Sjuttiofem minuter pure västmanländsk cykelrealness

Hej glada läsarpacket.

Inte många timmar kvar till 2018 nu, är inte det lite häftigt och ödesdigert i ett?

Idag cyklade jag ute för tredje gången sedan förlossningen. Och första gången hemma i Västerås! Precis som förra turen som höll på att inte bli av på grund av trasig bakbroms så höll denna turen på att inte bli av på grund av framhjulspunka som tack och lov upptäcktes redan hemma och kunde åtgärdas av min ängel till pojkvän under tiden jag för-säkerhets-skull-extraammade en morgonsoft liten plutt.

Väl ute fick jag smaka på ett stycke klassisk västmanländsk cykling. Det var snöfattigt, småisigt, rätt blött och självklart blåsigt. Med andra ord gick det rätt tungt. Inte mentalt – nej, nej, det är i princip omöjligt att inte njuta av cykling så sällan som jag kommer ut just nu – men rent fysiskt.

Jag log åt mig själv då det kändes lite som att jag kastats tillbaka ett par år, till tiden då jag nyligen börjat vintercykla och upptäckt hur tungt det var med dubb. Fast det kändes ändå inte heltomt på tryck i benen eller i flåset även om det var klart en ojämn uppvisning även med lillklingerull-mått mätt. Men helt tillbaka på ruta ett är jag då inte tack och lov. Det krävs helt enkelt mängdträning, de där junk milesen som inte längre framstår som junk utan som guld värda…

Och som jag njöt! Hemmavägarna kändes väna och jag gladdes till och med åt den råa vinden och det tjutande bromsbelägget mot bakfälgen som gjorde allt för att dämpa min fart. Jag hade inte särskilt mycket tid (Jonas skulle iväg på lite ärenden) men jag utnyttjade mina sjuttiofem minuter maximalt och blev sådär skönt trött. Alldeles lagom för där jag är nu.

Väl hemma möttes jag av mina två älskade grabbar, en underbart varm dusch och en portion stekt (bästa uppvärmningsmetoden tips tips) pestospaghetti med en Oppigårds till.

Och precis som efter så gott som alla cykelturerna före och efter denna så kändes livet plötsligt lite ljusare.

Nu ser min Ivar ut att börja vakna så dags att sluta skriva. Får se om jag hinner cykla en gång till innan året är slut.

Puss!

Be First to Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge