Författare: <span class="vcard">Katja</span>

Fatta cykla ihop med den man håller av. Vilken lycka.

Löjtnant Knubbs och pappsen

Mannen och stigen

Nu så. En mustig mastig matig maffig sommar- och cykelhelg är till ända och jag har knappt några cykelkort att visa er annat än ett gäng suddiga mobilsnaps… men äsch. Det är ju faktiskt sommar och sommar är lika med mindre allvar och än mindre skärmtid. Ni överlever med andra ord. Skalar mer och mer av tillvaron nu under mina sista fyra… snart tre månader som mammaledig. Har fortfarande inte kopplat in teven i nya läggan. Glider mest runt med bar överkropp – så skönt att ditcha behån efter alla amningsmånaderna* – leker med mitt barn och lyssnar på gammpunk ändå nu när det är varmt och luftigt hemma.

Jag har i alla fall bra trötta ansikts- och benmuskler. Det första på grund av allt skratt – åh som jag älskar att Ivar är mer och mer en härlig och skön egen person. Och det andra på grund av all löp- och cykelträningen under de senaste tre dagarna.

I lördags

Joggade ju i brutal värme i fredags och pajade fötterna rejääält. Det märktes av i lördags. Vi skulle på Jonas kusins 20-årskalas på eftermiddagen så det var ont om cykeltid på dagen.

Men det spelade ingen som helst roll för

VI

FICK

ÄNTLIGEN

CYKLA

IHOP

Ihop! Ja! När hade det hänt sist? För åtta? Nio? Tio elva månader sedan? (kommer inte ihåg när jag hade lagt sportcyklandet på hyllan i slutet av graviditeten)

Helt underbart alltså. Vi körde en smått teknisk slinga bredvid och uppe på åsen (så klart, cykellivet 2018 verkar vara fullt av åsar) och benen gjorde ooont innan jag kom igång till slut. Alltså respekt till alla multisportare triathleter & Co. Nåväl. Gjorde i alla fall fint ifrån mig där det var tekniskt. Sedan blev jag osams med bikefitten då jag skulle köra den klassiska MTB-femman och trekken ba stegrade sig i minsta lilla branta backe – även de jag hade klarat fint gravid och på den något för stora Freken. Hade noterat den tendensen redan hemma i Västerås. Surnade till men glömde mot kvällen av surheten – lite sommarmat och sommarsnack på kalaset gjorde underverk för humöret.

I söndags

Igår söndag kändes det desto bättre. Jonas hade på Jonas vis i smyg förlängt och försänkt min sittposition ytterligare (ännu mer drop, vänd styrstam etc) – just det jag hade saknat. Efter att ha gjort sådant på förmiddagen

så begav vi oss ut till Gästrikeleden och dess omnejd. Det blev ett gäng sweeet mil på diverse underlag och inte minst några fina backsprätt. Vilket ju förstås resulterade i att jag blev trött och hängig i slutet. Men mycket glad, inte en mungipa ner! Tänk att få köra ett äkta ”ta i över sin egen form och bli straffad för det”-pass, va? Hade saknat den känslan. Satt bättre gjorde jag också, men måste ännu längre ner mot framhjulet. Får fixas i veckan.

Nåväl. Som vi njöt! Det sades inte mycket under gårdagens pass. Det som sas var geografiskt. Det var precis som när vi en gång för två år sedan precis hade börjat cykla ihop och trevande kände på varandra. Fast inte uppenbart fysiskt. Utan på cyklistspråket. Med hjälp av inväntningar och vattenbjudningar och små leenden och blickarna genom glasögonen.

Just så.

Stravarutten här.

Cykel, bar överkropp, punk och kärlek på er mina vänner.

* när man ammar sover man oftast med behån på för att inte blöta ner sängen. Förutom de återkommande mjölkstockningarna så var det ungefär det värsta med amningen för en annan mycket kroppsfrihetlig person. Aldrig fattat de som slaggar med t-shirtar, kallingar, behåar eller trosor på. När hinner ni vädras egentligen?

MTB

Det finns få tillfällen då man inte har användning av en musette 

Alltså springa i fel skor (kanske dags att investera i ett par riktiga löparskor duh?) och puttandes på ett gäng kilos ekipage är
jobbigt. Speciellt när en inte är någon löpare och när precis allt är kontaminerat av pollen.

Folks – spring inte i sönderälskade plattsulade motionsskor…

Hade jag tävlat i år så hade jag förstås aldrig fått för mig att paja mina cykelben genom att springa längre än ett par kilometer så här mitt i säsongen.

Nej jag springer inte med utsläppt hår men det är bra skönt att släppa ut och ventilera det under pausen

Men inte tävlar jag i år utan tränar för att komma ut och komma i form 2.0 och då är löpning kanoners!

Så ba att bita ihop, är ju bra träning när det är tungt etc

Föredrar att hålla i vagnen med bara en hand när jag springer

Fast idag var det som sagt rejält tufft. Gav upp att springa hela tiden utan satsade på joggintervaller istället. För ont i fötterna av skorna helt enkelt. Kanske dumt att överhuvudtaget springa på asfalten med dem men men.

Eftersom vi hade flyttat måste jag utarbeta en ny runda. Den jag testade idag var backig men som sagt lite väl asfaltig. Vi bor nu dock närmare friluftsområdet Rocklunda så ska försöka förlägga mina framtida rundor på dess grusiga motionsspår.

Men visst hade jag ett fint tak mest hela tiden? Tur att kameran inte är pollenkänslig, för mig var allt en grön massa

En som stormtrivdes var förstås den här varma sömntutan till babyn. Åh så mjuk i sin kofta iih! Jag må idag ha varit den slöaste joggerskan på GC-banan men också den stoltaste.

Snart blir det till att packa för helgens cykling och kalas. Puss och ha en glad fredag 🌿

Träna med barn Träning

Hej från det äntligen äntligen ä n t l i g e n lite svalare, blåsigare Västerås! Jag andas äntligen ut, mitt huvud klarnar till, trycket över bröstet släpper något och livet känns direkt mycket lättare, grönare och skönare. Till helgen lovas några regnstänk – snälla snälla! Det blir till att stighoja och gå på kalas och då får det inte vara sådär hemskt hett som det har varit de senaste två veckorna.

Sitter på bussen på väg hem efter ett härligt mammahäng ute på Björnön. Terrängpromenix i (på?) en av Västerås finaste lungor och lunch på Björnögården. Lagom sociala bebbar och nöjda morsor, check.

Tänker nu på tisdagens pass. En spontan, enkel och varken lång eller alltför ansträngande historia. Jag skulle ut och rulla stig. Valle hängde på. Så roligt! Inte cyklat med Valle på över ett år ungefär. Lätta/medelsvåra stigar. För det mesta bra flyt men förstås också ett antal svårare partier jag måste träna på för att klara eller bli bättre på. Efteråt – lite häng med Tony och Johan och så några ord med Cissi och Elin som hade kört ett klubbpass på landsvägen. Kvällssol. Glada färger.

Precis som vilket sommarkvällspass som helst eller hur?

Fast inte för mig (eller förmodligen någon annan heltidssmåbarnsförälder heller). När tiden är knapp, planeringen minutiös och orkenfördelningen högst osjälvisk så finns det inga ”vanliga” pass eller turer.

Varje träning, varje motionering är en liten fest – lite mer än vanligt! En gåva. En oas. Sker det i ett fint sällskap är det extra festligt. Jag gillar den känslan. Även före jag fick barn såg jag till att varje litet ”skitpass” skulle ha något extra som gjorde det minnesvärt – en ny låtlista (om inomhus), kanske cykla förbi något nytt spännande ställe (om utomhus) etc. Just nu krävs det inte mycket än att helt enkelt –

cykla.

Puss.

Om cykel

Att möta upp Tony och Johan och se att de
råkar matcha så fint – mjau tillfredsställande

Hej morgon det finns ett gäng cykelsaker jag tycker är rätt tillfredsställande (googla satisfying videos ni som inte förstår vad jag menar hehe) och här är de:

🍋 att lägga in nya cyklar under My Gear på Strava

🍋 att polera överröret blank (eller perfekt sammets ifall man kör på matt lack) och föra med handen fram och tillbaka

🍋 att få till en perfekt styrlindning

🍋 att se på när bidonsen sakta fylls på med färskt iskallt glaciärvatten direkt ur berget

🍋 när cykeldatorn säger att varvet är klart strax utanför porten och man vet att det blir en runda…

🍋 …som dessutom inte innehåller några decimaler

🍋 när man är mitt i en lagtempointervall på landsvägen och inser hur perfekt rotationen är just nu och bara ryser av wattmyset och syran

🍋 att dra på sig det nya kitet och knappt känna skarvarna mellan huden och tyget och alla bitar ba sitter purrrfekt

🍋 att klicka ut en perfekt klick rövsmörj och känna hur det mentoliga svalkar ner fingret

🍋 när man kör om någon evinnerlig motståndare i ett svårare tekniskt parti

🍋 att växla ner sömlöst

🍋 att ligga och mata på en nyasfalterad helt tyst väg

🍋 att högtryckstvätta cyclocrossen efter racet och se dess färg framträda

🍋 att raka benen, parti för parti – utan stress

🍋 att efter en stökig stig komma ut på ett fuktigt, svart och tyst jordparti och man hör inget

bara naturens tystnad

🍋 kolfiberfälgar utan logga

🍋 åsynen av solbrända seniga lår trampar uppför

🍋 de första varma duschstrålarna efter ett lerigt jävligt kyligt osomrigt pass

🍋 att blunda och känna hur värmen från den somriga afterbikeölen sprider sig i hela kroppen

🍋 när hindret bara sitter där utan att man har ens reflekterat över det och efteråt man ba wow

I’m the world’s greatest

🍋 att spela på repeat hur superproffsen kör nedför jättedrop och sånt kul och det ser så smooth ut

Fler tillfredsställande / satistfying saker? Hjälp mig att komma på.

Puss och nu ska jag komma igång med dagen – glad som har fått cykla så nice igår kväll.

Om cykel

Svetto cykelpretto

God morgon!

En sak är säker – det kommer nog aldrig bli en kvick nyhetsreporter av mig. Inte så länge jag är en trött småbarnsmorsa i alla fall… skulle ju blogga om hur jag med vurpa och ståt hade firat Cykelns Dag redan i förrgår kväll. Men vi kom hem så sent och sen skulle ju det kollas på Eurovision (12-åring in da house… men rätt låt vann iaf, go Netta! <3) och sedan kom söndagen och då skulle det turistas en sväng bland Vallonbruken i Uppland och sedan så blev det plötsligt idag.

Men hör på –

i lördags alltså lastades vi som i jag, Ivar, Johnny och Jonas och våra två trekkisar i/på saaben och åkte de fyra milen upp till det eminenta Högbo Bruk. Målet var – mountainbiking förstås – men också glass, djurhäng och annat mys. Älskar ställen som Högbo som är som en liten äventyrsvärld i sig. Naturskönt men ändå bekvämt, haha måste vara typiskt stadsbon att tycka så. Eller börjar jag bli gammal? Nåväl.

Trots att jag hade varit till Högbo många gånger ihop med Fridis med flera och cyklat räser på grusvägarna runt om stället så hade det aldrig blivit av att emtebea där. Men nu så! Natten till lördagen hade varit mycket varm och lite tuff (alltså husövervåningar och varma väder, inte att leka med) och morgonen slö så jag hade prick noll kräm i kroppen när jag väl hade klickat i någon gång vid två på eftermiddagen.

Men äsch, det var skoj ändå. Jonas hade tipsat mig om att börja med den röda (mellansvåra, blått är lätt och svart svårt) banan Maja och den blev perfekt att värma upp på. Underlaget var egentligen inte alls svårt men det bjöds på en del håll tungan rätt i mun-kurvor i några smalare partier mellan träden och det var då jag insåg det som hade stört mig ett tag och som redan hade orsakat ett par nästan-vurpor –

jag hade ett liiite för brett styre. Mitt styre är bredare än Jonas styre. Mitt styre är bredare än din mammas styre. Ibland känns det som att mitt styre är bredare än hela världens styre. Varför var jag tvungen att envisas med att beställa ett så brett styre? Nåväl. Ba att kapa väl antar jag. 

Ok tillbaka till stigen.

Ursäkta too much info men så råkade jag spy av värmen mitt i Maja. Gick förstås åt sidan och gjorde det snyggt förstås men hade ändå en jobbig känsla i magen. Jävla värmen alltså, sätter kroppen ur funktion innan man ens hinner anstränga sig. Efter den saken hade jag än mindre ork i kroppen men bestämde mig för att göra det bästa utav min tid innan det var Jonas tur – nämligen helt enkelt lära känna fler banor inför framtida qometturer hehe.

Så! Efter Maja körde jag lite lättare spår för vevandets skull och begav mig sedan till Lollan som jag trodde skulle vara som Maja men som visade sig ha en något högre brötighetsnivå. Eller kanske inte men jag var i alla fall för slö och begick misstaget att ha för låg fart över en stock och årets första satansåontjävlalårkaka!-vurpa var ett faktum. Precis så här såg jag ut sekunderna efteråt:

Efter vurpan gav jag upp att försöka vara teknisk eller ens snabb den lördagen. Tog mig ut på lite easypeasyflowish spår och rullade av. Brutalt sugen på mer. Högbo känns som precis ett sådant ställe där man kan snurra och träna precis hur mycket som helst. Ett så rejält system. Så skoj!

Sedan blev det Jonas tur. Han hade förstått ätit glass och drog direkt till de svartaste spåren (och på tal om svart, hur gulliga är inte Nohlins svarta bidons? Borde ju skaffa en att avväga min kawaii ramlack med). Jag och brorsan drog till brukshotellet och delade på en rejäl portion bistropaj. Sedan bevittnade vi

– 1 st sommarbröllop

– 50 plus st kaniner hoppa i en kaninhoppartävling

– 1 st Jonas badandes i sjön (iih! Men duscharna hade stängt redan)

– 20 plus picknickfamiljer med varsin bandare, yey! Älskar folks som har bandare utomhus.

och så gled Fredrik förbi på sin heldämpade skönhet och sa hej irl för första gången. Så skoj att träffa cykelfolks man “enbart” snackat med på nätet. Cykelgemenskapen ftw alltså.

Ja, och sedan så gjorde det fett ont på rumpan, på låret och på underbenet och sedan så blev det ju kväll och alla däckade trötta och nöjda med dagen. Fett fab.

Puss och hoppas att ni också fick cykla av er i lördags. Med eller utan vurpor. Cykel, som livet alltså. Gör både ont och gott och det är väl det som är både förbannelsen och tjusningen.

MTB