För morsan är cyklist.

Det är mitt i tävlingssäsongen för min bästa cykelgren cyclocross. Vart jag än ser, ute som i de sociala medierna, kokar det av cyklistliv. Det tävlas i cross, körs gruslopp och sena mountainbiketurer, velodromcyklas och kittas upp delar till nästa säsongs maskinbyggen.

Jag sluter den fluffiga morgonrocken tätare om mig och Ivar, baxar barnets mun till bröst nummer två (den vänstra), sträcker på de äntligen slätrakade bleka benen och skänker ett par tankar åt min cyklistkropp –

cyklistkroppen 2.0.

Eller är det cyklistkroppen 3.0? 4.0? Helt ärligt så känns det som att det tidigare har hänt ”värre” grejer min kropp än att ha burit på ett barn.

Innan jag började sportcykla och så småningom bättra på hälsan (för prestationens skull) var jag inte direkt nå hälsosam mot kroppen. Jag levde ett lika delar manodeppigt som dekadent liv där ovanorna avlöste varandra som festerna jag flydde till för att slippa bearbeta och reflektera (läs: exakt samma hon gör som cyklist, eskapism som eskapism om än med bilavgaser istället för tjära i lungorna).

Utan överdrift var min kropp i rätt taskigt skick där back in 2011. Småmullig (på ett icke-fint utan mer snabbmat-missbrukish sätt), hostig, nervig, ängslig och med omfattande psoriasisutslag. Längtandes efter en förändring. Efter att gräva fram den Riktiga Katja. Hon den där uppvuxen i den finaste naturen, hon den unga lovande simmerskan, hon den orädda gruscyklisten som kunnat stå på pakethållaren och cykla, trädklättrerskan, hon med de outtröttliga långa benen.

Och förändringen kom <3

Graviditeten har förstås inneburit en stor påfrestning på kroppen, inget att säga om den saken. Jag har gått upp i vikt, förlorat en del core, blivit lös om fogarna, blivit sydd kors och tvärs där nere inte minst i mellangården, tappat i mileage med mera.

Men jag inbillar mig att jag har också återhämtat mig, sett till att inte varit förkyld en endaste gång. Ätit (nästan) bara bra och nyttigt käk, rädisor fisk och grejs. Utvecklat mina mountainbikeskills. Vilat skallen från att bara köra på, en mycket läglig paus. Tänkt igenom mina mål, mina tidigare misstag och läst på en del.

Min plan kvarstår förresten. Den är ju att jag ska vara som starkast och på topp som tävlingsåkare när jag är runt fyrtio-fyrtio fem. Jag är kvinna (vi är ju ena ”late bloomers” inom cykel), har bra förutsättningar men började tävliggsatsa rätt sent i livet så det känns rimligt med det tidsperspektivet. Sedan får vi se om det blir race eller myscykling liksom.

Nu sitter jag alltså här med min cyklistkropp 2.0. Min mammakropp! Centralköket dagbädden suttennutten. Så stark så cool och äntligen är naveln inåt igen (har navelfobi så den där gravidgrejen med utbuktande naveln har scared the shit outta me).

Vägen till att bli mitt bästa jag på cykel kommer inte längre att vara som förr. Jag kommer att behöva träna klokare, mer effektivt och mindre mellanmjölkigt. Det blir om än viktigare att behålla glädjen och fokusen eftersom tidsmarginalerna inte kommer att finnas där som förr.

Det känns redan nu tufft och utmanande – men också skitkul! Att träna mållöst har aldrig varit min grej. Njutfrilufta, på eller utan cykel gör jag gärna planlöst. Men träna dag efter dag ”bara för att”? Det får andra göra så dricker jag Cola och tittar på.

Alltså ser jag utvecklingen av min cyklistkropp 2.0:s racepotential som en rolig utmaning. Jag vet att det blir jobbigt och stundtals svårt, det kan till och med skita sig helt –

men i det spännande okända ligger mystiken, eller hur?

Jag kommer alltid, alltid sätta min son, vår tid tillsammans och hans bästa i första hand.

Men han får nog finna sig i att det blir ett och ett annat katjaknä omplåstrat även i framtiden

– för

#morsanärcyklist ✌🏽

(och hoppas förstås att det inte kommer att ta alltför lång tid innan rumpan är monarkvänlig igen…)

Puss!

En kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge