Markim drag race – may the least crashed girl win?

cykeldäck

Katja tänk på din framtid,
Katja tänk på vad du ska bli,
Katja tänk på hur dina däck ser ut
Katja tänk på ditt liv

Alltså sen på bollen som vanligt etc. men ändå, kul tävling så vill ändå berätta om Markim – en del i den härliga SMACK-serien men också en del i Stockholmscupen. Markim kördes alltså i onsdags. Till start från Västerås – jag och Jessica för CK Valhall Damelit, Jenny för Norberg Jenny-elit och Tony för CK Valhall Herrelit.

Åker till loppet med trött post-jobbmötesskalle och småhungrig mage. Är både pepp och inte. Är orolig över att åter stelna till och balla ur, försöker meditera bort tankarna till Jennys glada tävlingssnack från bak i bilen. Åh så skoj det är att samåka till och från tävlingar. Tiden går fort och man lär sig av varandras analyser.

Väl framme är molnigheten växlande. Det är svinkallt om rumpan när jag äntligen får kissa bakom den faluröda bollplanken vid gården där vi parkerar bilen. Kön till nummerlappsutdelningen är som vanligt lång och surrig; starten förlängs som vanligt med 30-ish minuter. Jag längtar redan hem – det kommer att bli en lång kväll. Försöker dock tagga till under uppvärmningen. Vet att benen är utvilade men att formen inte riktigt är där ty mest junkmilat och levt det goda livet efter kraschen.

Har inte kört Markim förut. Kan inte banan. Det stör mig lite – jag ser ju att vägarna är tighta, kuperade, småkrångliga. En vet ju vid det här laget hur tävlingarna körs och man vill ju helst i förväg planera lite. Jag vet också att de flesta stockholmare kan den här banan. Får rätta mig – idag kör jag kravlöst. Idag kör jag för att köra in kroppen och sinnet igen. Det får gå som det går.

Bara det går fort.

Blir så himla uttråkad när farten går ner så en stelnar till!

Men däri också utmaningen.

Men vi backar bandet lite. Vi är inte så många ikväll – många är nog slitna och vilar efter Stockholm 4-dagars – men tillräckligt många för att det blir spännande ändå.

I startväntan blir jag klassiskt nervös och svagnar till sådär som jag gör av startnervositeten. Så himlans onödigt och jag upprepar de klassiska Det här ska bli kul! Det är bara och köra! Le Katja le! Tänk på någon bra låt! Du är ju stark!-mantran för mig själv. Alltså detta med att le är nog bästa tipset jag kan ge till er nervösa. Le, le, le, någonting aktiveras (finns säkert någon studie på det men palla leta) i skallen och så mår man faktiskt mycket bättre.

Resten av racet går till ungefär så här – tjejerna i de mörkblå dressarna är många och gör allt för att ömsom rycka ifrån ömsom blocka oss minoritetsåkarna. Men vi är inte dum vi heller och jag finner åter nöje i att vara lite taktisk, så gott det går i alla fall – vissa är starka men tyvärr inte riktigt racesäkra hela vägen, det prejas och bromsas till lite väl ofta men äsch, vi lär väl oss allihopa tänker jag ändå. Man har väl lika mycket ansvar själv att hålla undan. Sedan går jag förstås inte lite väl all in där ett tag med utbrytningsjakten och kroppen har ju inte maxat på ett tag så avhängningen från första klungan är ett faktum efter de avslutande backarna på banan. Kör resten av loppet ihop med några för mig nya tjejer – ser klungan framme men kommer inte ikapp. Tillfredsställande nog lyckades inte någon från motståndarlagen fixa någon utbrytning sedan heller. Tillåter mig inte bli sur på mig själv den här gången – jag gjorde mitt bästa utifrån mina postkraschade kropp och psyke och min ivrighet var ett sunt tecken på att race-Katj0 är på god väg tillbaka. Glad för lagkompisens Jessicas skull – också nykraschad, på lånad cykel, med stela leder, och ändå sjukt stark och behåller ledartröjan i Stockholmscupen. Även kul att racea med Jenny igen, det var hennes brutalt starka stöt som satte stoppen för mina ben hehe, men innan dess så körde vi samspelt och snyggt, impigt av Jenny att leverera så med en nyavgipsad arm.

Åh herre känns som jag berättar om något slags invalidrace – den ena är mer justerad än den andra! Jo tyvärr så har det ju kraschats lite väl mycket den här säsongen (och nej ni som ba damklungan osäker se ba på elitherrarna bla bla – vi har typ alla kraschat på olika sätt och i helt olika sammanhang (Jenny på träning, jag klippt av en manlig cyklist etc.)). Gör så ont att krascha och se på när någon annan gör det.

Så nu slutar vi med krascherna och koncentrerar oss på att formtoppa oss smått inför det dära SM om två veckor. Och vädergudarna bevare oss från regn – jag har provkört banan och den är inte nådig. Men mer om den i ett annat inlägg.

Markim-resultaten finner ni här – våran Tony trea, stort grattis! – och stravisen här. Puss!

* Rubriken är förstås en anspelning
på min genom tiderna favvigaste show
RuPaul’s Drag Race – alla bör se!

5 Comments

  1. Ibland är jag himla sugen på att rejsa landsväg. Men alltså, det där med krascherna, jag har inte psyke att hantera det. Hoppas er tävlingsklunga klarar sig från mer sådant i år och tack för i vanlig ordning rackarns trevlig rejsrapport!
    Elna – Cykellycka, mjölksyra & äventyr recently posted…Vi byggde ett cykelhoppMy Profile

    14 juni, 2016
    Reply
    • Katja said:

      Jo det är fett drygt med krascherna :/ Å andra sidan kraschas det väl en hel del på MTB med? Men det är en klar skillnad, då kraschar man ju sällan i varann… Jag tror absolut du har psyke för det. Och jag menar, bara för att det förekommer krascher så betyder det ju inte att man måste krascha ;) Testa tävla lvg, det är kul lovar jag!

      15 juni, 2016
      Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge