Kvinnan, myten och backförsöket

Säg vad man vill om 1177 men inte är de några partytyper heller. Till exempel så påstår de uslingarna att det där med att gå i trappor/backar för att dra igång förlossningen utan är en envis myt. Typiskt. Men vad kan en stackars otålig kvinna göra om inte ändå göra ett litet försök… ifall det kanske ändå funkar, just för henne och just denna gången?

Så igår gjorde jag just det. Ett backförsök. Häng med genom kameran!

Västerås är ju inte direkt känt för några backar. Jag brukar säga att vi får världens bästa uppvärmning eftersom vi i snitt cyklar åtta-tio mil innan närmaste backe värd namnet uppenbar sig. Men vi har ett naturreservat ute på ön Björnön. Och där finns det en gammal övergiven skidbacke. Vintertid åker folks pulka i backen. Sommartid är den lämnad mountainbikers och trailrunners backträningar. Själv brukar jag ibland dra dit med crossen och rasta lillklingan och lungorna.

För att inte säcka ihop mitt i backen värmde jag upp genom att trampa runt på de sceniska stigarna.

Det är så himla roligt att fota hösten. Till skillnad från sommaren då allting är ungefär lika grönt och blir till ett enda klorofyllmos så gör de olika växtsorternas förfallnyanser att fonden blir som ett slags kulisser. Lager på lager!

Och var gång jag företog mig en pinkpaus (gravida företar sig många, många pinkpauser) så uppenbarade sig det nedersta kulisslagret. Med de peppa fasta falläpplisarna och de skräckinjagande svampen som mest påminde om djuphavsmonster.

Hej från pölselfietjej förresten!

Så närmade jag mig backen. Grillplatsen var dagen till ära befolkad av ett glatt gäng individer bestående av fyra människor och minst fem lösspringande hundar varav tre var av större kampfhundsort. Jag stålsatte mig mot min kampfhundrädsla och trampade bestämt förbi. Självklart var det inte någon av kampfhundarna som ens tittade åt mitt håll så mina fördomar om dessa krossades ännu en gång. Skönt det.

Framme vid backen! Först fick jag driva igenom vassen och löven och annat naturbråte. Sedan trampade jag så bestämde och så ”trappgångsliknande” uppför, just på den stigen där liften en gång i tiden transporterat glada skidåkare.

Det tog sin lilla tid och ett par-tre kortare flåspauser men så kom jag till slut upp.

Yey dagens POM! (ni kan ju gissa vad P står för)

Vila mot en stubbe. Uppe var det mulet och lite kargt sedan de hade avverkat skogen för flygtrafikens skull.

Men se där – cyklistens bästa vänner, de goa mjuka fåren betade runt och var sällskapssjuka!

Och lika finessbefriade som vanligt. Fråga inte varför men blotta åsynen av mig fick hela klanen att dra igång en synkroniserad pinkpaus.

Joråsåatt jag drog väl vidare ner mot på andra sidan backen och kilade mig in på en utmärkt vandringsled.

Har ni förresten tänkt att Herr Gårman gör sig som snyggast höst- och vintertid? Måste vara något med den blåa färgen mot det gula och det vita.

Framme vid bilen hade jag förstås helt glömt varför jag varit ute och traskat där ute på Björnön i första hand. Benen värkte härligt och det kändes faktiskt rätt skitsamma om myten om trapp-/backträningen faktiskt var en myt. Det viktigaste var att jag hade fått i mig ännu en härlig naturupplevelse och en massa frisk luft – något som helt klart skulle göra gott för bäbisen oavsett om den fick för sig att stanna kvar i magen en stund till eller göra en snar entré…

Puss så länge.

2 kommentarer

  1. Lisa said:

    Ett gäng rejäla vändor i hemmaskidbacken med stavar har funkat för mig och även några kompisar. Håller tummarna att din dag ger resultat 😄

    11 oktober, 2017
    Reply
    • Katja said:

      Coolt då ÄR det inte en myt, yes! *hoppas* :))

      11 oktober, 2017
      Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge