Between the rides,  Livsstil

St Jean-Michel du Maurienne de Col de Croix de Fer på Autobahn.

Hej. Här kommer den sista mobilanteckningen, den som skrevs under vår bilkörningsorgie Modane (Frankrike) – Västerfärnebo (Sverige). Lägligt nog lägger jag upp den via mobilen, nu när jag sitter och äter ostbågar och återbär till myggen här på en motocrossbana utanför Hallsberg, helt slut efter att snabbcyklat Hallsberg – Askersund t/r tidigare på dagen. Men nu är vi fortfarande på en Autobahn nånstans i Tyskland. Vi kör (ordspel yo):

image

Fredag den 10 juli 2015… lördag den 11 juli 2015

Vi har åkt i många, många timmar. Undrar hur många grader det är inne i den tyska bilmotorn? Vi lämnade Modane sval, med lätt vind lekandes mellan de betonggrå småhusen. Vi körde förbi Annecy, badade i glaciärsjön, drack starkt kaffe och handlade en burk… hemligt (ifall hon läser!) till min mamma och en hemlig (ifall han läser!) present till min lillebror. Dessutom tillkom St Jean-Michel du Maurienne de Col de Croix de Fer i familjen. St Jean-Michel du Maurienne de Col de Croix de Fer är ett tjugo centimeter långt och tjockt plyschmurmeldjur som håller i en tygblomma.

Jag håller krampaktigt i St Jean-Michel du Maurienne de Col de Croix de Fer som just nu agerar antistressboll när The Greatest rattar mersan i 220+ knyck genom den lite väl kurviga autobahnen.

Jag tänker, vilken skillnad det är på gårdagens och dagens resande! På ett dygn har vi hunnit packa ihop cykelkläderna i vår alpina by, besöka en annan, fika i Schweiz, äta Autohof-middag i Tyskland och strax är vi i Danmark. Östersjön ser ruggigt kall och djup ut. Förr i tiden, på de stora äventyrarnas och sjöfararnas tid, då beredde man sig i månader, kanske åratal.

Jag vill inte åka hem, vill inte lämna mina berg. Det blev ingen d’Huez-stigning idag. Jörgens knän sa ifrån. Inte så konstigt. Inte cyklat på massa år, och så ett gäng-3000 höjdmeter på det (med svensk utväxling!). Jag hade kunnat köra men kände mig ändå småsliten – mest i sittbenen faktiskt! – efter SM och allt, nästan 5000 höjdmeter på två dar. Stigningen får vänta till nästa gång, jag vill ta den fräsch och snabb.

Cyklistens minne är kortvarigt, det vet alla som håller på. Momentant kan vi avsky slakmotorna, motvinden och hettan i kombination med den omänskliga lutningsprocenten. Men några minuter… sekunder… någon nerförslöpa senare så har vi glömt allt och så är vi inne i njutningen igen.

Så många, många autobahntimmar senare kramar jag den nu snackssaltiga, solkiga St Jean-Michel du Maurienne de Col de Croix de Fer och blöder Alp d’Huez-längtan. Hemma väntar måsten och sittbenen glöder, men inne i min skalle så planerar jag tramptag för tramptag, ställa sig upp i exakt rätt ögonblick strax före serpkurvans uppåtböj, upp med två växelknäpp, få med farten in i serpan, köra om den dära läderhudade tyskan i ärmlöst linne och så ner på sadeln igen.

Sittbenen glöder.

Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

One Comment

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.