Att cykla är att vilja. Oftast.

Cykling behöver inte alltid vara så himla efterlängtat för att vara bra, eller för att bli av. Ibland ringer bara klockan och oavsett hur trött man är så går man upp, slevar mekaniskt i sig sin gröt och sveper sitt kaffe, på med lycra och vevar iväg. Utan att egentligen känna efter om det är detta man VERKLIGEN VILL, eller om det kommer att leda till att man FÖRVERKLIGAR EN DRÖM, eller gör att man blir SJUKT MYCKET STARKARE.

Man bara gör.

Idag var en sådan dag.

Vi var fem cyklister som slöt upp på samlingsplatsen:

– en var peppad på dagens medelpass, som tyvär saknade ledare
– en ville köra lugna gruppen, som tyvärr blev inställd
– en hade planerat in cykling lördag och söndag, och nu hade det helt enkelt blivit söndag och därför var han här
– en hade vilat dagen innan och började redan vid avfärd prata förföriskt om att förlänga turen
– och så jag, som borde ha stannat i sängen

På något mirakulöst sätt lyckades vi vara ute och cykla i två timmar. Jag fattar inte hur det gick till. Min ämnesomsättning var lite galen och tvingade fram en PP redan efter 45 min, då jag även prånglade på mig min regnjacka, av PVC, fy f-n. Men tät är den.

Sedan fortsatte det regna småspik i kantvinden och efter 20 km ville jag vända. Men jag gjorde inte det, för då hade gruppen blivit en cyklist mindre och med den storleken på grupp och i den vinden behövs varje cyklist.

Jag var omotiverad. Psyket krånglade. Det blev lucka, och lucka igen. Inte för att jag var så jätteslut i benen, utan för att det kändes meningslöst. Det är den effekten motvind har på mig tror jag.

Jag tänkte på de dagar den sista tiden som jag verkligen har längtat efter cykling, och verkligen cyklat. Euforin. Att cykla omkring och nynna av lycka. Att trycka på i backen, och i nästa backe igen med samma kraft. Jag tänkte sedan på de morgnar jag bara ställt klockan, och utan att veta varför, klätt på mig cykelkläderna och cyklat till jobbet i motvind och regn. Jag tänkte på de dagar som jag verkligen hade velat cykla, men inte gjort det. Dagar med sol och stilla bris och blå himmel, då jag tvingats sitta på ett viktigt möte för att säga viktiga saker, träffa en viktig person eller i största allmänhet göra något som på sitt sätt just då var väldigt viktigt.

Tvingats är ju egentligen fel ord. Vi lever i ett fritt land. Men ni fattar.

Vi cyklade på. Brevid mig i klungan i kantvinden fattades ett beslut om att förkorta den planerade rutten. Vi svängde av. Jag kände mig genast piggare.

Jag tänkte;

Är det värre att cykla när man inte vill, än att inte cykla när man verkligen vill?

Vi höll ihop vår lilla klunga. Jag tror att alla fick i alla fall något av sina önskemål tillgodosedda under turen. Själv åkte jag hem och satte mig mitt på golvet invirad i en filt i tystnad i 17 minuter. Jag ställde min bianchi-flaska framför mig på fiskbensparketten och stirrade ömsom på den, ömsom ut genom fönstret. Till slut hade alla hjärnspöken flaxat iväg, och jag kunde gå bort till cyklen för att plocka bort kedja och klinga för rengöring.

Och nu när jag sitter här och skriver de sista skälvande raderna av det här inlägget kommer jag på mig själv med att tänka;

FullSizeRender(11)

Cyklade jag verkligen idag?

 

(AK föreviga sniglarna som lekte med döden vid Hässlögatan)

 

5 Comments

  1. John said:

    Tycker att det rådande vädret bidrar till den känsla du beskriver. Maj blev inställt p g a tekniskt fel. Något med en ickekompatibel drivrutin. Hoppas juni kan bli något bättre.
    John recently posted…Uppvidingetrampet 2015My Profile

    1 juni, 2015
    Reply
    • Anna Lindén said:

      ha ha ja nu är maj över iaf! Mm vädret är inte längre ett ytligt samtalsämne att kallprata över, som cyklist är det högst relevant. Btw läste “uppviglingstrampet 2015”, vore ju kul att ordna ett sånt lopp!!:)

      5 juni, 2015
      Reply
  2. Katja said:

    “Sedan fortsatte det regna småspik i kantvinden och efter 20 km ville jag vända. Men jag gjorde inte det, för då hade gruppen blivit en cyklist mindre och med den storleken på grupp och i den vinden behövs varje cyklist.”

    Bugar.

    1 juni, 2015
    Reply
  3. Jag tror att sådana här omotiverade helst stanna i sängen pass behövs för att man ska uppskatta de där nynnapassen ännu mer och det är värre att inte få cykla alls. När jag hade uppehåll i min cykling pga av dumstridighet förra sommaren längtade jag cykel ändå in i benmärgen även när det regnade småspik utanför. Då täntke jag på hur mysigt det skulle vara.
    och som John skrev, det rådande vårvädret bidrar mycket.
    Helena Enqvist recently posted…Racereport LÃ¥nga Lugnet 2015My Profile

    1 juni, 2015
    Reply
    • Anna Lindén said:

      Ja. Nynnapassen är en gåva. Omotiverade pass är karaktärsdanande. Pannbenet ska ha sitt också. Det blir tydligt hur mycket av cykling som sitter i psyket.

      5 juni, 2015
      Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge