Katja tävlar

Mitt linje-SM.

PicMonkey Collage

Foto: Cecilia Hansen

Fan, just nu känner jag mig verkligen som en sån där oldschool-webbloggare som ba skriver om vad jag gjort hit och dit i dagboksform, med klockslag och allt. Men den här semestern är banne mig den mest wifi- och 3G-lösa semestern nånsin, jag svär asså. Det är i och för sig ruggigt skönt, jag läser knappt några nyheter och befinner mig alltså i arrogant glatt tillstånd mest hela tiden. Men så kommer jag hit till Stockholm och tänker att aha, här ska det glatt redigeras bloggbilder (redigerar dem i ett bäst program som man måste vara online för) och läggas upp maffiga bildinlägg men så har farsan lösenordat wifin och stuckit utomlands och jag orkar inte ringa och fråga. Så, dras med krönikebloggen ett tag till ni. Jag har förresten sjysst träningsvärk i ovansida låren. Körde fyror iförrgår, det var länge sen! Hittade nån riktigt trist raka mellan Hallsberg och Kumla, så tandvärkstrist att fyrorna var enda alternativet. Men idag ska jag berätta om mitt SM-linjelopp – den bästa och roligaste tävlingen jag gjort i år!

Mitt SM-linjelopp i Sunne

Först, recap: Två dagar innan körde jag ju Veteran-SM-tempot, mitt livs kanske jobbigaste tävling nånsin helt ärligt (okej, bortsett från ett par crosstävlingar som jag körde förkyld då kanske). Seriöst mådde jag dåligt under tempot. Dels hade det precis blitt sjukt varmt och min kropp hade inte acklimatiserats än och dels så var jag ouppvärmd, hade glömt att dra av ett par distanser, äsch det gick trögt helt enkelt. Kom sist, erhöll min bronsmedalj och är förstås ändå glad över att jag genomförde loppet – och så dåligt var det ju ändå inte, höll ändå rätt skaplig fart – men ändå. Var inte riktigt nöjd men lärd. Nåväl! Dagen efter körde jag en själarunda Sunne – Kil och den var både underskön (Värmland alltså!) och välbehövlig.

Dagen efter dvs. på söndag var mina ben i finfin form. Jag bara kände det. De kändes inte ens nervösa under den timslånga startvakan (damstarten som var sist blev försenad hur länge som helst pga. ett par klungkrascher i herrklungan tidigare). Jag stod där i skuggan, lyssnade på hur de pratgladare (kanske nervösare?) damerna babblade på om dittan och dattan och tänkte på att loppet blir hett, bara att göra sitt bästa under solens strålar.

Starten gick. Så klassiskt linjelopp – käka styrlinda och samtidigt behålla nån vettig position… Jag levde loppan. Ville inte dra ett smack. Gick fram en gång och sänkte farten som fan, tills tålamodet hos dem till höger om mig löpte ut och de gick om. Annars myste jag mest bakom dem med bredast rygg och gjorde allt för att jobba så lite som möjligt. Överlevnad. Nån skrek att jag skulle hålla min linje men jag valde att låta bli ta åt mig. Inget vätternförberedande lopp detta hell yeah!

Loppet var överlag böljande kuperat men innehöll ett gäng större, tuffare backar. I vissa av dem fladdrade en och en annan cyklist av men inte jag inte (även om det var nära i en backjävel där luften stod riktigt stilla). Faktum är att banprofilen passade mig rätt så bra – jag hann återhämtas mellan backrycken och eftersom majoriteten av motståndarna var tempo- och klungtränade så var det slätan snarare än backarna som en fick akta sig för, rent ansträngningsmässigt.

Överlag njöt av att en nyvunnen närhet mellan mig och min cykel. Dels så levererade mina då lånade (idag köpta!) AK-byggda hjul en blandning av lättsamhet och styvhet. Det var kul att köra på dem. Dels så hade jag ju sänkt styret med en till distans – och ryggen klagade inte!

Min målsättning i början var som sagt att inte bli avhängd. Med bara ett par mil kvar och skönt varma ben insåg jag att jag kanske inte behövde oroa mig för just denna biten. Vad skulle jag ha för en ny målsättning? Jag tävlade ju i klassen D30. Vi var fyra stycken. En D30 hade försvunnit i en av backarna. En annan D30, nämligen Cissi (vem annars!) hade stuckit ifrån i en annan backe. Guldet var rökt, femte platsen eliminerad. Alltså kunde jag ju alltid försöka mig på en brons här med. Lättare sagt än gjort – de två resterande D30 såg nyponrosfräscha ut då de malde på bredvid och framför mig. Dessvärre drog en D30 rätt så mycket vilket hade inneburit idioti om hon vore jag men denna D30 är känd för att vara en stark en så jag tror inte hon hade dragit så mycket om hon inte visste om hon skulle räcka till i slutet.

Nåväl! Bara nån kilometer kvar till målet. Jag ligger rätt så långt fram bakom en ruggigt spurtlooking D30, hon sitter som gjuten på sin hoj, bredvid kör Eva och säger åt mig att ge fan i att dra i tröjan (mitt tydligen klassiska nervösa ryck) utan cykla istället. Och jo, nog började jag bli smått nervös. Ordet positionering, runt runt i min skalle.

Kurvan innan målrakan. Jag är smått inlåst, kommer lite dumt ut ur kurvan, växeln är tung, D30-brudarna börjar dra på, jag känner mig inlåst, hinner inte riktigt accelerera som jag önskar, boom så är ögonblicket över, spurten är torsk och jag blir fyra.

En väldigt glad fyra!

Självklart är det förargligt att bomma en spurt. Jag skulle ha lagt mig lite mer åt vänster (just i detta fallet) och jag skulle kanske haft en annan växel. Men ärligt talat så är det ändå inte helt hundra om de sakerna hjälpt mig att spurta om dels Emma, som är tydligen känd för att vara en riktig spurtmaskin (nån sa det till mig efter loppet, damen kör dessutom i skodateamet) och Maria (som är en sjujäkla triathlet och kör Ironmans och grejer). Jag är typ mer hedrad av att blivit omspurtad av dem. Spurta om, gör det, jag har uppfyllt mitt mål:

inte blivit avhängd

levt loppan under loppet

haft kul i backarna

och OKEJ DÅ, varit jäkligt nära i spurten där ändå.

(kan jag i alla fall drömma om, man ser inte millisekundsanningen på resultatlistan).

Kul va! Att träning ändå ger resultat. Självklart för vissa – alltid lika förvånande för mig. Bonus är förresten att Eva gick och tog guld i D50 och det skålar vi för.

Skål!

och puss.

Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

One Comment

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.