Om våren, hudlösheten och kvällens poddinspelning

Igår blev det vårligt, all huden var borta* och jag lät det negativa ta över utan att kunna göra något åt det –

VÅREN ÄR ÅRETS PMS.

Vårchocken sammanföll med ett par digitala suck som gjorde mig trött och ledsen.

Så jag stoppade in Ivar i cykelvagnen och sprang fast jag hade tänkt vila. Jag sprang ryckigt, varvade heta spurter med andfådd gång, den fula Shock Absorber-behån jag hade inhandlat på XXL gjorde ett gediget jobb, tänk om det fanns lika effektiva behåar som höll fast ens känslor så de stannade innanför bröstet?

Jag sprang ifrån våren med sitt hemska tomma ljus. Jag sprang ifrån olusten. Jag sprang ifrån att vara arg på mig själv, som låtit mig att lägga för stor vikt vid oväsentligheterna. Jag sprang ifrån det brutna löftet om att avstå Twitter med sina mången ”allvetande” gaphalsar. Jag sprang ifrån ett annat löfte, det att inte låta något som sägs på nätet komma nära hjärtat. Men våren hade kommit, och huden var borta. Jag sprang och tänkte på Jonas ord i bilen på väg hem från ett cykelsammanhang, ord som retade mig först men som jag nu är tacksam över att han sa till mig. Jag sprang med mitt nappande, lyckliga, unika barn i vagnen, och ju mer jag sprang desto mer jag kände att nej,

jag vill inte bli så

vi är inte så

min son får inte bli så.

Och jag tänkte på Edith Södergrans odödliga (och på sin tid mycket kritiserade, hon var ju ett fruntimmer och de ska le och behaga!) ord om sitt skapande som hon vägrade trycka in i dåtidens slätstrukna diktmallar ”på rim”:

Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.

Två andra hjältar som upptäckt sina dimensioner är Anna och Fredric ”Cykelpappan” Johansson som ihop med undertecknad kommer att utgöra kvällens CYKLISTPODDEN-trio (hoppas kunna få ut podden imorgon eller på lördag). Känner ni inte till Fredric? Oroa er inte. Efter det här avsnittet gör ni det. Vi kommer att prata cykelpapparollen, MTB, lite fails (så klart!) samt hur det är att falla för cykel i vuxen ålder. En salig blandning helt enkelt och snackämnen som ofta återkommer bland oss ”vuxna” cyklister.

Med önskan om ett mångdimensionellt och sjysst nätklimat för alla

/Katja i samarbete med Edith (och på tal om samarbete, såg ni att Specialized söker folks i Sverige? Sök sök sök alla grymma!)

* vårdepression är inte att leka med folks, googla ”årstidsbunden depression” på egen risk

2 Comments

  1. Triumf att finnas till

    Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.
    Jag är en del av alltets stora kraft,
    en ensam värld inom miljoner världar,
    en första gradens stjärna lik som slocknar sist.
    Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!
    Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror
    och höra nattens tysta flod
    och stå på berget under solen.
    Jag går på sol, jag står på sol,
    jag vet av ingenting annat än sol.

    Tid – förvandlerska, tid – förstörerska, tid – förtrollerska,
    kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en tillvaro
    som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa mitt i havet?
    Tid – du mörderska – vik ifrån mig!
    Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen
    och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck.

    (1916)

    23 mars, 2018
    Reply
    • Katja said:

      En fantastisk dikt! <3

      24 mars, 2018
      Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge