Hej cykelfolksis, vilken helg, vilken underbar cykelhelg! Och rätt så intensiv på köpet, märktes på oss båda igår, utsträckta i soffan med varsin dator och inte orkade vi förverkliga idén om ugnsrotisar medmera utan det vart hämtwok från Gröna Woken istället.
Lördag – Sörmland
Så, till cyklingen då! Igår skulle jag landsvägstävla för sista gången i år. Snyft snyft faktiskt, ty tävlingsglädjen är tillbaka. I alla fall – eftersom jag skulle tävla igår så hade jag bestämt att prompt ta det lugnt dagen före. Trots att jag hade chansen att köra Ramnäs sista chansen så valde jag att avstå eftersom inte riktigt i form att pumpa hårt i dagarna två. Sicken tur att jag slapp välja – Jonas skulle köra Randonneurs Stockholms tjugomilare på grus i Sörmland och jag var given chaufför och (om än yngre) chaperone. Goa Tony lånade ut sin bil till oss eftersom passeten är fortfarande paj, och så for vi till Södertälje, Jonas med sin cross, och jag med min racer.
Väl framme så vinkade jag av min kära randonnör och hoppade på racern. Jag skulle köra Södertälje – Järna – Gnesta och det på de finaste vägarna och så lättsamt som möjligt!
Notera att lättsamt och mållöst inte riktigt är min melodi. Jag beundrar verkligen er som kan njuta av att bara vara ute och rulla, men jag får spunk av planlöst cyklande. Även det gulligaste lilla sköljpasset måste ha ett mål, om det än så är att ta sig från A till C med-något-spännande-som-finns-i-B som mellanstop. Sedan njuter jag förstås under tiden. Så begränsad är jag!
Nåväl, sagt och gjort. Passets punkt C skulle bli kalasfika i Gnesta och B fick bli Järna. Hade något slags tanke om att hitta till Saltå Kvarn, trycka i mig lite cerealier och kanske skymta någon livs levande antroposof men istället rullade jag genom Järna sittandes i telefonkö till Apple Store i Täby hehe. Missade säkert en och en annan antroposof. Kom till Gnesta efter fyra mil på små slingriga vägar. Fikade godast räkmackapåbeställning på Humbles. Cyklade hem, samma väg halvvägs, sedan genis på grus upp till Södertälje.
Till poängen, som alltså är – fy satan nyp mig Sörmlands natur i höstskrud! Precis som jag twittrade: Jag har en ny älskare. Hon heter Sörmland i höstskrud. Det var ju gyllet! och ochkrigt! och så många lager! och ljuset, som att någon sytt ihop en duk av solljus och honung och lagt över jorden. Små röda bärkluttar tittade fram ur mossen. Sjöarna jag passerade glittrade och lockade till sensommarbad. Backarna avlöste varandra, upp och ner gick det, och aldrig rakt, aldrig tråkigt. Här är vägen. Bokmärk den, cykla den.
Söndag – Anundsloppet
Så kom söndag och min tidiga start i Anundsloppet. Anundsloppet är alltså Sveriges kanske anrikaste och poppigaste tävling – fast det var då det (läs gärna lite historik här). De senaste åren har loppet – på gott och ont förstås! – fått sig konkurrens i form av fler race och ligger oturligt nog rätt sent på säsongen vilket gör att många amatörtävlingscyklister prioriterar bort det. Vilket är synd tycker jag, för banan är jobbig, luften är klar och upplägget klockrent.
Igår var vi en ruskigt liten damklunga. Vi skulle bli typ sju elittjejer till start, istället var vi bara fem. Plus några junisar på det. Två Ormsalva-damer, Emma och Frida. Super-Jenny. Umbra-Maria. Och så jag, av vuxna då. Jag har liksom inte tävlat sedan SM i Norrköping utan mest cyklat långt och grusigt, så inte direkt i pangform. Och så lördagens backiga tur på det, hehe. Men kry och pepp ändå, inga problem med andningen, och ge benen lite däng är alltid skoj! Vi skulle alltså köra femton varv på den 3,8 km långa banan. Och så här blev det: efter ett par varv i lugnare tempo så drog Frida Knutsson. Alla försökte hänga på henne vilket resulterade i att klungan splittrades. Det vart Frida först i ensam tempomajestät, sedan Jenny och Emma (och junior ett? Tror jag), sedan efter en kortare jakt jag, Maria och junior två. Vi försökte oss på ett slags samarbete. Helt ärligt kändes det som att Norbergs-junioren inte var sådär jätteglad på att inte vara framme, men efter lite om och men så vart det en liten trekvinnoklunga ändå. Jag och Maria hade ett riktigt fint samarbete och det hela förlöpte riktigt peppt, med små lidandesuckar från oss alla. Jag mådde fint i spurtbacken och fick till och med hålla igen lite – var på vippen att bli avhängd och jagade ikapp på slakmoterakan efter startrakan – återfann krafterna på rakan efter den rakan och så höll det på. Alltså den där slakmoterakan är min värsta fiende. Hur som. Jag funderade ett tag på att kanske göra ett ryck men insåg att jag helt enkelt var för trött för det. Den dära slakmotan sög musten ur mig så väl på sista varvet blev jag hängig och dan och smått slut lagom tills det var dags att spurta uppför den långa, sega målbacken. Spurttorsken var ett välförtjänt faktum.
Men inte ledsen för det! Jag hade skitkul under tiden (mycket tack vare Maria, loppets hjälte alltså!), fick mig en grym träning och bevisade för mig själv att benen, visst finns de.
Gäller bara att inte låta sig nedslås av krascher, heta dagar och sådant tråkigt och fortsätta träna och tävla. Målmedvetet. Smart. Och peppa er att tävla mer, så att klungan är stor och jag slipper tröttas ut i förtid, hehe.
Puss! Cyklade ni något fint i helgen?
P.S. Lite bilder kommer så småningom.
2 kommentarer
Humbles är bra men Tekannan lite längre bort på Storgatan är charmigare. Om det fortfarande finns kvar vill säga, det är ju ändå snart 6 år sen jag flyttade upp hit… :) Prova vägen från Björnlunda (min hemby) mot Nyköping om du inte gjort det, ta vänster efter Svärta kyrka och kör mot Vagnhärad och sen förbi Tullgarns slott upp till Järna. Riktig landsvägspropaganda! Min favvoväg var den lilla slingriga vägen som går förbi Öster Malma jaktvårdsskola. Magisk!
Hasse har precis bloggat Snart är hösten här
Är du därifrån eller? :D Iofs kommer ihåg nåt om att du inte är från samma hoods som Helena… tack för tipsen! Ang. Humbles så landa jag där av ren nostalgi. Vi fikade där under Basemile Snowdown i vintras så… Fasiken måste cykla mer i Sörmland.