Here is where no fear is (om min lilla modiga vägtutt)

Det finns ett särskilt ställe dit jag brukar styra kosan. Som i cykeln alltså.

Stället är en mindre känd, rätt trist vägtutt mellan två större och finare vägar.

De enda utsmyckningarna är ett par dagvattenbrunnar i betong och några slöa svartvita kor som visar noll intresse för mig eller mina förehavanden.

Och det är precis därför jag är här. Och det är just så jag vill ha det.

För sedan några år tillbaka är detta ställe nämligen platsen som jag använder för att bli av med mina jag kommer aldrig att kunna [infoga valfritt teknikmoment]-demoner.

Det började med att jag kom hit för att lära mig klicka ur och hoppa av cykeln i farten. Här var gruset stadigt, och gräsremsorna mjuka. Här gjorde det inte så mycket om jag slant och råkade ramla.

Ett tag kom jag hit för att träna skarpa kurvor efter den läskiga kraschen under Hässlö GP.

Så småningom kom stället utvecklas till en teknikdemonfri zon för allehanda teknikmoment. Hit kommer jag ibland för att samla mod och vara ett med cykeln. Det kan även vara racer eller mtb och ibland är träningen ”fiktiv”, rent mental – jag kan ju till exempel inte träna drop eller stenkistor här! Men jag kan hoppa av cykeln, ta några djupa andetag, rensa de onödiga begränsande anti-mantran och ladda om innan jag går på’t igen – här eller där teknikmomentet finns.

Idag svängde jag till exempel förbi här och tränade min stora Akilles häl crosspåhoppning i farten. Det gick sådär, kroppen är stel och särskilt stel är just den sidan som ska vara elastisk.

Men det är just därför jag behövde åka förbi här, och kommer att behöva åka förbi här flera gånger. För det är ju så lätt hänt att man intalar sig att man inte kan och kommer aldrig att kunna heller för det är ju omöjligt för en!

Och då är det bra att ha ett utpekat ställe där inga aldrig och inga inte kan få existera. Har man väl varit där så vet man att man visst kan, för man har vänt sin inställning. Det enda man behöver göra är att fortsätta träna.

Tacka tankens kraft och anspråkslösa öde vägtuttar för det.

Hur gör ni när ni kört fast i inte kan/kommer aldrig att kunna-tänket? Tell me. Puss.