykelformen, den kommer med träningen – vill vara formad av styrka, inte av hunger – och att min skönhet och personlighet, den mäts inte i kilogram.

Stål och bål

Min kropp har börjat bygga muskler och core. Jag har förstås inte gjort många mammamage… okej, jag har gjort noll mammamageövningar men jag tackar genetiken och cyklingen för att jag inte riktigt blivit av med corestyrkan helt under graviditeten och förlossningen utan den finns där men måste byggas på. Där gör MTB mycket nytta! Och CX förstås :*)

Kondisbiten

Min kondis är inte på topp. Jag kör ju aldrig några långa pass nuförtiden. Fem stigmil max, där har ni mitt längsta ”distanspass” hittills. Det blir så i början när man är en heltidsförälder. Och visst kommer de nio milen i Cykelvasan att märkas av. Men det är okej.

Så mycket bättre

I år är allting okej. Jag fokuserar på att glädja mig åt det jag är bra på. Det MTB-tekniska till exempel. Jäklar så mycket modigare, mer teknisk och därmed snabbare (ja, man blir snabbare när man inte behöver gå över hindren) jag har blivit! Kortdistans here I come. Vilket gör att jag ser riktigt fram emot crossäsongen då jag med gott samvete kan fortsätta med mina kortare träningar och använda mina nyfunna skills på höstens crossrace. Och fortsätta bli starkare, mer teknisk och snabb.

Fan också

Bara jag inte glömmer att göra en sak.

Ni vet vilken. Stretcha. Den pisstråkigaste sysslan av de alla, och då har jag sovit genom två yogapass och tyckt det varit okej. För just nu är jag nog den stelaste mamman, cyklisten och personen i hela världen. Och då jämför jag även med farmor, 89.

Så! Här är jag. Förundrad över hur jäkla bäst min kropp är på att återställa sig – förbannad över hur jävla sämst min kropp är på att hantera värmen – en ojämn men glad cyklist och äventyrsmorsa!

Jag känner på mig att Katjaformen 2.0 kommer att bli något alldeles extra. När den nu tillåts slå in, hehe. Aldrig förr i livet har jag känt så lite träningsstress och samtidigt så mycket träningstillförsikt. Det löser sig. På vägen har jag skitkul.

Förutom när jag måste stretcha.

Puss.

Och om jag saknar gravidmagen? Ja – för vi hade så kul under graviditeten och nej – för all oron över dess invånares välmående och de nio månaderna utan sömn. Livet är bättre med dig utanför <3

Om cykel Träna med barn Träning

Igår förmiddag var det dags att säga hejdå till fjällen för den här gången. Återstod den långa och varma bilresan hem till plattlandet. Därför bestämde jag mig för att hinna med en sista fjällglimt för att inte låta dammsugartrynet bli mitt färskaste minne från vistelsen. Knottkliig och svettig efter stugstädningen cyklade jag därför en bit av Södra Kungsleden upp till Östfjället, ner till Östfjällsstugan, tillbaka upp till toppen och så ner igen.

Det cykeltekniska var sådär eftersom sänkstolpen trots justeringsförsöket hade gett upp helt att hålla sig kvar i högsta läget (tänk er att cykla uphill på en downhillhoj så fattar ni). Och så kändes det som vanligt mycket märkligt att köra en asfalts-/grusstigning på en osmal icke-bockstyrig cykel… Men det var sekundärt.

Det var ju de befriande karga kulisserna, lavendeln… ljungen, den höga luften och regnförsmaken i munnen jag hade cyklat upp för.

Och för en stund på tu man hand med tystnadens melodi ⛰

Puss.

Och det blir fler berg innan semestern är slut.

MTB

Din pappa tog upp dig ur vagnen, gick några steg bort från den utmärkta vandringsleden och satte ner dig mitt i ljungen.

Där satt du plötsligt ner i riset och fann dig. Uppifrån, ett litet vitt moln. En rund fjäril.

Ivar min, du klimpen min, du hjärta mitt, i ljungens mitt, din mammas favoritväxt. Bland cerise, grönt och lila – nordens lavendel – mossa och kråkbär hittas du. Så lugnt. Så tryggt. Så lyckligt. Och så ynkligt i din litenhet. Vem kommer och tar upp dig? tänker jag. Här sitter du enkom för vi har satt dig där. Pillar på något pyttigt, något det ska till ett barns sinne att finna intresse i. Litar på hela världen gör du, och inte vet du något annat. Gråta vill jag göra, och skratta i ett.

Klimpen sitter fint.

Jag minns plötsligt hur när jag litet äldre än du, sattes på samma vis ner i det karelska blåbärsriset eller på någon solvarm sten och pysslade med mitt medan mamma plockade bär eller drog upp en abborre ur sjön. Jag hade gummistövlar och hätta, det var varmt och torrt och skönt.

Vi plockar upp dig ur ljungen, du gör inget motstånd. Du är tung i famnen. Den runda fjärilen landar i vagnen och försöker dra av sig slokhatten.

Här, uppe på det blygsamt vackra Östfjället, har sommarens finaste minne uppstått ur ett knappt synligt avtryck i ljungen.

Kärlek

Varm? Häll Cola på hjälmen!

Skojar. 

Afton riders. Idag gjorde jag och trekkisen det beryktade Rörbäcksnäs – ett litet stort cykligt ställe ett par mil väster om Lindvallen. Tack alla ni som hypat stället – det var klart värt all hypen. Ska vi dra en passrapport? Let’s go!

Återhämtningsled

Efter mycket om och men och ledidéer så bestämde jag mig för att låta mig ledas genom det klassiska Kalugapasset (15 k) plus lite frilek före och efter. Så här i efterhand hade det kanske inte varit det smartaste att både fjällvandra (och kånka på ömsom 11 kg Ivar ömsom vagn) och cykla ”lite” backar på kvällskvisten under gårdagen. Men vaffan, inte var det ett lopp jag skulle köra idag eller hur? Dessutom måste man alltid ha minst en dålig ursäkt i fickan aight?

Fast just tröttheten gjorde inte så mycket. Som bäbismamma är man alltid lite småsliten ändå så orka lägga för stor vikt vid det.

Goa trekkisen som krossar alla myter om att 29” är minsann för ”snabb oteknisk cykling” only

Värre var det med sänkstolpen! Fråga mig inte varför jag har en sänkstolpe på min hardtail men jag gillar den. Den ger mig makten att leka downhill och övervinna lite nedförslöpespöken mm. Idag ställde tyvärr sänkstolpen till för mig. Den hade nämligen pajat. Typ, slutat hålla sig kvar i högsta läget. Vilket innebar att jag behövde stå upp under största delen av åket för sadeln, han ba åkte ned så fort jag satte mig på den. Kul? Mindre kul! Usch så tröttsamt det var. Stå upp, stanna försöka justera bla bla. Kände mig trött på konstiga ställen efteråt. Vi ska kika mer på den ikväll. Blir oavsett service på Stenströms väl hemma :’(

Everybody must get stoned!

Men om vi skiter i sänkstolpstrulet då. Vilken cykling, va? Ni som bor på backiga och eller fjälliga ställen är kanske vana och ba äsch men en annan som bor i Västmanland är salig här. Upp och ner gick det, hela tiden. Stenigt, oj så roligt stenigt! Hålla tungan rätt i mun, tänka ut bra spår, låta de stora hjulen svälja bumlingarna, tackla stenarna uppför, succé för det mesta, fail ibland. Krumelurer till rotiga stigar, mörka rotvältor lurpassandes i skogen, låtsas att det är diverse skogsväsen som hejar på en, go go Katja!

En klassisk rullstensås-ish backe som på backarnas vis ser flack ut på kortet

Snälla grusvägar. Transportled mellan stigarna. Även de backiga, inte för mycket vila. Klokt dragna leder.

Jag hade superkul. Tog det rätt piano, njöt av min nyvunna uppförsbacklycka, åt ett och annat blåbär under sänkstolpjusteringsstoppen (!) och lät cykeln dansa under mig när det gick fort.

Ett livsstilskort i skogen.

Hade jag haft mer tid och det hade varit svalare (hemskt, hemskt varmt här idag, var är du min svala fjälluft?) så hade jag gärna kört passet en gång till. Det är ju alltid lite vanskligt att testa en ny led första gången – man vet inte vad som väntar så man håller igen lite, väljer kanske inte alltid det bästa spåret etc. Jag gör i alla fall det och det hämmar mig lite. Men nästa gång så vet jag ju.

Oh noes she didn’t –  en celeste flarre till en Trek 😱

Tack Rörbäcksnäs! Till dig återkommer vi – kanske redan imorgon (om vi löser stolpfrågan) men absolut en annan gång. Bara de 20 k idag har gjort mig till en gladare och jag törs påstå det, bättre mountainbikecyklist. Mera sådan cykling tack.

Tänk att motljuset gör allting så dramatiskt.

Nu är Jonas ute och kör sitt pass (hoppas han väljer samma led så vi kan snacka dem efteråt). Jag och Tuss tittar på Tour de France på norska. Så kan det gå. Puss.

MTB

En mil lättare cykling fem minuter från där vi bor i Lindvallen.

Några mindre backar, en rapp XCO-bana ett par gånger.

För att jag inte kan få nog av fjälluften, som renaste glaciärbäckvatten i min mun är den

för att få ut lite vandringssyra ur benen efter att ha vandrat, klättrat och burit våran Ivar och vagnen upp till Njupeskär och ner igen tidigare idag (lovar en separat bloggberättelse om turen)

för att min onda rygg måste underhållas kontinuerligt om än en kort stund åt gången – extra viktigt inför de längre turerna och loppen som väntar

och för att de malande tankarna får ställa sig snällt åt sidan och vänta på sin tur under tiden jag cyklar.

En kort tur, så mycket glädje. Före, under. Efteråt. Svettig, med ny energi och ett uppspelt jollrande guldhjärta till son i famnen.

Tack för att du fick iväg mig Jonas. Du står upp för min rätt till lycka.

Imorgon blir det Rörbäcksnäs och äkta stig. Puss.

MTB