Katja kör landsväg

Rule #666: If you are out riding in bad weather, it gives you a wetass.

17012341945_32b53e5862_o

Notera de lila fingrarna.
Köldskador? Trodde jag först *screamemoji*
Men nej. Färgen från skinnhandskarna!

16826130989_923c18f0ba_k

Hej hej det kommunala avloppsnätet, we love you!

16804945357_6ce0a4b71d_k

Fartglad idiot cyklissa

Äsch, det är ju lite som Mange säger: det man inte har i huvudet får man ha i benen. Eller som min farmor säger: känns det mycket i huvvet så känns det mindre i benen. Apropå vadå? Jo det där med att kanske inte riktigt klä sig rätt för vädret. Fast egentligen gjorde jag ju det igår när vi skulle köra långa intervaller. Jag hade succékittet

närmast kroppen:

bibs
sportbehå
armvärmare
pulsband
yllemössa

ovanpå:

underställ – under hängslen för snabb avtagning vid ev. kisspaus
vindväst – under hängslen för snabb avtagning vid ev. kisspaus
flossade tights
vinterjersey i tjock yllemix

fötter:

tjocka yllefrottésockor
vinterskor.

Skulle kompletterat med:

regnjacka
assaver
vattentäta skoskydd.

Grejen med succékittet är att man hålls varm, torr och vindtät i mellan 0-10 ºC fram till det lilla regnmomentet. Regnmomentet tog oss med storm, vårt lilla gäng bestående av män och en kvinna ur tävlingsgruppen. Regnmomentet tillkom under uppvärmningen inför de långa intervallerna, byttes sedan till regn, snöblandat hagel, sedan lite till regn och blåst och så lite mer kyla på det. Jag hade räknat med att det skulle bli kallt men inte blött och kallt i ett. Nåväl, träningsprogram är till att genomföras så det blev ett fyra stycken tröskelintervaller som jag varierade mellan att ömsom vara med och bidra ömsom mysa (läs: hämta andan) på rulle på de starka killarna i gänget. Efter de två första tiominutrarna fick vi till och med lite solljus på oss. Tacksamheten var enorm men sedan var det bara att pressa hem allt man kunde. Trots att vi körde intervaller började vi frysa rejält. Jag hade ett par deciliter vatten i mina vinterskor som blev tyngre och kallare för varje kilometer. Mina en gång så eleganta skinnhandskar vägde ungefär lika mycket de också. Den sista biten – då vi inte längre körde på utan rullade hem (om än relativt snabbt) var rentav jävlig. Tri-Micke kände knappt sina händer. Tonys röst lät otäckt stel. Valle behövde svänga in på en pizzeria för att värma händera. Jag kände inte längre mina tår. Hur Johan hade det kan ni läsa här. Så här mycket hade jag inte frusit sen nåt av de otäckare vinterpassen.

Det är tråkigt och vanskligt att frysa. Helt ärligt triggas jag av badassväder och kör gärna blöt och risig men jag får inte frysa ner mig. Det gillar inte mitt immunsystem heller. Så därför vilar jag från cyklingen idag. Promenad och fika, det är den fysiska ansträngningsnivån. Imorgon vankas snabbdistans och sedan back- och kantvindsträning i dagarna två, men mer om det senare! Puss och ha en skön ledig fredag <3

Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

3 Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.