Vår soliga stockholmsdistans.

Jag har en simpel inställning till cyklingen. Varje runda ska vara en upplevelse. Om inte för benen så för sinnet. Eller tvärtom. Om inte för sinnet, så för benen. Äsch, ni fattar. Jag gillar inte random träning för träningens skull (kanske därför jag håller på med just cykling och inte typ, fitness). Jag gillar att fylla min träningstid med mening. Alltså inget deepshit-ish så hela tiden, utan mer att det går liksom lite utav ens livstimmar, och då vill jag inte bara se tillbaks och säga: jag tränade. Jag vill mer, se tillbaks och säga: jag tränade si och så och så såg jag det och det häftigt på köpet. Visst, det funkar inte alltid. Ibland cyklar man ut grå och kommer hem grå i alla fall. Men melankoli är också en upplevelse. Gårdagens festiva stockholmsdistans blev dock allt annat än melankolisk!

DSC_1018

kort: Tony Carlsson

Det började redan förra söndagen. Jag och Anna spånade på lite cykelplaner och åmindes den gamla goda Tour de Chat anno 2013 som den då smått oerfarna Periferigruppen genomförde med ståt och pompa – sex (eller sju? minns inte) aktiva ryttare plus tre vilande ryttare (varav en fotograf) i följebilen. Vi måste köra Stockholm igen, sa vi. När? Nästa helg. Lägger du upp Katja? Okej, jag lägger upp i VCK. Sagt och gjort. Denna gången skalades turen av, följebilen fick stanna hemma och det hela döptes kort och gott till Stockholmsdistansen 2015. Alla som ville fick följa med, enda kravet var att man skulle veta med sig att man fixade en längre tur. Och så möttes tjugo peppa cyklister vid sjusnåret och styrde kosan mot Södermalm i Stockholm.

DSC_1032

kort: Tony Carlsson

Vägen var varm och sadeltiden lång. Dagen till ära sportade jag mitt läckra CYKELKURBITS-kit som supertriathleten Sofie Lantto så snällt skickade till mig för ett tag sedan (men som jag inte kunde hämta ut på grund av bortrest som vanligt). Svart är alltid rätt oavsett väder – och brallorna höll mig skön hela vägen in i mål, trots nya. Det och alla komplimanger – gott betyg Sofie, där lyckades du verkligen med designen. Hade jag varit en sån som gick med på uppstyrda fotosessioner och grejs så skulle jag göra det i detta kit. Ska rigga upp nåt för er skull kanske, ty kläderna tål att visas upp bättre än i toaväntekön – om än ytterst specialized sådan.

2015-08-22 14.14.03

Men tillbaks till turen. Gänget var starka hela bunten men vissa mer vana än andra vid distansturer, så det blev en del stopp. Det gjorde i och för sig inget – vägvalet (tack Henrik!) bjöd på undersköna vyer och så är det ju alltid trevligt att vila sittbenen och motionera snackmunnen om inte annat. Jag passade på och okynnesåt ett par naturbars under färden till Stockholm. Det resulterade i att jag inte var speciellt hungrig när vi anlände till dagens depå – det unga men redan klassiska cykelcaféet Le Mond på Folkungagatan. Säg vad man vill om att cykla genom postsemester-Stockholm men en sak är säker – det var jäkligt nice att gå upp på caféets lugna loft och koppla bort lite tut- och bromstjutljud ett tag. Jag bälgade i mig svalkande lemonad och vatten, vatten.

2015-08-22 13.24.06

Folks myste och åt och jag hörde att vegansalladen var en höjdare. Godast var dock kaffet. Svart och framför allt – starkt  och framför allt – med en raw jordnötspralin till. Ok okej, Valles… och AK:s… och Grannens kanelbullebitar till.

20795088402_617445f60d_k

Eh hursom, plötsligt var vi ute i Barkarby Sjöstad igen, som Grannen uttryckte det. Plötsligt restes glassuget hos gänget igen. Vi letade på en bensinmack, glassen inhandlades och Tony och Roberts släpptes hem som ville köra på lite fortare. Vi andra aderton fortsatte vår färd till Stockholm. Som sig brukar känns vägen hem alltid snabbare än vägen till punkt B och så blev det även denna gången. Det må även bero på lite färre trafikanter ute på de förortsliga cykelbanorna men det var vid få tillfällen som vi behövde stanna vid rödljusen och vänta.

20150822_194656-2

kort: AK

Trots att hemlängtan- och energinivån hos deltagarna inte riktigt var jämn gick hemfärden smidigt och snyggt – kanske för att alla gett sig fan på att lägga sig an med en sportslig laganda. Rätt som det var befann vi oss hemma i Västerås och O’Learys som välkomnade oss småslitna solstingade cyklister – om inte med cykelsändningar på sina otaliga teveskärmar (hur många teveskärmar med fotboll får man egentligen plats med i en kroglokal innan Media Markt stämmer en för konkurrens?) så med gudomliga ale och tilltugg. Och så var det tack och hej och jag kunde äntligen omfamna gosedjuren för en riktig godnattssömn. Underbar tur, tack alla fantastiska cyklister. Puss!

En kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge