Faster harder stronger som cyklist som förälder

Hej. Häromdagen när jag gick ännu en av dessa kvällspromenader då min mycket förkylda kropp bara skrek Vila! Sova! men Plutten inte ville vila någonannanstans än i vagnen (det händer allt mer sällan men det händer fortfarande) så slog det mig, när promenadendorfinerna kickat in

en vacker, stolt tanke

ett slags försoningstanke

en insikt som sköljde över mig

likt en plötslig midsommarskur

Jäklar vad jag kan nu, tänkte jag. Jäklar, vad jag skärpt mig, tänkte jag. Tänk vad denna period av renässans, överlevnad, spädbarnsvård – ja kalla den vad man vill – har gett mig för superkrafter. Gjort mig harder, stronger och i längden även faster

Här är några exempel på dessa:

💎 Jag har blivit ett ess på planering och ordning. Allt pickel med nappflaskor, blöjor, kläder, nappar +tusen till babyprylar är tröttsamt – så klart. Men det är ingen större skillnad på det picklet från cykelprylspicklet även om jag är en less is more-cykelfilosof av mig. En babys behov lämnar inget åt slarvet. Det har smittat av sig till cykelpicklet. Jag planerar, packar och förbereder mycket mer klokt och snabbt

💎 Jag har blivit mycket mer effektiv när jag tränar. Tidsbristen och den ständiga tröttheten är mina största utmaningar och visst kan jag blunda och föreställa mig lyxen att sova ut, träna och vila ostört en hel helg… eller ens en dag etc. men samtidigt – kom igen, jag är inte först i världen med att ha småbarn och kan Henrik Ö, Maria, Elin, Linkan, Super-Jenny m fl coola päroncyklister så kan jag! Det är ju liksom en sport i sig att få ut det mesta möjliga ur den lilla tiden man har (och att hinna återhämta sig). En sport jag omfamnar med glädje.

💎 Jag har på riktigt blivit nolltolerant mot bullshit. Förr kunde jag till exempel av ren artighet tacka ja till saker jag egentligen inte trivdes med riktigt, eller lägga min tid på att bry mig om det egentligen ointressanta, eller stötta och hålla kvar vid människor som bara tar men aldrig ger osv. Men nu måste jag leva som jag lär min baby. Och jag lär att vara god på riktigt. Inte som i söt och neutral, utan som i empatisk och medveten. I det ingår att lägga tid på det goda och visa bullshiten röven. Det är underbart nice att praktisera detta. Tack farmor, mormor, tack AL. Lämna alla tomma sammanhang. Hänga – on- och offbike med de genuina. Vara stolt över mig själv. Inte låta de avundsjuka och misunsamma komma åt mig.  Och få tusen gånger mer energi över att lägga kärlek på de människorna och de sysslorna som förtjänar den.

💎 Jag är mindre feg. Det är bra märkligt. Jag trodde helt ärligt att jag skulle bli cykelfegare i och med mammaskapet (vilket jag uttryckte till Fredric i Cykelpappa-poddavsnittet). Men så har det inte blivit. Visst, jag är mer medveten – om omgivningen, trafiken od (tänker t ex skaffa en ringklocka och en liten spegel till pendlarhojen när jag ska cykla med Ivar) men om jag tvekar mer inför hindren och diagonalrötterna när jag cykeltränar? Hell no. När fokusen väl finns där är handen säker.

💎 Jag har äntligen en cool liten tempomage som jag gärna behåller ett tag tills den bestämmer sig för att ge sig av 🕶🌝✨

💎 Jag har mycket mindre ryggstrul i och med att kroppen är liksom mer uttöjd nu. Blir inte längre alltför trött i ländryggen även efter många timmar i dropad sittställning… wii!

💎 Jag har för första gången på många år bättre (!!!) syn! Är fortfarande i chock över att jag nu drar -3.00 istället för -3.75. Det gör en stor skillnad särskilt i mörkret. Hoppas utvecklingen håller i sig.

💎 Jag är en mycket mer miljömedveten cyklist. Att ha barn får en att tänka än mer på framtiden – barnets och barnens framtid. Jag är stolt över att Cykelkatten har gått från en typisk n+1-blogg till att förespråka n=konstant och cyklig cirkulation. Behöver jag inte så köper jag inte och köper jag så tänker jag begagnat i första hand och en hållbar investering värd att spara till i andra hand.

💎 Jag är så mycket mer i nuet! Innan jag fick barn trodde jag ändå att jag var rätt duktig på det där med nuet. Nu vet jag att jag kanske ändå inte alltid var det ändå. Trots att jag är fortfarande en hopplös dagdrömmare med koncentrationssvårigheter och ett huvud full av akuta idéer så är jag bra mycket mer chill och tänker en sak i taget. Det gör att allting känns både lugnare och mer intensivt. Inte minst cykelupplevelsen. Det är fantastiskt.

Glad midsommar på er kära vänner. Föräldrar som barn, för alla är vi det innerst inne och vill leka.

Själv ska jag fortsätta krya mig och mina grabbar, äta tonvis med pärer (med skärgårdssill till förstås) och läsa mina vänners cykel-SM-rapporter

Puss!

Be First to Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.